Recension: The Warrior and the Sorceress – 1984

Jag är en sucker för billiga fantasyäventyr och som sådan borde jag ha fått mitt lystmäte tillfredställt här. Och det är onekligen stunder då det är oerhört underhållande. Dock är det mestadels lite för lite äventyr, och fantasy också för den delen, över det. I korthet kan man säga att en främling kommer till stan, spelad av David Carradine. Han är krigaren som med sitt svärd egentligen skulle kunna få vem som helst på knä men istället väljer att konspirera och på så sätt vända de två sidorna i striden mot varandra. Samtidigt tjänar han också en hacka på det hela.

Främlingen som egentligen inte vill slåss och som verkar lite mystisk (och som spalas av David Carradine) fick mig först att tänka på 70-tals serien Kung Fu, där en mystisk shaolinmunk dra från plats till plats och löser problem utan att egentligen ta till strid själv. Delvis beror detta förstås på handlingen men även på att David Carradine spelade rollen även där. Men sen började jag fundera över vad det egentligen handlar om. Naturligtvis kom mina tankar snabbt in på spaghettiwestern För en Handfull Dollar med Clint Eastwood i huvudrollen. Så är det förstås, handlingen är mer eller mindre ärligt stulen från Yojimbo, Akria Kurosawas film som För en Handfull Dollar är en nyinspelning av…

Naturligtvis är det inte frågan om kvaliteter som kommer i närheten av någon av dem men det är under stundom en småmysig film med fantasifulla varelser. Det är fabulöst dåligt gjorde gummivarelser och sminket är inte bättre det. Det är så övertydligt att det handlar om sminkeffekter att jag knappast sett nåt liknande förr. Det kan finnas charm i det också, kalkonvärden, men lite tröttsamt blir det.

Rätt kul [sic!] är att det trots rejäla svärdsslagsmål knappast syns en enda droppe blod. Däremot är det gott om tuttar i filmen för den som gillar det. Jag tror det nästan bara är topplesssekvenser på kvinnorna i filmen faktiskt. Förresten så var Total Recall knappast första gången där en kvinna tilldelades en extra ranson bröst…

4/10

Recension: Deathstalker II - 1987

Deathstalker II

Regi: Jim Wynorski

1987

Fantasy

Den här gången ska vår hjälte hjälpa Reena the Seer med några småsaker. Snart vill hon att han ska hjälpa henne med ett betygligt större problem. Det är nämligen så att hon egentligen är Prinsessan Evie! Hon beklagar sig och påstår att en elak trollkarl klonat henne och att den kvinnan som nu sitter på tronen är falsk! Alltsammans är egentligen en plan av den mäktiga trollkarlen för att ta makten i riket.

Jag gillade verkligen den första filmen i denna tetralogi. Självklart såg jag därför fram emot att bekanta mig med den andra delen av den när jag ändå hade den i hyllan. Min besvikelse gjorde sig genast påmind när jag upptäckte att man ersatt huvudrollsinnehavaren med en figur som verkligen inte passar in i konceptet. I denna uppföljare är det John Terlesky som spelar Deathstalker och hans uppenbarelse är verkligen inget som får mig att tänka på kraftfulla barbarer! Det är inte det att han saknar muskler, men har är heller inte det muskelberg som man förknippar filmer av det här slaget med!

Men det är inte bara det heller. Det finns en helt annan nivå av skämt i den här filmen jämfört med den första. Här handlar det uteslutande om trams även om den första filmen heller inte var utan humor. Jag gillar inte det här alls även om jag inser att tramset/humorn är högst medveten. Jag gillar inte att man försöker driva med något på detta sätt. Det finns helt enkelt ingen själ bakom och det blir bara plumpt. Det känns enbart som att man försöker utnyttja något som redan finns och göra en uppföljare bara för sakens skull. Det enda de två filmerna har gemensamt är faktiskt namnet!

De utspelar sig förstås i samma miljö också. Men det finns inte lika gott om annorlunda varelser här. Soldater med gris/vildsvinshuvud finns dock kvar. Det är också lite längre mellan de barbröstade scenerna som passade så bra in i första filmen. Något enstaka tillfälle exploateras väl kvinnokroppen även här med det känns långsökt och konstgjort jämfört med vad vi kunde ta del av i första filmen. Det här är mera en komedi mer barbaringredienser medan första filmen var en barbarfilm men viss humor. Det är en stor skillnad! Jag är fortfararen sugen på att se även del tre och fyra men efter den här katastrofen har jag inte lika bråttom längre…

2/10

Recension: Deathstalker - 1983

Deathstalker

Regi: James Sbardellati

1983

Fantasy

I en svunnen tid lever Deathstalker, en ofrivillig hjälte som i sitt sökande hamnar mellan en härskare och landets rättmätiga tronarvinge. Han vill egentligen inte lägga sig i men eftersom han är på jakt efter tre magiska föremål har han inget val. Han är redan i besittning av svärdet och den falske kungen äger den magiska bägaren och den magiska amuletten. Endast tillsammans blir makten total. Den som äger alla tre föremålen blir inte bara mäktig eller mäktigast utan blir till och med själva makten!

Nåja, det är kanske inte den mest välspelade fantasyrullen någonsin men jag gillar den. Den har en charm och en närvaro som många andra svärd- och sandalfilmer saknar. Den utspelar sig inte i det antika Grekland såsom peplum traditionellt anses göra. Men varför kan man inte tälja på gränserna en smula? Det är en barbarfilm att räkna med och en som – tyvärr – verkar vara aningen bortglömd.

Av alla länder så är det en samproduktion mellan Argentina och USA. Jag vet inte om detta påverkar någonting egentligen men antagligen gör det det eftersom den finns en större europeisk känsla över den än en amerikansk. Faktum är att jag trodde att det handlade om en produktion gjord av Spanien/Italien när jag såg den. Kul att man även lyckats att göra den här typen av kultiga filmer även i USA! Undrar hur mycket i den som egentligen är amerikanskt? Nordamerikanskt alltså.

Till skillnad från en del andra filmer finns det gott om fantasifulla varelser som bebor filmens universum. Det handlar alltså inte bara om monster utan om krigare med grishuvud och sådana saker. Det finns också en hel del varelser som påminner mig mer om troll än om något annat. Det finns helt enkelt en riklig flora av skapelser förutom människan i filmen. Ett utmärkt epitet på en fantasyfilm.

Männen är muskulösa, i synnerhet huvudkaraktären – Deathstalker – och kvinnorna är sårbara för det mesta. Det finns förstås de som påminner mera om amazonkvinnor också och som verkligen inte behöver någon man att försvara dem. Filmen utspelar sig i en tid då det kanske inte alltid var nödvändigt för en kvinna att skyla sina behag och de tuttar som visas upp i filmen gör det på ett väldigt naturligt sätt. Man tänker nästan inte på det, så naturlig del av filmen är det! Går kläderna sönder så gör de, inget klädesplagg håller i evighet för svärden och visst vore det ologiskt att kungens harem skulle vara skylda med för mycket kläder?

Rick Hill passar ypperligt i rollen som Deathstalker, blond och med rejält tilltagna muskler. Han gör rollen minst lika bra som Miles O’Keeffe gör Ator the invincible och man tror på honom. Skillnaden är väl att Deathstalker är något av en antihjälte som egentligen inte vill vara i händelserna centrum och som verkligen inte är ödmjuk på något sätt heller. Jag skulle rent av vilja kalla honom för självgod! Det är, till skillnad från Ator, helt enkelt ingen hjältetyp!

6/10