Recension: Not My Kid - 1985

Not My Kid

Regi: Michael Tuchner

1985

Drama

Av en ren tillfällighet framkommer att paret Bowers femtonåriga dotter Susan (Viveka Davis) är en drogmissbrukare. Detta är naturligtvis något som bara händer andras ungar och inte ens egna barn, men hur obehagligt det än må vara måste den framgångsrika kirurgen Frank (George Segal) och hans fru Helen (Stockard Channing) krypa till korset och slutligen medge att de behöver hjälp. De söker sig därför till ett behandlingsprogram för unga missbrukare i Susans situation, men vägen är lång och förnekelserna många. De måste nu stötta varandra i vått som i torrt och framförallt tänka på vad som egentligen är i deras dotters bästa intresse.

Skulle man enbart sätta ut betyg eller omdömen på intentioner och budskap skulle den här TV-filmen få högsta eller åtminstone ett väldigt högt betyg. Nu är det ju förstås sällan så enkelt och även om budskapet naturligtvis är viktigt och ögonvrån hålls fuktig i stora delar av filmen finns det en del andra problem som inte kan ignoreras och som följaktligen kommer att avspegla sig en smula på omdömet.

Det första och viktigaste, men ack så svåra att sätta fingret på, är att oavsett hur stark en film av det här slaget är, så önskar man att den vore starkare. Man vill knappt se något för alla tårar och klumpen i magen ska växa sig så stark att man verkligen ser det som motbjudande propaganda emot drogmissbrukets träsk. Men hur man når denna nivå är alltså svårt att sia om. Kanske kräver det, det där lilla yttersta av skådespelarna som man ytterst sällan får ur dem i en TV-produktion? Det säger jag inte för att jag tycker skådespelarna gör ett dåligt jobb här, tvärtom, jag tycker de alla är mycket stabila. Det är också ett manus som tilltalar mig, där ömsom dottern – knarkaren, och föräldrarna når olika delar av förnekelsestadium. Dottern, å sin sida, förnekar naturligtvis först att hon över huvud taget använt sig av droger, för att sedan mjukna upp och avslöja mer och fler ingredienser ur hennes breda drogpallett. Föräldrarna slåss med andra delar, vad för fel de gjort, om de varit dåliga föräldrar, om kunde de ha gjort mer eller upptäckt problemen tidigare. Bitvis känner man en enorm frustration över de absurda resonemang föräldrarna för, både mot varandra med skuldkänslor etc., men också mot sig själva, men samtidigt är det helt naturligt och det vore märkligt om man inte skulle reagera just på det sättet.

Om drogrehabiliteringsmetoden som presenteras i filmen fungerar i verkligheten har jag ingen om, men att stärka självkänslan hos de unga som det på något sätt gått fel med i samhället genom att förena dem med likasinnade, som kommit längre i sin kamp mot drogerna verkar fullständigt logiskt för mig. Det är också mycket tydligt att denna grupp ska finnas där både för att genomskåda missbrukarens lögner (som ju före detta knarkare torde han väldigt lätt för att känna igen) och som gruppstöd när den utsatta personen behöver det. Jag gillar speciellt scenerna som hanterar just dessa bitar. Bekännelserna från både knarkare och föräldrar i en sorts gemensam gruppterapi är filmens starkaste och man känner kärleken som trots allt finns där i botten och även om ett eller annat hårt ord växlats i stridens innersta hetta förstår man hur mycket de egentligen betyder för varandra.

Så ge denna film en chans, tänk inte att det bara händer andra. Det kan faktiskt vara närmre dig själv än du tror…

Recension: Grease - 1978

Grease

Regi: Randal Kleiser

1978

Musikal

Skriven av: Linda Snöberg

Sandy (Olivia Newton-John) och Danny (John Travolta) spenderar sommaren med varandra, den tar slut alldeles för snabbt och det är dags att ta farväl. De åker på varsitt håll i tron på att de aldrig kommer att ses mera. Danny går i en skola som heter Rydell High, han är medlem i det coola gänget på skolan och de har egna skinnjackor med texten T-Birds på. Danny måste spela tuff inför sina polare, Kenickie (Jeff Conaway), Sonny (Michael Tucci) och Doody (Barry Pearl). Men när Sandy börjar på Rydell High och träffar Danny igen, blir inte mötet så bra. Ledaren för Pink Ladies, Rizzo (Stockard Channing) låter dem mötas igen när han är tillsammans med killarna i gänget, då måste ju Danny vara så cool. Sandy är alldeles för ädel för att vara med i Pink Ladies. Både Sandy och Danny har känslor för varandra så de blir tillsammans igen, bryter med varandra efter en del missförstånd. Sandy inser att hon behöver få hjälp av Frenchy (Didi Conn) och de andra tjejerna att bli cool hon också. Danny i sin tur försöker göra allt för att ändra sig så Sandy ska tycka om honom igen.

En klassisk tonårskärleksfilm där John Travolta och Olivia Newton-John ser ut att vara ett par utanför filmen också, de har sådan otroligt bra kemi. Speciellt under den fantastiska slutscenen och det är svårt att hitta i dagens läge. Grease är en trevlig film/musikal att se på och handlar om hur det var i skolan på 1950 talet.

Detta är en av, om inte den bästa musikal som någonsin har gjorts, den fångade oss tittare på ett bra sett och den verkligen intresserade en. Agerandet i denna film är fantastisk och rollbesättningen var oslagbar. Jag kan inte föreställa mig att någon annan än Stockard Channing kunde framställa den elaka Rizzo som var den negativa pink ladyn som höll de knasiga tjejerna tillsammans på bättre sätt. Frenchie är den typiska tonåringen, full av tvivel och osäkerhet av vad framtiden har att ge och spelas utmärkt av Didi Conn.

Nyckeln till Greases framgång är inte realism utan den enorma mängden av smittande energiutstrålning av rollprestationer. Ett par som är väldigt roliga är ju rektorn McGee och Blanche som jobbar på expeditionen och spelas av Eve Arden och Dody Goodman.

Alla i den här filmen från huvudrollerna till de 100 tals dansare som medverkade i Grease ser verkligen ut att trivas med det de gör och då blir det extra bra.

Min egen favorit är Kenickie som spelas av Jeff Conaway, han var den coolaste enligt mitt tycke och han verkligen borde ha fått sjunga Greased Lightning med tanke på att det var hans bil. Han fick ju åtminstone lite coola danssteg som plåster på såren. T-birds trion var verkligen rolig att se på och de gav oss ständigt en massa leende på läpparna.  

Dansarnas rutiner var laddade och är väl värt att se igen. Handlingen är lite tunn men vad gör det? Det är ju musiken och skådespelarna som gör denna film så rysligt bra.

Must Love Dogs

Must Love Dogs – I grund och botten ett relationsdrama med gott om komiska undertoner, med andra ord en romantisk komedi. Det är nog den filmgenre som jag generellt har svårast för och inte många känns särskilt lyckade, man fastnar i fällan att göra dem alldeles för förutsägbara, gulliga och sentimentala. Det är väl egentligen fallet även här men man lyckas komma undan med det av någon anledning. Delvis beror det förstås på stabilt skådespeleri från John Cusack och Diane Lane men även Christopher Plummer och Stockard Channing lyckas bra med sina rolltolkningar. Vidare består filmen av en mängd udda karaktärer som faktiskt blir ganska underhållande. Dessutom verkar inte filmen tas sig på alldeles för stort allvar utan lyckas vara lättsam och uppfriskande. En bagatell i filmvärlden måhända, men i alla fall en som underhåller i hela sin längd på cirka en och en halv timme! – 6/10

Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm