Tron - 1982 - En genuin kultklassiker!

Skriven för ett par år sedan, vilket innebär att de tidsangivelser jag har angivit angående tillgång etc. inte är riktigt relevanta längre.

Tron

Regi: Steven Lisberger

1982

Sci/Fi

I en framtidsvärld existerar nästan en digital värld parallellt med vår egen. Flynn (Jeff Brides) är en programmerare som hackar sig in i sin före detta arbetsplats datorsystem för att komma åt bevis som stöder att hans chef, eller rättare sagt före detta chef efter som Flynn fått sparken, stulit några spel som Flynn i själva verket har skapat, spel som betytt enorma framgångar för företaget. Helt enkelt är det inte eftersom det finns mängder med försvarsmekanismer i systemet där den främsta går under namnet Master Control. Samtidigt utvecklar en annan programmerare ett annat program som ska hålla koll på hela systemet, till och med Master Control. Detta kan naturligtvis inte tillåtas av den mäktiga Master Control och programmet – Tron, tillfångatas. Han lyckas dock, tillsammans med Flynn, som blivit digitaliserad genom avancerad teknologi, att rymma. Kampen mot systemet har börjat!

Ironiskt nog var jag på jakt efter den här filmen för några veckor eller någon månad sen. Det visade sig att den inte alls var lika lätt att finna till ett vettigt pris som jag trodde och att begagnatmarknaden var enda chansen om den skulle kunna placeras i hyllan. Naturligtvis gjorde det mig därför extra glad när jag insåg att Disney skulle släppa den igen i samband med utgivningen av uppföljaren – Tron: Legacy. En nostalgitripp av sällan skådat slag!

Betänker man att filmen faktiskt gjordes i början av åttiotalet är det smått fantastiska visuella effekter! Det är en framtidsvision som faktiskt inte är hel osannolik. Jag gillar när man förlägger handlingen till platser som inte nödvändigtvis representerar det vi vanligtvis kallar för verkligheten. Inne i människokroppen a la 24-timmarsjakten eller inuti i en dator som här. Alltihop blir egentligen en visualisering av hur effektteamet tänker sig miljöerna. Det är underhållande att se hur man tänker sig antivirusprogram etc. Det blir lite som verkmästaren i magen om någon minns denna monolog med Magnus Härenstam. Funktioner som beskrivs med att det är människor som utför olika slags sysslor. En briljant visualisering måste jag säga! Det enda man kan klaga på, om filmen inte hade varit från tidigt åttiotal vill säga, är att bluescreenscenerna kanske inte ser jättebäst ut.

Men det är som sagt lätt att vara förlåtande mot tekniska begränsningar som kan relateras till filmens ålder. Men det är faktiskt lika lätt att imponeras av det visuella trots åldern. Många av de visuella tilltagen ser helt fantastiska ut. Det här är helt klart en film som var långt före sin tid. Inte bara visuellt, utan själva idén med att låta handlingen utspelas inuti en dator måste säga vara genialisk! Det enda man kanske skulle kunna önska sig är en lite mer tredimensionell handling. Emellanåt känns det som att filmens existens enbart beror på yta och inte alls på innehåll. Den är jäkligt tilltalande men jag saknar lite förklaringar till själva poängen med systemet. Det existerar i filmen, men vad har det för syfte? Det är inte bara ett nätverk av datorer, det handlar om något mer. Det är en hel värld som assimilerar andra små program och erövrar mer och mer digitalt territorium, men systemet har inget egentligen praktiskt verksamhetsområde. Petitesser kanske, men det skulle ha tagit filmen till ytterligare en nivå. Det är onekligen en kultfilm av stora mått och den hade varit värld lite mer eftertanke i manusarbetet.

Men jag ska inte klaga. Upplevelsen var visserligen nostalgisk och nödvändig inför uppdraget att recensera uppföljaren – Tron: Legacy, men ändå grymt underhållande enligt de linjer jag har beskrivit ovan. Skådespelarinsatserna kan jag inte klaga på och det är ju några kända namn också. Jeff Bridges som Flynn och Bruce Boxleitner som Tron får stå för de huvudsakliga insatserna tillsammans med David Warner. Det blir en fantastisk kamp som väl bäst kan beskrivas som en kamp mellan gott och ont. Så enkelt är det egentligen, det är den minsta gemensamma nämnaren och det är allt som behövs egentligen. Det är en riktigt underhållande film som jag hoppas att fler kommer att upptäcka i och med att den nu blivit tillgänglig!

Recension: Marco Polo - 1982

Marco Polo

Regi: Giuliano Montaldo

1982

Äventyr

Marco Polo (Ken Marshall) är en drömmare som vill ut och se sig om i världen precis som sin far och drömmer om hans återvändande till Venedig. Problemet är bara att ryktet säger att pappan för länge sedan är död och inte kommer att återvända överhuvudtaget. En dag visar det sig dock att ryktet har fel och pappan – Niccolo Polo (Denholm Elliott) kommer tillbaka tillsammans med sin bror Matteo (Tony Vogel). De berättar om stora äventyr och vilken fantastisk värld de har kommit tillbaka ifrån. Det visar sig också att de är där i egenskap av sändebud från den mäktige Kubai Khan och att de som sådana förväntas återvända. Marco blir eld och lågor men Niccolo är motvillig till att låta honom följa med på resan. Omständigheter gör dock att så blir fallet och Marco tar in alla intrycken av den fantastiska resan med vidöppna ögon. Detta är hans berättelse!

Eftersom det här är en miniserie sker berättandet ganska långsamt och den inledande episoden är också lite seg innan man får lära sig den nödvändiga bakgrundsinformationen. Jag menar att detta i princip är en nödvändighet för att kunna tillgodogöra sig den återstående berättelsen men egentligen skulle man vilja kasta sig in i äventyret på en gång. Det är förvisso gedigna skådespelarinsatser redan från början och förutom Ken Marshall får David Warner en roll som Rustichello redan i början av betraktelsen. Historien berättas genom dennes nedskrivna tolkningar av Marcos egna berättelser. Kyrkan anser att både han och Marco tagit ut svängarna allt för mycket och balanserar allt för nära gränsen mot kätteri medan de förstås vidhåller att berättelserna är helt sanna!

                                                                                    

Men de kända skådespelarna slutar inte där, och förutom Marcos far som spelas av Denholm Elliott, vars namn kanske i och för sig inte resulterar i att några klockor ringer även om man känner igen honom från mycket annat, så medverkar även Anne Bancroft och Burt Lancaster i några mindre roller. Andra roller gestaltas av Hollywoods ständige asiat James Hong, F. Murray Abraham och Leonard Nimoy. Den senare gör ett rätt svagt intryck på mig eftersom han ter sig alltför amerikansk bland alla de övriga brittiska accenterna. Jag kan helt enkelt bara se honom som Mr. Spock eftersom han fraserar allt han säger exakt likadant som denne. Detta drar tyvärr ner det lite för mig vilket är märkligt eftersom jag normalt sett verkligen gillar Leonard Nimoy!

Men hur stora och bra skådespelare det är finns i rollistan får vi inte glömma bort att det faktiskt är Marco Polos fantastiska resa som ska stå i centrum här, hans upptäckarglädje och hans vilja att vidga sina vyer i alla lägen. Man behöver inte med nödvändighet tycka om allt man ser med hjärtat men erfarenheterna gör åtminstone att man ökar sin kunskap och det är egentligen bara det han vill. Han kommer snabbt nära Kublai Khan (Ruocheng Ying), den mäktige Djingis sonson. Det är en mäktig man som styr sitt rike med järnhand, en kultur som är totalt främmande men likväl fascinerande för Marco. Det mesta av tiden spenderas här, antingen i omedelbar närhet till det mongoliska hovet eller på resande uppdrag av Kublai Khan. Men för att det ska fungera hela vägen kantas förstås historien av resan till Kina också där Marco träffar på andra figurer såsom Tibetanska munkar och Korsriddare.

Själva historien är inte helt olik den filmatisering av James Clavells roman Shogun som Jerry London regisserade något år tidigare, men det finns förstås en hel del skillnader också. Jag tycker personligen att det här är en intressantare kulturkrock även om jag på intet sätt vill förringa Shogun som är en av mina absoluta favoriter i sammanhanget. Marco Polo är mer uppslukad av sin törst efter erfarenheter och kunskaper och lyckas också med bedriften att återvända hem vilket inte var fallet med John Blackthorne, dessutom bygger hela berättelsen på en verklig historia och det gör ju det hela än mer intressant – eller hur?

Wallander: Sidetracked

Wallander: Sidetracked – Jag är ingen älskare av brittiska deckare medan jag ofta med stor förtjusning konsumerar svenska sådana. Det här blir lite av en hybrid för min del, då det är en engelskspråkig deckare som utspelar sig i Sverige – Ystad. Däri ligger lite av problemen också, det blir lite fånigt när man valt att behålla svenska namn och platser som nästan är helt omöjligt att uttala med någon form av bestående självrespekt på engelska. Det låter helt enkelt inte naturligt att höra en engelsman säga Hässleholm eller namn som Wetterstedt eller Arne Carlman. Skådespelarmässigt funkar dock filmen bra och Kenneth Branagh gör en ypperlig Wallander. Kul är också att man hittar David Warner i rollen som hans pappa. Handlingen är däremot på tok för förutsägbar för min smak och det gör väl heller inte saken bättre att den faktiskt redan är filmatiserad med Rolf Lassgård som Wallander i Villospår 2001. Ett vackert foto med många vackra bilder på de skånska landskapen förmår tyvärr heller inte rädda filmen mer än upp till godkänt. Ett gediget hantverk, men inte så mycket mer. – 6/10