The Day Time Ended – 1979 – Sci-Fi, Aliens, John “Bud” Cardos…

Som ni kanske har snappat upp är jag ganska förtjust i filmer som inte följer mallen. Alltså den stora Hollywoodmallen. Jag ser gärna filmer som tänjer på gränserna och som kanske inte riktigt kan anses vara i samma spelliga som de stora bolagens mastodontfilmer. Nu uttalade jag mig diplomatiskt. Jag gillar skräpfilm, kalkonfilm, finurlig film och kvalitativ film. Det svåra är att hitta balansen mellan dessa ytterligheter.

Hur som helst så fick jag för mig att jag skulle samla på mig Grindhouse Collection av 88 Films. Jag gillar helt klart konceptet att man har samlat en massa kultfilmer som ingen annan skulle ha en tanke på att ge ut. Den första i serien, för det är såna där gulliga nummer på ryggarna som gör att man bara måste samla på sig hela serien, är Cannibal Women in the Advocado Jungle of Death. Lysande titel på en film, kanske inte lika väl genomförd alla gånger men klart underhållande. Filmen med nummer 2 på ryggen – The Day Time Ended, ser ut att vara lika underhållande om man får tro bilderna på omslagen. Men…

Jag får inget riktigt grepp om den. Jag vet att John ”Bud” Cardos ofta har fått i uppdrag att ta över en film när den förre regissören har fått sparken eller liknande. Jag har dock inte en susning om fallet är så just när det gäller denna film. Jag har inte säga att han har gjort ett dåligt jobb på nåt sätt egentligen men det är lite för mycket lågbudget när det gäller effektmakeri framför allt. Effekter i 70-tals sci-fi kan absolut vara underhållande, framtidsskildringar kan vara synnerligen innovativa. Det stämmer dock inte i det här fallet…

Snarare handlar det om tråkigt utförda stopmotionsekvenser utan själ och hjärta. Kameramontager är lite för slarvigt utförda för att det ska bli underhållande och historien i sig är bara… dum! Det som dock höjer filmer och faktiskt gör den lite intressant är rollbesättningen. Inget speciellt egentligen men det är roligt att se Jim Davis i en roll som inte är Jock Ewing i Dallas! Klen tröst för den plågsamma filmen kanske men klart värt att nämna i sammanhanget. Sen är filmen inte så lång heller, vilket är otroligt skönt när den slutar…

3/10

Recension: Mutant - 1984

Mutant

Aka: Night Shadows

Regi: Jon” Bud” Carlos/Mark Rosman

1984

Horror

Skriven av Linda Snöberg

Josh (Wings Hauser) och Mike Cameron (Lee Montgomery) är två bröder som är på semester och råka komma ivägen för ett kriminellt gäng. Gänget gör allt för att de ska slira med bilen och köra av vägen, vilket de lyckas med. Bröderna tvingas spendera natten i en liten stad. När de väl kommer dit blir de chockade vid åsynen av den spöklika staden. I sitt sökande efter någon som kan hjälpa dem, upptäcker de ett svårt sargat lik, vilket gör dem lätt panikslagna. De ser en bar som är öppen och bestämmer sig för att gå dit och se om de kan få någon hjälp. Till sin fasa upptäcker de att gästerna där inne är hela gänget som tidigare tvingat dem av vägen. De börjar bråka men sheriffen, Will Stewart (Bob Hopkins) får ordning på bråket. Bröderna tar med Will för att visa honom den döda kroppen, då upptäcker de att liket är försvunnet. Invånarna i den lilla staden försvinner en efter en. De få som fortfarande tycks vara i livet får nys om ett företag som arbetar med kemikalier och som kastar giftigt toxin i sjöarna och på land. Ämnet förgiftar och vanställer människorna till zombies.

I många fall liknar Mutant filmen Night of the living dead, med bättre special effekter och mer action.

Filmen är tekniskt bra gjord. En del scener är både lite skrämmande och spännande, en helt klart sevärd rulle, men absolut ingen klassiker. Effekterna är bra och den finns också som teater och då heter den night shadows. För att vara en lågbudgetfilm så har den rätt bra skådisar, fast jag tycker att Wings Hauser är lite väl återhållsam och kan betydligt bättre. Det vi inte ser blir vi ofta mer rädda för och mordet på Mike är ett perfekt exempel på hur man ger rysningar utan att visa för mycket.  Jon Cardos använder sej utsökt bra av ljuset och fotot. Speciellt under de sista minuterna, då zombiesarna går till attack mitt bland skuggor och dimma.

Bo Hopkins är bra som alltid och de två kvinnliga skådisarna var lysande. De övriga som är med är också skapligt bra. Med traditionella effekter precis som mästaren Alfred Hitchcock brukade använda, rätt musik på rätt tillfälle och inte så mycket våld.

Jag tycker också att de har lyckats rätt så bra med sminkningen när det gäller zombiesarna. Köp filmen eller hyr den om du hittar den och bestäm själv om det är en bra film eller dålig som en del verka tycka.

Recension: Kingdom of the Spiders - 1977

Kingdom of the spiders

Regi: John ”Bud” Cardos

1977

Horror

Några kreatur hittats döda i den lilla staden och veterinären ”Rack” Hansen (William Shatner) står svarslös. När blodprov från kadavren skickats till experter står det dock klart att de dött av spindelgift, något som verkar vara mot allt sunt förnuft. Slutligen måste man dock inse vilken fara det egentligen innebär och hålla sig undan spindlarna.

När enorma mängder väller fram finns bara en utväg kvar, att barrikadera sig och hålla spindlarna på avstånd.

Kanske inte den bästa filmen i spindelgenren, men säkerligen inte den sämsta heller. Vissa partier är riktigt påhittiga och man ser tydliga paralleller med senare spindelfilmer som t.ex. Arachnophobia från 1990. Skådespelarprestationerna är inte de bästa men inte fullt så dåliga som man kan förvänta sig av en sån här produktion. Man kan väl överlag säga att skådisarna klarar sig rätt bra fram till dess att de ska visa känslor, för det klarar de då absolut inte. Åtminstone inte rädsla och sorg, glädje kanske funkar något bättre. William Shatner som gör huvudrollen som Dr. Robert Hansen får väl räknas till toppskiktet även om det trots allt finns en hel del kvar att önska även där. Han passar nog bäst som Kapten James T Kirk i Star Trek trots allt.

Historien är, i alla fall för oss med spindelfobi, ganska skrämmande om än inte speciellt väl utförd. Ganska segt inledningsvis men tempot kommer igång betydligt mera framåt mitten och slutet av filmen. Rollkaraktärerna är ganska korkade och tycks inte ha minsta kännedom om spindlar över huvud taget, eller något annat heller för den delen. Emellanåt verkar dessutom tittaren bli behandlad som en idiot av regissören.

Eftersom det här är en film med en hel del år på nacken har man inte lyckats förstöra den med en massa datoranimerade spindlar och det är väldigt positivt. Spindlarna är äkta även om en och annan livlös stackare ser lite plastig ut då och då. Håriga äckliga spindlar… Dessutom är det alltid fascinerande att se hur man kan få fram känslor från djur genom att använda musiken på ett påhittigt sätt. Jag tänker då i första hand på när spindlarna går till attack mot djur i filmen. Där får man på ett finurligt vis se spindlarnas framryckning genom olika kameravinklar.

En film som faktiskt funkar om man lyckas lida sig igenom första timmen.