Thor: The Dark World – 2013 – Fartfylld och underhållande!

Som vanligt när det gäller uppföljare har jag inte särskilt många minnen av den tidigare filmen. I det här fallet minns jag de stora dragen av handlingen men inte mycket av första filmens form. Åter igen får jag begagna mig av min recension av Thor som också finns här på bloggen. Jag ser att jag har haft åsikter om CGI och att filmen inte såg snygg ut. Om så var fallet med Thor är det inget som gäller även för den här filmen. Jag gillar verkligen miljöerna och jag tycker heller inte att det ser konstgjort ut, inte mer så än vad man kan räkna med i alla fall, det handlar ju trots allt om en ganska fantasifull värld.

I fallet Thor är det heller inte bara frågan om att titta tillbaka på den förra filmen. Hela Marvel-universumet målas upp i ett antal filmer. Iron Man, Captain America och Hulk ingår alla. Just när det gäller Thor medverkar han också i TheAvengers. Det gör också hans bror Loki och, om jag förstår det hela rätt, börjar den här filmen ganska omedelbart efter att den slutade. Detta kan kanske vara bra att känna till om man vill hänga med i brodersrivaliteten som hela tiden finns som en hörnsten i historien.

Det gör också kärlekselementet. Thor har förälskat sig i Jane Foster som definitivt har en viktig roll här. Vi får tidigt berättat en historia för oss, en som ska ha utspelat sig för tusentals års sedan. Det är egentligen den klassiska kampen mellan det goda och det onda, mellan ljus och mörker. Svartalver som vill förinta ljuset i universum och som med hjälp av det starkaste vapnet av alla – eter, ska förgöra ljuset. Odins far lyckades stoppa försöket och enligt legenden dödades alla svartalver och etern gömdes så väl att ingen någonsin skulle kulla hitta den.

Hade det bara varit så enkelt… Jane Foster har på något sätt lyckats få etern i sig och den urgamla fienden finns också kvar. Som grädde på moset är det också dags för de nio världarna att stå i linje med varandra. Med andra ord finns det möjlighet att förgöra alla på en gång genom att befinna sig på exakt rätt plats i universum.

Jane Foster spelas av Natalie Portman, jag tror att hennes roll är större och mer framträdande denna gång. Jag får förresten känslan av att alla rollen är större och mer framträdande denna gång. Både Chris Hemsworth som Thor och Tom Hiddleston som Loki har mycket tid framför kameran. Men även Anthony Hopkins som Odin är mycket närvarande. Överlag tycker jag att mer av filmen utspelar sig i asgård än tidigare. Det är i varje fall inte lika mycket tid på jorden. Det är bra! Jag gillar verkligen miljöerna i filmen och actionscenerna är riktigt snygga.

Detta innebär att jag faktiskt tycker bättre om den här än sin föregångare. Det är svårt att sätta fingret på det men det är uppenbart att man har lyckats balansera miljöerna bättre med CGI denna gång. Som en lite komisk lättnad hittar vi också Stellan Skarsgård. Jag minns inte alls hans inblandning i första filmen men här för vi först stifta bekantskap med honom på ett mentalsjukhus… det är överlag en mycket fartfylld och underhållande film. Om den är trogen Nordisk Mytologi vet i tusan!

Och förresten… stäng inte av filmen innan eftertexterna är slut!

7/10

Bilder © 2014 Marvel www.marvel.com

Recension: Riket II - 1997

Riket II

Aka Riget II

Regi: Lars Von Trier

1997

Drama/Horror

Riket är det mest teknologiskt framstående sjukhuset i Danmark med landets skarpaste hjärnor både vad gäller läkekonsten och forskningen kring denna. Det är en plats där man tagit avstånd från allt vad vidskeplighet heter, men nu har mystiska ting börjat hända. Judiths (Birgitte Raaberg) son (Udo Kier), som redan vid födseln visade sig ha abnorma mått växer sig gigantisk, Fru Drusse (Kirsten Rolffes) blir påkörd av ambulansen och således inlagd utan att simulera den här gången, Underläkare Krogshøj dör medan överläkare Helmer febrilt försöker återuppväcka honom från de döda, men är han verkligen död? Vem är det som tillber Satan i sjukhusets nedersta källare och vilka metaforer döljer sig verkligen i de två mongolida diskarnas samtal? Har det något att göra med platsen sjukhuset är byggt på, en gammal mosse där blekningsdammarna en gång låg, en plats som på grund av vattenångan låg dold i dimmor?

I denna nästan fem timmar långa fortsättning på Lars Von Triers – Riket tar man ut svängarna betydligt mer än vad man gjorde i första installationen av berättelsen. Visserligen följer berättelsen direkt på i händelseförloppet men det finns inte längre en lika påtagligt fokusering på karaktärernas utveckling, det har utvecklats mera till en kamp mellan det onda och det goda. Mer och mer av historien behandlar istället oförklarbara övernaturligheter och metaforer. Då pratar jag inte om de två mongoloida diskarna som fortfarande får betraktas som en sorts ciceroner. Har man förresten inte sett de första delarna av serien föreslår jag att man slutar läsa här då spoilers kan förekomma nedan.

                                                              

Det finns också betydligt mer utrymme för skratt i den här andra delen och då menar jag inte nödvändigtvis uppenbar slapstick eller konventionell humor som man vanligtvis definierar den. Det handlar mer om absurditeter staplade på varandra eller svart tragikomisk humor om hur saker och ting går käpprätt åt helvete! Oväntade vändningar som egentligen inte borde vara speciellt oväntade med tanke på vad som tidigare försiggått tidigare på Riket. Man kastar också in några nya karaktärer som kanske inte är fullt lika underhållande men som förvisso måste anses ha en betydande del i handlingen. Sjukhusdirektören som är ute efter att jaga kostnader till exempel, han leds runt i alla möjliga korridorer och man försöker att manipulera honom på alla möjliga sätt. Logen, den frimurarliknande orden, som överläkarna tillhör vill ju inte att man ska skära i de anlag som varje avdelning får, det ser efter sina medlemmars bästa och är, trots att de delvis är till för att bekämpa ockultismen, beredda till seanser för att skydda sina intressen.

Skådespelarmässigt finns det egentligen inte mycket som är förändrat jämfört med första delen. Det är allt jämnt stabilt levererat från de danska skådespelarna men jag tycker mig märka en liten avsaknad i glansen som omhöljde Ernst-Hugo Järegård i första säsongen. Jag tror inte det är hans fel egentligen, det är bara det att han blivit något mjäkigare efter sin Haiti-resa. Naturligtvis spökar även historien om Mona fortfarande för honom, mer än någonsin kanske eftersom han väntar åtal. Hans advokat, som visserligen endast förekommer några få minuter i serien spelas förresten av Stellan Skarsgård. Kanhända ingen svår roll, men Stellan gör ändå bra ifrån sig och det visar sig att Mona faktiskt har mer att uttrycka än vad någon egentligen vet.

Man beger sig också mot en mer konventionell miniseriekaraktär och använder sig av betydligt tydligare cliffhangers än vad som hade varit tänkbart i första säsongen. Jag tycker det är synd att man valt den inriktningen men det verkar dessvärre som om detta kompenserar bristen på viljan att lösa mystiken och spiritualistämnena. Det blir allt tydligare ju närmare slutet man kommer att allt inte kommer att lösas och att vi inte kommer att presenteras någon lösning i vanlig ordning. Kampen mellan gott och ont fortsätter och den personifieras riktigt skapligt av kultskådisen Udo Kier som får göra en dubbelroll som far och son (ont och gott) och faktum är att jag tror att det är lika bra att det hela förblir olöst. Det är just det som är lite av storheten med serien, att manusförfattarna inte behövt ta hänsyn till lösningar när de skapat intrigerna, man får ju aningen friare tyglar på det viset.

Sammanfattningsvis vill jag säga att den här andra omgången inte når upp till riktigt samma höjder som tidigare, men nog tusan gör den mig sugen på en fortsättning!

Recension: Beowulf & Grendel - 2005

Har man sett några filmatiseringar av den här klassiska berättelsen som skrevs för över tusen år sedan blir man naturligtvis nyfiken på att ytterligare utveckla sin referensram. Tyvärr bidrar dock denna film inte med något nytt under solen även om själva historien framsälls mera mänskligt än många av de andra ”monster-filmerna”. Grendel är ett troll och inget monster egentligen och berättandet känns faktiskt ganska trovärdigt! Oförätt som hämnas med oförätt som föder oförätt är väl en ganska bra beskrivning. Det är inte särskilt väl genomfört när det kommer till skådespelarinsatser även om det kanske är kul, att som svensk, att få se Stellan Skarsgård i en betydande roll. Som Beowulf ser vi Gerald Butler och han funkar väl i och för sig utmärkt även om man ibland får känslan av novellfilm gjord för och av ungdomar. Lite överdrivet kanske, men vissa vibbar går helt klart åt det hållet. Så, det här kanske inte är den bästa filmatiseringen och inte den intressantaste heller, men jag ångrar i alla fall inte att jag lade tid på den!

5/10

Waz - 2007 - I Saws kölvatten...

Ytterligare en i raden av filmer som på ett eller annat sätt försöker haka på succén med Saw. Den här kommer inte i närheten på något sått, men oavsett kvaliteten så har man åtminstone försökt baka in en hämndhistoria med tortyr som huvudingrediens. I huvudrollen ser vi vår egen Stellan Skarsgård som halvt avdankad polis som tillsammans med rookien (Helen Melissa George) försöker lösa fallet. En ganska standardiserad kriminalhistoria egentligen, fast med ett par saker som troligen är tänkta att sticka ut från mängden. Jag tycker inte det lyckas men visst kan man lägga en stund av sitt liv på filmen om man inte har något annat för sig. – 4/10