Stand Up Guys – 2012 – Christopher Walken och Al Pacino, release i dagarna!

Regi: Fisher Stevens

2012

Komedi

Det här är en av de där filmerna där skådespelarna är av yttersta klass, dialogen är knivskarp och det behöver egentligen inte handla om så särskilt mycket för att vara intressant. Skådespelarna för filmen framåt med sina repliker och det behövs inget grandiost händelseförlopp för att det ska fungera. Men kan man egentligen kalla det som sker för något mindre än grandiost?

Valentine, Val, (Al Pacino) kommer ut från fängelset. Han har suttit i 28 år och hållit tyst om allt som haft med rånet att göra. Utanför väntar Doc (Christopher Walken) på att hämta honom. Det blir en lång natt då Val vill fira sin frigivning. Val behöver lite kvinnlig fägring så de besöker en bordell. Men Val har problem så de bryter sig in för att stjäla Viagra. De stjäl en bil från kvarterets värsta busar, hittar en kvinna i bagageluckan som de hjälper fri. Strax innan har de också letat upp en gammal kumpan – Hirsch (Alan Arkin), deras gamle chaufför som fortfarande bevisar att han kan köra bil som ingen annan. Hirsch dör dock men de hinner med att begrava honom innan natten är över. Och så det viktigaste av allt. Den lokala gangsterbossen vill se Val död eftersom han skyller sin ende sons död på honom, det är Doc som ska verkställa domen innan klockan tio morgonen därpå.

Det finns en sådan närvaro i skådespeleriet att man nästan blir tårögd. Det var länge sedan jag såg en sådan briljant rollprestation. Möjligen är Al Pacino något vassare än Christopher Walken men jag tycker att båda är helt fantastiska! Miljöerna är egentligen inte viktiga alls, det är dialogen som gör filmen. Allt skulle egentligen kunna utspela sig var som helst. Det finns några actionscener i filmen till exempel, dessa bleknar bredvid replikerna! Hade man haft skådespelarna sittandes vid ett bord och bara pratat med varandra hela filmen igenom hade man kommit undan med det också!

Den är skriven med sådan värme att man kan tro att det faktiskt sker nästan är på riktigt. Både Walken och Pacino är åldrade män och de ser ut att vara det också. Inte bara utseendemässigt, för dem är ju gamla skådespelare, men man har lyckats fånga även rörelsemönster som anstår en gammal gangster på pricken. Det är jargong och en ömsesidig respekt som sällan har skådats. Dessutom finns det någon form av livsglädje i det de gör även om den ena har i uppdrag att döda den andre och att de två är bästa vänner.

Detta skapar förstås en intressant intrig. Om Doc kommer att ge efter eller om han kommer att låta sin vän löpa. Val är helt och hållet inställd på att sluta sina dagar av respekt till sin vän. De smågnabbas lite med varandra men det är hela tiden respektfullt. Åter igen måste jag nämna dialogen som ett av filmens starkaste kort. Ihop med skådespelarprestationerna förstås!

Men ändå är det något som gör att jag inte riktigt kan behålla fokus på filmen. Den håller ett ganska högt tempo i det avseendet att man inte kan vara okoncentrerad för då missar man någon liten detalj. Och många detaljer finns det! Kanske beror det på att jag i grund och botten inte är ett stort fan av komedier? Nu är det här i ärlighetens namn inte en komedi man vrålskrattar åt heller, det är en mer återhållsam och subtil film i den bemärkelsen. Kul, men inte vrålrolig. Det är helt klart ett ypperligt hantverk och det enda jag egentligen kan tänka mig drar ned betyget är mina egna personliga preferenser.

7/10

Köp den här:
CDON
Discshop
Ginza

Bilder: © 2012 Lakeshore Entertainment Group LLC, Kimmel Distribution, LLC and Lions Gate Films Inc. All Rights Reserved. Artwork & Supplementary Materials © 2013 Lions Gate Entertainment Inc.

Recension: Al Pacino och Robert De Niro i samma film - RIGHTEOUS KILL - 2008

¨

Det här är en recension som har flera år på nacken, men nu äntligen ligger den på bloggen!

Righteous Kill

Regi: Jon Avnet

2008

Thriller

En seriemördare härjar i New York, men det är en seriemördare som ingen egentligen vill sätta fast eftersom offren består av dem som på ett eller annat sätt lyckats komma undan lagens långa arm. Någon anser helt enkelt att offren inte längre förtjänar att leva och tar lagen i egna händer. Mitt i detta står två erfarna poliser – Turk och Rooster, (Robert De Niro och Al Pacino) och vet inte riktigt hur de ska bete sig, de ansvarar för utredningen men har sån pondus i och med sin stora erfarenhet att det gör lite som de vill. Detta resulterar i anklagelser om att de, i själva verket, skulle vara inblandade i morden. Men om dessa anklagelser är utryck för någon form av avundsjuka eller inte är svårt att säga. De ärrade veteranerna tar i alla fall väldigt lätt på anklagelserna och driver lätt med, för att inte säga provocerar, sina yngre kollegor.

Robert De Niro och Al Pacino har spelat mot varandra förr, senast var det i Michael Mann’s Heat från 1995, och man kan tycka att dessa båda giganter på egen hand kan lyfta en film till nya höjder. Jag vet inte riktigt om det stämmer, kanske är det sant, för det är onekligen dessa båda prominenta herrar som gör den här rullen sevärd. Inte för att någon av dem briljerar nämnvärt, faktum är att de mestadels tycks gå på rutin, men deras lägsta nivå är ändå så pass hög att de spelar skjortan av de flesta andra i branschen.

                                            

Karaktärerna är ganska stereotypiska, det är poliser som varit i kåren under väldigt många år, ärrade veteraner som kan rutinerna utan och innan och kanske heller inte drar sig för att tänja lite på gränserna. Å andra sidan har vi de lite yngre killarna som stör sig på deras stil och som, nästan till varje pris, vill sätta dit dem, eller åtminstone en av dem. De är hungriga och vill göra en snabb karriär genom att lösa fallet. Tyvärr lider de av samma problem som de stora namnen, de är helt enkelt inte särskilt intressanta. Ingen av rollkaraktärerna har något större djup och vi får heller inte veta särskilt mycket om dem. Vi lär oss inte att tycka om dem och vi lär oss inte att hata dem heller.

Filmens styrka ligger därför i dialogen, som många gånger är knivskarp och som, trots min anklagelse om rutinskådespeleri ovan, levereras med finess. Personligen tycker jag att Al Pacino gör det något bättre jobbet av de två, men det är till syvende och sist en smaksak. Till filmens nackdel måste den relativt standardiserade historien nämnas. Det är inte heller särskilt svårt att räkna ut hur det faktiskt ligger till med mördandet och det är ju sällan bra när denna typ av överraskningseffekt förvägras publiken. Kanske är det inte ens meningen att åskådaren ska bli överraskad, vad vet jag?

Jag finner det här alltså att vara en typiskt medelmåttig polisthriller med några riktigt stora namn i rollistan. Förutom De Niro och Pacino hittar vi förresten och Brian Dennehy som deras chef och John Leguizamo som den drivande kraften bakom anklagelserna mot huvudrollsinnehavarna. En ganska fantasilös historia förpackad i en snygg förpackning, maskerad med stjärnskådisar.

CDON

Ginza

Ocean’s Thirteen - 2007 - Den tredje filmen!

Tredje filmen om Danny Ocean och hans gäng i regi av Steven Soderbergh är visserligen en stabil heist med många bra och kända skådespelare, såsom Brad Pitt, George Clooney, Elliott Gould och Al Pacino, men det blir lite för stereotypiskt för att vara riktigt underhållande. Inte för att man alltid har koll på alla twists som hör genren till, men att det lite förutsägbart går inte att komma ifrån. – 6/10