Big Bad Wolves – 2013 – En stenhård film!

På Imdb står filmen kategoriserad som bland annat komedi. Men är det här en komedi så är den i varje fall inte rolig. Då är det frågan om den mest cyniska och nattsvarta humor man kan tänka sig. För mig är det snarare en thriller och ett starkt drama. Temat är pedofili, eller snarare jakten på en pedofil, en påstådd pedofil ska vi nog tillägga. Jakt är också lite missvisande för de personer som är inblandade behöver inte jaga honom. Det de är ute efter är att tvinga ur honom sanningen om var han har gömt sina offer.

Polisen har tidigt i filmen tag i mannen men missköter fallet så pass mycket att mannen släpps fri. Detta leder till att den ansvariga polisen suspenderas och i och med detta börjar sina egna undersökningar. Han är dock inte den enda som vill åt mannen. Snart flyttas handlingen till en mörk källare långt ut på landet. Här håller en tredje man den påstådda pedofilen fången för att få honom att berätta vad han vet.

Eller inte vet, för mannen bedyrar genom tortyren att han är oskyldig. Något som till slut gör att den suspenderade polismannen mjuknar. Han vill inte längre vara med om tortyren men kan inte backa ur utan att själv bli fången bredvid den torterade mannen. Det är ett dilemma förstås. Å ena sidan känner han ett osvikligt hat mot mannen som misstänks för de mest bestialiska pedofilmord man kan tänka sig. Å andra sidan slits han mot att följa lag och ordning.

Det är högintensivt och det blir aldrig tråkigt eller ointressant någon gång. Tittar man på film så mycket som jag brukar man ha en inre klocka som visar hur länge man har tittat. Det brukar stämma ganska bra. Är det är oerhört tråkig film blir man varse om att tiden inte gått fullt så fort som man trodde. Men här är det precis det motsatta. Tiden räcker inte till. Jag trodde att jag hade minst en halvtimme kvar när filmen visade sig vara slut. Så intensiv är filmen! Det finns ingen dödtid någonstans.

Språket är på hebreiska och regissörerna har tidigare gjort filmen Rabies som jag har skrivit om här på bloggen. Det påstods vara Israels första skräckfilm. Det här är ingen skräckfilm men maken till gastkramande känsla får man leta efter. Tortyrscenerna är bland det grymmaste jag har varit med om och utan att egentligen visa hur mördaren, pedofilen, torterat sina offer knyter sig magen på mig. Att visa något så motbjudande hade inte varit möjligt, det är knappt så man orkar med informationen som det är nu.

Det är en stenhård film. Brutal. Den är motbjudande och våldsam, men jag gillar den. Det är inte något alla bör se, det tror jag inte. Har du vad som krävs tycker jag att du ska se den men kom ihåg att jag varnade dig!

8/10

Recension: Warning!!! Pedophile Released - 2009

Warning!!! Pedophile Released

Regi: Shane Ryan

2009

Drama

Efter sex år släpps Malachi ut från fängelset efter att ha anklagats för sexuella övergrepp mot tolvåriga Echo. Han har hela tiden nekat till brott och hävdat att han bara velat vara henne nära, som i vilken relation som helst egentligen. Hon har väntat på honom under nästan hela sin uppväxt och nu när han väl kommer ut kan de äntligen återförenas. Detta är dock något som verkar lättare sagt än gjort då det plötsligt sitter lappar uppsatta med hans ansikte över hela området som varnar för hans sexuella läggning. Pedofil Frisläppt!

Det här är nog en av de svåraste recensionerna jag gett mig på att skriva. Pedofili är ett så pass känsligt ämne så om man inte formulerar sig exakt rätt finns alltid risken att någon missförstår och tolkar det man skriver som någon form av ursäkt för ett vidrigt beteende. Betänk dock att det bara är en film och problematiseringarna som denna gestaltar är rent hypotetiska och något som man faktiskt måste ta ställning till på ett rent filosofiskt plan om man ska komma någonstans. Det gäller också att skjuta sina emotionella reaktioner åt sidan och rationellt analysera den situation som filmen berättar.

                                    

För det första tycks andemeningen vara att det är den sexuella avvikelsen som ska bestraffas, inte kärleken. Och hur skruvat det än låter så är det faktiskt en kärlekshistoria filmen berättar. Två människor som vill vara tillsammans även om deras ålderskillnad, han arton och hon tolv, sätter käppar i hjulen för dem. Hur mycket det ligger bakom de anklagelser som slutligen skickar killen bakom galler är inget som filmen avslöjar, om det faktiskt inte hänt något sexuellt mellan dem eller inte. Skulle anklagelserna om sexuellt utnyttjande eller liknande vara sanna kanske det i det senare skedet handlar om Stockholmssyndromet, då hon faktiskt tyr sig till och väntar på honom.

Men oavsett hur det ligger till är det en synnerligen provokativ film som verkligen sätter åskådaren på svåra prov. Kan man åsidosätta sin instinktiva avsky för själva situationen och se bortom utnyttjandet? Kanske det rent av handlar om ömsesidig kärlek? I vilket fall som helst så hävdarfilmen att situationen gör att flickan, som ju påstås vara tolv vid själva anklagelsetillfället, går ner sig i en ond spiral av dekadens i sin väntan. Hon upptäcker världen på det mest brutala och hänsynslösa sätt.

Visuellt gestaltas detta genom en rätt jobbig kameraföring som svischar fram och tillbaka mest hela tiden med tjejen i centrum. Det är jobbigt att titta på och symboliserar, så vitt jag förstår, hennes livsresa. Och det är just denna iakttagande känsla som nästan hela filmen är uppbyggd kring. Det finns inte så mycket uttalad handling att följa utan man får tänka sig det mesta själv och filmen hjälper till med att påverka med en sinnesstämning.

Shane Ryan och Kai Lanette, som ligger bakom filmen gör också de två stora rollerna som Malachi och Echo riktigt bra! Men eftersom filmen är uppdelad i tre segment och det mesta går ut på att visualisera Echos levnadsöde under olika tidsperioder, får hon dra det tyngsta lasset ihop med kameraföringen.

Recension: Hard Candy - 2005

Hard Candy

Regi: David Slade

2005

Drama/Thriller

Fjortonåriga Hayley Stark (Ellen Page) har i några veckor chattat med “Lensmaster319” eller Jeff Kohlver (Patrick Wilson) som han egentligen heter. Det är en trettiotvåårig modefotograf som över nätet flirtar vilt med henne. Slutligen stämmer de, trots det stora ålderskillnaden, möte på ett kafé i stan. Hayley flirtar vilt med Jeff medan han håller sig mera reserverad, hans motståndskraft är dock inte tillräcklig för att avvisa Hayley när hon bjuder hem sig själv till hans hus. Väl där börjar saker och ting förändras och den förut så trevliga Hayley förvandlas till Jeffs värsta mardröm.

Jag måste erkänna att jag egentligen inte hade någon riktig koll på vad det här var för typ av film när jag väl satte mig ned för att titta på den. Enbart omslaget var lockande nog för att få mig att förstå att det här är något man bara måste se!

                     

Redan från i första scenen förstår man att deras möte inte kommer att båda gott. Exakt hur detta kommer att uppenbara sig är inte helt självklart och den första delen av filmen fortlöper som ett slags introduktion till vad som komma skall, den bygger även upp karaktärerna på ett bra sätt. Båda två är ganska hala och det är lite svårt att få grepp om dem. Detta är bara bra och ger ett par pluspoäng åt filmen. Som tittare innebär detta att man svävar i viss ovisshet med en mängd obesvarade frågor. Är verkligen Jeff en Pedofil? Är Hayley komplett galen? Det är fyra av fem doktorer överens om hävdar hon ett par gånger i filmen. Båda karaktärerna spelas med bravur och det kräver lite extra talang för att fixa ett sånt mångfacetterat porträtt.

Jag tror också filmen hade förlorat ganska mycket på att ha väletablerade och superkända skådespelare i rollerna, på det här viset blir det lite mera realistiskt. Det är inte skådespelerskan Ellen Page vi ser, det är Hayley Stark!

Trots att man inte får se några grafiskt utstuderade scener, eller kanske tack vare avsaknaden av dessa, är filmen ganska obehaglig och är man karl har man nog en automatisk avsmak mot den långa kastreringsscenen. Som vanligt gäller förstås att även om det är en känsla av avsky så är det positivt att filmen försmår frammana den även hos en så luttrad recensent som undertecknad. Det finns samma känsla av oundviklighet som det gjorde i till exempel One Hour Photo och avsaknaden av konventionellt användande av filmmusik bidrar också till att hålla stämningen uppe.

Ska man dra till med en smått opassande jämförelse skulle man kunna jämföra Ellen Pages karaktär med den Clint Eastwood spelar i till exempel High Plains Drifter eller Pale Rider. Med det menar jag inte att filmerna skulle vara lika varandra på något sätt, bara det att karaktären (utan namn) dyker upp, utför sin hämnd, och försvinner igen. Samma sak kan sägas om Hayley Stark, hon medger ju till och med själv i filmen att Jeff inte vet någonting om henne, hon kunde ju ha ljugit från dag ett. Det gäller ju naturligtvis även oss tittare, vi vet egentligen inte ett smack om henne, mer än det hon själv påstår.

Men det här är alltså i högsta grad en film jag rekommenderar, framförallt om man vill ha en film som väcker massa frågor men inte levererar några svar. Det är upp till tittaren att avgöra och tolka och det är precis så det ska vara i en film som denna!

A Serbian Film - 2010 - Kretsar kring pornografi

A Serbian Film

Aka: Srpski Film

Regi: Srdjan Spasojevic

2010

Drama/Thriller

Milos är en före detta porrskådis, men inte vilken porrskådis som helst! Han är en legend i branschen och om ingen annan kan få upp den så kan han. Han kan hålla stånd hur länge som helst men är som sagt pensionerad. Han har en fru och en son och vill helst av allt tillbringa tiden med dem. När han blir erbjuden en roll i en ny gigantisk porrproduktion blir han fundersam. Egentligen vill han inte utan trivs med sin pensionering från branschen, men pengarna han erbjuds är så löjligt mycket att han skulle kunna klara sig resten av livet på gaget. Han går, efter en del beslutsångest, med på kontraktet men fattar misstankar när han inte får veta någonting om filmen han ska medverka i. Det är enda sättet att få hans ansiktsuttryck äkta menar regissören och Milos köper till en början det resonemanget. Efter hand så inser han dock att filmen är av en sådan extrem natur att han inte vill vara med längre, men att hoppa av visar sig vara lättare sagt än gjort!

Det var med spänd förväntan jag tog mig an den här filmen. Jag hade hört mycket om den och läst om hur extrem den var och det gjorde förstås att mina förväntningar höjdes ännu mer! En film som påvekar åskådaren med känslor är en bra film i min bok oavsett vilka känslor det är som påverkas. Samtidigt är det onekligen så att stora förväntningar sällan införlivas och de största besvikelserna brukar vara filmer man bollat upp förväntningarna inför.

Att filmen skulle kretsa kring pornografi var väl kanske inte så oväntat, men särskilt pornografisk är inte filmen. Det finns ingen penetration alls synlig i bild och nakenscenerna är också oväntat få. Jag ser egentligen inget konstigt i att filmen beskriver en pornografisk värld utan att för den skull vara pornografisk själv. Faktum är att jag tror att detta höjer behållningen en smula. Det blir inte bara grafiskt sex för sakens egen skull, man får tänka sig lite själv vad som händer och det är i 99 fall av hundra att föredra framför att visa alldeles för mycket. Åskådarens fantasi brukar vara mycket starkare än vad någon filmskapare klarar av att visualisera i alla fall!

Men är filmen stark då? Väcker den ångest? Lever den upp till förväntningarna? Nej, det gör den väl inte! Filmen är ganska seg och handlar mest om Milos förfall och dekadens. Det handlar mer om honom och hans ångest för vad han tvingas göra än om de han sätter på. Det är helst klart att det bara finns offer i filmen, och det är väl kanske ett bra sätt att berätta det på. Är det en gliring till den riktiga porrindustrin att alla är offer för profitens makt så funkar det väl ganska bra men jag skulle vilja känna mer av de övrigas hjälplöshet i situationen.

Men även om filmen är seg är den gravt depraverande, man tänjer på gränser på ett sätt som jag aldrig sett förr och när den börjar närma sig sitt slut är den absolut inte seg längre. Man har sugits in i filmen och är intresserad av vad den ultimata förödmjukelsen kommer att bli. För man inser ganska snart att filmen hela tiden kommer att försöka toppa sig själv när det gäller ultraperverterat sex och det gör den också! De avslutande minuterna är bland det grövsta jag har sett i filmväg och faktum är att filmen slutar på ett sådant sätt att perversionerna ändå fortsätter. De sitter fast i skallen på en och det gör att jag håller den här filmen bra mycket högre än ytliga filmer som bara vill chocka oss med grafiskt våld!

Den Som Viskar - 2006 - Pernilla August är helt fantastisk!

Den Som Viskar

Regi: Maria Von Heland

2006

Drama/Thriller

Telefonen ringer. Tommy lyfter luren och får veta att hans syster misstänks vara skyldig till mord. Ett mord på ett barn till råga på allt. Själv säger hon att hon inget minns men alla bevis pekar mot henne. Dörren var låst från insidan, hennes fingeravtryck finns på mordvapnet och så vidare. När det senare visar sig att den nakna pojken som hittades mördad i hennes hem visar spår av sexuellt våld tar allt hus i helvete. Plötsligt är både hon och hennes bror, som dessutom är polis, fullblodspedofiler. De har redan dömts av folket oavsett om de är skyldiga eller inte. Men är det så eller ligger det något annat bakom? En organisation av välorganiserade mäktiga personer som utnyttjar barn för sin egen lust?

Som jag brukar säga så tillhör jag de där som verkligen gillar svenska polisthrillers, jag tycker de ofta har välskrivna historier även om kanske formen inte alltid är den bästa. Samma sak är det med den här, även om man kanske inte ska kalla den för polisfilm i dem bemärkelsen. Det är en dramathriller som involverar poliser, men det är inte det huvudsakliga. Det är inte särskilt viktigt om det är poliser eller inte som utreder fallet och faktum är att det både är anklagade till själva brottet och andra som genomför egna undersökningar, vilket egentligen är lite synonymt med de italienska giallofilmerna.

Det finns förstås inga direkt blodiga mord eller något annat stilistiskt som för tankarna till dessa filmer men handlingen är makaber nog och det är egentligen den som är den här filmens stora styrka! Jag tycker även att skådespeleriet från de flesta håll är riktigt bra även om det kanske inte levereras mycket mer än vad man kan förvänta sig från de inblandade. Det är många kända ansikten som jag i vanlig ordning inte kan sätta ihop med ett namn, en av mina stora brister som filmkritiker kanske. I de stora rollerna hittar vi i alla fall Anders Ekborg, Lia Boysen och Pernilla August. Den senare är helt fantastisk!

Maria Von Heland har också skrivit filmen och det ska hon ha all eloge för. Hon har gjort ett riktigt bra jobb och lyckats problematisera ämnet på ett mycket intressant sätt. Hon vågar ifrågasätta folks inställning till pedofili! Inte att det skulle vara försvarbart eller finnas förmildrande omständigheter utan att man faktiskt kan vara offer för omständigheterna och att folk i allmänhet ofta dömer utan att egentligen ha några som helst belägg för sina misstankar. När det gäller pedofili är en misstanke nästan det samma som att man är skyldig. Man måste börja ett nytt liv någon annanstans eller bevisa sin oskuld bortom allt tvivel. Skulle man dessutom råka bo på en liten ort där alla känner alla blir det förstås ännu värre. Grannarna och de andra småbarnsföräldrarna tittar konstigt på en och man är inte längre välkommen att hämta sina egna bar på dagis.

Så det här är alltså inte en polisfilm utan en stark film, om ett oerhört gripande ämne, om samhällets syn på de som misstänks ha samröre med verksamheten oavsett hur ologiskt och långsökt det verkar, i två delar som jag verkligen rekommenderar!

In a Dark Place - 2006 - Galenskap och sexuellt utnyttjande...

Det som börjar med mystifikationer och en nästan klassisk spökhistoria tar sig sedan andra vägar och utforskar både galenskap och sexuellt utnyttjande av minderårig. Historien är ganska spretig och det svänger lite hit och dit mest hela tiden. Det finns ingen riktigt röd tråd och det är lätt att förvilla bort sig i rörigheten. Leelee Sobiesky är riktigt bra och visar upp många olika personligheter under filmens gång och blir en utmärkt kontrast till Tara Fitzgerald i den andra stora rollen. Barnskådespelarna är däremot inget vidare och drar ner intrycket en hel del. Filmen hade helt klart potential och är stundtals väldigt intressant, man undrar vad det egentligen är som har hänt, om det är galenskap eller spökerier inblandat och så vidare men det är på tok för segt för att den ska kunna utmärkas med något högre betyg. – 5/10

Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm