Vi tre debutera – 1953 – I regi av Hasse Ekman

Ska man vara riktigt krass är det här egentligen inte frågan om något annat än en romantisk komedi. I alla fall det mesta av tiden, den tid som inte utgörs av tragedi. I korthet handlar filmen om tre unga författare, diktare, som alla har skickat manuskript av sina verk till bokförlaget. Nu har just de tre valts ut till förlagets årliga tre debutanter. De kommer från olika samhällskikt och kanske inte alltid kommer så bra överens som de borde. Åtminstone inte Ludvig Lans (Sven-Eric Gamble), som kommer från det nedre samhällsskiktet och egentligen är sjöman, och Lillebror Brummer (Per Oscarsson) som är son till direktören på firman där Ludvig just nu tjänar sitt uppehälle som cykelbud. Emellan dem finns Lo (Maj-Britt Nilsson) som försöker hålla dem sams.

Eftersom filmen, som bygger på en pjäs av Herbert Grevenius, behandlar de olika samhällsskikten blir det kulturkrockar här och där. Det är klart att den rike direktörssonen inte har samma erfarenheter som den fattige sjömannen och filmen gör också en poäng av detta. Men den gör också en poäng av att man kanske inte ska döma andra utifrån var de kommer och vilka erfarenheter de har. En vänskap kan utvecklas i de märkligaste sammanhang, även om förhållandet ibland kantas av slagsmål och hårda ord.

Man får väl också kalla det för triangeldrama; rik man blir kär i dansös, dansös blir kär i fattig man och fattig man vill inte binda sig. Det är förstås också detta som betyder bråk. Missförstånd karlarna emellan om vilka förutsättningar som gäller.

Det är absolut inte så att jag är någon expert på äldre svenska skådespelare men det finns onekligen några kända namn som medverkar i förbluffande små roller. Åke Grönberg, Karl-Gerhard som sig själv och Inga Gill. Utan att nämna några namn tycker jag mig känna igen några jag inte kan namnge också men jag lägger inte någon större vikt vid det. Det är klart att det är kända ansikten i filmen, det vore väl nästan konstigare annars – eller hur?

Det finns en allvarsamhet över filmen som kanske gör den lite för tung. Det är inte bara en film som passerar förbi när man ser den. Det är tre människoöden som gestaltas och jag är inte säker på att något av den i slutändan egentligen är lyckligt. Det kanske verkar så till en början, men innerst inne finns det något som gnager. Så är det nog hos de flesta av oss, det yttre är kanske inte alltid den vi egentligen vill förknippas oss med i första hand.

6/10

Ombyte av Tåg – 1943 – En film av Hasse Ekman

Regi: Hasse Ekman

Drama

Jag ska vara fullständigt ärlig! Hade det inte varit för Studio S Entertainment hade vi kännedom om Hasse Ekmans filmer varit mycket lite. Visserligen tror jag att jag såg några av dem som matinéer när jag var barn men jag som knappt kan komma ihåg vad jag åt till lunch har förstås väldigt begränsade minnen av dem. Men Studio S Entertainment har gjort några av dem tillgängliga på DVD. Kvaliteten är alldeles utmärkt och filmerna är bra mycket bättre än vad jag, med mina förutfattade meningar, trodde. Faktiskt så bra att jag vill se dem allihop!

Den här berättas i imperfektum. Mycket av den gör det i alla fall eftersom de två huvudpersonerna, som har ett förflutet tillsammans, möts på en tågstation. Eftersom de ska på olika håll, men först om några timmar, får de tid på sig att umgås för en natt. De minns tillsammans vilken underbar tid de hade tillsammans och hur de nästan gifte sig. Hur hennes kärlek till teatern kom dem emellan och hur det tog slut mellan dem. Hon träffade istället en teaterstjärna som var van vid att få som han ville – och han ville ha henne.

Filmens stora juvel är Georg Rydeberg som gör en helt fantastisk insats som den självgode teaterstjärnan. De unga tu som träffas och som sedan träffas alla de där åren senare på tågstationen spelas om Hasse Ekman själv och Sonja Wigert. Det är inget fel på dem men hade filmen varit gjord idag hade man kanske tänkt på att de borde ha åldrats en smula när de åter stöter på varandra. Idag hade förstås också dialogen låtit annorlunda. Det är egentligen det enda man kan säga mot de här filmernas ålder – att man hade en annan syn på språket och på dialogen. Idag låter det lite styltigt men på den tiden användes teaterspråket även inom filmen i stor utsträckning. Det är också en film som spelades in långt före kvinnans frigörelse och könsrollerna såg lite annorlunda ut. Men jag skulle vilja påstå att Hasse Ekman var lite före sin tid där.

I förtexterna rubriceras filmen som en allvarlig komedi och det är faktiskt inte en så dum beskrivning. Det är nämligen inte en film som är särskilt rolig. Den är heller inte tragisk i ordets rätta bemärkelse, knappt ens tragikomisk. Det är ett allvarsamt ämne som berör, i synnerhet eftersom hon också lider av en obotlig sjukdom och sannolikt inte har långt kvar att leva. Man skulle kunna se det sentimentalt men ur en positiv synvinkel. Det är inte vad man förlorar utan vad man får som är det väsentliga.

Hade jag sett den här filmen i min ungdom skulle jag nog avfärdat som att det inte hände något i den. Men med historien på min sida har jag lärt mig att hitta andra behållningar av filmer. Det är inte alltid vad som händer eller inte händer som är det primära. Här är det till exempel frågan om ett alldeles utmärkt yrkeshantverk!

8/10

Kungliga Patrasket – 1945 – Edvin Adolphson är fantastisk!

Regi: Hasse Ekman

Drama

Det sägs att Hasse Ekman här gör en film om sin far, Gösta Ekman den äldre. Det är ett älskat porträtt fullt av kärlek, men heller inte utan ett visst mått av kritik. Åtminstone i det avseendet att han belyser svårigheterna att växa upp i en skådespelarfamilj och ständigt behöva jämföras med den tidigare generationens aktörer. Det spelar förstås ingen roll om det handlar om skådespeleri eller något annat yrke, att ständigt behöva jämföras med sina föräldrar kan sannerligen inte vara lätt.

Lyckligtvis har jag inga direkta förkunskaper när det gäller Gösta Ekman d.ä. och behöver inte jämföra historien i filmen med några verkliga scenarion. Filmen står på egna ben för mig och hade jag inte vetat hur släktbanden ligger till hade jag inte behövt ta dem med i beaktandet. Det är en film med ett budskap, fantastiska skådespelarprestationer och inget mer egentligen. Så ser jag på saken!

Stefan Anker är teaterdirektör och den givna stjärnan i showen. När han planerar att sätta upp en ny pjäs funderar de andra familjemedlemmarna på att helt sonika lämna teaterlivet. Och inte bara funderar, de gör det också. Han står nu ensam inför publiken och recensenterna som gång på gång skriver att hans föreställningar är fiaskon. Han ger sig inte och inte förrän hans dotter håller på att mista livet i barnsäng går det upp för honom vilka värderingar som är de viktigaste för honom.

Edvin Adolphson spelar huvudrollen som Stefan Anker och som förtexterna så fiffigt anger är alla andra egentligen bifigurer till denna. I förtexterna benämns de andra bara som ”hans son” eller ”hans fru”. Det blir lite teatraliskt över det hela och vad skulle väl passa bättre i en film som denna. Hur som helst är Edvin Adolphson fullständigt fantastisk i rollen, från första början till sista minuten. Inget får honom att för ett ögonblick släppa den rollkaraktär han gestaltar. Det är ett klart imponerande arbete som borde belönas med en utmärkelse tycker jag. Det är sällan man ser sånt totalt fokus och sådan fullständig briljans.

Hans son spelas förstås av Hasse Ekman själv som blir totalt överspelad av Edvin Adolphson. Som sig bör alltså, eftersom fadern ska vara den dominante. Lika lite kommer någon av de andra skådespelarna i närheten av honom, utom möjligen Stig Järrel som jag aldrig har sett bättre tror jag. Nåja, det ska jag låta vara osagt, men riktigt bra är han i alla fall. Synd att han inte har en större roll!

Men det är inte bara skådespelarprestationer som håller upp filmen. Det är också ett bra manus och en mycket intressant historia. Läser man om filmen på IMdB står det att det handlar om en skådespelarfamilj i tre generationer som det går lite upp och ner för. Det är baske mig en alldeles genial beskrivning. Det är precis det som det handlar om – och på ett fantastiskt sätt!

8/10

Med Dig i Mina Armar – 1940 – Hasse Ekmans regidebut!

Regi: Hasse Ekman

Komedi

Jag kan väldigt lite om äldre svensk film och jag kan inte särskilt mycket om Hasse Ekman. Men eftersom livet är en lång läroprocess hoppas jag kunna ändra på det framöver. I och med den här filmen har jag till exempel lärt mig att Hasse Ekman var oerhört produktiv och att han var endast 24 år när har debutregisserade denna. Han har också skrivit manus men medverkar inte. Det gör däremot Edvin Adolphson och Karin Ekelund i de största rollerna. Även Thor Modéen och Stig Järrel har framtrådande roller och man får lov att säga att rollbesättningen är fantastisk tvärs igenom. Det finns ingen som inte passar in i filmen

I korthet handlar filmen om direktör Krister Dahl, som är miljonär. På golfbanan får han en boll i huvudet och tappar efter det minnet. Han har ingen aning om vem han är och alla personlighetsdrag som han vanligtvis har är också borta. Han träffar och blir kär i sin före detta fru, som också är med på noterna alldeles utan minnesförlust. För att göra en lång historia kort förvecklas saker och ting mer och mer efter som Krister inte har någon avsikt att tala om för omvärlden att han har tappat minnet. Inte annat än för sin betjänt – Vårby, som spelas av Thor Modéen och som får hjälpa till att reda upp röran.

Egentligen är upplägget klassiskt. Även om filmen är från 1940 lär det inte vara den första som behandlar en minnesförlust på det visset. Det är farsartat och det är mycket underhållande. Filmen håller ett högt tempo och en del musik. Främst är det förstås ledmotivet som framförs några gånger genom filmen. Hasse Ekman skrev tydligen även texten till denna bit och får jag säga min mening är det en ganska bra text. Hade den skrivits idag hade den lutat åt pekoral men 1940 funkar det fantastiskt bra! Det är bara att inse att man får flytta sig tillbaka i tiden när man gör sina bedömningar. Tidlöshet är mycket ovanligt i sådana här sammanhang.

Dock är filmen som helhet mycket modern, eller i alla fall utan ålderskrämpor. Låt vara att den tekniskt sett inte ligger lika långt fram som moderna filmer, men manuset är piggt och fullt av små lustigheter som man kanske inte lägger märke till direkt. Och får jag säga min mening är jag mer imponerad av att Hasse Ekman knåpat ihop manuset redan vid så ringa ålder än att han regisserar.

Ska vi rubricera kategorier är det helt klart en romantisk komedi. Jag brukar ha svårt för sådana men den här är bra mycket bättre än de flesta jag har sett tidigare. Och då är de flesta jag har sett betydligt modernare än den här! Det är kanske det som är grejen, den här är oförstörd medan man i modernare alster måste krysta till det för mycket. Det här är ett naturligt lustspel och det känns som att alla de inblandade har jäkligt roligt. Dialogen är rapp och det är en sagolik tajming i framförandet.

Historien har också två delar kan man säga. Först har vi minnesförlusten och allt vad det innebär. Sedan har vi återkomsten av minnet men då är alla minnen från under minnesförlusten som bortblåsta. Oavsett hur man vänder sig har man ändan bak skulle man kunna säga. Nåja, som gammal svensk romantisk komedi löser sig allting till slut och alla lever lyckliga i alla sina dagar. Och skulle det inte vara så skulle jag nog bli besviken. Men det är jag inte nu utan tycker att det här är en mycket mycket bra film och en utmärkt regidebut!

8/10

Första divisionen – 1941 – Hasse Ekman

Regi: Hasse Ekman

1941

Drama/Krigsfilm

Jag såg den här för ett bra tag sen och hade egentligen inte tänkt skriva om den alls. Men jag kan inte riktigt få ur den ur mitt system, blodomloppet eller hjärnbarken – kalla det vad ni vill. Under alla förutsättningar borde jag inte tycka om det här men jag finner mig vara oroväckande tillfreds med filmen. Jag växte upp med gamla svenska filmer som visades på TV1 eller TV2 och var väl mer eller mindre fientligt inställd till dem under hela min barndom. Det händer ingenting… men det är det som är charmen med dem har jag insett nu. Det är avsaknaden av styrda händelseförlopp som gör att karaktärsutvecklingen kompenserar för allt annat.  I just den här är det väl frågan om ganska grovhuggna karaktärer men det är det som är roligt.

Jag kan inte tillräckligt mycket om vare sig Hasse Ekmans filmer eller om tiden för filmens inspelning men det är uppenbart att det är en moraliserande film som behövdes under andra världskriget. Dock är karaktärerna som sagt grovhuggna och det är mycket frågan om ära och heder. Det är inte vidare realistiskt från den synvinkeln jag har att man är så förälskad i sitt flygarofficersyrke att man är beredd att offra allt för att få flyga även om det skulle innebära livet. Men är man inte lycklig på marken utan måste flyga så är det väl så.

På det hela taget var det som sagt ett underhållande möte med en gammal film. Det var också en film som innebar att jag känner att jag måste utforska regissören Hasse Ekman bättre. Filmerna är kanske intressantare än vad man först kan tro! Därför är det med glädje jag kan meddela att jag ämnar publicerar ett antal recensioner av hans filmer inom den närmsta tiden.

Jag är inte så bra på skådespelarnamn överhuvudtaget och jag är det definitivt inte när det gäller gamla svenska namn. Det är många man känner igen men jag kan inte utveckla det där så väldigt mycket. Hasse Ekman själv är förstås med och Stig Järrel, det är ungefär dem jag har någon sorts relation till.

Så, ska man se detta som någon sorts propagandafilm? Eller rent av antipropaganda kanske? Ett sätt att höja moralen i den svenska armén under mobiliseringstiden andra världskriget innebar? Strunt samma, det är en underhållande film, i synnerhet om man är ordentligt bakis…

6/10

Flickan från Tredje Raden - 1949 - ett mästerverk från Hasse Ekman

Flickan från Tredje Raden

Regi: Hasse Ekman

1949

Drama/Komedi

Ett misslyckat teaterframförande blir filmens centralhistoria när flickan från tredje raden berättar historien om en ring som byter ägare och påverkar sina ägare på olika sätt för den deprimerade teateraktören. Hon försöker att få honom att se de positiva bitarna i livet istället för att han ska fokusera på det nattsvarta i tillvaron hela tiden. Han är dock svårtflörtad och cynisk och att övertyga honom är inte det lättaste.

Nästan omedelbart formuleras tankarna om Hasse Ekman inte haft en litterär inspirationskälla när han skrev manuset till filmen, nämligen Charles Dickens klassiska berättelse EnJulsaga. Det är kanske bara själva stommen som påminner om denna berättelse, där Ebenezer Scrooge – en girig småsur man får besök av vålnaden till sin avlidne kompanjon som kommer för att varna och upplysa honom om att allt han har och känner till kan gå om intet om han inte ändrar sin inställning till livet och de människor som finns runt omkring honom, men likheterna är helt klart slående. I båda berättelserna handlar det, åtminstone till viss del, om att övertyga genom att vädja till dåligt samvete, eller åtminstone genom att belysa att lycka inte alltid är så enkel att ha med att göra som man tror. Man kan ha det nog så svårt och fattigt, eländigt och jävligt och ändå vara en lycklig person som offrar det allra sista för att förgylla tillvaron för någon annan. Just så börjar förresten den första historien och vi får sedan följa ringens väg genom ett antal människors livsöden, vilken påverkan den har på dem och om den gjort dem lyckliga eller inte.

                     

Efter varje episod ges den misslyckade teateraktören möjlighet att uttrycka sig om historien utveckling, om han tror på historien eller om det bara är en saga. Spekulationer om huruvida den typen av människor som existerar i berättelserna finns på riktigt eller inte förkommer och förstärker på så sätt känslan av cynism i hans rollkaraktär. Jag gillar också greppet med den icke namngivna ”Flickan från Tredje Raden” som inte avslöjar sin rätta identitet någon gång i filmen. Hon blir som en liten ängel eller djävul som sitter på axeln och kommenterar situationen, som en namnlös hämnare från High Plains Drifter, som ett spöke från ovan nämnda En Julsaga, eller kanske rent av en reflektion av det egna samvetet och förnuftet personifierat i en enkel flicka från tredje raden.

Men inte hela filmen är ett tungt drama även om jag kanske fått det att verka så i stycket ovan, det finns naturligtvis poänger även i de mer komiska inslagen också. Det finns till exempel en synnerligen galghumoristisk scen där två män, oberoende av varandra, försöker begå självmord genom att dränka sig. De hamnar i plurret på samma plats och börjar samtala med varandra. Därigenom upptäcker de att livet kanske inte alls är så hopplöst som det först verkade när de satte sin plan till verket. Det är en klämkäck liten scen som tveklöst livar upp stämningen och har en oerhörd betydelse för filmens helhet.

Men eftersom historierna har en början måste de också ha ett slut och filmen vävs ihop på ett snyggt sätt. Det finns naturligtvis en sensmoral och enligt min tolkning får man tillbaka det man förtjänar av livet. Behandla andra som du vill bli behandlad själv. Det är saligare att giva än att taga och visst kan man väl tänka på någon annan än sig själv i första rummet någon gång?

En pärla från det svenska filmarvet!