Dolly Dearest – 1991 – ripoff av Child’s Play – Den Onda Dockan

Självklart är Dolly Dearest en ripoff av Child’s Play – Den Onda Dockan, så ser jag på det i alla fall. Båda handlar om en docka, som blir besatt av något ont och som sedermera inte vill något hellre än att besätta ett barn. Under tiden är det frågan om att blir levande och i formen av dockan döda de som är hemligheten på spåret. En docka verkar så oskyldig men jag kan lova er att denna har en djävulsk fantasi när det gäller sätt att ta livet av folk.

Jämförelser med den tidigare filmen Child’s Play som ju handlar om den onda dockan Chucky är förstås ofrånkomliga. Men lyckligtvis har jag inte särskilt många starka minnen av de första filmerna i den filmsviten. Det gör att jag istället kan se den här med klarare syn, jag behöver inte jämföra om jag inte tvunget vill.

I den här tar familjen över en dockfabrik någonstans i Centralamerika. Fast sanningen och säga är det inte mycket till fabrik. Den som tidigare har gjort dockorna har gått bort och familjen köper stället billigt. För mig verkar det som att dockorna har handgjorts och att familjen inte riktigt har fattat det när de flyttar dit. Precis bredvid fastigheten pågår en utgrävning. Det är inte vilken utgrävning som helst. Man har hittat en gammal grav som vid närmare betraktning härstammar från ett folk man kallar för Sanzian eller Sanziana. I filmen menar man att det var ett gammalt folk som levde för 900 år sedan och som mer eller mindre var Satanister. De försökte avla fram Satansbarnet, som skulle vara ett spädbarn med gethuvud. När de såg vad de hade gjort och hur barnet nästan tog kol på den med sin ondska ska de enligt legenden begravt det just i denna krypta…

Jag kan inte hitta några bevis för att ett sådant folkslag någonsin skulle ha existerat men det är en bra bas för historien som berättas här. Det är inte svårt att räkna ut vad som kommer att hända och hur allting hänger ihop men likväl är det en film som fungerar. Den behöver inte vara oerhört genomtänkt och nyskapande, den är charmig ändå. Och så är det ju något speciellt med dockor som dödar, i synnerhet om det är söta dockor vilket det till en början är. Själva dockskapelsen eller dockskapelserna är riktigt bra. Ju längre filmen fortgår ju mer förändras utseendet mot pur ondska.

Liksom det är brukligt så finns det en hel del överspelande från skådespelarna här. Detta är framför allt sant när det gäller barnskådespelarna. Deras karaktärer i synnerhet är tämligen tvådimensionella. Dock måste jag säga att jag är barnsligt förtjust i Denise Crosby som spelar den lilla flickans mamma. Hon får till det på ett alldeles strålande sätt och jag vet inte riktigt varför, det bara funkar! Jag gillar den här filmen!

7/10

Vampires Diaries – Jodå, den tar sig som mordbrännaren sa…

Det var inte länge sedan jag började titta på serien Vampire Diaries. Jag var inte imponerad. Det tycktes mig att man hade stulit det mesta av handlingen från en film jag såg i min ungdom – To Die For, i vilken ett brödrapar bråkar över en gammal oförrätt. De visar sig vara vampyrer varav den ena vill ha flickan och den andra vill hämnas. Minns jag rätt avstod den ena också från vampyrens naturliga väg, så att säga.

Allt stämmer in på den här serien och jag var som sagt inte imponerad. Att ge upp ligger inte för mig men jag ska erkänna att jag var ytterst nära när det gällde den här serien. Ett avsnitt i taget blev det och ibland var det nästan plågsamt att lida sig igenom dem. Det fanns liksom ingen handling att falla tillbaka på. Det skulle lika gärna ha kunnat vara Dawsons Creek. Och Kevin Williamson är inblandad, det är kanske därför det ser ut på ett speciellt sätt. Det är mycket relationer och ungdomskärlek snarare än en skräckinjagande vampyrserie.

Så är det fortfarande men efter att ha plågat mig igenom en och en halv disk började jag känna att det hände något. Efter tionde avsnittet eller nåt sånt kände jag för första gången en lust att se ytterligare ett avsnitt. Man hade äntligen lyckats med en cliffhanger, man hade lyckats göra mig intresserad. Det som krävdes var att man utökade repertoaren från att bara innefatta vampyrer till att även inkludera häxor. Och faktiskt en intrig, vilket är A och O om man ska göra en medryckande serie. Vi måste få något att undra över och spekulera kring.

Jag är nu på runt femton avsnitt och jag är faktiskt riktigt intresserad. Det är lite annorlunda vampyrmytologi jämfört med gamla Draculafilmer kanske men å andra sida lyckades man bra med detta i True Blood. Det gäller bara att vara kontinuerlig, och det tycker jag att man börjar bli nu. Från och med nu är det intressant, det är bara att hoppas att det håller i sig!

The Lords of Salem – 2012 – Rob Zombies kanske bästa film!

Regi: Rob Zombie

Horror

Det här verkar vara en film som har splittrat fansen lika mycket som Metallicas Svarta Album från 1991. Jag har sett den tokhyllas och sågas längs med fotknölarna. Med detta sagt räknade jag med att det skulle bli en upplevelse som jag aning djupt skulle ångra, eller ångra att jag vänta så pass länge med att se den. I mitt fall blev det om något det sistnämnda. Men inte så där utan vidare och inte genast heller. Det dröjer lite innan det blir riktigt bra och det är inte förrän framåt slutet när allting är som allra märkligast som den blir riktigt bra!

Visserligen har jag inget att klaga på under den första halvan av filmen heller. Det är stabilt och Zombie bygger upp stämningen på ett föredömligt sätt. Det finns helt klart sminkeffekter som ser hur bra ut som helst men det är inte i första hand en film som bygger på blod och gore, eller ens på situationer där dylikt kan uppstå. För mig är det först och främst en ockult rysare som baserar sig kring de ökända häxprocesserna i Salem.

Filmen utspelar sig dock i nutid och centrerar sig kring en radioshow eller rättare sagt en av programledarna som får en mystisk skiva tillskickad sig. Inget mer än att bandet kallar sig för The Lords är känt och musiken är minst sagt suggestiv! Det verkar som att alla som lyssnar på den, i synnerhet kvinnor, påverkas på ett högst onaturligt sätt. I studion befinner sig också en expert på just häxprocesserna i Salem. Han börjar undersöka saker och ting närmare när han hör namnet The Lords of Salem och börjar spåra termen bakåt i tiden. Eftersom det alltid finns någon som kan mer än en själv konsulterar han en annan expert på området som reder ut begreppen. Tydligen handlar det om en gammal förbannelse som en av de påstådda häxorna lär ha uttalat i samband med sin död.

Ungefär där börjar filmen bli obegriplig, nu har det gått kanske 50 minuter. Det blir nu en film som inte bara hanterar en ockult handling som vilken annan film som helst. Det blir också en film där den visuella symboliken är närvarande nästan hela tiden. Det är kanske inte alltid logiskt allt som sker men det är nog inte meningen heller. Som jag ser det har Zombie varit ute efter att fånga en känsla snarare än att få allting att gå ihop och jag menar också att han har lyckats fantastiskt väl med detta!

Sherrie Moon Zombie, som gör huvudrollen, är fantastisk som radioprogramledaren. Fast det är kanske inte hennes kvaliteter som programledare man ska bedöma, snarare hur väl hon utför hela sin roll, från vettskrämd till vilken känsla hon än gestaltar. Övrig skådespelararsenal gör sitt jobb väl även den så jag har inget att klaga på där. Men det som framförallt står i förgrunden är hur spännande det faktiskt blir när filmen ska till att upplösas.

9/10

Recension: Clive Barkers SAINT SINNER - 2002

Saint Sinner

Regi: Joshua Butler

2002

Horror

Året är 1813 och Tomas (Greg Serano) och Gregory (Antonio Cupo), två unga bröder som är munkar och tillhör Damaskusordern tar sig in i ett hemligt rum på klostret. Där inne råkar de släppa lös två demoner vid namn Munkar (Mary Mara) och Nakir Rececca Harell). Gregory blir allvarligt skadad och demonerna lyckas, innan de vet ordet av, fly in i framtiden. När Gregory senare dör beslutar sig den skuldtyngda och förtvivlade Tomas att det verkligen är Guds mening att ha ska jag demonerna. Han Följer efter dem till vår tid och med sig har han det enda som enligt legenden kan stoppa demonerna, St. Nicademussvärdet.

När man som jag, är totalt hängiven till allt som Clive Barker har varit inblandad i, är det inte det lättaste att vara objektiv till en sån här film. Jag kan dock inte vara så oförskämd att jag kan påstå att det här är bra, inte ens på låtsas. Framförallt i inledningen får man aldrig den rätta känslan av att det här är på riktigt och även om det bättrar sig senare återhämtar den aldrig sig till fullo.

Det som är bra i filmen, för det finns en del som verkligen är bra. Är historien som berättas, den är ganska påhittig även om det inte lämnas så värst mycket åt fantasin. Ofta används klyshor, men den tycks ändå intressant och med tanke på att det här är en film gjord för TV får man vara lite extra förlåtande. Även en del av effekterna är riktigt bra faktiskt. Ganska märkligt, för lika mycket som är riktigt bra, ser lika mycket fruktansvärt billigt ut.

Ingen av skådespelarna utmärker sig på något sätt och det är väl ingen direkt som är sämre än någon annan heller. En typisk medelfilm som funkar att se på om man inte har något bättre för sig, är man dessutom Clive Barker freak som jag, är den nästan en plikt att se den. Är du däremot nybörjare rekommenderar jag hellre filmer som Hellraiser, Candyman och Lord of Illusions.

11-11-11 – 2011 - Demoner och religion

Det finns en särskild plats i mitt hjärta för övernaturliga historier som på något sätt blandar in religion och ockultism. Den här har dessutom några ganska schyssta effekter att skryta med, inte jämfört med storfilmen med hundratals miljoner i budgeten kanske men i alla fall helt ok med tanke på vad det är för film och hur dessa brukar kunna se ut.

I korthet handlar den om Joseph som upplever att han ser talet 11:11 överallt. Hans fru och son dog vid just den tiden, liksom hans mor. En bilolycka, som han mirakulöst nog överlever utan en skråma inträffar vid samma tid. Den välkände författaren, som han är, får också bud ifrån sin bror att hans far – som han inte har sett på flera år – ligger döende och endast har ett par dagar kvar att leva. I och med detta åker han hem till föräldrahemmet i Barcelona. Väl där eskalerar hans syner och han börjar se demoniska gestalter manifestera sig just vid klockslaget 11:11. De verkar vara ute efter hans bror som är präst och det blir nu Josephs sak att skydda honom på alla sätt möjliga.

Skådespelet är kanske inte något över snittet men jag gillar som sagt handlingar med ockultism och religion inblandat. Här är det lite roligt också eftersom man berör tro på ett sådant sätt att religiösa människor tror stenhårt på abstrakta ting medan den andra tron som behandlas avfärdas som ologisk. Samtidigt är det naturligtvis samma sak på andra hållet. I min värld försöker man förhålla sig lite med ödmjuk. Den som kategoriskt förkastar en annan människa tro som mumbo jumbo eller fantasier han inte ens börjat förstå vad det egentligen handlar om att tro på något. Den som ständigt söker bevis lär heller aldrig förstå.

Nåja, på slutet tappar filmen lite av sitt tidigare intresse. Det är inget ovanligt att det går ner lite när man närmar sig upplösningen och man inte kan hålla spänningen oviss längre. Ju mer information man får desto mer spännande blir det, men bara till en viss gräns, sedan är det nästan till mer skada än nytta. Men trots allt slutar filmen med äran i behåll och med ett hyfsat betyg!

7/10

The Evil Dead - 1981 - Den mest klassiska av ALLA skräckfilmer!

The Evil Dead

Regi: Sam Raimi

1981

Horror

De fem vännerna Ash (Bruce Campbell), Cheryl (Ellen Sandweiss), Scott (Richard DeManincor), Linda (Betsy Parker) och Shelly (Theresa Tilly) är på väg mot en trevlig helg i en liten stuga långt ute i ödemarken. Väl där upptäcker de några mystiska föremål i källaren som de först inte tar riktigt på allvar, en gammal bok med konstiga tecken och en lustig pärm och bredvid den en åldrad rullbandspelare. Utan att tänka mer på den saken sätter de sig ned och lyssnar på vad mannen på bandet har att säga. Han talar om uråldriga demoner som besätter människokroppen och hur besvärjelserna i boken väcker dem till liv. Först tror inte ungdomarna så mycket på det men efter hand som de, en efter en blir besatta, inser de snart att det inte är någon lek längre…

Finns det någon skräckfilm med en budget av ett frimärkes storlek som nått total kultstatus världen över så är det sannerligen den här filmen. När man ser filmen är det heller inte svårt att förstå varför. En film av den här typen är generellt sett inte i närheten av att vara så här kvalitativ och oftast skulle det rent effektmässig bli ett rent fiasko.

Det som skiljer den här från mängden är framförallt sättet den är filmad på. Det märks att filmens regissör Sam Raimi vet vad han sysslar med och han redan vid den här tiden hade en osedvanlig talang och blick för visuella kameraåkningar och voyeurismiska iakttagelser fångade av kameralinsen. Hans framgång på senare år med Spidermanfilmerna kan väl storleksmässigt närmast liknas vid Peter Jacksons Lord of the Ring succéer om än kanske inte i samma omfattning.

I brist på bättre ord skulle jag faktiskt vilja påstå, att trots filmens egentligen ganska knappa handling, är det faktiskt väldigt spännande! Man drar ut på händelseförloppet och med hjälp av skicklig klippning åstadkommer man en fängslande berättelse. Att man inte personifierar ondskan på något annat sätt än genom att iaktta de besatta människorna hjälper helt klart upp det hela och man klarar sig därigenom från att förlöjliga demonerna.

Men inte bara skräckdelen i filmen funkar ypperligt. Som tidigare nämnts är kameraarbetet en av filmens största tillgångar men även en del manusdetaljer är fullständigt brillianta! Som när Ash och Linda tittar på varandra växelvis när den andra blundar. Det är svårt att förklara för den som inte sett filmen men ha det i åtanke om du planerar att göra din första bekantskap med filmen inom kort.

Självklart är skådespelarna inte av kalibern oscarsmaterial men jämför man med liknande filmer i samma budgetklass kan man konstatera en klar skillnad. Det är trovärdigt och även om det inte är filmens huvudsakliga tillgång skadar det absolut inte. Gore och sminkjobb är i stort sett delikat utfört och tillsammans med en del andra effekter bidrar det helt enkelt till filmens kultstatus.

Det är bara en sak som stör mig lite angående filmens specialeffekter, dock inte tillräckligt mycket för att jag ska plocka ned filmen från dess guldpedistal och sluta med att tillbe den varje dag. Utan att gå in i detalj vad som händer (för de läsare som mot förmodan inte sett filmen) ser det ut som om man använt sig av modellera i några få scener och det var kanske inte den snyggaste lösningen.

Köp filmen – NU!

Recension: The Doorway - 2000

The Doorway

Regi: Michael B. Druxman

2000

Horror

Fyra studenter tar på sig uppdraget ett fixa till ett gammalt hus, för besväret blir de lovade 10.000 dollar. Vad de inte vet är att huset en gång i tiden ägdes av en kult med djävulsdyrkare och att källaren innehåller en portel direkt till helvetet. Snart upptäcker de emellertid att huset är hemsökt och efter att de stött på en demon i form av den före detta frun i huset beslutar de sig för att fly och ta hjälp av Professor Lamont (Roy Scheider) som är expert på spökerier.

Filmen kunde faktiskt haft potential att lyckas om man fullföljt någon av de många idéerna och varit någorlunda konsekvent. Som det hela är nu så är jag inte säker på vad man egentligen ville göra. En klassisk spökhistoria? Demonbesatthet? Djävuldyrkare? Filmen verkar bestå av en blandning av dessa element men bestämmer sig aldrig för vilken linje man ska gå på.

Då detta är en lågbudgetfilm (och utgiven av den gamle B-filmskungen Roger Cormans bolag) kan man kanske inte kräva mer än så här av skådespelarna. Fast jag står ut med dem, inte för att de någon gång egentligen är bra, utan för att det inte är dåliga hela tiden. Man har till och med lyckats få med Roy Scheider i en liten roll, hoppas han fick bra betalt.

Bitvis känns det här som en hyllning till äldre B-filmer, mycket känns igen även om man valt att ge ingredienserna en ny förpackning så att säga. Ibland är musiken som tagen ur en 50-talsrulle med kultstatus eller kanske ur ett avsnitt ur Twilight Zone. Problemet är bara att under de korta stunder detta händer passar musiken inte alls in i produktionen så det faller på sitt eget grepp så att säga.

Folket bakom effekterna gjorde också effekterna till kanonusla rullen infested och de håller absolut inte högsta klass, inte ens medel tyvärr. Detta drar ner totalintrycket ganska mycket då en film av det här slaget nästan är beroende av att det ser trovärdigt ut. Det mesta ser riktigt fejkat ut även om sminkavdelningen lyckats hyfsat i alla fall. Samma bolag låg förresten även bakom effekterna i Jeepers Creepers.

Recension: Beyond the Limits - 2003

Beyond the Limits

Regi: Olaf Ittenbach

2003

Horror

Vivian beger sig med block och penna till en kyrkogård för att intervjua fastighetsskötaren Frederick. Han hänför den unga journalisten med sina otäcka historier om jakten på ett magiskt hjärta – en episk kamp som sträcker sig från medeltiden till 2000-talet. Men vad är egentligen Fredericks roll i dramat…?

Jag stal ovanstående handling direkt från baksidan av fodralet. Det är något som jag normalt inte gör utom när jag är så hänförd att jag inte finner några bättre ord än vad som redan har skrivits, eller så uttråkad att jag helt enkelt inte orkar formulera om det som redan är skrivet hur spartanskt det än må vara. Men å andra sidan finns det heller inte alltid mycket mer att tillägga. I det här fallet kan man väl i och för sig utveckla med att beskriva de olika historierna som vävs samman i Fredericks historier. Vi har en historia som utspelar sig i nutid och en som utspelar sig på 1400-talet. Jag finner den senare omåttligt mera intressant av flera anledningar.

Det är inte det att den skulle vara mera välspelad eller välregisserad för det är ganska jämt skägg tycker jag. Ingen av episoderna imponerar på något sätt. Det är väl heller inte så att makeupeffekterna är bättre egentligen, bara mer intressanta! Missförstå mig inte nu, om det är något i den här filmen som verkligen är utomordentligt så är det verkligen makeupeffekterna men det var väl ingen som hade räknat med något annat heller. Men eftersom andra delens gore kommer från medeltida tortyrinstrument i stor utsträckning är det mycket intressantare. Blod och slamsor från gamla hederliga svärd är bättre än hjärnor och hjärtan utskjutna med patronvapen.

Som helhet är jag dock inte imponerad. Allting är väldigt tvådimensionellt och det finns inget alls att fundera över. Det finns ingen som helst själ i filmen och redan när jag ser den har jag glömt om det finns något utmärkande i den. Den funkar bra som bakfyllefilm eftersom man inte känner någonting inför den. Man borde kanske känna äckel eller så inför effekterna och hade man inte varit luttrad så hade man säkert gjort det.

För mig blir det en meningslös film utan det minsta känsla som enbart lever på Olaf Ittenbachs känsla för fantastiska makeupeffekter!

3/10

Recension: The Last Exorcism – 2010

Det här är en av de där filmerna där allt berättas och visas genom att det är någon i filmen som filmar händelseförloppet. Kända exempel för den oinvigde för detta är till exempel: Blair Witch Project, Cloverfield och [REC]. Resultaten av denna metod är väldigt skilda, ibland funkar det hur bra som helst medan det ibland blir lite styltigt och onaturligt. Det gäller att få filmen att verkligen vara naturlig och det är inte alltid det lättaste! Den återkommande nackdelen med den här medoden är att när kameramannen flyr för sitt liv finns det heller ingen möjlighet att få reda på vad som verkligen händer i den miljö han flyr ifrån. Här får vi följa dokumentationen av en exorcism, en falsk exorcism till råga på allt där exorcisten avslöjar sina knep och bluffmetoder. Det är till en början ganska segt men efter ungefär halva filmen eller så börjar den bli riktigt spännande. Det är inte helt självklart vad som verkligen händer, är det lilla flickan verkligen besatt eller är hon förtryckt av sin überreligiöse pappa att tro att det är något fel på henne? Till slut kommer sanningen fram och exorcisten får dessutom lära sig någonting om sig själv och sina metoder. Jag kan också hitta moraliska betänkligheter som inte ställer religionen i en god dager om man säger så. Det är inget som ligger i den ytliga handlingen men om man läser lite mellan raderna finns den definitivt där!

6/10

Recension: House of the Devil

En kul grej med den här filmen är det åttiotalshommage den stoltserar med. Och det är inte bara det att den utspelar sig på åttiotalet, den ser verkligen ut att vara gjord under det årtiondet också. Och det gäller heller inte bara miljöerna och kläder och sådana saker utan även strukturen i filmen, förtexternas utformning och allting annat. Det enda som man möjligen skulle kunna säga inte doftar åttiotal är väl den tekniska kvaliteten. Bilden är visserligen lätt grynig men det är ändå inget slitet VHS-band man tittar på om man så säger. Tyvärr är det ganska ont om andra tilltalande sakar i filmen, någon enstaka imponerande scen finns det väl i filmen uppbyggnad men i stort sett är det ingenting. Den är seg och handlingen berättas allt för långsamt för min smak. Man orkar inte riktigt engagera sig och även om det faktiskt lyckas vara lite spännande och intressant under uppbyggnaden byts detta bort så snart filmen upplösning börjar komma och det ska till att hända någonting. Nu blir det mera fart på handlingen, det ska erkännas, men samtidigt försvinner det lilla som var intressant med ovissheten. Filmen blir bara meningslös och när den är slut undrar man nästan hur man ska kunna få tillbaka den en och en halv timma som man trots allt har offrat. 

4/10

Recension: Night of the Demons (2009)

Det här är en film som egentligen gjordes redan 1988 men som nu alltså spelats in på nytt. Jag kan inte minnas om jag har sett originalet eller inte, men efter att ha sett den här inser jag att det faktiskt kvittar. Inte för att den här är dålig, för det tycker jag inte att den här, utan snarare för att historien är så simpel att jag inte behöver se flera versioner av den. Skådespeleriet är egentligen under all kritik och även om Edward Furlong tillhör skaran av relativt erkända skådespelare hjälper inte det. Han är absolut inte bättre än någon annan. Men jag får intrycket av att filmen inte tar sig själv på fullt allvar och då kan man komma undan med lite mer också. Sminkjobben är dock bra mycket bättre än både historien och skådespelarna för även om det egentligen inte ser bra ut och känns gjorda med glimten i ögat, så finns det en kontinuitet i dem som är mycket underhållande. Det finns inga direkta överraskningar längs vägen och man ser lång väg hur det kommer att sluta – eller? 

7/10

Recension: Blood Creek

Blood Creek – Jag tycker att filmen har ett intressant upplägg, kanske lite för lite nazism på bekostnad av lite för mycket ockultism, men det är en smaksak hur man anser att vågskålen ska hänga. Kombinationen är onekligen intressant och det är åtminstone en bra början. Dock tycker jag att filmen blir lite tajtig, det händer inte särskilt mycket. Sminket är under stundom riktigt bra men samtidigt finns det också några CGI-effekter som är ganska bedrövliga och filmen griper aldrig riktigt tag i en. Intressenivån höjs aldrig över ”rätt bra”, ”halvtaskig” eller ”helt ok” eller vad man ska kalla det för och det är förstås ett problem. Ingen av skådespelarna utmärker sig på något särskilt sätt, varken positivt eller negativt och man får väl se det som en bagatell i filmhistorien. Det är med andra ord en ganska onödig film som endast bör tilltala de som måste se allting som har med ockultism eller nazism att göra. I sina bästa stunder är den underhållande medan den i sina sämre är tjatig och trälig. 

5/10

The Dunwich Horror - HP Lovecraft

En berättelse baserad på självaste HP Lovecrafts verk och det märks ganska tydligt. Det handlar väl inte så mycket om vidunder i klass med Cthulhu men om magiska ritualer som innefattar offer och blod. Dessutom finns Necronomicon med i berättelsen! Jag tycker att det är en charmig film från 70-talet där man får ungefär vad man kan räkna med och jag håller den faktiskt högre än många andra filmatiseringar av HP Lovecrafts verk. Sex är ständigt närvarande i berättelsen och jag kan tänka mig att detta fick publiken att sparka bakåt när filmen en gång var ny. Att bejaka kvinnas sexualitet på det sättet kunde man nog inte göra ostraffat. 

7/10 

Babysitter Wanted - 2008 - Upplägget är klassiskt.

Jag hade väl egentligen inga förväntningar överhuvudtaget på den här filmen. Att det var någon sorts horror eller thriller var tämligen uppenbart och det räckte för mig. Upplägget är klassiskt, först får man en teaser och sedan klipper man till personer som filmen kommer att handla om. Att den unga kvinnan, som handlingen sedan centrerar sig kring riskerar att gå samma öde till mötes är liksom själva grundtanken. Till en början fungerar konceptet ganska bra och det är lite halvspännande på ett förutsägbart vis. Klichéerna duggar tätt, men det kan ju ha sin charm också. Efter ett tag väljer man dock att avslöja ockulta detaljer för åskådaren som gör att filmen genast bli tramsig och inte längre går att ta på allvar. Man förstör filmens potential totalt och kvar blir bara något som kunde ha lyckats om man tagit till vara det som faktiskt fanns där. Nä, jag är ganska besviken! – 4/10

Köp den på CDON

Beneath Still Waters

Beneath Still Waters – Brian Yuzna är väl mest framgångsrik som producent av riktigt anständiga skräckfilmer, ofta med Stuart Gordon i regissörsstolen, men har även ett förflutet som regissör. Några av hans bästa filmer är helt klart kultrullen Society och den andra och tredje delen av Re-Animator sagan. Han gjorde delar av Necronomicon och den synnerligen effektiva The Dentist med Corbin Bernsen i huvudrollen som en något sadistisk tandläkare. Men han har också gjort riktiga bottennapp som Rottweiler och The Dentist 2. Skulle man placera den här filmen på en kvalitativ linje skulle den väl kanske hamna någonstans mitt i, absolut inget mästerverk, men kanske heller inte så usel som betyget av den på vissa ställen på nätet vittnar om. I stort sett gillar jag handlingen, det är ockult och det är mörkt, men musiken är kanske inte alltid rätt vald för skrämmande foto vilket resulterar i en komisk approach vid några tillfällen. Jag tror det är fullt medvetet men jag gillar det inte ändå. Samma sak kan gälla de utsvävningar handlingen gör till både klassisk katastroffilm (där en stor damm är på väg att brista) och flirtar med zombiegenren. Jag tror inte lika mycket på medvetenhet här som i musikvalen och det hela resulterar i att det spretar lite för mycket åt alla möjliga håll. Det hade varit bättre om man hade hållit sig till den ockulta grundtanken där man bland annat försöker väva in Aliester Crowley. Något som också stör mig en smula är att skådespelarna antingen inte behärskar engelska fullt ut och således bryter på spanska, eller fejkar sin brytning för att få det mer realistiskt. I vilket fall som helst blir det inte fullt trovärdigt och det känns aningen konstlat. – 5/10

Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm

666: Demon Child - 2004 - Se den gärna med skyll inte på mig..

Av och till kan omslag vara riktigt rejält missledande! Tittar man på den här filmens DVD omslag så får man väl förvisso inte vibbar av att det skulle vara en kolossalt genomarbetad och Oscarsnominerad film, men knappast att det skulle vara en riktigt så bedrövlig kalkonfilm heller och då använder jag inte ordet i en positiv betydelse! Det som händer, och det är inte mycket, är att ett mystiskt ägg kläcks och ur det kommer en blodtörstig demonbebis som dödar arkeologistudenterna en efter en. Skådespelarna spelar över av bara tusan och själva monstret är inte direkt välgjord om man ska uttrycka sig diplomatiskt. Vidare är berättelsen så pass ointressant så man kommer på sig själv att fundera över andra filmer och framtida inköp under filmens gång. Åtminstone till framåt slutet när man äntligen börjar få det som man har trånat efter i princip hela filmen – lite bakgrundhistoria till den mytologi som skapats för filmen. Men säg den lycka (åter igen ytterst diplomatiskt uttryckt) som är beständig, strax möts man av ett västgötaklimax som inte finner några gränser och så är filmen…slut! Det enda jag kan tillägga är att jag gärna skulle vilja begagna mig av den gamla klyschan – jag vill ha tillbaka en och en halv timme av mitt liv! – 2/10

Fritt Vilt 2 aka Kallt Byte 2 - 2008 - Fantastisk uppföljare!

Den här uppföljaren till 2006 års norska succéskräckis börjar väl ungefär där den första filmen slutar. Den enda överlevande efter massakern hittas, tas omhand och placeras på det lokala sjukhuset. Hennes historia är naturligtvis för otrolig för att kunna tas på fullt allvar, men polisen undersöker ändå platsen och finner mycket riktigt kropparna i den ravin som hon har beskrivit. När man tagit hand om dessa och fört dem till samma sjukhus som Jannicke befinner sig på börjar mardrömmen om igen. Man lyckas nämligen liva upp en av kropparna igen – mördaren! Det blir inte riktigt samma typ av film som den första men det är minst lika bra den här gången, det är skitigt och brutalt och skulle man ändra på något skulle det väl enbart vara att det är lite för förutsägbart, men man kan ju inte få allt! – 8/10

Köp den på CDON

Book of Blood

Book of Blood – För en gångs skull har jag faktiskt läst novellen som ligger till grund för filmen, på originalspråket till och med! Det är nämligen den första berättelsen i Clive Barkers novellsamling Six Books of Blood. Och med tanke på vad jag kände när jag läste den så var mina förväntningar uppskruvade på max. Sådana förväntningar ska man inte ha, det vet alla och även om man då och då tycks glömma det blir man snabbt påmind av sin besvikelse. Det här blev en ganska seg historia som faktiskt hade hur mycket potential som helst. Skådespeleri och effekter hade jag inget att klaga på men själva historien hade gjort hur ointressant som helst och tempot var också bedrövligt lågt, inget som klädde filmen alls. Med detta i åtanke kan jag inte, hur gärna jag än skulle vilja, ge filmen ett högre betyg än – välgjord men ganska tråkig! – 5/10

Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm

Nine Lives - 2002 - Paris Hilton spelar skjortan av de andra skådespelarna

Jag tänkte väldigt tidigt när jag såg filmen att jag skulle inleda den här texten med att konstatera att Paris Hilton faktiskt spelar skjortan av de andra skådespelarna och att det i sig skulle säga en del om skådespelarinsatserna. Men jag gav upp den tanken ganska snabbt, inte för att hon egentligen är varken bättre eller sämre än någon annan utan just för att hon, faktiskt, är av samma skrot och korn som de andra. Historien i kort innehåller inga direkta nyheter och behandlar en liten skara vänner som samlas på en gammal herrgård för att fira en födelsedag. En av dem hittar en gammal bok bakom ett hål i en bokhylla a la 13 Ghosts (originalet) och man kan väl säga att filmen blir någon form av mellanting av denna, The Shining (då de är insnöade på ett stort gods) och valfri slasher. Jag skulle gärna ha skrivit Tio Små Negerpojkar, men inser att det skulle vara lite väl pretentiöst och nöjer mig alltså med att generalisera ganska grovt i detta avseende. Hur som helst är det ingen vidare lyckad film även om den såklart innehåller en del underhållande passager. Och förresten, Ni som gillade att se Paris Hilton dö i House of Wax, får åter tillfälle att njuta… – 4/10

Du kan köpa filmen på Axelmusic

Whisper - 2007 - kidnappningsfilm med övernaturliga undertoner

En kidnappningsfilm med övernaturliga undertoner, så underliggande är de kanske inte föresten, det står ganska snart ställt bortom allt tvivel att det handlar om någon form av hybrid av filmer som Omen och The Shining. Ett barn med mystiska krafter som verkar vara omåttligt ondskefullt egentligen! Skådespelarmässigt funkar det ganska bra och även om det inte direkt finns några virtuoser i rollistan känner man igen flera stycken av dem utan att man kanske kan koppla dem till något namn så där utan vidare. Josh Holloway, som spelar Sawyer i Lost är dock ett undantag och man får väl säg att han har den mest framträdande rollen av alla. Det är dock inget nytt under solen från hans håll heller och har man sett några avsnitt ur den nämnda succéserien Lost vet man ungefär hur han kommer att agera. Ok underhållning för stunden men lite för segt för att bli mer än så – tyvärr! – 5/10