Lokalvårdaren – 2014 – Henrik Möllers långfilmsdebut!

Aka: Feed the Light

Har man höga förväntningar på en film, eller nåt annat för den delen, brukar det tyvärr sluta med att förhoppningarna grusas å det bestämdaste. I det här fallet är det dock precis tvärtom. Jag trodde det skulle vara en riktigt bra film och så var det ännu bättre! Snudd på mästerlig skulle jag vilja säga. Men jag är alltid snål i mina bedömningar och det ska extremt mycket till innan jag blir lyrisk.

Det jag har sett av Henrik Möller tidigare, kortfilmssamlingarna Ångesthunden och Kaninhoran, har varit tämligen humoristiskt. Kanske har humor inte alltid varit uppenbar men för mig har det alltid varit tydligt att de har kantats med ironi, sarkasm och satir. Så kanske är fallet även här men det är absolut inte i närheten av något som jag har sett Henrik Möller göra tidigare. För mig är det här en seriös film, det är inte en humoristisk i historia i botten och det finns inte mycket att skratta åt. Möjligen kan man tänka sig att det finns en tragikomisk intention någonstans i bakgrunden.

Jag känner att det finns mycket nyanser och skikt att upptäcka i den här filmen och det är tveksamt om man hittar allt när man ser den första gången. Jag gjorde det inte i alla fall. Det känns som att det finns metaforer till metaforerna och en metahandling. Det är fritt fram att tolka det som sker framför kameran till något mer än den tydliga handlingen. Om den nu är så tydlig vill säga.

Sara tar ett jobb som lokalvårdare för att hitta sin dotter. Väl på plats märker hon att allt inte står riktigt rätt till. Men hon får jobbet och börjar söka efter sin dotter på en plats där fysikens lagar inte gäller. Där ett mystiskt ljus får allting att förändras. Tiden fungerar annorlunda och chefen har tydligen en oerhörd makt över händelseförloppet. Men hon får hjälp av vaktmästaren som förklarar hur saker och ting fungerar i de dunkla källarkorridorerna.

Det finns definitivt surrealistiska tendenser i filmen. Om man nu kan kalla dem för tendenser, det är väl egentligen mer än så. Det är som sagt fritt fram att tolka men för min egen del tycker jag att händelseförloppet är så absurt att det finns en lockelse i det. Filmen är något så ovanligt som genuint spännande, man vet aldrig riktigt vilken väg den ska gå eller vilka medel den kommer att använda för att nå sitt mål.

De flesta av skådespelarna är okända för mig. Många av dem talar skånsk dialekt och det är väl inte så märkligt eftersom Henrik Möller själv har sin hemvist i de sydliga delarna av Sverige. Jag tycker att det tillför ytterligare en dimension till filmen. Allt för många gånger har man hört skånska i filmer som låter så krystad och tillgjord att det inte går att ta på allvar. Så är det inte i här. Visserligen kanske språket är något tillrättalagt men det låter fortfarande fullt naturligt! Men de flesta av namn är som sagt okända för mig. Lina Sundén spelar huvudrollen som Sara, Martin Jirhamn är vaktmästaren. Jenny Lampa är chefen och Patrik Karlsson spelar VHS-Mannen. Själv spelar Henrik Möller en liten roll i filmen och den enda som jag egentligen känner till sen förr – Karin Bertling, spelar också en väldigt liten roll. Samtliga är helt fantastiska!

10/10

Trailern:

Recension: Nasty Old People - 2009

Nasty Old People

Regi: Hanna Sköld

2009

Drama/Komedi

Mette är nitton år och nynazist. Det har hon varit sedan hon var tretton. Hon är älskad av alla, men mest av allt av kollegorna i hemvården eftersom hon mer än gärna tar sig an de allra svåraste vårdtagarna som alla andra vägrar att gå till. Vi har Märta (Cecile Ankarswärd) som är rädd för nästan allt, brevbäraren, småfåglar, att halka på mattan, att hemvårdspersonalen ska förgifta henne och män i största allmänhet. Den elaka Elsie (Karin Bertling) som verkligen inte är snäll mot någon, minst av allt författaren Mr. W (Håkan Jeppson) som efter tjugo år av skrivande på en roman fastnade på sista sidan när han fick cancer. Han är bitter mot allt och alla, men besvärligast är nog ändå den motsträvige Harald (Rune Bergman) som verkligen inte har något kvar att leva för längre.

Personporträtten i den här filmen är verkligen något alldeles extra. Jag kan mycket väl tänka mig att själva grunden i varje åldrad karaktär är hämtad från verkligheten även om det förstås i förlängningen handlar om ganska grova karikatyrer. Personerna är så skilda åt från varandra rent karaktärsmässigt att det aldrig blir tråkigt och arbetsdagen för Mette lär heller aldrig se likadan ut dag till dag.

                               

”berättartekniken är fantastisk”

Det dröjer inte länge innan motsättningarna blir uppenbara, att vara Nazist, med allt som det innebär, och samtidigt ta hand om äldre lär inte vara något realistisk möjlighet utan att ge avkall på det ena eller det andra. Mette försöker, men ändra karaktär under filmens gång i takt med att hon och vårdtagarna kommer varandra närmare. Nazismen är ofrånkomligt icke möjlig att kombinera med livet som omtänksam hemsamarit vilket skapar intressanta moraliska dilemman gång efter gång. Man slås också av hur Mette själv egentligen mår, är det hon som egentligen mår dåligt och måste hävda sig på något sätt? Är det någon form av självförakt filmen går ut på?

Berättartekniken är fantastisk även om man kunde önska att en del av skådespelarna hade presterat lite bättre. Det är ingen som är direkt dålig, men någon eller några låter lite ansträngda när det försöker få sin dialekt att låta så tydlig som möjligt. Samtidigt finns det förstås exempel på andra, med Torkel Petersson i spetsen, som verkligen lyckas fullt ut att låta helt äkta.

Filmen pendlar mellan att vara en riktigt nattsvart komedi till tragikomisk och för att stundtals vara riktigt allvarsam och locka fram tårarna ur åskådaren. Jag kan väl inte påstå att filmen tar sig några direkt oväntade vändningar, men det är ändå rörande att se utvecklingen av både Mette och relationen till hennes vårdtagare. För att inte tala om vårdtagarna själva som givetvis mjuknar när det uppstår någon sorts ömsesidig respekt mellan dem och Mette.

”snuddar vid toppbetyg”

Filmen kostade en spottstyver att göra, åtminstone om man jämför med vad den ser ut att ha kostat att producera. Det finns förvisso saker man skulle kunna ha löst på ett snyggare sätt med mera pengar, men jag är å andra sidan sett att mycket av charmen hade gått förlorad då. Den är upp och snuddar vid toppbetyg vid några tillfällen men tyvärr drar slutet ner det totala intrycket något. Det känns som om allt man har byggt upp plötsligt raseras, antingen av penga- eller fantasibrist, men plötsligt tar det bara… slut.

Hur som helst ser jag verkligen fram emot vad Hanna kan göra nästa gång, att det finns talang för filmskapande och att berätta en historia på ett intressant är helt uppenbart!