Recension: V/H/S - 2012

V/H/S

Regi: Matt Bettinelli-Olpin, David Bruckner, Tyler Gillett, Glenn McQuaid, Radio Silence, Joe Swanberg, Chad Villella, Ti West, Adam Wingard

2012

Horror

Några ligister får i uppdrag att åka till ett hus och stjäla ett mycket ovanligt och speciellt videoband som ska finnas där. Väl där finner de en äldre man död framför ett antal brusande TV-apparater. Källaren är full av videoband och när de börjar undersöka dem ett efter ett visare det sig att det ena är underligare och mer skräckinjagande än det andra!

Först verkade det bara vara en film som hade hoppat på trenden ”found footage” som verkar vara så populärt nuförtiden. Eller rättare sagt, så är det till en början inget som är funnet utan det som sker sker – i realtid dessutom. Det är ligister som överfaller en tjej, drar upp hennes tröja och blottar brösten. De filmar också när de vandaliserar och sådana ”oskyldiga” påhitt. Min initiala uppfattning var att det var dessa personer som skulle eskalera sina upptåg till värre och värre företeelser men det visade sig istället vara dessa som ska åka och hämta det där ovanliga videobandet i huset.

Snart står det klart att de ”oskyldiga” påhitten inte är någonting jämfört med vad de kommer att hitta inspelat på band. Det är nu inte frågan om att blotta brösten på någon ung, söt och oskyldig tjej. Nu är det ond bråd död som gäller och i alla möjliga former. Det som följer är helt enkelt en antologi där regissörerna står för en del var. Jag har inget emot sådana påhitt även om risken är att man inte får något direkt sammanhang i vad som sker. Det är lite grand som noveller om man ska jämföra med det skrivna ordet. Det hinns liksom inte riktigt med att utveckla allt som borde utvecklas.

Men jag ser inte detta som något problem här. Jag gillar alla kortfilmerna som ingår i V/H/S, det jag däremot inte riktigt får ihop är det som händer mellan filmerna. Det som ska hålla ihop hela berättelsen är emellanåt helt obegripligt och jag är inte ens säker på att det händer i kronologisk ordning. Strunt samma, delarna är i det här fallet starkare än helheten och ett par av dem är så effektiva att jag faktiskt blir djupt imponerad! Det är spännande nästan hela tiden även om man hela tiden vet att något ”ont” kommer att hända de inblandade. Ibland är det till och med ganska så tydligt vad det är som kommer att ske.

Det finns i regel heller inte så mycket förklaringar i episoderna till varför det som sker sker. Det är inte riktigt adekvat kanske. Det är formen som är det viktigaste här. Att skrämmas är viktigare än att logisken ske fungera klockrent hela tiden. Jag gillar den här filmen och kan inte riktigt bärga mig innan jag får ta del av tvåan. Och för en gångs skull infriar omslagets citat The Scariest, Rawest Horror Movie of the Year förväntningarna. Det här är en riktigt otäck film!

8/10

A Horrible Way to Die - 2010 - Upplösningen känns fräsch!

A Horrible Way to Die

Regi: Adam Winegard

2010

Thriller

Sarah har ett mörkt  förflutet, hon har flyttat till en ny stad och försöker hålla det som har varit bakom sig. Hennes alkoholproblem är under behandling och hon går med jämna mellanrum på AA-möten. Där träffar hon Kevin, som hon inleder en affär med. Allt tycks för en gång skull gå hennes väg – ända tills hennes före detta pojkvän rymmer från fängelset. Det är inte vilken pojkvän som helst heller. Garrick Turrell är en av landets värsta seriemördare, som Sarah till råga på allt hjälpte till att sätta dit. Nu är han på fri fot och på jakt efter henne. Hon berättar sina innersta hemligheter för Kevin som lovar att hjälpa henne. De ger sig av för att gömma sig i hans föräldrars stuga. Men är hon säker där, kommer Garrick att hitta henne?

Förutom att det är en grymt lockande titel och ett inte helt fult omslag hade jag verkligen ingen koll på den här filmen. Handlingen, som jag beskriver betydligt utförligare här ovan, var oerhört luddig och gav egentligen inte många ledtrådar om vad det egentligen var för en film.

Den är väldigt trögstartad, det dröjer länge innan det händer något intressant överhuvudtaget. Och när det väl händer något sägs det inte rakt ut, man får gå som katten kring het gröt och fundera på om man har rätt i sina antagande och misstankar eller inte. Jag vill inte påstå att det var enkelt att räkna ut hur det låg till men ledtrådarna längs vägen fick i alla fall mig att misstänka något som liknade slutupplösningen. Kanske inte exakt på pricken men i alla fall i stora drag. Det är i sig inget fel för det är onekligen en gruvlig film om man ser den som en helhet, tyvärr dröjer det lite för länge innan man kommer till själva poängen så att säga.

Men det är onekligen stabilt skådespel, de stora rollerna sköter sig bra och några mindre roller finns knappt. Eller, det är klart det gör men de är antingen så små och obetydliga att de är att betrakta som statister eller så lägger man inte märke till dem när de smälter in så bra i filmens naturlighet.

Seriemördaringrediensen är självklart intressant för en sådan som mig. Jag gillar att försöka förstå hur en psykopatisk seriemördare fungerar och det är alltid lika fascinerande att se med vilken kyla och total avsaknad av empati de utför sina dåd. Ändå är det mest en bihandling, eller man kanske ska kalla det för en parallellhandling egentligen eftersom de för eller senare kommer att korsas. Garrick kommer närmare och närmare Sarah som till slut måste fly med sin nya kärlek, vars liv också är i farozonen.

Själva upplösningen är fräsch och känns faktiskt inte uttjatad vilket allt för ofta verkar vara fallet, men vägen dit är allt för seg och lång trots att filmen inte är en och en halv timme lång. Jag blir nyfiken på vad som tidigare kommit från Adam Winegard men hittar ingen jag fattar intresse för. Däremot hittar jag ett par kommande filmer som jag hemsk gärna vill se, hoppas att jag får möjlighet att göra det också!