The Human Centipede II (Full Sequence) - 2011 - Mer saistisk än första filmen!

The Human Centipede II (Full Sequence)

Regi: Tom Six

2011

Drama/Horror

I sitt bås i parkeringshuset sitter Martin (Laurence R. Harvey) och tittar på sin favoritfilm – The Human Centipede. Det är inte första gången han ser den och är helt enkelt besatt av tanken att efterlikna Dr. Heiters experiment. Han har till och med skapat sig en klippbok med all upptänklig information för ändamålet. I sina övervakningskameror har han full överblick över p-huset och när han ser sina tilltänka offer tar han sig lätt dit med sin pistol och sin kofot för att tillfångata dem. Han samlar dem i en övergiven lagerbyggnad i väntan på det stora ingreppet. Tolv människor skall sammanfogas till en enda enhet – den mänskliga tusenfotingen…

Även om första filmen var något av en besvikelse och den här också för den delen så kompletterar de varandra på ett filosofiskt plan. Det slås redan från början fast att den första filmen egentligen inte har hänt, det var bara en film! Bara det känns som ett mycket ovanligt sätt att förhålla sig på i en uppföljare. Det blir lite metafilm av det hela på det sättet, fast lite bakvänt. Om det verkar som att jag krånglar till det beror det på att jag inte riktigt själv vet vad jag menar. Det är oerhört svårt att få ner det man egentligen bara känner i text men jag ska förstås göra mitt absolut bästa!

Det här är en mycket mer sexuellt perverterad film än den första. Det är ett helt annat fokus på själva sexualiteten i det hela snarare än en kirurgs professionella nyfikenhet på vad som kan göras rent medicinskt. Vår huvudperson – Martin, är inte riktigt normal i sin uppfattningsförmåga. Jag vill inte kalla honom för utvecklingsstörd men det finns vissa utmaningar för honom på det intelligenta planet. Han förstår inte riktigt sin omvärld och har också haft en ryslig uppväxt med sexuellt utnyttjande osv. Det är svårt att inte känna sympati för honom även om han i sin tur tillfogar andra skada. Kanhända är det en kommentar om just detta förhållande som inte tycks vara helt ovanligt i den verkliga världen. De som en gång utnyttjats tar senare i livet till samma medel mot andra.

Laurence R. Harvey gör rollen mycket bra med få tillfällen av överspel. Jag skyller heller inte dessa tillfällen på honom egentligen utan på regissören Tom Six som heller inte har lyckats få några av de andra karaktärerna helt trovärdiga. Det finns helt enkelt lite överspel här och där som drar ner intrycket något. Dock tycker jag att själva castingen är helt perfekt! De som gör de andra rollerna, åtminstone de få som inte är rena statister i sammanhanget ser ut att passa in mycket bra i miljöerna!

Problemet är tempot. Det finns helt klart underliggande filosofier att fundera över som fungerar mycket bra men det blir lite för tjatigt längs vägen och det känns som att det finns lite onödiga scener bara för att förlänga filmen. Möjligen hade rollkaraktären Martin fått framställas lite annorlunda i ett annat tempo men jag tror inte att det borde vara något problem egentligen.

Det är en mycket mer sadistisk film än den första. Inte bara på en sexualperverterad nivå som jag var inne på tidigare, den är också betydligt mer visuell och visar det som bara antyddes i den första filmen. Men det blir ändå inte äckelpäckel för sakens egen skull, allt som händer ses genom Martins ögon och jag vill faktiskt till och med påstå att dessa effekter faktiskt tillför filmen en extra dimension.

Om det sen är jag eller filmen egentligen ska jag låta var osagt men det finns inte riktigt samma förutsättningar om höga förväntningar på denna. Det innebär att den här inte drabbas lika hårt av besvikelse och således får ett högre slutvärde. Jag känner också att det här är en skarpare inblick i det mänskliga psyket, dess ursprung och konsekvenser. Att filmen är filmad i svartvitt förhöjer också identifikationen med gärningsmannen. Det är lättare att förstå att han lever i en mycket egendomlig värld och att saker som helt uppenbart är fel för hans omgivning inte nödvändigtvis är det för honom.

7/10

The Human Centipede (First Sequence) - 2009 - Med mun mot anus...

The Human Centipede

(First Sequence)

Regi: Tom Six

2009

Drama/Horror

Två tjejer kör vilse på väg till en fest. Till råga på allt lyckas de köra punktering och eftersom ingen av dem vet hur man byter ett däck blir de stående. Det kommer en bil som de hoppas få hjälp av men mannen i bilen talar bara tyska, ett språk som de båda kvinnorna inte kan. Han talar om att han tror att han har sett dem innan och ”ficken”. När tjejerna slår upp ordet i sin ordbok och förstår vad det betyder vevar de snabbt upp rutan och hoppas att mannen ska lämna dem i fred. Föga anar de att de hade varit lyckligt lottade med mannens sällskap. Istället irrar de omkring i skogen och hittar till sist ett hus där de ringer på. De släpps in och ägaren låtsas ringa en bärgningsbil. I själva verket drogar han dem och planerar att kirurgiskt sammanfoga dem till en helt ny varelse. Med mun mot anus i en mänsklig tusenfoting.

De senaste åren har det varit två filmer som omtalats mer än några andra på äkta eller falska grunder. Den ena är förstås Sprski Film och den andra är denna. Jämförelser dem emellan är onödiga eftersom det inte är alls samma typ av film men de har ändå en del gemensamt. Båda är nämligen tämligen extrema och den här är till och med mer bisarr än Sprski Film. Det finns flera aspekter på den här filmen, den är tämligen ojämn där vissa partier är gruvliga och nästan magvändande, medan andra är grymt överspelade och nästan komiska.

Ska vi börja med att beskriva hur bisarr filmen är på en skala där 1 är ”stämmer inte alls” och 10 är ”stämmer helt och hållet” hamnar den här kanske på 12 eller 13. Det är inte nödvändigtvis till filmens fördel eftersom det bisarra och blir en komisk effekt. Det kanske är meningen att vi ska skratta i och för sig men det verkar verkligen inte så i andra delar av filmen. Men man kan verkligen undra hur Tom Six, som också har skrivit filmen, har kommit på själva idén. Det känns så långt från det som är verklig att det måste krävas en extraordinär hjärna att tänka ut det. Eller så kan förhållandet förstås vara det totalt omvända, vad vet jag?

Egentligen bör vi dela upp filmen i flera segment. Det första när vi förstår vad den galne vetenskapsmannen kommer att hitta på längre fram i filmen. Det är en snabbt övergående fas som egentligen bara fungerar som teaser för resten av filmen. Den bisarra tonen finns förstås här och vi undrar hur det överhuvudtaget är möjlig att tänka i de banorna.

Nästa del börjar väl ungefär när de två kvinnorna hittar hans hus och även om det är uppenbart att de kommer att råka illa ut förtydligas detta med en grav med texten: Min älskade tre-hund. Hela själen skriker på de inblandade att för helvete se till att ta er därifrån! Själva drogandet ingår i denna fas och likaledes uppvaknandet i vetenskapsmannens källare där en operationssal har inretts. De själva vet ännu inte vad som kommer att hända dem och det skulle egentligen kunna vara vilken hålla-dem-fångna-och-tortera-dem film dom helst.

Steget därpå är enligt mitt sätt att se det den gruvligaste av dem alla. När han förklarar för dem vad han ska göra och dessutom är stolt över sin kreation. Det finns få saker som är så svårslagna som när offren inser sin hopplösa situation och sin tillfångartagares totala avsaknad av empati för sina offer. Han ser verkligen inte dem som personer och individer utan bara som en del i hans briljanta skapelse. Detta är onekligen den mest grymma perioden i filmen. Det är ett uttryck för hopplöshet och skräck inför den uppenbart plågsamma fortsättningen som kommer att följa.

Sen har vi själva förvandlingen. Operationen som sådan ser man inte mycket av, och varför skulle man egentligen det? Det här är inte en film som frossar i våld och tarmar. Den är faktiskt ganska återhållsam på det planet. Det finns ingen anledning att grisa till det mer än nödvändigt och snart står skapelsen där på alla fyra, Eller på alla tolv kanske man ska säga. Fastsydda med mun mot anus och gående på knä kan den bisarra varelsen ta sig fram.

Nu börjar själva slutfasen, de måste ju försöka att fly! Det är förstås alldeles hopplöst och meningslöst. De är alldeles för handikappade för att kunna ta till flykten och dessutom måste de vara exakt samspelta för att kunna ta sig framåt. Tankarna som far igenom huvudet i den här delen av filmen handlar mest om hur de skulle kunna återställas OM de mot alla odds skulle lyckas ta sig därifrån.

Överlag är det väldigt ojämnt! Vissa scener är riktigt råa och grymma medan en del istället blir skrattretande. Skådespelarna pendlar mellan att vara riktigt trovärdiga och att spela över som jag vet inte vad. Historien är dum i sin endimensionalitet och samtidigt genial i all sin enkelhet. Just att den inte är särskilt djup är också till filmens fördel. Det ger en grymmare bild av vad som faktiskt händer och en känsla av ännu mer hopplöshet. Filmens problem väger i princip upp dess fördelar så att de tar ut varandra men jag ångrar absolut inte att jag såg den. Det är trots allt en film som väcker känslor och en film man kommer att minnas när många andra har tynat bort.

6/10