Fira Med Ferris – 1986 – Kultkomedi från det glada 80-talet!

Regi: John Hughes

Komedi

Faktum är att jag aldrig såg den här under det glada 80-talet. Och inte under 90-talet heller! Det var inte förrän häromdagen jag för första gången stiftade bekantskap med filmen. Jag vet inte varför det inte har blivit av tidigare men så är det ibland. En del filmer blir helt enkelt inte av att man ser. Skämtsamt brukar jag hävda att det inte finns tillräckligt många timmar på dygnet för att hinna med allt man vill se men det är inte skämt egentligen. Är man lika intresserad av alla genrer som jag är har man helt enkelt ett problem med tiden.

Fröjd vore väl att bara vara intresserad av en viss typ av film eller en viss genre? Man skulle kunna plöja ned hur mycket tid som helt på det och expertisen som skulle följa hade varit oöverstiglig (nästan). Men å andra sidan så hade man ju missat hur mycket intressant film som helst på det sättet så jag vet inte om det är en förbannelse eller gåva att vara versatil.

Fira med Ferris eller Ferris Bueller’s Day Off som den heter i original är en ganska typisk 80-tals komedi egentligen. Den som har sett några stycken vet vad jag menar. John Hughes ligger bakom ett gäng av dem, några som regissör och några till som manusförfattare. Man känner igen sig i hans universum ganska snabbt. Filmer som Uncle Buck, Weird Science, Planes, Trains and Automobiles, Sixteen Candles och The Breakfast Club bär alla samma spar av ungdomskomedi som den här. Och det vore väl märkligt annars, det är ju trots allt en ungdomskomedi.

I stora drag handlar den om Ferris Bueller som inte riktigt gillar arr gå i skolan. Han skolkar och gör det med besked! Han resonerar som så att det kanske är sista gången han får chansen och därför ska han vara med om en dag som sent ska glömmas. Hans närmaste kompisar lockas med på äventyret och man får verkligen säga att man tar ut svängarna. Ferris, som officiellt ligger sjuk och nedbäddad hemma, drar sig inte för att lura sig till gratis middagar på den finaste restaurangen eller låna kompisens farsas ögonsten till Ferrari. Visserligen är kompisen med på upptåget men är lite spak över just det tilltaget.

För att äventyret ska bli komplett måste det förstås också till lite kvinnlig fägring och Ferris lyckas lura skolan att hans flickväns farmor just har gått bort. Det vill säga alla utom skolans rektor Ed Rooney som till varje pris vill sätta dit skolkaren och ge honom en minnesbete som han kommer att minnas för resten av livet. Det blir en kamp dem emellan. Är Ferris bättre på att dupera sin omgivning eller är rektorn bättre på att avslöja honom?

Det är idel kända ansikten. Som Ferris finner vi Matthew Broderick, bästa kompisen är Alan Ruck, flickvännen Mia Sara, rektorn Jeffrey Jones, systern Jennifer Grey och så vidare. Det är kanske inte den mest realistiska filmen från 80-talet men den är fantastiskt underhållande även om det framåt slutet blir lite för mycket. Det blir lite upprepande komik men inget som man inte kan stå ut med. Men vem begär å andra sidan att en film, uppenbart gjord på 80-talet, ska vara realistisk? Inte jag i alla fall!

7/10

Lejonkungen - 1994 - En Disneyklassiker!

Lejonkungen

Regi: Roger Allers, Rob Minkoff

1994

Animerad

Simba är den mäktige Kungen Mufasas son. Han kommer en dag att ta över kungariket och bli härskare över allt som solen rör vid. När han frågar sin far on skuggorna får han bara veta att han inte få gå dit. Nyfikenheten tar förstås överhanden när Kung Mufasas ondsinte bror – Scar konspirerar för att ta över makten och tronen för egen del. Simba går i fällan gillras åt honom och som orsakar hans fars allt för tidiga död. Lurad att tro att det faktiskt är hans fel flyr Simba och lämnar kungariket åt sin farbror. Men Simba växer upp och en dag bestämmer han sig för att ta tillbaka det som rättmätigen är hans för att rädda de andra från den svält hans farbrors styre har orsakat.

Jag vet inte vad det är med Disneyfilmerna som lockar om jag ska vara riktigt ärlig. Egentligen är det här en ganska uttjatad historia som gjorts så många gånger att det borde vara spöstraff på att upprepa den ytterligare en gång. Men faktum är att det blir underhållande, filmen är inpackad i ett så fint fodral att man inte kan låta bli att småle och sjunga med i refrängerna. För det här är en de Disneyfilmer som det sjungs en hel del i. Jag brukar personligen ha lite svårt för just dem eftersom det blir lite mycket musikal över det hela och framförallt när man brukar se de här filmerna svenskdubbade som jag gör.

Men eftersom några gamla favoriter lånat ut sina röster: Peter Rangmar och Jan Rippe från After Shave, Rikard Wolff och så Frank Ådahl och Kayo Shekoni i de stora rollerna förstås, Är det riktigt underhållande att lyssna på sångerna. För översättningarna står Monica Forsman och jag har inget att klaga på. Ser man filmen på engelska får man hålla tillgodo med namns som Matthew Broderick, Rowan Atkinson, James Earl Jones, Whoopi Goldberg, Cheech Marin och inte minst Jeremy Irons, ingen dålig samling namn det heller!

Historien är sockersött förpackad och det är väl det som gör den så pass framgångsrik. Jag vill inte påstå att det här är den bästa Disneyklassiker jag har sett men den lyckas definitivt leverera mot alla odds. Jag tycker att man får ungefär vad man kan förvänta sig och det är egentligen inget dåligt betyg alls. Det är en väldigt hög lägsta nivå att jämföra med när man ser på Disneyklassikerna och liksom alla andra filmer så tenderar det att bli färre och färre filmer som verkligen utmärker sig ju mer erfarenhet man får. Jag tycker således att Lejonkungen står sig bra i konkurrensen och om man betänker hur storyn hade blivit om den hade levererats i ett annat format än det Disneyanimerades är de onekligen en succé!

Det finns ju även ett par uppföljare till den här (som jag inte har sett än) men jag är lite tveksam till hur i hela friden man kan göra en uppföljare på den här. Men det kanske blir i samma stil som uppföljaren till Bambi – Bambi 2, en film som också var oerhört osannolik tills man såg den och insåg att de faktiskt kompletterade varandra väldigt bra och dessutom förklarade själva historien på ett helt nytt sätt.

Så om jag ska sammanfatta det här på något sätt kan jag bara säga att jag verkligen rekommenderar filmen även om jag inte finner den vara det stora mästerverk som exempelvis Pinocchio. Det var också lättare att imponera med animerad film förr när allting gjordes förhand och var ett hantverk på ett annat sätt. Självklart har filmindustrin alltid varit en industri med ambition för profit, men det är skillnad på ett klassiskt hantverk och på löpande band principen.

Bilder: © Disney

Recension: The Tower Heist – 2011

Bara titeln borde få fans av Heist-filmer att intressera sig! Det är nämligen precis vad det utger sig för att vara – åtminstone till en början. Ben Stiller spelar manager för ett stort bostadskomplex – kallat The Tower. Säkerheten är den högsta tänkbara och han månar om alla de boende på bästa sätt. Högt upp bor den ofantligt rike Arthur Shaw spelad av Alan Alda som en dag blir gripen av FBI för förskingring. Josh Kovacs (Ben Stiller) tror förstås att det rör sig om ett missförstånd som kommer att reda up sig. Senare inser han att denna Arthur Shaw också tagit hand om och investerat hela personalens pensionspengar – som nu är borta. Han bestämmer sig för att iscensätta ett inbrott i takvåningen för att skaffa tillbaka de förlorade pengarna.

Ben Stiller har väl aldrig varit min favorit men faktum är att Eddie Murphy (jodå, han är med!) är bättre än vad jag har sett honom på mycket länge! Det här är en film som visserligen är en komedi men som inte kommer i närheten av det trams han varit involverad i de senare åren. Medverkar gör också Casey Affleck och Matthew Broderick. Jag har inget att klaga på hos någon av dem.

Men filmen då? Jodå, den är kul och en sådan där film som man troligen kan se om och om igen med ett par veckors mellanrum bara för att den är underhållande. Det är som en korsning mellan en trevlig familjefilm och en mer renodlad matinekomedi (om det nu var någon som såg någon skillnad där?). Det är inte någon kollosant genomtänkt film på något sätt men den förmedlar i alla fall feelgoodkänslor.

Och det här med heist då? Nja, det är väl en god intention men hela vägen går det inte. Det är halvskojiga förberedelser och är man uppmärksam kan man finna melodislingor som för tankarna till Mission Impossible. Men om man är van vid att det ska vara kluriga upplösningar där man inte är säker på vem som har blåst vem ens när eftertexterna börjat rulla är man illa ute. En stund får man kanske fundera på vilka som är med på rånet och vilka som inte är det men det varar inte hela vägen och slutet är faktiskt en besvikelse även om vägen dit är underhållande!

7/10

Then She Found Me - 2007 - En romantisk komedi

Det här är en av de filmer där jag verkligen inte hade en aning om vad jag skulle få. Att det var någon form av romantiskt drama fattade jag väl men inget mer än så. Det är kul när man kan gå in med helt öppna förutsättningar och inte känner sig färgad av förhandsinformation eller förhoppningar. Jag märkte till min förvåning att Helen Hunt, som också spelar huvudrollen har regisserat filmen. Jag har ingen som helst koll på henne som regissör och eftersom hon tydligen endast regisserat några få avsnitt ur den TV-serie som åtminstone jag förknippar henne först och främst med – Mad About You, är det väl inte så konstigt. Jag tycker hon gör ett bra jobb, både som skådespelerska och regissör även om det känns lite som om skådespelarna regisserar sig själva. Det är liksom den typen av historia där det inte behövs göras så mycket, tycker jag i alla fall. Matthew Broderick medverkar i en mindre roll men gör inget bestående intryck. Däremot gillar jag Bette Midlers insats som Helen Hunts mamma och det är väl, så vitt jag förstår, att denne söker upp sin bortadopterade dotter som titeln syftar på. 

6/10