The Prowler - 1981 - Klassisk slasher!

Tidig recension...

The Prowler

Regi: Joseph Zito

1981

Horror

När en krigsveteran från andra världskriget kommer tillbaka till sin hemby och hittar flickvännen i armarna på en annan slår det slint i huvudet på honom och han dödar dem bägge. 35 år senare återinförs den årliga dansen i den lilla staden samtidigt som en ny mordvåg inleds. En mordvåg av en man i uniform som alltid lämnar en ros vid sina offer. Är det samme man? Vem är han egentligen? Vilket är hans motiv?

En ganska bra film trots allt. Trots att den till en början känns väldigt oengagerad och meningslös. Det dröjer dock inte länge förrän den kommer igång på allvar och eftersom det här en film som handlar om mord fokuserar den väldigt starkt på att framställa dem på ett visuellt sätt. De är bra gjorda och tillvägagångssätten känns påhittiga. Åtminstone klart över snittet för sån här film.

Handlingen är ofta obegriplig och när filmen är slut har man egentligen inte fått reda på speciellt mycket. Man får en del ledtrådar här och där till varför morden äger rum men att pussla ihop dem är sannerligen inte det lättaste. Jag tycker heller inte att man tvunget måste göra det. Man kan helt enkelt ta den här filmen för vad den är, d v s en film som finns till enbart för att visa morden så explicit som möjligt. Detta har man lyckats med utan att för den skull överdriva, vilket är ganska ovanligt för en film av den här typen. Detta innebär att filmen inte får den komiska atmosfär som risken annars är stor att den hade fått.

Ytterligare en slasher som hamnar över snittet där framförallt Tom Savinis effekter har huvudrollen.

Tales of Ordinary Madness - 1981 - Det saknas inte cynism

Tales of Ordinary Madness

Regi: Marco Ferreri

1981

Drama

Charles Serking (Ben Gazza) är en poet på samhällets botten. Han har en klar talang och blir också erbjuden lukrativa kontrakt men finner kanske lite för stor inspiration i sprit och kvinnokroppar för att lyckas. Han träffar på Cass (Ornella Muti) som han förälskar sig i, men det är inget vanligt förhållande de lever i. Det skulle lika gärna kunna vara hämtat från en av hans cyniska dikter eller för den delen en dryckenskapsfantasi från hans sida. Det är ingalunda någon monogamt förhållande, då Cass är prostituerad och Charles sätter på allt han kommer i närheten av. Ung som gammal, fet som bening, snygg som ful. Undan för undan kommer dock insikten att de inte kan leva utan varandra, även om de utåt sett verkligen har ett udda förhållande, både till varandra och till omvärlden.

Det är svårt att beskriva en film såsom denna. Det är en mycket mörk betraktelse av samhällets undersida och det saknas heller inte cynism i det sätt den framställer verkligheten. Filmen titel är helt perfekt, för det som gestaltas kan mycket väl samlas under begreppet galenskap, men det är inte säkert. Det finns en ton av tvivel hela tiden och det är inte konstaterat bortom varje tvivel att det faktiskt är på riktigt allvar. Ibland känns det lite som om filmen, inte riktigt driver med sig själv, men åtminstone inte tar sig på absolut allvar vilket gör att intrycket blir aningen komplicerat. En fördel med detta, som jag alltid brukar nämna när det handlar om filmer av det slaget, är att man har något att fundera på även långt efter att eftertexterna har rullat färdig. Det är kanske den bästa egenskap en film kan ha, så det är bara att bocka och ta emot vad som erbjuds.

                                                    

Självklar återfinns det en hel del sex i filmen också, det framställs aldrig som pornografiskt och heller inte som något fult även om det inte är särskilt vackert heller. Det speglar samma ton som den övriga filmen – vardagsrealismen – med den där extra twisten som jag nämnde nyss. Det finns en dimension till helt enkelt, allt är inte vad man först trodde och jag tror heller inte att filmens huvudperson, som för övrigt beskrivs som storslusk på Dvd-omslagets baksida (en perfekt beskrivning faktiskt), har full koll på vad som verkligen händer i hans liv.

Man kan naturligtvis utan vidare översätta filmen till nästan valfri metafor för ett liv som går överstyr, en kamp för att komma tillbaka till de värderingar man håller allra kärast och uppnåendet av någon sorts katharsis och det är kanske det som gör filmen till en sådan fantastisk rulle. Sedan gör det förstås heller inget att skådespelarinsatserna verkligen är fabulösa. Man lever sig helt in i vad som händer för man lägger knappt märke till att det är roller som spelas, det känns bara så naturligt att man får uppfattningar att det verkligen är Cass och Charles man tittar på och inte Ornella och Ben.

Dialogen, eller för den delen den monolog Charles tycks ha med sig själv i sin kamp med sina inre demoner, är knivskarp och jag rekommenderar alla, nästan helt oavsett vilka preferenser man har, att se filmen. Det finns betydelser värda att filosofera i kring för alla och envar. Det enda kriteriet man bör uppfylla som tittare skulle väl i så falla vara att man verkligen är intresserad av tolka film efter eget huvud!

Recension: Student Bodies - 1981

Student Bodies

Regi: Mickey Rose

1981

Komedi

En mördare känd som ”the Breather” går lös på en skola och tycks mörda alla ungdomar med sexdrift. Bland de tillhyggen som används återfinns bland annat gem och äggplanta. Mördaren ringer också både obscena samtal till sina offer och till polisen med rösten förvrängd genom att tala genom en gummianka. Det är ett mordmysterium utan dess like och ingen går utan misstankar.

Så har jag då äntligen återsett en film som jag letat så länge efter. Faran med det är väl att man målar upp en bild av hur man mindes filmen för att sedan oftast bli besviken när man väl får se filmen igen. Den här var tyvärr inget undantag. Den är visserligen rolig och den driver onekligen hutlöst med hela slashergenren på ett sätt som kanske närmast kan liknas vid de senare scary movie filmerna. Har man sett några filmer i slashergenren, och det har man nog gjort om man överhuvudtaget ger sig på att se denna parodi, känner man igen vissa klassiska scener, kanske inte direkt från specifika filmer, utan mera generella klichéer som eventuellt använts allt för ofta i seriösa skräckisar.

Det som gör den här filmen så speciell är väl kanske inte det faktum att alla collagefilmsstereotypiska karaktärer verkligen tycks vara samlade på ett och samma ställe, utan de förklarande textskyltar som gång på gång dyker upp i bilden för att förklara på ett övertydligt sätt att t.ex. dörren är olåst, om nu någon mot all förmodan skulle ha missat det.

Det märks ganska tydligt att den här filmen är gjord i kölvattnet efter Halloween och Friday the 13th, många av referenserna är hämtade därifrån och det är kanske inte så kontigt. Man kan ju tycka vad man vill om de filmerna men att de tillhör de mest kända, åtminstone från den här tiden, verkar synnerligen lönlöst att argumentera emot. Dessutom tycks i princip alla karaktärerna vara misstänka för morden vid en tidpunkt eller en annan. Vem som däremot utförde morden anser jag vara tämligen ointressant, det roliga är hur det framställs så att säga.

Kanske inte den bästa komedin/parodin genom tiderna, men sannerligen inte den sämsta heller!

Recension: The Fox and the Hound - 1981

The Fox and the Hound

Aka: Micke och Molle

Regi: Ted Berman, Richard Rich, Art Stevens

1981

Animerad

Micke – räven, blir tidigt föräldralös när han mamma faller offer för jägarens kulor. Han blir omhändertagen av en äldre kvinna som skänker honom all kärlek han förtjänar och han får en mycket lycklig uppväxt trots allt. I granngården bor en vresig gubbe som försörjer sig på jakt. Han har redan en jakthund – Chiefen, men han börjar bli gammal och ha skaffar sig därför en valp som han låter växa upp. Denna valp – Molle, blir snabbt vän med Micke då de är ungefär lika gamla. De leker tillsammans och lovar varandra att alltid förbli vänner. Molle får en hård uppväxt och blir så småningom om den jakthund som gubben från början var ute efter. Nu sätts deras vänskap på prov. För djurens naturliga instinkter kan inte ignoreras. Micke blir ett villebråd för Molle att jaga, men blir det en helhjärtad jakt eller finns de gamla känslorna av vänskap kvar i botten.

Disneys klassiker nummer 24 är en ganska söt historia och det är väl så dessa tecknade filmer från Disney ska vara egentligen. Den här är absolut barnvänlig och man behöver definitivt inte läsa in så mycket i den som man tenderar att göra som vuxen. Dock är det fascinerande att det finns så mycket djup i historien att det trots allt är möjligt att hitta ganska vuxna teman i det hela också. Det gör ju att den potentiella publiken breddas en smula och att det faktiskt är en film och en historia som kan tilltala alla åldersgrupper!

Ser man den här med det engelska ljudspåret hittar man röstskådespelare av stor dignitet som Mickey Rooney, Kurt Russell och Corey Feldman. Av någon outgrundlig anledning föredrar jag nästan alltid den här typen av animationen på svenska och det är faktiskt inte mindre dignitet på svenskarna i det här fallet! Vad sägs om Tommy Körberg, Johannes Brost och John Harrysson? Johannes Brost är lätt att känna igen medan jag absolut inte tänkte på Tommy Körberg när jag såg filmen. Även John Harrysson har en välbekant röst och jag ska inte ticka understol med att jag faktiskt såg Robin Hood, eller rättare sagt Sheriffen i Nottingham framför mig under hans repliker. Märkligt egentligen vad man kan förknippa med en röst.

Uppväxten av de båda vännerna är lite tragisk då hunden har en riktigt sträng husse, eller åtminstone i jämförelse med den gamla dam som tagit hand om Micke. Ur ett vuxet perspektiv förstår man så klart att hunden måste läran viss disciplin om den ska kunna bli en jakthund. När sedan djuren blir äldre och den verkliga instinkten kommer med i beräkningen är det väl kanske mer synd om Micke eftersom Molle då fått sin husses respekt och behandlas därefter.

Den stora frågan är dock om de ska lyckas hålla sitt barndomslöfte till varandra och alltid förbli vänner eller om instinkten tar över. Låt mig säga så här, någon förvåning över händelseförloppet behöver man inte känna. Allting går precis som man tror, nästan i alla fall och det finns inga riktiga tragedier i den. Och tur är väl det, en Disneyfilm ska vara ganska lättsam och inte syssla med alltför tragiska problematiseringar. Jag tyckte det här var en klart underhållande film!

Recension: The Last Shark - 1981

The Last Shark

Aka: Jättehajen – Vindsurfarnas Skräck

Regi: Enzo G. Castellari

1981

Horror

Efter att en av vinnarkandidaterna till stadens vindsurfingtävling försvunnit hittar man delar av hans bräda full av bitmärken. Naturligtvis är det ingen som tror på teorierna om en hajattack utan den förestående tävlingen planeras att hållas ändå. Dock tar man hotet på så pass stort allvar att man sätter upp ett nät undervattnet för att spärra av viken mot eventuella oväntade och ovälkomna hajbesök under tävlingens gång. Självklart är näten inte dimensionerade för en vithaj i 12 metersklassen och katastrofen är ett faktum!

Som man så villigt konstaterar på omslaget så råkade den här filmen i blåsväder redan vid premiären. Orsaken var att den var allt för lik Steven Spielbergs succéfilm Jaws och därmed inte kunde tillåtas. Sagt och gjort, rättighetsinnehavaren till Jaws (Universal) vann målet och The Last Shark aka Great White förbjöds att visas i USA.

Visserligen finns det gott om likheter filmerna emellan, såsom borgmästaren som desperat försöker förringa varningstecknen och mena att experterna inte riktigt vet vad de talar om, även om han inte uttrycker det i så många ord, eller att den lokala haj-jägaren är förvånansvärt lik Quint (Robert Shaw) från Jaws. Jag ser inte det som något problem, det är heller inget ovanligt att filmer med arga rovdjur har liknande plots oavsett om det gäller hajar eller något annat. Jag ser snarare ett extra underhållningsvärde i att upptäcka hur man förändrat historien för att få ihop det i den här filmen i slutändan, för allt är naturligtvis inte

kopierat rakt av.

Det som talar mot filmen och som drar ner underhållningsvärdet en smula är snarare att man valt att klippa in arkivbilder på hajar i olika situationer. Dels så stämmer inte bildkvaliteten ihop med den övriga filmen och dels ger det ett lite förvirrat intryck av hajens storlek. I fejkat tillstånd och över vattenytan ser den verkligen gigantisk ut men enligt arkivbilderna ser det betydligt mer ordinär ut, jag är inte ens säker på att alla dessa klipp föreställer vithajar, men jag är ju å andra sidan ingen expert heller.

Så.. Slutligen är det bara att konstatera att det är få hajskräckfilmer kommer i närheten av Jaws. Det gör inte den här heller men jag vill nog ändå påstå att efter att ha sett en hel del i genren är det här är en av de bästa hajskräckfilmerna!                                   

Recension: The Funhouse - 1981

The Funhouse

Regi: Tobe Hooper

1981

Horror

Några ungdomar bestämmer sig för att övernatta på det Tivoli som kommit till stan. När de blir vittne till ett mord och inser att de nu är vittnen som måste tystas är det dock inte lika roligt längre. De är instängda i spökhuset och jagas av en man i Frankensteinmask som inget hellre vill än att bringa dem om livet. Och än värre blir det när de fyra ungdomarna får se vad som döljer sig under masken!

Redan i inledningsscenerna flirtas det ganska grovt med både inledningsscenen i Halloween och den klassiska duschscenen i Alfred Hitchcocks Psycho. Jag gillar den här typen av grepp och tycker helt klart att det tillför någonting extra till filmer av det här slaget. Det blir ju uppenbart att Tobe Hopper känner till filmhistorien och vad som kategoriserar dessa filmer. Att välja just dessa scener var väl i och för sig inget genidrag då de kanske är bland det första som man stöter på i genren men det spelar ingen roll. Jag gillar det ändå!

Det sätter också tonen lite grand för vad som komma skall. Jag tror inte det är gjort riktigt på fullt allvar, det känns som om det finns en liten glimt i ögat och att Tobe Hooper driver lite med genren. Det är skådepelare som spelar över till den mildra grad och karaktärer som är så stereotypiska att de nästan blir komiska. Att man lite skämtsamt brukar säga att Tobe Hooper egentligen bara gjort en enda vettig film (The Texas Chainsaw Massacre) och den under drogpåverkan eller liknande tycker jag är en lätt överdrift. Visst, det är kanske inte mycket ur hans filmografi som når upp till samma höjder, men det här är åtminstone en riktigt underhållande film.

I samband med ovanstående kan väl också nämnas att filmen känns oerhört daterad, men det tycker jag faktiskt enbart bidrar till dess charm. Åttiotalet var guldåldern när det gällde slashers och de filmer som gjorts i genren på senare år har inte riktigt kunnat leva upp till vad som en gång var. Jag vet att man inte ska blicka bakåt och att jag definitivt inte brukar förespråka det men här är en film som inte skulle gå att göra lika effektiv i dag. Jag är rädd för att man hade gjort en alltför publikfriande film som hade blivit förutsägbar på ett negativt sätt. Här görs det istället, som jag var inne på tidigare, med glimten i ögat och fungerar således mycket bra!

Det här är alltså nummer sex i Noble Entertainments skräckfilmssatsning Dark Label och jag tycker att man börjar hitta hem nu! Det var några filmen i seriens början som kanske inte borde släppas så lättvindligt, men när man ger sig på att distribuera klassiker som den här i nya utgåvor är det bara att lyfta på hatten och tacka!

The Evil Dead - 1981 - Den mest klassiska av ALLA skräckfilmer!

The Evil Dead

Regi: Sam Raimi

1981

Horror

De fem vännerna Ash (Bruce Campbell), Cheryl (Ellen Sandweiss), Scott (Richard DeManincor), Linda (Betsy Parker) och Shelly (Theresa Tilly) är på väg mot en trevlig helg i en liten stuga långt ute i ödemarken. Väl där upptäcker de några mystiska föremål i källaren som de först inte tar riktigt på allvar, en gammal bok med konstiga tecken och en lustig pärm och bredvid den en åldrad rullbandspelare. Utan att tänka mer på den saken sätter de sig ned och lyssnar på vad mannen på bandet har att säga. Han talar om uråldriga demoner som besätter människokroppen och hur besvärjelserna i boken väcker dem till liv. Först tror inte ungdomarna så mycket på det men efter hand som de, en efter en blir besatta, inser de snart att det inte är någon lek längre…

Finns det någon skräckfilm med en budget av ett frimärkes storlek som nått total kultstatus världen över så är det sannerligen den här filmen. När man ser filmen är det heller inte svårt att förstå varför. En film av den här typen är generellt sett inte i närheten av att vara så här kvalitativ och oftast skulle det rent effektmässig bli ett rent fiasko.

Det som skiljer den här från mängden är framförallt sättet den är filmad på. Det märks att filmens regissör Sam Raimi vet vad han sysslar med och han redan vid den här tiden hade en osedvanlig talang och blick för visuella kameraåkningar och voyeurismiska iakttagelser fångade av kameralinsen. Hans framgång på senare år med Spidermanfilmerna kan väl storleksmässigt närmast liknas vid Peter Jacksons Lord of the Ring succéer om än kanske inte i samma omfattning.

I brist på bättre ord skulle jag faktiskt vilja påstå, att trots filmens egentligen ganska knappa handling, är det faktiskt väldigt spännande! Man drar ut på händelseförloppet och med hjälp av skicklig klippning åstadkommer man en fängslande berättelse. Att man inte personifierar ondskan på något annat sätt än genom att iaktta de besatta människorna hjälper helt klart upp det hela och man klarar sig därigenom från att förlöjliga demonerna.

Men inte bara skräckdelen i filmen funkar ypperligt. Som tidigare nämnts är kameraarbetet en av filmens största tillgångar men även en del manusdetaljer är fullständigt brillianta! Som när Ash och Linda tittar på varandra växelvis när den andra blundar. Det är svårt att förklara för den som inte sett filmen men ha det i åtanke om du planerar att göra din första bekantskap med filmen inom kort.

Självklart är skådespelarna inte av kalibern oscarsmaterial men jämför man med liknande filmer i samma budgetklass kan man konstatera en klar skillnad. Det är trovärdigt och även om det inte är filmens huvudsakliga tillgång skadar det absolut inte. Gore och sminkjobb är i stort sett delikat utfört och tillsammans med en del andra effekter bidrar det helt enkelt till filmens kultstatus.

Det är bara en sak som stör mig lite angående filmens specialeffekter, dock inte tillräckligt mycket för att jag ska plocka ned filmen från dess guldpedistal och sluta med att tillbe den varje dag. Utan att gå in i detalj vad som händer (för de läsare som mot förmodan inte sett filmen) ser det ut som om man använt sig av modellera i några få scener och det var kanske inte den snyggaste lösningen.

Köp filmen – NU!

Recension: East of Eden - 1981

East of Eden

Regi: Harvey Hart

1981

Drama

Cyrus Trask, som just blivit av med sitt ena ben i Arméns tjänst, förlorar också sin hustru som dränker sig en dyster natt. Han skaffar förstås en ny flamma och allt eftersom att honom också blir svag och matt växer sönerna Charles (Bruce Boxleitner) och Adam (Timothy Bottoms) upp. Att de endast är halvbröder är kanske de som gör att de är så olika och medan Charles slåss för sin fars kärlek, och i processen gör Adam illa både fysiskt och psykiskt, vill Adam inget hellre än att bli lämnad i fred. Hur som helst så visar det sig att Cyrus behandlar Adam hårdare för att de faktiskt är han som är faderns favorit och att han behöver ”härdas”. Adam Skickas till armén och Charles stannar hemma får att sköta om gården. En dag när de båda bröderna återförenats efter många år och fadern avlidit hittar de en ung kvinna (Jane Seymour) halvt sönderslagen och i behov av läkarvård på yttertrappan. Detta startar en livslång rivalitet mellan Adam, som förälskar sig i Cathy, och Charles som ser igenom hennes vackra yttre och skådar hennes mörka, destruktiva eller rent av onda sida! Det blir upptakten på en berättelse där historien kommer att upprepa sig och för alltid förändra släkten Trasks framtid.

Till att börja med måste jag väl erkänna att jag faktiskt inte sett filmen från 1955 – en av James Deans tre stora filmer. Läser man dock på lite så finner man att de skiljer sig åtminstone på ett plan. Filmen endast behandlar slutet på historien som berättas i den här miniserien, man får inte all den bakgrundshistoria som presenteras här. Om detta är bra eller dåligt i jämförelsen är förstås svårt att säga med bara den ena versionen i referensramen, men jag måste säga att jag gillar historier som spänner över flera generationer och i synnerhet när de är så välgjorda och välspelade som här.

Noble Entertainments utgåva av filmen stoltserar med tre namn, förutom John Steinbeck som skrivit den litterära förlagan: Bruce Boxleitner, Jane Seymour och Timothy Bottoms. Detta är väl de mest kända namnen i hyfsat stora roller kanske, men det finns mer namnkunniga skådisar än så i rollistan. Lloyd Bridges, Anne Baxter och så en hel massa andra kända ansikten som inte nödvändigtvis är enkelt att sätta ett namn på. Stora roller gör också Sam Bottoms (Timothys yngre bror) Hart Bochner, som Aron Trask, Karen Allen och förstås Soon-Tek Oh, som den ständige betjänten Lee i Adams liv.

Särskilt goda intryck gör Timothy Bottoms, vars föråldringsprocess är remarkabel, Soon-Tek Oh som står för den österländska visheten och är en mycket intressant och mångfacetterad karaktär. I bräschen går dock Jane Seymour som är fullständigt briljant! Jag har sällan eller aldrig egentligen sett henne prestera som hon gör här. Det är inte bara det att rollen är något som vi inte är vana att se henne i, hon exekverar den med sådan träffsäkerhet att det nästan blir kusligt och detta oavsett vilken av sina skepnader eller ålder hon ska gestalta. Sällan har väl en Golden Globe varit så välförtjänt!

Men även resten av produktionen är mycket trovärdig. Det handlar inte om att det utspelar sig i början av seklet, det ÄR början av seklet. Känslor spelas ut mot varandra och själva poängen med alltihop tycks vara att historien upprepas oavsett om vi vill det eller inte och blod kanske inte alltid är tjockare än vatten. Det är tragiska levnadsöden som lätt griper tag i åskådaren och har man väl börjat titta är det svårt att stänga av trots att miniserien faktiskt ligger på runt åtta timmar.

Mästerligt – mer eller mindre!

Recension: Don’t go in the woods… alone - 1981

Don’t go in the woods… alone

Regi: James Bryan

1981

Horror

Några ungdomar kopplar av med lite camping i bergen. Vad de inte vet är att skogen bebos av en galen mördare och medan de vandrar längs stigarna, berättar fasansfulla spökhistorier för varandra och helt enkelt njuter av livet, ägnar sig denne fasansfulla mördare åt att döda dem som råkar komma i hans väg. Det är bara en tidsfråga tills han kommer efter DEM!

Man ska absolut inte låta sig luras av den första scenen som vittnar om ett riktigt blodbad i splattergenren. Nej, det här är en klassisk slasher i ordets rätta bemärkelse. Tyvärr vore det nog bättre om man behålligt den mer komiska approach som splatter innebär istället för att försöka fördjupa sig till en allvarligare och skrämmande film. För skrämmande är det absolut inte trots att makeupeffekterna faktiskt är ganska bra.

Under filmens gång funderade jag mycket på vad filmens största problem var, dess musik eller dess skådespelare. Båda är verkligen under all kritik och frågan är om det överhuvudtaget hade gått att rädda den här filmen från ett totalt fiasko.

Det finns ingen bakgrundshistoria till varför mördaren härjar. Man får inte veta om det är sinnessjukdom, hämnd eller rent av en försvarsmekanism som driver den groteska mördaren. Man bara kastas in i händelserna utan förklaring. Det finns heller ingen som helst logik i varför saker och ting händer, scenerna tycks ofta vara i hoprafsade inte för att de passar ihop utan för att man velat använda allt materiel man filmat. Detta innebär naturligtvis att man inte får något sammanhang och att filmen tenderar att uppfattas som ännu mer fragmentarisk än vad den egentligen är.

Offren, som ger sig in i skogen i olika grupper eller ensamma är otroligt svåra att hålla isär och att minnas vilka som hör ihop på något sätt var inget som jag klarade av i alla fall. Kanske beror det på att filmen är så oerhört tråkig att man inte orka engagera sig det minsta i den, eller beror det kanske på en undermåligt berättade historia som aldrig borde lämnat skrivbordet.

Men nu är väl trots allt inte offrens djupa karaktärsdrag som brukar prägla filmer av det här slaget. Det man är ute efter är ju framförallt hur själva morden går till, man vill se uppfinningsrikedom helt enkelt. Bjuder då den här filmen på någon uppfinningsrikedom i det här avseendet? Nej, det kan jag inte påstå att den gör, inte ens om man är en ovan tittare av slasherfilm. Å andra sidan skulle man som ovan tittare troligen aldrig komma på tanken att se den här utan istället välja någon av den mer kända i genren som The Burning, Madman eller t.o.m. Friday the 13th. Samtliga skulle jag också rekommendera framför den här.

Recension: Friday The 13th part 2 - 1981

Friday The 13^th part 2

Regi: Steve Miner

1981

Horror

Skriven av Linda Snöberg

Då var det dags att öppna ett nytt läger som heter Packanack som inte ligger så långt ifrån Camp Crystal Lake. Vid lägerelden berättar man om det hemska som har hänt och alla tycker att det är en bra skrämselhistoria men tror kanske inte riktigt så mycket på det. Nu har Jason vuxit upp och blivit en man. Ja, för han dog inte i sjön som man trodde i den första filmen utan är nu ute efter att hämnas sin mammas död. Nu får ungdomarna se upp annars kan deras liv gå till spillo.

Man blir lite konfunderad när man tänker efter på vad som sas i den första filmen, om att Jason hade drunknat. Medans i den här delen är han ju vuxen runt 18 år och fullt levande och på jakt efter att få hämnas. Han verkar hata alla som kommer i hans väg och som inkräktar på hans territorium. Här har Jason hittat en tygpåse som han har på huvudet med tanke på hans vanställda ansikte och det kan man ju förstå. Jag är inte direkt förtjust i tygpåsen utan tycker mest att han ser lam och barnslig ut i den och en mördare kanske inte ska ha den tendensen.

Skådisarna i den här har jag blandade känslor för, jag tycker att Amy Steel gör en mycket bra insats och även John Furey men för övrigt är det ingen som naggats sig fast i mitt tycke. Musiken är också här väldigt enkel och det behövs inte mera än det man får, så det är underbart vackert. Vi har även Crazy Ralph med i denna och fortsätter som vanligt att varna ungdomarna men till ingen nytta. Denna gången blir det dock det sista vi får se utav honom för han lever inte när filmen lider mot sitt slut.

Vapnen i denna del kan jag avslöja kommer att vara lite mera originella än i den första delen vilket jag tycker är kanon. Roligt är det också att det är Jason som börjar döda och inte hans mamma för det var inte så skrämmande utan mest hysteriskt tycker jag. Fast hon gjorde ju en bra början på en underbar serie som bara fortsätter och fortsätter.

Jason är ju ungefär 18 år här och speciellt stor och stark är han inte ännu men att döda har han lärt sig att göra och det med bravur. Meningen är ju inte att han ska vara så stor här, utan mer som en vanlig människa fast vanställd och med hämnd som driver i hans blod.

Jag tycker att denna del är relativt bra, förutom tygpåsen som jag har nämnt i ett stycke tidigare, men den innehåller allt som en slasher bör ha och då funkar det kanon, det är bara att njuta när Jason stiger in i våra liv, för när han väl är där kommer han alltid att där förbli.

Recension: Deadly Blessing - 1981

Deadly Blessing

Regi: Wes Craven

1981

Horror

En bonde och hans fru driver gården strax bredvid ett Amish-liknande samhälle där medlemmarna är livrädda för djävulen och allt som kan anknytas därtill. Några av dem har fått för sig att djävulen, eller åtminstone någonting som kan kopplas samman med djävulen lever i de kringgränsande gårdarna. Mystiska dödsfall både bland utomstående, som sedermera visar sig vara avhoppade, eller utstötta medlemmar, och inom gruppen gör att friktionen ökar dramatiskt mellan grupperna eftersom mördaren förblir okänd. De djupt kristna och troende sektmedlemmarna är förstås övertygade om att det är demoner som ligger bakom alltihop och försöker driva ut dem med alla tillgängliga medel.

Wes Craven var en av dem som fick mig att upptäcka skräckfilmen i min ungdom. Det var A Nightmare on Elm Street och jag var fjorton år. Därför är det alltid kul att stöta på sånt som ens gamla hjälte gjorde tidigare och som man faktiskt missat av någon anledning. Detta är en sån film.

Jag tycker den har klarat tidens tand ganska bra och den känns faktiskt inte alls särskilt daterad. Det skulle kunna vara gjord i början på åttiotalet (som den faktiskt är) eller i slutet på nittiotalet och det är helt kart en styrka med filmen. Självklart kan man räkna ut att det inte handlar om det senare när man stöter på en mycket ung Sharon Stone eller får syn på Michael Berryman och Ernest Borgnine men jag tycker inte att det avslöjas på något annat sätt. Det känns fräscht helt enkelt!

Både Michael Berryman och Ernest Borgnine gör förresten riktigt bra rollprestationer, framförallt den sistnämnda som är fabulös! Hans blick viker inte en enda tum och det ser inte ens ut som att han har tagit på sig ett lösskägg vilket annars så ofta är fallet när Amish ska gestaltas på film. Han är helt klart ett av filmens starkaste kort och jag tar inte i tillräckligt om jag tycker att han borde han prisbelönats för sin insats i filmen. Bland det bästa jag har sett honom göra helt klart!

Samma sak kan man tyvärr inte säga om Sharon Stone som faktiskt drar ner filmen en hel del. Jag finner henne vara den i särklass sämsta skådisen och i princip inget hon gör eller säger känns trovärdigt, bara påklistrat och styltat. Det här var ju å andra sidan en av hennes allra första roller så det är kanske förlåtligt, men med tanke på vilket stort namn hon har blivit hade jag faktiskt förväntat mig mer.

Hur som helst så tycker jag filmen är väldigt ojämn. Många gånger är det riktigt spännande och man undrar vad som ligger bakom och hur det kommer att gå, nästa stund är det transportsträckor deluxe och inget händer överhuvudtaget. Jag tycker aldrig det blir riktigt segt men nog hade filmen mått bra av lite högre tempo och större våldsfrekvens. Slutet är bland det mest röriga jag sett, eller det första slutet i alla fall. För jag dristar mig till att påstå att det faktiskt finns två slut på historien. Det andra slutet är inte alls lika förvirrande som det första men blir tyvärr så löjeväckande att man skattar åt det och det var väl inte riktigt meningen.

En ok film, men inte så mycket mer.

Recension: Des Morts - 1981

Des Morts

Regi: Jean-Pol Ferbus, Dominique Garny, Thierry Zéno

1981

Dokumentär/Mondo

Det här är en dokumentär om döden. Antingen den är nära förstående eller nyligen genomgången. Olika aspekter och kulturella skillnader tas upp och man förklarar noga hur saker och ting ligger till. Allt från de avlägsna och, för oss, exotiska traditionerna hos folkslag på andra sidan jordklotet, till mera futuristiska nedfrysningsprocesser och moderna balsameringstekniker. 

Jag ska väl inte sticka under stol med att jag brukar förespråka annorlunda film, extremare dito och sånt som utmärker sig på ett eller annat sätt, och själva ämnet i den här dokumentären är väl inte det mest följsamma som finns. Jag menar hur upplyftande är det egentligen att dokumenterar döden i olika former? Det är i alla fall vad man har gjort och man får väl utgå ifrån att filmskaparna tyckte att det var ett intressant ämne!

                     

Jag finner personligen de många morbida skildringarna nedslående och deprimerade och jag blir faktiskt inte särskilt intresserad av vad filmen egentligen vill förmedla. Det ligger väl den i fatet lite kanske. Jag menar, en dokumentär som inte är särskilt intressant är väl en lite motsägelse i sig själv. Det betyder förstås inte att det inte finns något intressant att förmedla för det gör det naturligtvis, jag känner bara att det går lite länge mellan de intressanta inslagen och att man fokuserar lite för mycket på att försöka chocka publiken.

Nu tror jag i och för sig att de som väljer att se en film av det här slaget inte är särskilt lätta att chockera och därmed biter man sig nog lite i svansen, men om man vill marknadsföra filmen som ”farlig” för den stora allmänheten har man nog lyckats! Jag känner inte särskilt många, som inte är intresserade av extremfilm, som överhuvudtaget skulle kunna tänka sig att se det här.

Den chockerande effekten påminner förstås mer om den så kallade ”Mondon” är om en mer regelrätt dokumentär. Vad som skiljer dessa båda närbesläktade genrer åt, har stötts och blötts så många gånger att jag inte ens tänker försöka mig på att definiera några skillnader här och nu. Det verkar dock som ett mycket intressant framtida projekt och vem vet när det blir dags att ta tag i det. Tills vidare kan vi väl nöja oss med att konstatera att mondon oftast behandlar tabubelagda ämnen och att viljan att chockera ofta finns hos filmskaparen. Det finns också ofta ett fabricerat narrativ som inte nödvändigtvis hör ihop med de bilder som visas. Jag säger alltså inte att det alltid är så, för det här verkar till exempel vara äkta nog, men det är onekligen ett vanligt grepp.

Samtliga av de tre upphovsmännen var också inblandade i Svinet som vi skrev om för ett tag sedan här på Fanatisk Film och med det i bakhuvudet kan vi väl konstatera att inget är riktigt lätt att tolka som de här grabbarna ger sig på, åtminstone med de två referenspunkter som härmed finns. Jag ser inte riktigt storslagenheten i den här men jag har svårt att få någon energi från en film som bara handlar om, och dokumenterar, död.

Recension: The Devonville terror - 1983

The Devonville terror

Regi: Ulli Lommel

1983

Horror

Dr. Worley (Donald Pleasence) lider av en mystisk sjukdom, han äts upp inifrån av maskar. Han undersöker om det finns något samband mellan hans tillstånd och en 300 årig förbannelse som vilar över den lilla staden Devonsville. En förbannelse som tre häxor gav alla stadens män när de brändes på bål. När tre nya kvinnor flyttar in i staden misstänker man att häxorna är reinkarnerade för att utkräva hämnd.

Det börjar ganska bra men man måste komma ihåg att det här är ganska billigt gjort, ingen större budget på den här filmen. Öppningsscenen för tankarna tillbaka till Mario Bavas mästerverk Black Sunday från 1960. Fast att jämföra de två vore väl nästan lite av ett helgerån. För även om tankarna finns där så har filmerna inte så mycket genensamt för övrigt.

Många stunder känns transportsträckorna mellan början och slutet onödiga och långa, inte mycket vidkommande händer och man tenderar att förlora intresset. Ända till slutet vill säga, då börjar det hetta till lite igen och man känner verkligen igen Ulli Lommels stil i de scenerna. Även om man hela tiden påminns om vem som gjort den i och med att likheterna i teknik med t ex Boogeyman är slående. Fast varje filmskapare har ju sin stil. Boogeyman gillade jag men inte den här.

Recension: Caligula & Messalina - 1981

Caligula & Messalina

Regi: Bruno Mattei, Antonio Passalia

1981

Drama

Roms kejsare – Caligula (Gino Turini) är en paranoid envåldshärskare som inte behöver särskilt allvarliga anklagelser för att få en ursäkt att avrätta, tortera och/eller förödmjuka sina undersåtar. Han lever dock i tron om att folket älskar honom och fortsätter att leva det nyckfulla liv som det anstår en härskare. Han får dock veta att det finns en komplott emot honom där inga mindre än hans egna systrar är medkonspiratörer. Samtidigt planeras det från annat håll att en viss Messalina ska charma härskaren och tillskansa sig all den makt som rikets första dam besitter.

Två år före denna kom Tinto Brass Caligula som den här filmen lutar sig enormt mycket emot. Visst kan man väl se den här som någon form av uppföljare men faktum är att historien tog slut i redan då och ska man se det här som någon fortsättning får man ignorera betydande delar i Tinto Brass film. Snarare är det en annan tolkning av historien, om sedan mottot som det står om på baksidan av fodralet ”mer våld, mer sex och mer sleaze” är helt sant vet jag inte. Personligen tycket jag inte löftet infrias även om försöken många gånger är uppenbara.

Framför allt sex och sleaze ligger på en mycket mer exploaterande nivå, det är inte lika vackert som i föregångaren och tortyren är inte lika sadistisk heller. Till viss del beror detta naturligtvis också på att skådespelarna här inte kommer upp i motsvarande talangnivåer som Malcolm McDowell och co men också på att Caligula här framställs som mindre sadistisk och mer galen. Hans vilja att utse sin häst till senator är mycket tydligare här, likaså hans incestuösa förhållande till sina systrar. För här är det inte bara Drusilla som är föremål för den galne kejsarens kärlek, han har flera systrar. Eller kärlek förresten, förhållandet mellan Caligula och systrarna framställs mera som rent köttsligt än något med högre känslor involverade.

Man får heller inte en lika tydlig bild av dekadensen och att det faktiskt är maktkampen som skapar galenskapen hos de styrande. Politiken känns helt enkelt inte lika närvarande som den borde göra och hela historien ter sig lite för platt och urvattnad för min smak. Det finns liksom ingen substans bakom agerandena av personerna involverade, varken i komplotten eller de som gör sitt yttersta för att skydda det rådande statskicket, förutom att visa så mycket snackigheter som möjligt. Detta kan naturligtvis tilltala om man är på det humöret men det intressanta, som jag gärna skulle sett mer av, är finurliga politiska vändningar med baktankar om vem som kommer att tjäna på de små insinuationer som trots allt förekommer för att indirekt påverka maktbalansen.

Men trots mycket av min kritik här ovan vill jag påstå att filmen trots allt har en marknad. Som hjärndöd peplum fungerar den alldeles utmärkt även om jag i sånt fall gärna skulle ingredienser av mytologiska företeelser. På tal om mytologi så är det förresten väldigt märkligt att man ibland refererar till gudarna med namnen kända från grekisk mytologi och inte romersk. Filmen utspelar sig trots allt under romartiden så varför denna uppenbara tabbe?

Så… Vill du se mängder med sleaze, utan att det för den skull förekommer hardcore pornografi, som man nästan förväntar sig, ska du definitivt se denna. Analysera inte för mycket utan ta den för vad den är, en underhållande skräpfilm, så kommer du att få ut mycket mer av upplevelsen.

Recension: The Sting II - 1983

The Sting II

Regi: Jeremy Kagan

1983

Komedi

Lonnegan är medveten om att han har blivit blåst och allt mer av hans tid går ut på att söka hämnd. Hans plan är genial, inte nog med att han kommer att lura lurendrejeriarna, han kommer också att lyckas skylla på någon annan. Kid hittas torterad till döds och Hooker och Gondorff planerar en stöt för att hämnas hans död. Lonnegan gnuggar sina händer när allt går enlighet planerna men vem är det egentligen som sitter inne med all information och vem är det som lurar vem – egentligen?

Den här tillhör de filmer som man verkligen inte kan göra en fortsättning på med hedern i behåll. Första filmen är bland det bästa jag har sett – någonsin, och att ens försöka sig på att upprepa succén är för mig ett mysterium. Faktum är att det är så långsökt att jag inte ens kände till den här filmens existens förrän Studio S Entertainment bestämde sig för att släppa den nyligen. Att säga att jag har några som helst positiva förväntningar vore en grov överdrift och jag var oerhört kritisk mot varenda replik, ögonkast eller vändning i filmen. Det här kunde bara inte lyckas!

Och det gjorde det inte heller. Initialt var den enda behållningen kalkonvärdet. Man har kopierat en hel del rakt av och inte nog med det, man har tagit kopian och gjort den sämre än originalet. Det är förutsägbart och uselt agerat men det är inte det största problemet. Jag kan stå ut med dåliga skådespelare men manuset är verkligen under all kritik också. Dessutom tror jag inte att det är skådespelarnas problem egentligen. Det är snarare Jeremy Kagan som inte har förmått att instruera dem tillräckligt.

Men allt eftersom filmen går vänjer man sig vid kalkon-tonen i den. Den blir väl egentligen inte bättre på något plan men man stör sig mindre och mindre på att man har bytt ut alla förnamnen på karaktärerna. Kan detta ha med rättigheter att göra? Ganska tramsigt i så fall eftersom det är helt uppenbart vem som är vem i alla fall! Dt spelar ingen roll om Gondroff heter Henry eller i Fargo i förnamn, vi fattar än då!

Man har försökt att väva in Scott Joplins musik lite här och där men på det hela taget ger jag inte mycket för filmens soundtrack. Även på detta plan är filmen en oerhörd besvikelse. I sann heist-anda är det förstås oklart vem som vet mest och vem som i slutändan kommer att lura vem, men är man någorlunda klyftig och har koll på vad för slags film det egentligen handlar om bör det inte vara något stort problem. Visst är det lite rörigt emellanåt, precis som det ska vara, men inget som man inte genomskådar ganska snabbt.

Men jag ska inte totalsåga filmen. Den har sina ljuspunkter och framåt slutet är det riktigt underhållande. Kanske mest på grund av sin ambition att ”leka-lika-bra-som-ettan” där den misslyckas kapitalt och kalkonvärden ska inte underskattas heller!

4/10

Recension: Blödaren - 1983

Blödaren

Regi: Hans Hatwig

1983

Horror

Tjejbandet Rock-Cats är på väg mellan spelningarna när deras turnébuss plötsligt havererar. Med scenkläderna på, bestående av högklackade skor, nitar och läder måste de ge sig ut i obygden för att leta efter hjälp. Men det de stöter på är inte den hjälp de så väl behöver utan en galning som skrämt bort alla andra människor från trakten, de stöter på blödaren…

Det här ett stycke svensk kulturhistoria som äntligen har hittat sin väg till ett ordentligt dvd-släpp. Den är riktigt underhållande även om det kanske inte alltid är av ”rätt” anledning. Storyn är långsökt och fånig men ändå precis rätt för den här typen av film. Det krävs helt enkelt ingen tegelsten till manus för att det här ska funka. Skådisarna är väl inte de bästa men med tanke på att samtliga egentligen var popartister när filmen spelades in kan man väl inte begära mycket mer av dem.

Ska man jämföra det här med andra filmer påminner den mest av allt om Joe D’Amatos klassiska anthropophagous, även om man här har förskonat tittaren från liknande makabra och grafiska våldsinslag som präglar den kannibalistiska betraktelsen. Man får helt enkelt nöja sig med lite blod rinnande från blödarens ögon och det är väl inte fy skam. Man måste ju inte alltid vräka på allt teaterblod man har för att göra en lågbudgetfilm. Influenser kan också hittas från andra pärlor, musiken är tydligt inspirerad från Halloweens enkla ledmotiv och inspelningsmiljön i småländska Mullsjö påminner kanske lite om the Shining.

Hans Hatwig, som vid den här tiden var chefredaktör för ungdomstidningen Okej, som ju förresten fyllde 25 år härom månaden (2005), använde tidningen inte bara för att hitta skådisar till filmen utan även för att marknadsföra den. Han erkänner till exempel att det var han själv som skapade ryktet om att det var Gene Simmons i Kiss som spelade monstret (blödaren) och på så sätt lockade han till sig fler intresserade tittare. Nu var det dock inte sant att Gene Simmons stod för rollen utan det var Åke Eriksson som vi kanske minns bäst i samband med gruppen Attack och landsplågan ”ooa hela natten”. Han gör faktiskt rollen mycket bra och ser härligt psykopatisk ut.

Tjejerna i bandet (i verkligheten hette de Revansch) beter sig just som man kan tänka sig att ett band som ständigt går varandra på nerverna gör och man får säga att de faktiskt mestadels lyckas se ganska rädda ut och att de skriker riktigt trovärdigt. Danne Stråhed är stabil som hjälte och det är ju faktiskt inte hans fel att rollen tycks finnas till enbart för att kunna ha med en hjälte i filmen. En hjälte för hjältens egen skull alltså.

Gillar du riktiga kultrysare med alla de klassiska ingredienserna ska du definitivt se den här!

Recension: Blow Out – 1981

En nyinspelning på Michalangelo Antonionis Blow Up från 1966. Här har Brian De Palma bytt ut fotot som originalfilmen kretsade kring till en ljudinspelning. Konspirationen finns kvar men till skillnad från Blow Up är det här en ganska ordinär thriller. Det finns inte den surrealistiska ton som gjorde Blow Up så bra. Det är en mycket enklare historia som det inte finns något direkt att fundera över, inget mysterium eller tankenöt. I huvudrollerna ser vi John Travolta och Nancy Allen och de gör väl sitt jobb men jag blir ändå besviken över hur ”enkel” filmen är. Den är också väldigt daterad och även om detta inte borde spela någon större roll påverkar det ändå upplevelsen. Däremot är jag väldigt förtjust i John Lithgows rollprestation som slemmig lönnmördare. Han passar utmärkt i rollen och tillför filmen den nerv den så väl behöver för att intresset ska vakna.

5/10

Recension: Clash of the Titans (1981)

Det här är förstås en klassisk historia även om den, så vitt jag vet, tar sig en del friheter jämfört med den mytologiska förlagan. Det är också en klassisk film förstås och en med effekter av den legendariske Ray Harryhausen. Men även hur mycket jag än beundrar hans visuella effekter i Jason and the Argonauts från 1963, känns det inte helt rätt här. Filmen är från 1981 och är lite för ny för att kunna fungera med den typ av handgjorda effekter som Ray Harryhausen innebär. Detta drar förstås ner betyget en hel del även om dess givna plats i filmhistorien inte kan ifrågasättas. Miljöerna är som regel mycket bra och jag har heller inget att klaga på när det gäller skådespeleriet. Överlag blir dock filmen lite seg och de visuella stop-motion effekterna irriterande.

5/10

Recension: Scanners - 1981

Scanners

Regi: David Cronenberg

1981

Thriller

Darryl Revok är den mäktigaste av alla så kallade scanners. Han kan med tankens hjälp påverka sig omvärld på ett sådant sätt att han i det närmaste är ostoppbar. Han leder en organisation vars mål är att uppnå världsherravälde med sig själv som självklart ledare. För att infiltrera denna organisation skickar forskaren Dr. Paul Ruth in en hittills okänd scanner, en som inte finns på de listor som existerar. Denne Cameron Vale kommer undan för undan allt närmare sanningen som inte nödvändigtvis är bekväm för alla parter.

Jag minns inte om det här var en av de tredje eller fjärdehandskopiorna jag såg när jag först stiftade bekantskap med den i mitten på 80-talet. Hur som helst kan man inte säga att kvaliteten är att jämföra med den som kan uppnås idag med DVD och LED. Med det vill jag ha sagt att man sannerligen kommer undan med mera om kvaliteten är sämre. Jag har inte sett den här filmen sedan det begav sig och ville ta redan på om de faktiskt var lika bra som jag mindes den.

Det jag egentligen mindes, i bilder, var en huvudexplosion. Det är kanske den mest berömda scenen i filmen och tyvärr den som för representera den när man tänker på den. Men sanningen är den att det här är mycket mer än en film där det råkar explodera ett huvud. Samtidigt är det en film som faktiskt har en mycket tunnare handling än vad man skulle kunna tro. Faktum är att jag reagerade för att det nästan ser lite för bra ut. Allt är lite för tillrättalagt i miljöerna, lite sterilt rent av. Det ser helt enkelt ut som filmmiljö om ni förstår vad jag menar.

Så är filmen lika bra som jag mindes den? Ja och nej faktiskt. Den är på många sätt bättre och har en handling med mer djup än vad jag hade en aning om. Detta även om den till synes fortfarande är ganska tunn. Det finns liksom en kropp och ett engagemang i det hela som verkligen tilltalar. Det finns ett djup i det enkla och en konspiration i konspirationen.

Vanligtvis kallar man nog den här filmen för en skräckfilm av något slag, kanske sci-fi. Det beror väl kanske på att den fokuserar på övernaturligheter, såsom ESP och telepati. Men till syvende och sist är det ändå en thriller i mina ögon. Det finns två läger egentligen, de som vill ta över världen och de som vill förhindra det.  Naturligtvis finns det också mer problematisering än så bland kulisserna. Det är dessa aspekter som är bättre med filmen än vad jag mindes den från mitten av 80-talet.

Det som är sämre är snarare de mer ytliga sidorna och då menar jag inte nödvändigtvis huvudexplosionen eller andra effektmässiga saker utan snarare själva idén med mutanter som scanners. Det är helt enkelt av underordnad betydelse och finns enbart till för att skapa en historia att bygga handlingen kring.

Så vad är slutsatsen efter mitt återseende? Jodå, jag är nöjd! Jag satt inte trollbunden men vad klart intresserad av var filmen skulle ta mig och de få scener jag mindes sedan förr var verkligen inte bleka. Filmen har åldrats väl även om det är helt uppenbart att David Cronenberg sedan dess har utvecklats ytterligare och numera kan sägas fästa ytterligare vikt vid sådana detaljer som gör att det inte ser lika konstruerat ut.

Recension The Beyond - Lucio Fulci - 1981

The Beyond

Regi: Lucio Fulci

1981

Horror

1927 tar sig en grupp medborgare in i de sju dörrarnas hotell för att göra slut på konstnären Schweik (Antoine Saint-John). De påstår att han har hittat ett sätt att öppna en av de sju portarna till helvetet och korsfäster honom trots hans varningar i hotellets källare. Över femtio år senare, närmare bestämt 1981 ärver Liza (Katherine MacColl) hotellet. Hon menar att det är hennes sista chans att göra något vettigt av sitt liv och påbörjar upprustningen för att kunna driva och åter öppna upp hotellet. Mystiska saker kantar dock tillvaron. Vem är till exempel den blinda flickan Emily (Sarah Keller) och vilket mysterium döljer egentligen rum 36?

Redan i inledningsscenerna sätter Lucio Fulci tonen för den här filmen. Det är ett vackert och stämningsfullt sepiabrunt foto som förstärker känslan av tillbakablick. Det dröjer heller inte särskilt många minuter förrän våldsamheterna börjar och vi bjuds på både en grund för historien att stå på och häpnadsväckande välgjort gore innan förtexterna har börjat rulla.

En krypande stämning, tillsammans med en synnerligen effektiv musik, fortsätter sedan att genomsyra filmen och jag måste erkänna att jag, trots att jag sett filmen flera gånger tidigare, inte känner igen vissa scener. Slutsatsen jag drar av detta, trots att det var ganska många år sen sist är att jag faktiskt aldrig sett filmen oklippt förr! Den är kanske lite ojämn men de bra scenerna väger helt klart upp de lite långsammare och tråkigare partierna, dessutom kantas alltihop av fullständigt brillianta gorescener. Att logiken i historien sedan inte är knivskarp gör inte så mycket och det var väl kanske heller inte Fulcis främsta epitet?

En av de starkaste effekterna och som det fokuseras ganska mycket på är den blinda flickan Emilys ögon. Att närbilder på ögon är viktigt och en del av det italienska bildspråket är väl ganska allmänt bekant, så därför är det kul att man gett detta ytterliggare en innebörd. En ganska enkel men ändå fascinerande effekt som i alla fall jag anser vara synnerligen effektiv.

The Beyond tillhör troligen en av Lucio Fulci mest kända filmer, hyllad av fans världen över som en av de bästa skräck och zombiefilmerna genom tiderna. Jag är böjd att hålla med, för den här filmen är mer än bara massa gore, den har en tanke och en apokalyptisk berättelse som verkligen berör och som, i motsats till vad jag skrev tidigare, är långt mer logisk än de flesta andra förklaringar till varför horder av zombies plötsligt dyker upp.

Kanske kan man tycka att en förklaring till varför hotellet byggdes just på en av helvetets sju portar kunde vara närvarande eller en mer detaljerad beskrivning på hur dessa portar öppnas men det är inte nödvändigt. Filmen funkar som den gör och varför krångla till saker och ting i onödan med massa förklaringar?

En film du måste ha!