Recension: Friday The 13th part 4 - 1984

Friday The 13^th part 4

Regi: Joseph Zito

1984

Horror

Det hela börjar med att Jasons kropp tas till bårhuset i tron om att han är död, vilket han inte är. Han vaknar till liv och dödar några på bårhuset för att sedan fortsätta vidare tillbaka till Camp Crystal Lake där han hör hemma. Ett gäng ungdomar har hyrt ett ställe som inte ligger så rysligt långt från massaker. Det finns en annan familj som bor i huset bredvid, där finns en kille vid namn Tommy som älskar allt som har med masker att göra och han gör sina egna som är riktigt bra. I gänget finns det både nördar och sexgalna tonåringar som inte vill annat än att få komma in i trosorna på brudarna. Gänget har fest och allt verkar frid och fröjd ända tills Jason dyker upp med sin machete och blod börjar drypa.

I denna del finns ingen Crazy Ralph men det finns en annan som är minst sagt lika konstig som varnar dem om att inte åka dit, men i sin vanliga ordning är det ingen som lyssnar och tur är väl det för då hade ju filmen varit slut och man hade missat allt det goda.

Här får vi följa en kille vid namn Tommy Jarvis som spelas av den unge Corey Feldman som vi vid senare tillfällen har sett bland annat i The Goonies, Gremlins, The Lost Boys och Stand By Me. En annan karaktär som heter Jimmy och är en riktig nörd honom spelas av den nu kände Crispin Glover, han brukar ju som oftast spela nördar eller konstiga personer men det gör inte så mycket för han är ju så nedrans bra på det.

Musiken här vet jag inte så mycket om ännu, ska ta och lyssna på den igen för att komma med ett utlåtande senare och byta ut detta stycke helt.

I denna del börjar ju humorn att träda fram mer tydligt även om den redan i de förra delarna har varit på besök. Ett av mina mest minnesvärda scen kommer alltid att vara den här:

Jimmy frågar var är den jävla korkskruven och vips så är Jason framme och trycker den i handen på honom. Givetvis kommer man ihåg en himla massa scener, men just denna har riktigt bitigt sig fast.

Vapnen är inte de roligaste här men det kan jag leva med, för nu är Jason mäktigare och ser större ut så då räcker det med att han bara står där för att se grym och hemsk ut.

Recension: The Lost Boys 3: The Thirst

The Lost Boys är en av de där filmerna som alla alltid verkar tycka är hur bra som helst vare sig det handlar om nostalgiska skäl eller inte. När den fick en uppföljare 21 år senare var det många som satte näsan i vädret och menade att man minsann inte kunde göra en uppföljare till en film av en sådan dignitet och förvänta sig att den skulle bli värdig originalet. För min egen del måste jag erkänna att jag hade mina tvivel kring det hela och att jag i skrivandets stund inte har särskilt många minnen från upplevelsen heller. Hur som helst så behöver man inte vara särskilt bekant med del två i serien för att kunna förstå handlingen i den här. Det finns väl något enstaka tillfällen då man önskar att man kom ihåg tvåan med mer precision men oftast inte. Jag klarar mig bra med att bara minnas att jag inte gillade tvåan något nämnvärt. Däremot refererar trean vid ett par tillfällen till den första filmen på ett sätt som jag gillar. Det känns lite som om Corey Feldman, som står listad även som exekutiv producent, vill göra någon form av hommage till sin bortgångne vän och kollega Corey Haim, som medverkade i den första filmen, men det kan å andra sidan vara jag som överanalyserar igen. Hur som helst så gillar jag referenserna. Och det finns flera saker som är underhållande med filmen, till exempel så ser det riktigt bra ut när vampyrerna dör. Det finns också en och annan överraskning i själva historien, även om man knappt kan tro det, för initialt är det verkligen ett bedrövligt manus. Det är inte förrän filmen kommit igång som det blir mer och mer underhållande faktiskt. Tyvärr är skådespeleriet under all kritik från de flesta håll och jag måste konstatera att nästan alla medverkande spelar skjortan av Corey Feldman som spelar över å det grövsta i nästan varenda scen. 

5/10