Zootropolis – 2016 – Vuxna ämnen i nutid

Jag måste säga att jag tycker man har lyckats ytterligare lite bättre med den svenska titeln på den här filmen. Och det är väl antagligen för att jag har lite speciell, långsökt, humor. Filmen som på engelska heter Zootropia blev till det försvenska ordet Zootropolis. Fattar ni? Filmen handlar ju om poliser! Haha

Men det är inte det enda den handlar om. Det är förstås framförallt en film om vänskap och sådan respekt som växer fram över tid. Ingenting som vittnar om en ny historia egentligen. Vi har sett allt förr när det gäller själva handlingen. Men som vanligt när det handlar om Disney så är det också frågan om vilken form man valt att stöpa filmen i. Här har man onekligen lyckats perfekt med den animala rollbesättningen. Det var rätt länge sen jag såg en Disneyfilm där man lyckats med djurbeståndet så perfekt. Kanske får man gå tillbaka ända till Robin Hood för att för motsvarande förmedlat till TV-soffan.

I bakgrunden finns också ganska vuxna ämnen. Jag får absolut tankar som för mig till delar av mänsklighetens historia som vi aldrig får glömma. Om tider där människor behandlades utifrån förutfattade meningar om hudfärg, religion eller sexuell tillhörighet. Vänta nu förresten, det är ju precis det som åter sker i dagens samhälle! Men för att inte göra den här texten allt för politisk nöjer jag mig med att konstatera min upptäckt. Den som vill göra djupare kopplingar bör se filmen och skaffa sig en egen uppfattning.

Jag gillar den verkligen, men jag måste erkänna att jag var tvungen att se om den ett par gånger innan ”polletten” trillade ner helt och hållet. Innan jag knäckte koden för filmen så att säga. Det var det definitivt värt! Det här är Disneys 54e klassiker och blurayutgåvan ser helt fantastisk ut. Visserligen är det väl ingen som egentligen hade trott någonting annat? Inte jag i alla fall. Jag har sedan länge insett att Disney borgar för kvalitet.

8/10

Bilder: © Disney

Tommy Snöberg Söderberg

Tävling!

Vill du vinna ett eget exemplar? Det kan du göra! Skicka bara ett mail till tommy@fanatiskfilm.se senast 20160801 och berätta varför just du ska vinna filmen! Vi har tre exemplar att göra av med så var inte blyga.

Danger: Diabolik! – 1968 – Mario Bava for president

Det här är ytterligare en film som stått väldigt länge i min hylla innan jag tog av plasten och slutligen tittade på den. Dessutom hade jag fått lite om bakfoten vad det var för en slags film. Jag har fått för mig att det handlade om någon slags superhjältefilm, eller åtminstone en hemlig agent våffla. Men det visade sig istället att Diabolik är ett slags superskurk som med snillrika metoder rånar och bedrar överheten (staten) på alla sätt och vis, möjliga och omöjliga. Tydligen bygger det hela på en serie som var och fortfarande är väldigt populär i Italien. Man lär sig mycket av att titta på film, låt aldrig någon säga annorlunda!

För mig spelar det inte så stor roll om det finns en litterär förlaga på det viset. Det är klart att jag gillar serietidningsfilmer eller vad man ska kalla dem. Men är man inte bekant med förlagan blir det ändå förstahandsinformation så att säga. Man har inget att jämföra med. Däremot kan jag säga att det omvända är sant. Jag blir oerhört sugen av att kolla in serietidningen när jag har sett Mario Bavas serietidningsfilm. Den har väldigt mycket känsla av serietidning över sig. Något som jag oftast finner vara ganska avskalat.

Jag har sett några stycken filmer signerade Mario Bava vid det här laget. Det finns mycket kvar vilket jag ser som en ynnest. Det är alltid en speciell känsla när man ser en kanonrulle för första gången. Och rent statiskt sett kommer jag att hitta flera kanonrullar i hans filmografi. Detta baserat på mina tidigare erfarenheter naturligtvis. Dock är det min föreställning att hans skräckfilmer skulle vara mer representativ för honom. Jag vet inte om det är mina egna förutfattade meningar som talar eller om det faktiskt är så. Onekligen gjorde Mario Bava filmer utanför skräck genren med stor framgång också.

Det speciella med Mario Bava är att han egentligen inte var regissör i vedertagen mening utan fotograf. Det är kanske andra namn som fått uppdraget tillskrivet för sig men i det här fallet är det ändå Bava själv bakom kameran. Mario Bava var fantastisk med kameran. Han behärskade alla möjliga optiska effekter till fulländning. Det finns montage i filmen som inte är av denna världen. Och hade man inte kommenterat det i kommentatorspåret hade jag inte ens haft en aning om att det var trickfilmat. Så bra är det! Det kan man inte säga om dagens trickfilmningar där det allt som oftast är uppenbart.

Men filmen då? Vad handlar den om? Jo, det handlar om Diabolik, en maskbeklädd skurk som tar tillfället i akt att råna och stjäla på spektakulära sätt. Han har inga superkrafter eller nåt sånt men har sådana egenskaper att hag alltid lyckas med det omöjliga i alla fall. Mot sig har han förstås polisväsendet som han inte dras sig för att förnedra. Det finns onekligen en ton av komik där. Och vad vore väl en Italiensk film från slutet av 60-talet utan en hel del insinuerade erotik? Det är låga vinklar, korta kjolar och snygga ben. Inget direkt naket men fortfarande mycket effektivt. Kanske just därför förresten.

Jag håller inte det här som Bavas bästa film och inte näst bästa heller faktiskt. Men den har något speciellt och även om jag råkade somna när jag såg den och fick se om den igen dagen efter har den en grym underhållningsfaktor. Det är en fel jag kan se om igen när som helst. Är man bara upplagt för laidback underhållning, snygga kameraåkningar och charmiga skådespelare är det här en vinnare alla dar i veckan.

7/10

Breezy – 1973 – En fantastisk film signerad Clint Eastwood

Den här Clint Eastwoodfilmen har jag haft stående i min hylla väldigt länge. Ända sedan Studio S Entertainment gav ut den 2009 skulle jag tro. Varför den har blivit stående kan jag inte riktigt svara på. Tråkigt nog beror det sannolikt på att det helt enkelt har kommit annat emellan, filmer som inte når upp till anklarna på den här utmärkta filmen. För även om den inte ser mycket ut på ytan, det är en ganska ful cover tycker jag, så är det här en helt fantastisk film. Dock är det en film som verkligen inte borde passa mig. Det är en romantisk komedi, eller kanske snarare ett romantiskt drama. Bara där borde jag rygga tillbaka. Och hade det inte varit Clint Eastwood som regisserat hade jag sannolikt låtit filmen stå kvar i hyllan bra mycket längre.

Förvisso var det också enda anledningen till att den införskaffades en gång i tiden. Och jag är glad för det. Handlingen blir en vacker i historia i händerna på mästaren Clint Eastwood. Det här var hans fjärde film enligt imdb och det är en mycket kompetent historia. Jag gillar Clintan mycket bättre som regissör än som skådis egentligen. I alla fall gör jag det numera. Handlingen är rätt enkel egentligen. Den utspelar sig någonstans i flower power eller hippie eran och Breezy är en ung kvinna som ser ljust på livet och verkligen tror på det där med kärleken. Hon träffar på en äldre man som enligt henne verkar ha ett svart moln över huvudet. Ni förstår vad som kommer att hända va? Mot alla odds inleder de ett förhållande som går långt över samhälls- och åldersgränser. Jag kan inte säga att det är utan turbulens men ett så gediget porträtt av respekt har jag sällan skådat.

Som vanligt när det gäller det översta skiktet av kvalitativa filmer är det svårt att sätta fingret på vad so är så bra. Är det kanske skådespeleriet? Ja, det är verkligen på topp. Manuset? Tja, handlingen borde inte trollbinda men det gör den. Dialogen? Där han man verkligen träffat rätt. Men framförallt är det helheten och känslan i filmen som gör det så bra. Det finns ingen dödtid, inte ens när det är känslosamma scener. Det är mycket ovanligt i min värld. Definitivt när det kommer till romantiska filmer som verkar ha en regel på att det måste vara en kärleksscen ungefär 1 timme in i filmen. Den här filmen följer väl i princip samma struktur men den funkar ändå.

Sluttiden klockas på lite drygt 1 timme och 45 minuter. Men det märks inte. När filmen är slut har jag förundrats, jag har gråtit av det rörande samspelet i en svunnen kärlekstid och jag har skrattat åt den klockrena dialogen och den lågmälda situationskomiken. Trots detta finns det allvarsamma undertoner man inte ska förringa. Har Clint Eastwood någonsin gjort en film utan eftertanke? I så fall har jag inte lyckats se just den filmen.

Det här är helt klart en av mina favoriter. Har du inte sett den än? Vad väntar du på? Se den. Nu! Meddetsamma!

10/10

Evil Dead 2 – 1987 – En jävla röra egnetligen

En gång i tiden gillade jag inte alls denna uppföljare. Jag fann den allt för komisk för min smak. Lite för mycket slapstick helt enkelt. Kort sagt en nyinspelning av det underbara originalet men med mer komisk vinkling. Numera gillar jag den faktiskt bättre. Jag såg om den vara för några dagar sen. Jag anser inte den längre vara en nyinspelning, snarare en annan tolkning av samma historia. Jo, det finns en skillnad.

Men betyder det i sig att det blir så mycket bättre? Nja, det gör det väl inte men när man inte längre förväntar sig en skräckfilm blir det hela mycket lättare att ta till sig. Det har tagit mig några år att inse det och nu tyckte jag att det var dags att återse filmen.

Jag tycker fortfarande inte om all slapstickhumor som kantar filmen, både på längden och på tvären. Det blir för mycket. Och jag tycker att historien är för lik den som utspelas i första filmen. Dock hittar jag den här gången lite kul referenser där man har vänt på händelser från första filmen. Jag kan inte tänka mig något annat än att detta är synnerligen genomtänkt och avsiktligt. Men faktum kvarstår. Det här borde ha varit en skräckfilm. Det här borde ha varit historien men berättat som en gastkramande skräckis och inte med slapstickhumor.

Därmed inte sagt att Bruce Campbell, som bär upp det mesta av filmens skådespeleri gör något dåligt jobb med humorn. Det finns nog ingen som kan se så galet besatt ut som han när han sätter den sidan till. Och det var kul att återse filmen efter så många år också. Och även om jag inte är jätteförtjust i filmen så är jag glad över att jag äntligen äger den på DVD. Dessutom är det onekligen en bra början i slutet av filmen för Army of Darkness. Den har jag heller inte sett på många år.

5/10

Reine och Mimmi i Fjällen – 1997 – Tidernas kalkonklassiker?

Är det så att man råkar samla på film och måste ha alla filmer som har gjorts, ja då får man vara beredd att punga ut med en rejäl slant för den här filmen. Är det värt det? På den frågan finns inget lätt svar. Är det så att man är omåttligt intresserad av svenska filmer med liten budget, och allmänt taskigt skådespeleri är det inte säkert. Men om man dessutom lägger till variabeln ett fantastiskt fantasifullt manus av självaste Hans Rosenfeldt kommer saken i ett annat läge. Det är klart att det inte kommer upp till genialiteten av Bron som kanske är det främsta Hans Rosenfeldt har skrivit, men det är onekligen en rafflande historia med både skottlossning på bank och skoterjakt! Det är inte lite vibbar av Mats Helge man får!

Dialogen är tafflig men klart underhållande i sin uselhet! Själva grundpremisserna med ryska bankrånare och Reine och Mimmi från Tre Kronor på semester i fjällen är helt fantastisk. Eller ja… Jag är ironisk förstås. Under alla omständigheter borde det vara ren katastrof. Men kalkonvärdet är så högt att jag skrattar rakt ut av de fantastiskt långsökta situationerna många gånger. I alla fall under filmens första halva. Det går till en viss gräns innan man tröttnar. Det är inte längre roligt efter ett tag, man kan inte ta hur mycket dumheter som helst med andra ord.

Karaktärerna är som gjorda av papper, ungefär lika tunna och tredimensionella. Det vill säga inte alls. Jag gillar i och för sig Reines fantastiska snålhet och hur han har en förmåga att vända allt till sin egen fördel. Eller som han tror till sin egen fördel i alla fall. Egenkär som Narcissus är bara förnamnet men han har ändå en viss charm och hjärtat på rätta stället när det verkligen krävs.

För att återgå till min initiala frågeställning, om det var värt pengarna att införskaffa den här filmen. Jag måste nog svara ja på den frågan! Dels är min nyfikenhet tillfredsställd och dels blev jag faktiskt oerhört underhållen stora delar av filmen. Att sätta ett betyg är som vanligt svårt när det kommer till såna här kulturklenoder men som alltid måste man ställa underhållningsvärdet mot det faktiska kvaliteterna.

6/10

Gisela: Blut Und Leder – 2014 – Norsk Nazisploitation!

Jag tycker att det känns modigt att göra en Nazisploitaionfilm i dessa moderna tider. Inte för att ämnet skulle vara uttjatat utan för att det politiska klimatet är annorlunda jämfört med genrens storhetstid. Att filmen dessutom kommer från Norge är lite extra kul. Det är verkligen inte politiskt korrekt att ett land som var ockuperade av Nazisterna under kriget gör en film om nazister…

Liksom det mesta i genren finns det en djupt satiriskt underton i filmen. Den som tar det här på allvar bör nog söka läkare för i min värld är det ganska uppenbart. Temat är inte olikt från vad vi har sett i filmer som Gestapos Last Orgy, SS Camp 5, SS Experiment Love Camp eller varför inte Ilsa, Shewolf of the SS. Nämligen att man har blandat sex och nazizter i samma film och gör en poäng av det. Tortyren, eller den sexuella tortyren är inte lika grov här men på samma sätt som de övriga filmerna gör man narr av nazisterna på ett eller annat sätt. Det är enda chansen man har att göra en framgångsrik film av det här slaget. Själva grundidén är också att genom experimenten skapa supersoldater. Ingen ovanligt men fortfarande lika underhållande!

Humorn är däremot desto större. Om det gick att ta de gamla italienska filmerna på allvar så är det stört omöjligt här. Jag kan inte säga att den norska dialogen gör det lättare men å andra sidan är det mest av filmens repliker faktiskt på tyska! Man har löst själv grundpremisserna bra. Egentligen är det frågan om en visualisering av ett minne som en gammal man och tillika krigshjälte  drar sig till minnes i filmens början. Jag gillar greppet.

Vidare gillar jag färgskalan i filmen. Den är inte likadan hela tiden förstås men i de mest nazistiska scenerna är den tämligen smakfullt ofärgad. Det är alltså ganska lite färg, blandat med rött, som är ganska naturligt när det är armbindlar med hakkors i filmen. Det blir en väldigt vacker effekt som står i kontrast till de vidriga dåd nazisterna gjorde sig skyldiga till.

Jag gillar filmen, den är inte perfekt på något sätt men den är underhållande, vilket en film av det här slaget ska vara. Det är som sagt inte varje dag man ser Nazisploitation – från Norge!

7/10

Mullan i Grönköping – 2015 – dialogen är knivskarp

För ett tag sen, ganska länge sedan nu faktiskt, blev jag kontaktad angående den här filmen. Jag är aldrig omöjlig när det gäller att recensera film även om det inte är de senaste Hollywoodproduktionerna. Eller kanske just precis tvärtom, det finns en glädje i att skriva om sånt som är smalt och som inte alla andra redan har sett eller skrivit om. Huruvida denna finns recenserad på annan plats eller inte vet jag inte, men jag skulle tro att det är ganska sparsmakat med bevakning av den.

För er som inte känner till Grönköping är det kanske bäst att tillägga att det är en fiktiv plats symboliserande den svenska småstaden och samhället på ett högst ironiskt plan. Det finns även en veckotidning som ges ut månatligen…

Det är onekligen en högst ironisk betraktelse det här. Det är den främsta egenskap jag kan tillskriva den. Dialogen är knivskarp och synnerligen satirisk. Nästan varje mening är en käftsmäll mot sjukvården och politiken kring hur detta fungerar. Man slutar emellertid inte där utan lyckas även få in en känga om huruvida människans lika värde går att hitta inom religionen eller inte. Det ligger högst närvarande i tiden att debattera om muslimer i det svenska samhället till exempel.

Från början var det tydligen en manus för en pjäs och det märks att det är mycket fokus på dialog och repliker. Det är inte helt linjärt berättat och det brukar jag gilla, men inte i det här fallet. Det känns inte som att man riktigt besitter känslan av att ”bryta mot reglerna” som de stora regissörerna gör när de tar till sådana grepp. Att filmen är inspelad för en spottstyver och i samband med en studiecirkel blir genast pinsamt uppenbart. Enligt uppgift från regissören tog den bara 85 timmar att spela in. Huruvida redigering ingår i dessa timmar är osäkert men det är inget avancerat på detta plan. Det känns mest som att det är grovklipp.

Skådespeleriet pendlar från riktigt dåligt till råuselt. I några av fallen tror jag till och med att man läser innantill. Jag ser förstår inget manus i bild men jag är ändå tämligen säker på min sak. Det finns också pinsamt uppenbara lösskägg som dessutom ser ut att ha lossnat i några scener.

Men det finns ändå något jag gillar. Dialogen som jag redan nämnt är skarp! Och det finns en underhållningsfaktor som är tämligen hög trots det låga produktionsvärdet. Förhoppningsvis tar sig filmen inte säg själv på allt för stort allvar för då är det verklig katastrof. Lägger man ihop underhållningsvärde med teknisk kvalitet får man dock ett ganska lågt slutvärde. Jag är ledsen men jag måste låta det avspegla sig här. Pluspoäng för goda ambitioner.

3/10

Cannibal Fog – 2015 – oerhört makabert

Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska skriva. Det finns helt klart premisser som är intressanta här. Skådespelet är heller inte så dåligt även om det förstås är ganska skiftande på den fronten. Kim Sønderholm gör den mest stabila insatsen i mitt tycke. Jag vill inte påstå att det är klasskillnad men han känns mer äkta på något sätt. Det kanske är danskan han talar, jag vet inte…

Eftersom det här är en screener är jag inte helt säker på vad som sägs i vissa scener där det talas på ett språk jag inte behärskar. Men oavsett om det är textad eller inte så går själva budskapet fram. Tänk att man har lyckas få matlagning så sexigt! Det är förstås bara första steget på vägen mot målet i den här erotiskt laddade filmen. Slutmålet är förstås sexuell extas genom kannibalism! Det låter ju oerhört makabert eller hur?

Jag hade önskat att filmen kunde ta sig lite mer på allvar. Förutsättningarna är goda med en sådan historia. Nu tycker jag att det slarvas bort lite i försök till satir eller annan komik. Varför finns det en lust att lustiggöra sig över sådana här perversiteter? Håll det allvarlig och försök chocka publiken istället. Det är min åsikt!

Naturligtvis går det inte att komma runt likheterna med ”den tyske kannibalen” Arwin Meiwes. För ovanlighetens skull överträffar verkligheten dikten.

5/10

The Man Who Sued God – 2001 – En underbart befängd idé!

Jag måste saga att jag tilltalas av tanken som titeln på filmen insinuerar. Att stämma Gud i domstol är ju så underbart befängt att surrealismen blir fantastisk! Nu är tyvärr inte filmen så full surrealistisk som man hade kunnat hoppas. Den är fortfarande väldigt bra och underhållande men har en lite mer komisk prägel i sin allvarsamhet än vad jag hade förväntat mig. För det finns definitivt en allvarlig sida av filmen trots att det i mångt och mycket är en komedi, en romantisk komedi till och med.

Jag kan ignorera romantiken och fokusera på de andra delarna utan problem. Det är nog därför den funkar så bra för mig. Det kanske är tillfälle att kortbeskriva vad filmen handlar om nu? Jo… I korthet är det historien om en man, en fiskare, som får sin båt förstörd vid en storm. Jag tror det är blixten som gör slut på den om man ska vara noga. Dock vägrar försäkringsbolaget att betala ut något eftersom man hävdar oförutsedd händelse – force majeure. Vi har väl ingen direkt motsvarighet i svenskan men eftersom detta på engelska kallas för Act of God får filmen sina grundförusättningar.

Fiskaren Steve Myers, som spelas av Billy Connolly, har bakgrund inom juridiken och tar det hela till domstol. Hans mål består i att om det verkligen är Gud som är ansvarig så borde i så fall kyrkan bli betalningsansvarig. Finns det teologer på försäkringsbolagen som avgör vad som är Guds handlingar? Ja, det är bara början på resonemangen.

Jag vill absolut inte kalla mig för ateist även om jag inte heller är religiös i ordets vanligaste betydelse. För mig finns det onekligen en hel del intressanta filosofiska aspekter på filmen. Det är den stora behållningen för mig. Det blir lite av en debatt om vem som är skyldig och om Guds verkliga existens också. Eller Icke-existens kanske man ska säga. Det blir några varv av självmotsägelser och kappvänderi från dem som sitter på kosingen.

Jag gillar filmer som utspelar sig i rättegångssalen. Den här har till viss del sin handling förlagd dit. Delar som inte hör dit är mer eller mindre romatiserad komedi. Det funkar och jag skulle gärna vilja rekommendera filmen till den som inte sett den. Filosofin upväger faktikst romantiken, precis som i verkliga livet. ;-)

8/10