Recension: Pariah - 1998

Pariah

Regi: Randloph Kret

Drama

1998

Steve (Damon Jones) och hans flickvän Samantha (Elexa Williams) råkar befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. Ett gäng skinheads överfaller nämligen dem och förnedrar Steve genom att tvinga honom se på när en efter en våldtar Samantha tills blodet rinner mellan hennes ben. Illa däran kommer de till slut därifrån, men händelsen ger Samantha sådana själsliga men att hon inte orkar leva längre. Steve blir besatt av hämnd och börjar utarbeta en plan för att verkställa sina innersta behov. Han rakar av sig håret och skaffar sig lämpliga kläder för att infiltrera den lilla grupp som är ansvarig för hans flickväns död.

Den här filmen bygger mycket på hat och våldsamheter och nu ska jag göra något som jag aldrig gjort i en filmrecension förr, nämligen att citera Mikael Wiehe ”Okunskapen värjer sig mot det den inte vet” och ”Självföraktet hävdar sig med hjälp av knogjärn och batong”. Det är egentligen den enda man behöver för att sammanfatta andemeningen i den här filmen. Ja, och så att våld föder våld också naturligtvis. För mycket handlar om det, hat för hatets eget skull utan att egentligen veta varför. Detsamma kan gälla våldet, som kanske inte alltid fyller någon funktion annat än at bryta den vardagliga tristessen för de inblandade.

                                              

Skådespelarmässigt är det väldigt skiftande kvalité, vissa insatser funkar hur bra som helst medan andra är alldeles för bleka för min smak. Det här är ett starkt ämne, oavsett om man väljer att se det här som en film som förnedrar skinheads och rasism/nazism eller som en lite annorlunda rape/revenge historia. Med annorlunda menar jag att det inte är den utsatta kvinnan som utkräver hämnden utan hennes pojkvän. Rasfrågan kan man i så fall egentligen lämna helt utanför själva historien.

Intressant är att följa hämnaren, hur hans utvecklig sker och vilka personliga gränser som flyttas för honom. Att han förändras, kanske delvis för att smälta in i den grupp han försöker infiltrera, med rollen han spelar är helt klart. Han är till exempel tvungen att ta till våld mot homosexuella för att inte avslöja sig och man kan då fråga sig hur mycket man kan rättfärdiga med hämnden som motiv? Ger en oförrätt automatiskt rätten att begå en oförrätt mot en tredje person och så vidare? Var slutar det i så fall? Min slutsats är helt klar, våld föder våld helt enkelt, men det innebär naturligtvis heller inte att man alltid och i alla lägen har viljestyrka att alltid vända andra kinden till.

Personligen blev jag aningen besviken på den här, jag hade föreställt mig ett mycket starkare drama där känslorna, och kanske framförallt analysen av de psyken som befinner sig på den hatfulla sidan av samhället, var starkare. Fler motsättningar, både mellan de olika samhällsskikt som kommer i kontakt med varandra i historien och inom skinheadgruppen. Och kanske framförallt de känslosammandrabbningar hämnaren – Steve, torde ha med sig själv. Det blir lite platt och livlöst och man han svårt för att tro att det faktiskt rör sig om en verklighetsbaserad historia.

Filmen är dedicerad till Dave Oren Ward som omkom cirka en månad innan filmens premiär.

Recension: Hell Ride - 2008

Hell Ride

Regi: Larry Bishop

2008

Action

Motorcykelgängen Victors och 666 ligger i konflikt med varandra. De letar bägge efter samma skatt som under mystiska omständigheter försvann för många år sedan och drar sig inte för att döda varandra på de mest sadistiska och baksluga sätt som står till buds. Allt för att komma över de nycklar som behövs för att öppna skattkistan om man någonsin kommer att finna den.

Det här är en film där handlingen absolut inte står i centrum och den är faktiskt ganska ointressant emellan varven. Det som snarare är av intresse är utförandet då man måste erkänna att det är av en mycket stilistisk natur. Det är grindhousekänsla så in i norden och de klatschiga machoreplikerna avlöser varandra hur titt och tätt som helst emellanåt känns det som. Något man inte heller har snålat på är sexuella anspelningar, eller anspelningar förresten, det är ganska tydliga dialogväxlingar om hur kättjan driver kvinnorna till vansinnighetens gräns ganska ofta faktiskt. De tycks finna en stor tillfredsställelse i att hetsa killarna med sina sexiga bakdelar eller bara bröst i alla tänkbara situationer men att männen är kåta svin som bara vill sätta på tjejerna är inte lika påtagligt faktiskt. På det hela taget blir detta lite tjatigt och faktiskt lite irriterande då jag menar att det är att underskatta tittaren en smula. Visst kan det ha sin charm, men det kan gå till överdrift också.

                     

Vidare är filmen en smula fragmenterad och omslaget lockar, som är brukligt numera, med Quentin Tarantinos namn. Han listas som exekutiv producent och inget annat men jag vill nog påstå att det är ganska stora vibbar av hans filmskapade tvärs igenom filmen. Det vill säga om man tar det på rätt sätt, mycket av filmen går mer ut på att presentera de olika rollkaraktärerna än att bygga någon vidare handling eller spänning. Man tar ingredienser som redan gjorts otaliga gånger på vita duken (och i synnerhet under grindhouse-eran) och trycker in dem tätt tillsammans och hoppas på ett gott resultat.

Skådespelarmässigt bjuder filmen på ett antal relativt stora namn, vilket kan vara en orsak att se filmen. Vi har till exempel både Dennis Hopper, som genom sin medverkan nästan på automatik innebär en referens till motorcykelfilmen nummer ett – Easy Rider, och David Carradine som får räknas till de allra största. Men även Michael Madsen, som visserligen känns oerhört förutsägbar i sin roll, och Vinnie Jones är självklart stabila i sina roller. Överlag är det lite för stereotypiskt, lite för skarpt kontrast mellan svart och vitt, rätt och fel eller yta och innehåll för min smak.

Lite för tramsigt, lite för förutsägbart och alldeles för mycket inspiration av Tarantino för min smak, men de som gillar hans filmer torde även finna ett intresse här. Inte för att den kanske håller samma filmtekniska klass, som Tarantinos filmer trots allt gör oavsett om man tycker om dem eller inte, utan snarare för att den kanske inte tar sig själv på fullt så blodigt allvar som jag kanske gett sken av på grund av min besvikelse och att den faktiskt i några scener är ganska roligt och underhållande – även om detta inte med nödvändighet är meningen på det löjeväckande sätt som jag nu avser.

Recension: Gang Boyz – 1994

Eftersom jag, liksom jag konstaterat många gånger förr, har någon sorts konstig fascination för filmer där Linda Blair medverkar kunde jag förstås inte motstå den här rullen. Läser man på baksidan för man intrycket om att det handlar om någon sorts hämndfilm och det funkar alltid även om Linda Blair oftast inte lyckas leverera det man skulle önska av henne. Men det är om man läser på baksidan det. Tittar man på filmen får man en helt annan uppfattning. Man kan säga att filmen handlar om tre saker. För det första så handlar det om ett skinheadgäng som bär nazistiska symboler och sprider allmän oreda i samhället – Hollywood. För det andra om en före detta polis (Wings Hauser, som också regisserat filmen) som åter får ordning på sitt liv, kämpar för att nyktra till och åter får ihop det med sin fru – Linda Blair. För det tredje så finns det lite sensmoral om homosexualitet, om alla människors lika värde och lite andra rena självklarheter egentligen. Fast det är klart, lite på slutet får man ju lite hämnd också tillsammans med lite floskler om hur folk kan förenas mot en gemensam fiende. Jag är inte säker på om jag gillar alla budskap i filmen, alla människors lika värde oavsett sexuella preferenser är väl en sak, men att uppmana till våld är en annan. Nåja, filmen var mot alla odds underhållande och klart värd att offra knappt en och en halv timme på. 

5/10

Recension: Romper Stomper

Det var inte länge sedan jag såg American History X, som ”alla” verkar hylla till skyarna, för första gången. Jag har också skrivit om Pariah, som behandlar liknande teman och så var det dags för den här nu då – Romper Stomper! Den kom ut 1992, alltså några år före de andra filmerna och är en australiensk produktion med Russell Crowe i huvudrollen. Liksom de andra filmerna och andra skinhead-gäng-med-nazistiska-eller-rasistiska-förbilder, så är det ytligt sett en våldsam skildring av naket och brutalt våld. Fast här får jag inte riktigt grepp på det. Mitt i all våldsamhet verkar man vara lite rädd för att ha med det är göra också. Så fort någon viftar med ett skjutvapen verkar alla bli livrädda även om de varit beredda på att offra livet i sekunden innan. Att bli ihjälslagen med påkar, basebollträn eller knytnävar går alltså bra, men att dö för en kula är en annan femma – tydligen. Under denna yta hittar man dock, i vanlig ordning, ganska svaga karaktärer som egentligen är väldigt sköra individer innerst inne. De behöver sin grupp för att känna sig starka annars är det egentligen ingenting och ledargestalten förstår detta mer än någon annan och är den mest själviska av dem alla när det kommer till kritan. Jag får ett blandat intryck när jag ser filmen. Det känns som lite halvmesyr när det gäller det egentliga budskapet men hantverket är gott och både Russell Crowe och de andra skådespelarna gör ett bra jobb! 

6/10

American History X - 1998 - De ultimata gängfilmen?

Det här är en film som jag borde ha sett för länge sen men som av någon anledning förblivit osedd. Alla hyllningar av den på olika forum runt om på nätet har gjort att mina förväntningar var skyhöga och det är sällan bra med sådana förutsättningar före filmtittandet. Och jag var efter några minuter också orolig för att jag skulle bli gruvligt besviken eftersom filmen inte grep tag i mig på det sätt jag hade hoppats. Den blir dock aldrig seg och den växer allt eftersom tiden går, skådespeleriet är bra och det finns mycket att tänka på. Dialogen och monologerna är av toppsnitt och ligger precis på rätt nivå. Man inser hur många som skulle kunna luras av argumenten som läggs fram om man är lite extra mottaglig på grund av frustration eller något annat som gör att man är lite extra bitter på samhället. Samtidigt argumenteras det på en nivå där man som åskådare inser hålen i argumentationen och ser det absurda i slutsatserna och det är väl det som är den här filmens absolut största tillgång enligt mig. 

8/10