Recension: The Mist - 2007

The Mist

Regi: Frank Darabont

2007

Horror

Efter en våldsam storm upptäcker Dave (Thomas Jane) en mystisk dimma som ligger tät över sjön inte långt från den plats där familjens hus är beläget. Det ser visserligen mystiskt ut, men varken han, sonen Billy (Nathan Gamble) eller grannen Brent (Andre Braugher) misstänker något speciellt förrän de, på väg till stans diverseaffär, möter ett stort antal brandbilar och militära fordon på väg mot dimman. När de sedan, under butiksvistelsen, blir vittne till hur en blodig äldre man kommer springande i panik ut ur dimman med andan i halsen börjar misstankarna långsamt formas mot en övernaturlig förklaring. Än värre blir det när onaturliga varelser en efter en skymtas i dimbanken.

Frank Darabont har verkligen, om någon, erfarenhet av framgångsrika Stephen King filmatiseringar och då inte nödvändigtvis kvantitetsmässigt. Det är nämligen han som skrivit manus och regisserat två av de mest ansedda tolkningarna av Kings verk – Shawshank Redemption och The Green Mile. Men medan dessa inte på något sätt räknas in i skräckgenren är det definitivt där The Mist hör hemma. Det är inte bara övernaturligt, som i de flesta fall där Stephen King varit inblandad, det är också gott om främmande varelser, vare sig dessa är utomjordingar eller besök från en annan dimension. Vidare är det under stundom enormt grafiska effekter, åtminstone mot vad man är van vid i ekvivalentiska sammanhang. Tyvärr måste jag säga att detta, tillsammans med de faktiskt ganska läckra monstren, är filmens största behållning.

                                                  

Eller förresten, skådespeleriet är det väl inga större fel på heller. Jag finner till exempel grannen (Andre Braugher) som enormt fascinerande och helt klart filmens intressantaste skådespelare. Med det menar jag inte att någon annan gör ett dåligt jobb, möjligen har de inte särskilt mycket att jobba med då, i stort sett, samtliga karaktärer är enormt stereotypiska och träiga.

Detta, tillsammans med den enormt fåniga dialogen och taffliga berättartekniken, gör att jag inte riktigt vet om filmen är menad att tas på fullt allvar eller om den driver med sig själv? Jag har sällan upplevt en sådan grad av klichéer staplade på varandra och inte sällan kommer jag på mig själv med att småfnissa lite åt det som händer i filmen. Dock vill jag påstå att det normala Stephen King Syndromet inte infinner sig i vanlig bemärkelse. Här väljer man istället att så fort som möjligt visa de kreationer specialeffektsteamet skapat och först sedan bygga upp de inbördes relationer som spelar en avgörande roll för filmens fortsatta utveckling.

Tyvärr känner man igen mycket av dessa motsättningar från andra King-filmatiseringar. Inblandande av ultrareligiöst agiterande, som naturligtvis inbringar fler och fler sympatisörer, och som alienerar det hundratal personer som befinner sig i snabbköpet från varandra i två grupper. Den gammaltestamentliga, som vill offra människoliv för att blidka Guds vrede och på så sätt komma ur situationen och den mera vetenskapligt drivna gruppen som rationellt vill lösa problematiken. Jag vill inte påstå att denna upprepning på något sätt är författarens fel, då novellen som filmen bygger på faktiskt publicerades redan 1985 och finns läst, hur otroligt den än kan låta (för dem som känner mig personligen i alla fall) i undertecknads bokhylla. Inte för att jag minns särskilt mycket av den, eftersom det väl ungefär var runt ’85 som jag läste den, men att den, liksom den här filmatiseringen, i alla fall inte lämnade något bestående intryck är helt klart.

Dolan’s Cadillac - 2009 - Stephen King filmatisering

Dolan’s Cadillac

Regi: Jeff Beesley

2009

Thriller

Jimmy Dolan  (Christian Slater) har skapat sig ett affärsimperium som grundar sig i människohandel. Han skyr inga medel att skydda sin verksamhet och när Elisabeth (Emmanuelle Vaugier) blir vittne till en av hans operationer är hennes dagar räknade. Hennes pojkvän Robinson (Wes Bentey), som blir vittne till likvideringen, blir besatt av hämnd och tänker inte vila förrän Dolan fått betala dyrt för sina brott!

Det här är en film som bygger på en berättelse från Stephen Kings penna. Jag har inte läst den, eller ens hört talas om den tidigare, men som filmfreak känner jag att jag ändå vet ungefär vad jag kan förvänta mig med detta i bakhuvudet. De flesta King-filmatisering brukar vara ganska mediokra som helhet men ha en ganska bra uppbyggnad och en gedigen grund att stå på. Här är faktiskt inte själva uppbyggnaden något att hänga direkt i granen och tempot fallerar ganska snabbt, vilket faktiskt var lite oväntat. Däremot så finns det heller inte några övernaturligheter som kan dra ner intrycket, vilket får betraktas som positivt i sammanhanget.

                     

Christian Slater är en bra skådis och han klarar av sin elaka roll ganska bra, dock har han sin pojkaktiga utseende lite emot sig och det blir svårt att ta honom riktigt på allvar ända ut i fingerspetsarna. Jag vill inte på något sätt påstå att han inte är trovärdig, men det känns ändå som det saknas något. Detsamma kan gälla Wes Bentley som visserligen känns härligt besatt av hämnd och hans dedikation till uppgiften kan inte heller bagatelliseras, men vars karaktär blir lite platt i helheten. Det är nog det som är filmens största problem tror jag, att det inte finns något nämnvärt djup i vare sig karaktärer eller handling. Det som händer händer, men det finns ingen direkt mening och det finns heller inte logik i händelseförloppet alla gånger.

Det är redan tidigt ställt bortom allt tvivel hur det kommer att gå i slutändan och det är väl kanske inte optimalt, men ändå försvarbart och det är väl dessutom så att det endast är en försvinnande liten del av all film som faktiskt överraskar storymässigt. De allra flesta gångerna går det precis som man tror och det är ju lite tråkigt.

Men trots min negativa inställning här ovan, vill jag så klart hävda att man bör se den här rullen om man är ett fan av den genomsnittliga Stephen King filmatiseringen. Jag har sett filmen sågas längs med fotknölarna och det tycker jag definitivt inte den förtjänar! Den har helt klart sina stunder och en del av handlingen är riktigt makaber också. Tänker man sin in i situationerna är det rent av riktigt revolterande och hade det varit en skräckfilm kunde man ha gjort den riktigt explicit! Den behandlar i grund och botten ett riktigt vidrigt sätt att tjäna pengar och eftersom den egentligen ligger mycket närmare verkligheten än skräckfilmerna blir den kanske egentligen mer skrämmande bara på grund av det.

1408 - 2007 - Efter en berättelse av Stephen King

1408

Regi: Mikael Håfström

2007

Horror

Mike Enslin (John Cusack) skriver böcker om övernaturliga fenomen och hemsökelser. Under sina efterforskningar om hemsökta hotell och pensionat stöter han på en varning om att inte övernatta i rum 1408 på ett av New Yorks finare hotell. Detta fångar naturligtvis hans intresse då han tidigare haft mer erfarenhet av små lantliga hotell i sina utredningar. Dock visar det sig vara lättare sagt än gjort att tillbringa en natt i det beryktade runnet, då hotelledningen, mer eller mindre, förbjuder någon att övernatta i där. Med hjälp av en föga brukad lag, beger han sig dock till New York fast beslutad om att övernatta i det ökända rummet. Hotellchefen (Samuel L. Jackson) försätter att vara motsträvig men har till slut inget annat val, trots kraftfulla varningar, än att tillåta författarens övernattning. Mike blir snart varse att varningarna inte var överdrivna och att han befinner sig inuti ett ondskefullt rum. Ett rum som gör allt för att döda honom…

När jag första hörde talas om den här rullen förväntade jag mig nästan en intensifierad filmversion av miniserien The Lost Room, som kretsar kring ett hotellrum som är en slags portal mellan två dimensioner. När jag sedan började läsa på om filmen och upptäckte att den faktiskt handlar om en hemsökt hotellrum förändrades mina förväntningar något. Lägg till detta att, jag till min fasa, under den här tiden också upptäckte att den bygger på en novell av Stephen King. Jag hyser nämligen lite blandade känslor till den mannen, eller kanske framförallt hans verk. Nej, det är faktiskt inte riktigt sant det heller, snarare handlar det om filmatiseringarna av hans verk som, enligt mitt förmenande, oftast tenderar att bli ganska undermåliga filmer.

Nåja, att ha förutfattade meningar är inget ovanligt, det har alla. Det svåra är, och jag tycker mig i alla fall ha bemästrat konsten till viss del, att vara medveten om dem och möjligen vara kapabel att åsidosätta dem, för att kunna ge ett så adekvat omdöme som möjligt.

John Cusack är en mycket begåvad skådis som bär upp nästan hela filmen själv. Inte bara för att det nästan bara är han som är med i stora delar av filmen, utan även för att hans briljans skiner om honom. Det är de små medlens skådespeleri och ofta behövs det inte mer än en blick eller en kommentar för att man ska förstå precis vilken känsla han vill förmedla. Han är också ackompanjerad av Samuel L. Jackson, som även han gör ett mycket imponerande intryck. Han är visserligen mycket mer låst till vad han kan göra i och med karaktären han spelar, men han är karismatisk så få och det är en fröjd att se honom agera. Man önskar nästan att det fanns fler scener med honom.

Fast detta skulle å andra sidan säkerligen skada den spänning filmen bygger upp. Den är väldigt intensiv och ibland avlöser skrämseleffekterna varandra på löpande band. Jag skulle dock önska att man hållit filmen på den nivån hela vägen igenom och inte försökt att blanda in en massa metaforer från Mike Enslins liv som en slags förklaring till händelserna. Det känns som om man söker efter en anledning och Mike Enslins egna referenser till Dantes nedstigning genom helvetets nio kretsar tydliggör denna filosofi ytterliggare. Dessutom upplever jag att det är ett par twists för mycket som drar ned betyget och får filmen att förefalla aningen rörig. Dock ska sägas att Directors Cut versionen, i detta sammanhang, är betydligt bättre och även att slutet på filmen är helt annorlunda (och bättre) på denna version.

Själva grundidén, som planterar tvivel i åskådaren om det verkligen spökar eller om allt rör sig i huvudpersonens huvud, känns igen från tidigare Stephen King filmatiseringar. Mest påtagligt är väl detta i Stanley Kubrick version av The Shining. Detta hänger naturligtvis tätt samman med de syner, och de försök till händelsernas rationella förklaring som jag skrev om i stycket ovan. Mike Enslin ser efter att ha vistats i rummet en tid. Flashbacks på viktiga händelser, som alla bottnar i sorgen efter sin förlorade dotter. Blir han galen eller ej? – Avgör själva!

5/10

The Running Man

The Running Man – Den här framtidsskildringen känns verkligen inte som något som har sitt ursprung i Stephen Kings penna, men det har den. Och det är en ganska cynisk betraktelse av vad framtiden möjligen kan komma att ha i sitt sköte. En värld som styrs av tittarsiffror och manipulerade TV-bilder där den med mest pengar är den som har mest makt. En verklighet där en TV-show – The Running Man, är folkets enda verklighetsanknytning och där allt är fusk. Historien är inte helt olik Lucio Fulci rullen The New Gladiators eller för den delen originalinspelningen av Rollerball (remaken är ett kapitel helt för sig själv). I huvudrollen ser vi muskelberget Arnold Schwarzenegger och han passar utmärkt in i filmen. Det är en ganska stereotypisk betraktning av hjältepekoralet och den amerikanska frihetsdrömmen och faktiskt mycket underhållande! – 7/10