Rutger Hauer - En Krönika

Rutger Hauer var en av de första skådespelare jag intresserade mig för. På den tiden det begav sig handlade det om att hyra film på VHS i därför avsedda (fysiska) butiker och på min hemort fanns det fyra sådana (om jag minns rätt). Tillsammans med en kamrat eller två gick jag systematiskt igenom den ena butiken efter den andra på jakt efter filmer med Rutger Hauer. Jag kan inte påstå att allt som sågs var bra men det var i alla fall ett steg närmare en komplett filmografi, så komplett den nu kunde bli med de förutsättningar som fanns.

När intresset försvann kan jag inte riktigt redogöra för. Försvann är naturligtvis fel ord men i och med att allt som fanns att hyra redan var hyrt fanns det liksom ingen morot att söka efter mer. När sedan tiden efter dessa fysiska butiker var kommen fanns det inte mycket tanke på att återuppta intresset faktiskt. Det fanns allt för mycket annat som hägrade för att det skulle finnas tillräckligt med energi att inkludera en subsamling av Rutger Hauers filmer.

Jag ser fortfarande hans filmer med stort intresse när jag får möjlighet men det synes mig som att han numera fokuserar på att göra biroller i större sammanhang. På den tiden det begav sig handlade det om andra grejor. Det var genrefilm med huvudroll som gällde. Det var tider det!

Så här ser det ut idag. Sedda filmer i fetstil. (källa Wikipedia)

Turkish Delight (1973)

The Wilby Conspiracy (1975)

Katie Tippel (1975)

Soldier of Orange (1979)

Spetters (1980)

Nighthawks (1981)

Blade Runner (1982)

The Osterman Weekend (1983)

Eureka (1984)

A Breed Apart (1984)

Terror in the Aisles (1984)

Ladyhawke (1985)

Flesh + Blood (1985)

The Hitcher (1986)

Wanted: Dead or Alive (1987)

Escape from Sobibor (1987) (TV)

Legend of the Holy Drinker (1988)          

Blind Fury (1989)

Salute of the Jugger (1989)

Past Midnight (1991)

Wedlock (1991)

Split Second (1992)

Beyond Justice (1992)

Buffy the Vampire Slayer (1992)

Blind Side (1993)

Voyage (1993)

Surviving the Game (1994)

Fatherland (1994)

Mr. Stitch (1995)

The Call of the Wild: Dog of the Yukon(1997)

Deathline (Redline) (1997)

Omega Doom (1997)

Lexx (1997)     

Crossworlds (1997) (Brazil)

Bleeders (1997)

Knockin' on Heaven's Door (1997)

Tactical Assault (1998)

Merlin (1998)

Simon Magus (1999)

Lying in Wait (2000)

The 10th Kingdom (2000) (TV)

The Last Words of Dutch Schultz (2002)

Confessions of a Dangerous Mind (2002)

Scorcher (2002)

Salem's Lot (2004)

Sin City (2005)

Batman Begins (2005)

Dracula III: Legacy (2005)

The Poseidon Adventure (2005)

7eventy 5ive (2006)

The Hunt for Eagle One (2006)

Minotaur (2006)

Mentor (2006)

Moving McAllister (2007)

Goal! 2: Living the Dream... (2007)

Magic Flute Diaries (2008)

Brideflight (2008)

Barbarossa (2009)

The Mill and the Cross (2010)

Hobo with a Shotgun (2011)

Black Butterflies (2011)

Alle for en (2011)

The Rite (2011)

De Heineken Ontvoering (2011)

The Cardboard Village (2011)

The Reverend (2011)

Dracula 3D (2012)

True Blood (2013)

RPG (2013)

Mats Helge Olsson - Sveriges svar på Ed Wood?

Det är inte konstigt att alla nu plötsligt talar om Mats Helge Olsson. SVT visade nyligen en dokumentär om filmskaparen och i synnerhet om hans film The Ninja Mission som enligt programmet spelade in ofantliga summor pengar (utan att Mats Helge fick se en krona av dem). Jag är väl inte sämre än någon annan bloggare/recensent än att jag också hakar på tråden och skriver ett inlägg om honom. Men jag hycklar åtminstone inte med det!

Och jag må vara intresserad av kult- och genrefilm, men så värst många av Mats Helges filmer har jag inte sett. Det för sig faktiskt om ett fåtal varav nästan alla varit riktigt usla enligt min mening. Det finns kanske underhållningsvärden i dem som går att klassa som kalkonunderhållning med för det mesta är det bara riktigt dåligt. The Ninja Mission som programmet mest handlade om var det så länge sedan jag såg att jag inte kan göra en rättvis bedömning av den i detta ögonblick. Mina minnen är så få att jag bara minns att de sprang runt och sköt hela tiden. Jag minns också att den var rätt kass i mina ögon och med tanke på att det är en av de få filmer som jag faktiskt har gjort mig av med kan jag inte ha varit särskilt underhållen av den.

Jag har också sett, och recenserat, en film med 80-tals bandet Easy Action – Blood Tracks. En genompuckad film förstås men som faktiskt var tämligen underhållande. Det är ju underhållningsvärde man vill ha förstås! En annan film – Jagad i Underjorden orkade jag inte se färdigt. Det är ovanligt när det gäller mig så man kanske kan ta det som en måttstock för filmens kvaliteter och underhållningsvärde?

Dock finns det en film som jag är tämligen förälskad i! Eagle Island eller som den hette på svenska – Örn Ön. Det är en fantastisk berättelse om en militärförläggning ute på en ö. Den är hemlig förstås och när ett par unga tjejer förirrar sig dit gäller det att förbli hemlig. Samtidigt är fienden där för att invadera…! Det är också en film med landsförräderi på hög nivå, fantastiskt futuristiska miljöer och riktigt tafflig dialog. Denna har jag inte skrivit om än men om det finns intresse kommer jag förstås att göra det.

aka The Russian Ninja

Av en händelse insåg jag för ett par dagar sen att jag har ännu en film av Mats Helge som jag inte har sett än – The Russian Ninja, som är – om jag förstår det rätt – en uppföljare till The Ninja Mission. Det ska bli intressant att sätta tänderna i den!

Finns det någon som vet var jag kan få tag i fler titlar får ni gärna höra av er till mig! Det här är något jag vill ha betydligt bättre koll på än jag har…

...och genast kommer alla att hata den!

Det fanns en tid då jag nästan per automatik avfärdade alla nyinspelningar av filmer som jag älskade, eller inte älskade för den delen. Det finns fortfarande de som har ställt in sig på att om det är ny film gjord efter en gammal förlaga så är det automatiskt dåligt. För mig tyder det mer på bitterhet än på något annat egentligen. Är det så att man inte vill se den nya filmen får man väl hoppa över den då.

Det verkar också som att det främst är skräckfilmspublik som resonerar så där förutfattat. Det är främst denna publik som redan på förhand vet att den nya filmen kommer att suga getballe. Jag minns när jag skrev om den nya A Nightmare on Elm Street, som alla hade bestämt sig för att vara usel redan innan den hade spelats in. Jag kan inte påstå att jag var helt oskyldig till anklagelserna heller men det var nog där jag knäckte koden tror jag. För jag tyckte inte det var något fel på den nya filmen alla. Den var annorlunda, men inte dålig!

En intressant grej är att om motståndarna tycker om nyinspelningen, eller remaken som det svengelska uttrycket är, så är det ingen remake utan en reboot. Det är väldigt stor skillnad på det där tydligen, jag har aldrig fattat det. Antingen spelar man in en film på nytt eller så gör man det inte. Smak har inget med saken att göra. Jag kan bara säga att för min egen del så blir jag mer intresserad om det är frågan om en film som berättas på ett annat sätt än vad originalet gjorde. Det finns filmer, som Psycho till exempel, som är rena karbonkopior på originalen. Jag ser inte riktigt poängen med dem.

Nu är det tydligen dags för Poltergeist. En film som jag älskade i min ungdom. Jag har inte sett den på många år men har haft planet på att göra det. Både den och uppföljarna faktiskt. Jag vet inte om jag vågar. Filmer man älskade under sin uppväxt har en tendens att vara väldigt daterade och de har inte alltid åldrats särskilt väl. Jag hoppas bara att den flicka som ska spela Carol Anne går ett bättre öde till mötes än det som drabbade Heather O’Rourke som dog vid 12 års ålder…

Några nyinspelningar jag har recenserat:

The Mechanic

Hurricane

Contraband

The Texas Chainsaw Massacre

Night of the Living Dead

2001 Maniacs

Total Recall

My Bloody Valentine

House of Wax

The Silent House

The Woman in Black

The Day the Earth Stood Still

Day of the Dead

Dawn of the Dead

Dark Water

Wallander: Fifth Woman

Freaky Friday

Friday the 13th

Cannibal Anthropophagous 2000

Boogeyman

Straw Dogs

Blow Out

Jason and the Argonauts

The Day of the Triffids

Fright Night

The Steptfather

The Wolfman

A-Team

I Spit on you Grave

A Nightmare on Elm Street

Sorority Row

The last House of the Left

Death Race

Wallander: One step Behind

The Strangers

Qurantine

Wallander: Sidetracked

Rollerball

Funny Games

Mirrors

Prom Night

The Invisable

Solstice

Hur skriver man en recension?

Hittade nedanstående dokument bland min handlingar också tyckte att det var välformulerat nog att hamna på bloggen också. Tidigare har jag postat det på forumet om jag inte är helt fel ute. Men som sagt, varför inte här?

---

Det finns naturligtvis ett flertal sätt att förhålla sig till detta på. Jag kommer här att kortfattat beskriva hur jag personligen brukar gå till väga och vad jag, i dessa fall, anser vara synnerligen viktigt att lägga fokus på.

För det första måste man vara på det klara med vad en recension egentligen är. Definitionen kritisk granskning duger gott, vilket alltså innebär att de som ägnar sig åt detta är en sorts kritiker. Kritik, oavsett om ordet upplevs med negativ klang eller ej, kan dock lika gärna vara uppskattande till sin natur som det omvända. Det är alltså kritikerns uppgift att tycka, till skillnad från den redovisande innebörden av ett referat.

Vad ska man då tycka om?

Det är naturligtvis en smaksak hur man lägger fram det men jag hävdar å det bestämdaste att verkets intention är en oerhört viktig plattform att luta sig mot. Att man inte med hundra procents säkerhet kan veta den ursprungliga intention är naturligtvis ett dilemma och det är där recensentens erfarenhet och kunskap kommer in i bilden. Det är här man måste lära sig att dra paralleller med andra verk som kan anses vara relevanta i sammanhanget. Referensverken är i stort sett konstanta även om det naturligtvis tillkommer några nya då och då och i olika sammanhang. Problemet, eller kanske snarare utmaningen, ligger i att isolera de beståndsdelar som är intressanta i sammanhanget för att kunna göra en adekvat bedömning av vilka jämförelsegrunder som kan anses vara relevanta.

Men i de allra flesta sammanhang räcker det inte med att enbart tycka. Dina läsare vill förstås ha reda på vad det är du tycker om, vilket således innebär att du behöver, antingen integrera en beskrivning av vad du tycker om i själva recensionstexten, eller specificera mer separat vad recensionen avser. Personligen tycker jag detta bästa sättet att åstadkomma detta är att inleda med en kortfattad synopsis, som tillsammans med annan väsentlig information agerar vägledande för läsaren.

En annan viktig sak är såklart vilken den tilltänka målgruppen är. Att skriva onödigt byråkratiskt och invecklat om målgruppen antas bestå av barn i 7-10 årsåldern är ganska dumt om man vill bli läst och förstådd på det sätt man avser. Likadant är det förstås i det omvända fallet, i en akademisk uppsats förutsätter man viss förkunskap och läsförståelse hos mottagaren och behöver således inte gå in i detalj på sådant som man redan förutsätts kunna eller veta.

Slutligen är det såklart viktigt att vara konsekvent i sitt skrivande och att under lång tid förmedla åsikter som är förenliga med varandra. Att skapa en egen stil eller nisch är självklart ett sätt att, om inte bli uppmärksammad, bli ihågkommen om man gör det på ett framgångsrikt sätt. Det kan vara att man enbart skriver om vissa företeelser och således blir en expert på just det området. Det kan också vara att man begagnar sig av ett sådant språkbruk att det är svårt att låta bli att förstå vem som skrivit recensionen för vana läsare.