The Beastmaster – 1982 – Barbarer och sånt!

Don Coscarelli är väl mest känd för sina Phantasm-filmer. Det är han för mig i alla fall. På senare år har han gjort filmer som John Dies at the End och Bubba Ho-Tep men han är fortfarande Mr Phantasm för mig. Likaså är hans filmskapande synonymt med något som är lite annorlunda jämfört med den stora massan filmskapare. Det finns en närvaro och en tanke som många andra kommer i närheten av. Det verkar precis som att han förvandlar till synes vanliga idéer till något helt unikt.

Idén bakom The Beastmaster är inte något speciellt upphetsande egentligen. Vi har redan sett konceptet i en massa andra filmer. Vår huvudperson, Dar, blir separerad från sin far, kungen. Han hamnar förstås i en ny familj men är alltjämt jagad. Hans fosterfar faller så blodigt offer och Dar ska hämnas. Inger nytt under solen eller hur?

Men det är faktiskt riktigt underhållande. Den nya variabeln, som inte brukar vara närvarande, är att Dar, som förresten spelas av Marc Singer, kan kommunicera med djuren. Han har således hjälp av dem när han ska strida och det är välbehövligt. Självklart har man gjort filmen på ett sådant sätt att det ska vara välbehövligt men det är ändå en frisk fläkt.

I övrigt så medverkar John Amos som jag håller som en erkänt duktig skådis. Hela filmen är skickligt berättad. Det blir liksom intressant trots att man har sett det mesta innan och att man vet precis hur det kommer att gå. Faktiskt så pass att jag skulle hålla denna till en av de allra intressantaste barbar-filmerna jag har sett på länge. I och för sig har jag inte sett någon barbarfilm på länge… Skämt och sido, det är en riktigt bra film i genren som jag inte tycker att något fan bör missa.

7/10

Ninja in the Dragons Den – 1982 – Innovativa slagsmålsscener!

Filmen börjar helt fantastiskt, precis som man kan önska. Inget märkvärdigt egentligen, man får se ett antal Ninjas springa, klättra, gräva etc. Därefter får man smaka på den ensamma ninja medan han överfaller ett följe och avrättar ett par personer i den. Efter det förflyttas både handlingen och tonen på filmen något. Den blir mer komisk än inledningen vilket jag egentligen inte gillade. Dessutom flyttas den till Kina och en annan ynglig tar plats som huvudrollen. Visserligen kan jag inte klaga på de innovativa slagsmålsscenerna som definitivt för tankarna till Jackie Chan. Bland annat får vi se ett fantastiskt slagsmål på styltor. Mycket underhållande!

Men det känns ändå lite märkligt att man måste blanda in humor i en från början seriös ninjafilm. Innan filmen är slut har jag dock förlikat mig med detta. Vi får följa ninjan när han kommer till Kina för att utkräva hämnd för sin fars död. Naturligtvis innebär detta att den kinesiska huvudrollen och ninjans vägar korsas och de utkämpar mer än en fight mot varandra. Några är kanske lite för humoristiska för min smak eftersom jag anser ninjan vara helt humorlös och dessutom lite mystisk, men på det hela taget är det underhållande slagsmålsscener. Är det förresten lite vanhelgande att kalla det för slagsmål?

Men det är inte en komedi hela tiden. Det är främst den kinesiska inblandningen som består av komik. Något som kan vara lite påfrestande. Ninjan är inte i närheten av att vara lika komisk, lyckligtvis!

Historien i sig är inte svår att följa och den är heller inte ovanlig. När slagsmålsscenerna tar en paus inser de båda att de egentligen inte vill varandra något ont och går istället samman för att slåss mot en gemensam fiende. Emellantåt är det faktiskt ganska våldsamt och även om det inte förekommer några blodfontäner a la Shogun Assassin så kapas det i alla fall ett öra och lite annat också.

Filmen var inte riktigt det jag förväntade mig men jag fick ändå en stunds underhållning som jag inte ångrar. Nu är jag på jakt efter fler, mer seriösa, ninjarullar!

6/10

Venom - 1982 - Mer kidnappningsdrama än djurskräckis

Venom

Regi: Piers Haggard

1982

Thriller

Det skulle vara det perfekta brottet. Den sexiga hemhjälpen (Susan George), den psykotiske chauffören (Oliver Reed) och den internationella terroristen (Klaus Kinski) planerar att kidnappa sonen till ett rikt par från deras hus i London. Vad de inte hade räknat med var en död polis och att en förväxling av pojken nya husdjur skulle ske. Istället för den harmlösa och ofarliga skogssnok han väntade på finns en annan mycket speciell orm i lådan – en svart mamba! En mycket aggressiv och dödligt giftig orm som kan slunga sig från flera meters håll och attackera sina offer. Denna ringlade fasa är inte i dess avsedda bur utan lös i huset…

Handlingen ovan är förvisso helt sann men man kan ändå bli lite lurad på vad filmen egentligen handlar om. Det här är ingen vanlig ”djurfilm” där ormen sätter tänderna i offer efter offer, utan snarare ett kidnappningsdrama där det råkar vara en orm lös samtidigt. Inte för att det nödvändigtvis blir sämre av det men det är lätt att få saken om bakfoten – jag fick i alla fall det när jag läste filmens handling.

Nåja, ska man du i alla fall kommentera ormen så blir det ett gott betyg. För en gångs skull har man gjort den i korrekt storlek och inte fokuserat onödigt mycket på olika överdrifter. Självklart tar man ut svängarna något för att öka dramatiken något och kanske har man överdrivit den svarta mambans aggressivitet något. Men visst är det en oerhört giftig och farlig orm!

Skådespelarensemblen funkar utmärkt och det är väl framförallt Klaus Kinski som imponerar som vanligt. Han är helt lysande i rollen som ledarterroristen och är väl egentligen den enda av skurkarna som har lite hjärna under mössan också. Det är han som försöker lösa problemen som uppstår och det är han som framstår som den kalla beräknande onda terroristen.

Det här är också en brittisk film och det märks ganska tydligt. Det är svårt att beskriva men brittiska filmer har en lite annan approach och engagerar tittaren på ett helt annat sätt än amerikanska filmer. Kanske är det närheten av berättelsen och viljan att inte överösa filmen med onödiga klipp och effekter som gör det. Kanske är det skådespelarna som får lite större plats och bildspråket som är annorlunda eller kanske det helt enkelt beror på att man är mera kompetent att göra film i Storbritannien.

Det här är alltså en trevlig thriller som kan vara värd att se – åtminstone en gång!

5/10

Violence in a Women’s Prison - 1982 - Den undersköna Laura Gemser!

Violence in a Women’s Prison

Regi: Bruno Mattei

1982

Drama

Emanuelle (Laura Gemser) förklär sig till dömd brottsling för att ta sig in och skriva om de missgynnsamma förhållandena, och fängelseledningens korruption, i fängelserna. Hon chockas av det sätt fångarna behandlas på, med både fysisk och psykisk förnedring som vardagsmat. Hon har dock varit lite för noggrann i sina förberedelser och eftersom ingen i hennes omgivning vet var hon är kan ingen rädda henne när hon står i begrepp att bli upptäckt. Hennes sanna identitet är, enligt nyheterna, försvunnen medan hennes alter ego inte ens existerar. Hon befinner sig i livsfara och för att hindra att sanningen sprider sig utanför fängelsemurarna, tar man till vilka metoder som helst…

Låt vara att Bruno Mattei inte är den mest kvalitativa filmskaparen någonsin, men här har han i alla fall lyckas fixa till en relativt underhållande film. Filmens titel är kanske lite missvisande, även om det naturligtvis förekommer våld, som i de flesta WIP, är det inget man höjer extra på ögonbrynen för, åtminstone inte så här många år efter dess initiala premiär.

Laura Gemser, denna indonesiska skönhet, är dock lika vacker som vanligt, och det här är i mångt och mycket hennes film. I vanlig ordning visar hon tuttarna ett par gånger och medverkar i någon softcorescen. Något som egentligen inte skulle vara något speciellt om någon annan gjort det. Men jag vet inte vad det är, hon trollbinder mig med sitt agerande även om hon egentligen inte är någon ekvilibrist framför kameran. Lite extra imponerar hon dock i de scener där hon är lite sargad, man är så van att se hennes ofördärvade ansikte att det känns lite befriande med små blåmärken och sår. Hon ser riktigt sliten ut vilket förhöjer realismen.

Annars känner man igen mycket från andra rullar. Det är inget särskilt unikt med den här filmen, fångvaktarna och fängelsedirektören är sadister som finner sexuell njutning i att förnedra fångarna på ett eller annat sätt. Bland annat finns det en scen där två kvinnor tvingas till lesbisk sex, vilket en kvinnlig fångvaktare finner mycket, ska vi säga… erotiskt! Det finns också ingredienser av lesbianism på mer frivillig basis och en hel del andra sexuella referenser och till och med en regelrätt våldtäkt. Fångvaktarna är kåta hyndor som tar varje tillfälle i akt att tillfredställa sina lustar. Klassiskt är också att det naturligtvis finns fångar som tjallar till fängelseledningen för att tillskansa sig små fördelar och så klart en hel del relativt omotiverade scener bara för att visa lite tuttar. Vid ett tillfälle gör till exempel en av de kvinnliga fångarna en show för de manliga internerna, som naturligtvis styvnar till. Se men inte röra… De har dock en rätt rolig bög som kan ta hand om dem och lusten blir för stor…

Men lite mer än bara sex och sleaze är det. Emanuelles träffar till exempel på Dr. Moran (Gabriele Tinti, Laura Gemsers äkta make) som också sitter av tid. Han är en hustrumördare, men att saker och ting inte är riktigt så enkelt kommer man snabbt fram till. Jag vet inte om det fanns en utpräglad dödshjälpsdebatt i Europa vid den här tiden, men man tar i alla fall tillfället i akt att kommentera saken. Monster eller barmhärtighetsmördare – det är frågan? Och frågan man mig hävdar jag med bestämdhet att filmen definitivt ställer sig på barmhärtighetssidan…

Det här är alltså en, inte ultraoriginell WIP, men helt klart en av de mest underhållande jag har sett på senare tid och jag rekommenderar den verkligen till fans av genren.

6/10

Turkey Shoot - 1982 - En framtidsdystopi!

Turkey Shoot

Aka: Blood Camp Thatcher

Regi: Brian Trenchard-Smith

1982

Action

I en framtidsvision, daterad till 1995 styrs världen av en totalitär regim där inga oliktänkande tolereras. Kort och gott handlar det om att man antingen tolererar systemet fullt ut och finner sig i allehanda nycker och värderingar som staten diktar ihop, eller så blir man fängslad. Livet i fånglägren är hårt och skoningslöst och straffen är ofta mycket hårda eller till och med fatala för de stackarna som utsätts. Vakterna är sadister som inget hellre vill än att utöva sin makt över fångarna och tillfredställa sina egna perverterade lustar. I ett av dessa fångläger ställer man dessutom till med en årlig tradition, ett antal fångar får chansen att bli fria! De ges en stunds försprång innan den beväpnande societetseliten bjuds in för att jaga dem till döds. Reglerna är enkla, lyckas de undkomma så blir de fria annars väntar döden för en kula eller pil. Det är bara det att ingen talat om för den att de befinner sig på en ö…

Det här är en riktig kultrulle från Australien med en handling som ingalunda är ny, men som ändå känns fräsch varje gång man hittar den. Människojakt är intressant, så är det bara och det kommer säkerligen att fortsätta fascinera mänskligheten en lång lång tid framöver. Det är liksom den ultimata jakten på något sätt, att jaga sina egen art som sport.

Men nu fokuserar filmen inte enbart på denna jaktsport utan även på de bestraffningar fångarna råkar ut för i fånglägret. Personligen gillar jag den här typen av fånglägerfilmer, framförallt när man tagit ut svängarna så radikalt med bestraffningarna, de är både bestialiska, innovativa och många gånger rent sadistiska. Man tar svängarna mer än vad nöden kräver för att nå sitt mål helt enkelt. Man låter någon hålla uppe vikter för att inte bli krossad under tyngden eller sätter fyr på en fånge under enormt lekfulla omständigheter för att bestraffa denne för ett rymningsförsök. Men det är inte bara detta, enbart att inte veta sin plats och misslyckas att redogöra för denna på ett, enligt fångvaktarna adekvat sätt, i det dystopiska samhäller filmen avspeglar, kan vara nog för en mycket fysisk bestraffning!

Skådespelarmässigt funkar filmen bra och det dyker upp en del kända ansikten som man kanske inte nödvändigtvis förknippar med ett namn, men som trots allt är bekanta. De som är förtjusta i TV-filmsversionen av Ivanhoe lär väl heller inte bli besvikna över Olivia Husseys insats i filmen. Hon är precis lagom förfärad i sitt agerande för att det ska funka. Hon utsätts väl för en del våld, men framförallt är hon föremål för en av fångvaktarnas kättja som inget heller vill än att utnyttja henne sexuellt. Naturligtvis innehåller filmen också omotiverade duschscener a la vilken WIP som helst, även om det är ganska tydligt att Olivia Husseys karaktär och hennes nakna bröst är två helt skilda personer. Det är dock lite ovanligt att kvinnor och män tycks duscha i samma utrymmen vid samma tid. Kanske var filmen före sin tid när det gäller könsrollsdebatten?

Överlag en mycket underhållande film som definitivt ökar lusten att undersöka den dystopiska framtidsgenren mera!

Tron - 1982 - En genuin kultklassiker!

Skriven för ett par år sedan, vilket innebär att de tidsangivelser jag har angivit angående tillgång etc. inte är riktigt relevanta längre.

Tron

Regi: Steven Lisberger

1982

Sci/Fi

I en framtidsvärld existerar nästan en digital värld parallellt med vår egen. Flynn (Jeff Brides) är en programmerare som hackar sig in i sin före detta arbetsplats datorsystem för att komma åt bevis som stöder att hans chef, eller rättare sagt före detta chef efter som Flynn fått sparken, stulit några spel som Flynn i själva verket har skapat, spel som betytt enorma framgångar för företaget. Helt enkelt är det inte eftersom det finns mängder med försvarsmekanismer i systemet där den främsta går under namnet Master Control. Samtidigt utvecklar en annan programmerare ett annat program som ska hålla koll på hela systemet, till och med Master Control. Detta kan naturligtvis inte tillåtas av den mäktiga Master Control och programmet – Tron, tillfångatas. Han lyckas dock, tillsammans med Flynn, som blivit digitaliserad genom avancerad teknologi, att rymma. Kampen mot systemet har börjat!

Ironiskt nog var jag på jakt efter den här filmen för några veckor eller någon månad sen. Det visade sig att den inte alls var lika lätt att finna till ett vettigt pris som jag trodde och att begagnatmarknaden var enda chansen om den skulle kunna placeras i hyllan. Naturligtvis gjorde det mig därför extra glad när jag insåg att Disney skulle släppa den igen i samband med utgivningen av uppföljaren – Tron: Legacy. En nostalgitripp av sällan skådat slag!

Betänker man att filmen faktiskt gjordes i början av åttiotalet är det smått fantastiska visuella effekter! Det är en framtidsvision som faktiskt inte är hel osannolik. Jag gillar när man förlägger handlingen till platser som inte nödvändigtvis representerar det vi vanligtvis kallar för verkligheten. Inne i människokroppen a la 24-timmarsjakten eller inuti i en dator som här. Alltihop blir egentligen en visualisering av hur effektteamet tänker sig miljöerna. Det är underhållande att se hur man tänker sig antivirusprogram etc. Det blir lite som verkmästaren i magen om någon minns denna monolog med Magnus Härenstam. Funktioner som beskrivs med att det är människor som utför olika slags sysslor. En briljant visualisering måste jag säga! Det enda man kan klaga på, om filmen inte hade varit från tidigt åttiotal vill säga, är att bluescreenscenerna kanske inte ser jättebäst ut.

Men det är som sagt lätt att vara förlåtande mot tekniska begränsningar som kan relateras till filmens ålder. Men det är faktiskt lika lätt att imponeras av det visuella trots åldern. Många av de visuella tilltagen ser helt fantastiska ut. Det här är helt klart en film som var långt före sin tid. Inte bara visuellt, utan själva idén med att låta handlingen utspelas inuti en dator måste säga vara genialisk! Det enda man kanske skulle kunna önska sig är en lite mer tredimensionell handling. Emellanåt känns det som att filmens existens enbart beror på yta och inte alls på innehåll. Den är jäkligt tilltalande men jag saknar lite förklaringar till själva poängen med systemet. Det existerar i filmen, men vad har det för syfte? Det är inte bara ett nätverk av datorer, det handlar om något mer. Det är en hel värld som assimilerar andra små program och erövrar mer och mer digitalt territorium, men systemet har inget egentligen praktiskt verksamhetsområde. Petitesser kanske, men det skulle ha tagit filmen till ytterligare en nivå. Det är onekligen en kultfilm av stora mått och den hade varit värld lite mer eftertanke i manusarbetet.

Men jag ska inte klaga. Upplevelsen var visserligen nostalgisk och nödvändig inför uppdraget att recensera uppföljaren – Tron: Legacy, men ändå grymt underhållande enligt de linjer jag har beskrivit ovan. Skådespelarinsatserna kan jag inte klaga på och det är ju några kända namn också. Jeff Bridges som Flynn och Bruce Boxleitner som Tron får stå för de huvudsakliga insatserna tillsammans med David Warner. Det blir en fantastisk kamp som väl bäst kan beskrivas som en kamp mellan gott och ont. Så enkelt är det egentligen, det är den minsta gemensamma nämnaren och det är allt som behövs egentligen. Det är en riktigt underhållande film som jag hoppas att fler kommer att upptäcka i och med att den nu blivit tillgänglig!

Polisen i Strömstad: Polisen som vägrade svara – 1982 – en nostalgitripp!

Det här är en filmserie eller snarare en serie miniserier som visades på TV när det begav sig. Jag var tolv år när den här spelades in och jag har ingen aning om hur gammal jag var när den visades. Jag minns dock tydligt att jag såg den med stor förtjusning och kände väl såsom alla andra lite sympati för Evald Larsson, gestaltad av Stefan Ljungkvist, den lite enfaldige men oerhört dedikerade polismannen.

När man ser det här i dagens ljus slås man direkt av hur oerhört mycket 80-tal det är. Klippen i slagsmålsscenerna är fruktansvärda och det är under stundom hur löjeväckande som helst. Åtminstone i det första av den fyra avsnitten som miniserien håller på. Dialogen är så tafflig att man emellanåt har svårt för att ta den på allvar och karaktärerna är ibland så korkade att det inte går att göra något annat än att gapskratta åt alltsammans.

Bland skådespelarna märks, förutom Stefan Ljungkvist, Per Oscarsson samt en sjuhelsikes massa kända ansikten som det är lättare att känna igen än att sätta ett namn på. Jag tror det är lättare att räkna upp de man inte känner igen faktiskt. Många är mycket unga, som Lars-Erik Berenett till exempel. Det var med nöd och näppe jag kände igen honom och hade det inte varit förresten så kanske jag inte hade lyckats. Alla är verkligen inte bra, men det är frågan om man ska lasta dem för det. Snarare är det en konsekvens av sniken TV-produktion än något annat.

Att kalla historien för en deckare eller thriller vore att ta i. Det är visserligen ett kriminalfall men det är till formen mest relationsdrama och det känns nästan som ett examensarbete av någon sort. Hade det inte varit för nostalgivärdet hade jag förmodligen inte ens sett klart första avsnittet. Men nu finns det trots allt ett sådant värde och det är dessutom mycket högt. Jag ska inte säga att jag inte blev besviken för mina minnen från serien var mycket lovande. Det var inte riktigt lika bra som jag hoppades… men nostalgin är fantastisk!

7/10

Tenebre - 1982 - Giallo från mästaren själv!

Tenebre

Aka: Tenebrae, Unsane

Regi: Dario Argento

1982

Thriller

Peter Neal (Anthony Franciosa) har just skrivit en ny bok – Tenebre. I samband med detta befinner han sig i Rom för PR-syften. Knappt har han hunnit till sitt hotellrum förrän polisen vill fråga ut honom. Man har nämligen funnit en mördad kvinna tillsammans med några sidor av hans blodiga bok instoppade i munnen. Snart står det dock klart att detta inte är det sista offret i en komplicerad mordutredning där mördare tycks hämta sin inspiration från boken. Peter bestämmer sig efter viss övervägande att det är bra publicitet om han kan presentera några nya ledtrådar i jakten på mördaren för polisen och inleder en egen utredning.

Fans av giallos lär inte bli besvikna på den här filmen, men den är å andra sidan alldeles för välkänd för att ha gått någon riktig fantast av genren förbi. Man kan dock säga att den här nästan följer det förutbestämda mönster en giallo förväntas ha och därför lämpar sig ypperligt som nybörjargiallo för den som vill bekanta sig med genren utan att gå på djupet.

Skådespeleriet är överlag mycket bra och förutom Anthony Franciosa i huvudrollen får vi också njuta av Dario Argentos dåvarande livskamrat Daria Nicolodi och den karismatiske B-skådisen John Saxon. Tyvärr har inte den senare fått särskilt mycket tid framför kameran och det är lite synd då det är en mycket underhållande aktör att se på.

Men även om skådespeleriet är mycket bra så finns det en del luckor i historien. Den är lika komplicerad som sig bör men då och då anar man ändå en del desperata och krystade försök att hemlighålla mördaren för publiken. Det är naturligtvis inget som sker på bekostnad av våldsamheterna, som filmen har gott om och när stilistiska mord som ledsagas av en tät spänning är filmens största epitet tillsammans med en synnerligen effektiv musik, är det lätt att vara lite extra förlåtande mot en del logiska luckor i handlingen.

Att det finns tillfällen när kameran fladdrar iväg på eget håll och inte tycks göra något som för handlingen framåt får man också leva med. Det kan visserligen vara lite irriterande vid ett par tillfällen men samtidigt fungerar detta trick som stämningshöjare med en ökad spänning som följd och det är ju precis det man vill ha i en film av det här slaget. Transportsträckor mellan de kulminerande scenerna är en vanlig del i genren så det är heller inget att hänga upp sig på. Jag kan också, väldigt ovetenskapligt och mellan tummen och pekfingret konstatera att dessa är färre i den här filmen än i många andra giallos.

Har du inte sett där här filmen så föreslår jag att du gör något åt det genast, för den är alldeles för bra för att gå obemärkt förbi!

Recension: Conan the Barbarian - 1982

Conan the Barbarian

Regi: John Milius

1982

Fantasy/Action/Äventyr

Redan som liten pojke ser Conan hela sin by slaktas av den onde Thulsa Doom. I synnerhet är det hans föräldrars död som gör att han allt sedan denna dag präglas av tanken på hämnd. Han växer upp, blir större och större och bryter sig till slut loss från den fångenskap han tillbringat hela sitt liv i. Han påbörjar sina efterforskningar efter det standar han sett som barn, två ormar som slingar sig mot varandra och med solen och månen över och under. Hans resa börjar och kommer inte att sluta förrän han är fram vis sitt mål – hämnd!

Det här är en av de få filmer där jag envist har hävdat att dess uppföljare – Conan the Destroyer från 1984 var en bättre film. Efter att ha skaffat mig ett färskt minne av denna första film är jag inte lika säker längre. Jag menar, jag har ju denna i mitt färskaste medvetande nu medan uppföljaren vara åratal sedan jag såg. Naturligtvis orsakar denna medvetenhet ett sug efter att åter bekanta mig med uppföljaren igen inom kort. Vi får väl se hur det blir med det.

Arnold Schwarzenegger gör onekligen en fantastisk roll här! Jag har aldrig betecknat honom som någon topp-skåis men faktum är att han kanske är underskattad trots allt. Det här är något han gör bra i alla fall! Tyvärr tycker jag att själva historien är ganska seg och tråkig, det är kanske därför jag alltid har föredragit uppföljaren som är mera lagd åt äventyrshållet. Det här är egentligen en anda långa karaktärsutvecklingen av Conan som sedermera leder till äventyren. Det är den slutsats jag nu har dragit!

Produktionsvärdena är fantastiska, miljöerna är sagolika och vore det inte för något annat skulle det här vara kanske den bästa filmen i världshistorien. Men det finns ingen riktig geist i skådespelarna eller så kanske snarare det är regissören som inte riktigt förmått att förmedla det som behövs till dem. Det är onekligen stoslaget och jag skulle rent av vilja ta ordet episkt i min mun! Men det fallet som sagt på bristande engagemang. Men så har vi James Earl Jones som är filmens mest överlägsna talang! Hans karisma gör att det finns några scener där han och Arnold slutligen gör upp som är helt magnifika.

Så ska vi ge oss på någon form av slutsats så är filmens styrka onekligen sina fantastiska miljöer, inte sin handling och inte sina skådespelare. Utom möjligen James Earl Jones och Arnold Schwarzenegger. Det är en storslagen film men fungerar bäst som ett preludium för fortsatta äventyr!

6/10

Recension: Marco Polo - 1982

Marco Polo

Regi: Giuliano Montaldo

1982

Äventyr

Marco Polo (Ken Marshall) är en drömmare som vill ut och se sig om i världen precis som sin far och drömmer om hans återvändande till Venedig. Problemet är bara att ryktet säger att pappan för länge sedan är död och inte kommer att återvända överhuvudtaget. En dag visar det sig dock att ryktet har fel och pappan – Niccolo Polo (Denholm Elliott) kommer tillbaka tillsammans med sin bror Matteo (Tony Vogel). De berättar om stora äventyr och vilken fantastisk värld de har kommit tillbaka ifrån. Det visar sig också att de är där i egenskap av sändebud från den mäktige Kubai Khan och att de som sådana förväntas återvända. Marco blir eld och lågor men Niccolo är motvillig till att låta honom följa med på resan. Omständigheter gör dock att så blir fallet och Marco tar in alla intrycken av den fantastiska resan med vidöppna ögon. Detta är hans berättelse!

Eftersom det här är en miniserie sker berättandet ganska långsamt och den inledande episoden är också lite seg innan man får lära sig den nödvändiga bakgrundsinformationen. Jag menar att detta i princip är en nödvändighet för att kunna tillgodogöra sig den återstående berättelsen men egentligen skulle man vilja kasta sig in i äventyret på en gång. Det är förvisso gedigna skådespelarinsatser redan från början och förutom Ken Marshall får David Warner en roll som Rustichello redan i början av betraktelsen. Historien berättas genom dennes nedskrivna tolkningar av Marcos egna berättelser. Kyrkan anser att både han och Marco tagit ut svängarna allt för mycket och balanserar allt för nära gränsen mot kätteri medan de förstås vidhåller att berättelserna är helt sanna!

                                                                                    

Men de kända skådespelarna slutar inte där, och förutom Marcos far som spelas av Denholm Elliott, vars namn kanske i och för sig inte resulterar i att några klockor ringer även om man känner igen honom från mycket annat, så medverkar även Anne Bancroft och Burt Lancaster i några mindre roller. Andra roller gestaltas av Hollywoods ständige asiat James Hong, F. Murray Abraham och Leonard Nimoy. Den senare gör ett rätt svagt intryck på mig eftersom han ter sig alltför amerikansk bland alla de övriga brittiska accenterna. Jag kan helt enkelt bara se honom som Mr. Spock eftersom han fraserar allt han säger exakt likadant som denne. Detta drar tyvärr ner det lite för mig vilket är märkligt eftersom jag normalt sett verkligen gillar Leonard Nimoy!

Men hur stora och bra skådespelare det är finns i rollistan får vi inte glömma bort att det faktiskt är Marco Polos fantastiska resa som ska stå i centrum här, hans upptäckarglädje och hans vilja att vidga sina vyer i alla lägen. Man behöver inte med nödvändighet tycka om allt man ser med hjärtat men erfarenheterna gör åtminstone att man ökar sin kunskap och det är egentligen bara det han vill. Han kommer snabbt nära Kublai Khan (Ruocheng Ying), den mäktige Djingis sonson. Det är en mäktig man som styr sitt rike med järnhand, en kultur som är totalt främmande men likväl fascinerande för Marco. Det mesta av tiden spenderas här, antingen i omedelbar närhet till det mongoliska hovet eller på resande uppdrag av Kublai Khan. Men för att det ska fungera hela vägen kantas förstås historien av resan till Kina också där Marco träffar på andra figurer såsom Tibetanska munkar och Korsriddare.

Själva historien är inte helt olik den filmatisering av James Clavells roman Shogun som Jerry London regisserade något år tidigare, men det finns förstås en hel del skillnader också. Jag tycker personligen att det här är en intressantare kulturkrock även om jag på intet sätt vill förringa Shogun som är en av mina absoluta favoriter i sammanhanget. Marco Polo är mer uppslukad av sin törst efter erfarenheter och kunskaper och lyckas också med bedriften att återvända hem vilket inte var fallet med John Blackthorne, dessutom bygger hela berättelsen på en verklig historia och det gör ju det hela än mer intressant – eller hur?

Recension: The Living Dead Girl - 1982

The Living Dead Girl

Regi: Jean Rollin

1982

Horror

Ett par gravplundrare som dessutom lagrar tunnor med farligt avfall under jord bryter upp kistorna i en gravkammare för att stjäla smycken. Det bär sig inte bättre än att ett jordskalv blockerar ingången till gravkammaren och slår omkull tummorna med avfallet. När detta når den yngre kvinnan i kistorna väcks hon åter till liv med en omåttlig blodtörst. En barndomspakt med bästa kompisen gör att hon nu kräver hjälp att tillfredställa sin blodtörst.

Inte vet jag om Daniel Lehmussaari hämtade inspiration från denna när har skrev Svart Död men det finns onekligen likheter i de händelser som leder fram till själva historien. Det är förstås ganska tunt och alla filmer där läckande farligt avfall väcker någon/något till liv är kanske på något sätt sprungna ut samma grundidé? I så fall lär den knappast vara den här som är arketypen. Likheterna med Svart Död är därmed också över för där det handlade om zombies handlar det här istället om vampyrism. Kanske inte i ordets allra vanligaste bemärkelse, det suktas efter blod men det finns till exempel inga huggtänder och den blodkrävande har heller inga problem med att vistas i solljus etc.

Vi ska komma ihåg att det här en film av Jean Rollin och att det som kan tyckas vara konventionellt i vamyprmytologin sällen är det i dessa filmer. Den erotiska grundidén finns där och det är allt som oftast oerhört stilistiskt tilltalande. Det är också det som räddar den här filmen, dess kompromisslösa estetik. I alla fall om vi undantar några riktigt dåligt utförda gorescener och rejält överspel i filmens upptakt!

Det är också förvånansvärt lite naken hud i filmen, några scener finns det förstås och de flesta är närmast slutet av filmen. Nakenhet är något som vi lärt oss att Jean Rollin använder sig flitigt av och skådespelerskorna brukar dessutom vara riktigt tilltalande och vackra. Det är delvis sant även här men jag kan inte riktigt hitta skönhet i alla de kvinnliga karaktärerna…

Det intressantaste med filmen är nog ändå trots allt den återuppståndna kvinnans motsträvighet. Hon är inte alls intresserad av att leva vidare och livnära sig på andras blod. Hennes barndomspakt betyder dock mer än vad hon tror och det finns inte mycket utrymme att göra något åt situationen. Det är bara att finna sig i de blodtörstiga instinkterna vare sig men tycker om det eller inte!

För min egen del var det här helt klart en besvikelse som inte innehöll lika mycket som jag hade hoppats på. Jean Rollins talang att hitta intressanta kameravinklar och dylikt höjer upplevelsen och miljöerna kan jag inte heller klaga på men skådespelarmässigt var det lite för svagt för min smak. Det finns som sagt förmildrande omständigheter som jag har försökt belysa ovan men jag tycker inte riktigt att det räcker. Det borde ha kunnat bli mycket bättre!

5/10

Grease 2 - 1982 - En osannolik uppföljare!

Grease 2

Regi: Patricia Birch

1982

Musikal

Skriven av: Linda Snöberg

Året är 1961 och Stephanie Zinone (Michelle Pfeiffer) är den tuffa ledaren för Pink Ladies, medan Michael Carrington (Maxwell Caulfield) är en väluppfostrad brittisk utbytesstudent. Michael gillar Stephanie, men medlemmarna i Pink Ladies tillhör ett annat gäng som heter T-Birds och de får bara träffa dem. Fast när en maskerad kille en kväll räddar Stephanie från ett ohyfsat gäng, är hon angelägen om att lära känna den coola killen med den häftiga bågen. I skolan gör Michael allt för att få spendera tid med Stephanie. Han är slipad på det engelska språket och det går hem hos lärarna och han hjälper Stephanie att skriva en uppsats. Men hon har bara den coola killen i huvudet och kan inte koncentrera sig på något annat.

Det är väl inte mycket som är toppen med denna film, handlingen, musiken och koreografin är ju inte speciellt unikt, men det funkar i mina ögon ändå. Det är synd för filmen skulle kunna bli mer uppskattad för sin genre och rollsättningen. Huvudrollsinnehavarna gjorde vad de kunde, men det räckte inte för att kunna rädda filmen. Jag tror att personerna som spelar i filmen verkligen har kul och njuter i fulla drag och det är ju ett plus.

Det som är fel med filmen är också att ingen av musiken hade den där känslan av 60 talet. Michelle Pfeiffer kanske är lite generad av att hon gjorde filmen, men jag tycker att hon gör ett strålande jobb som Stephanie.

Det som är bra med filmen tycker jag är kläderna, de är trevliga och har i alla fall en liten tendens till att kunna vara från 60 talet.

Det hade varit en mycket bättre historia om Michelle Pfeiffer hade varit Sandys och Dannys dotter då hade man kunnat få något sammanhang i filmen, men istället väljer man att göra om samma film fast på ett betydligt sämre sätt.

Jag som är förtjust i motorcyklar, hoppade högt när jag såg filmen och jag har sett den flera gånger. Tycker att den är bra och det finns en del bra låtar som har borrat sig fast i huvudet på mig.

Ivanhoe - 1982 - en nyårstradition!

Ivanhoe

Regi: Douglas Camfield

1982

Äventyr

Skriven av: Linda Snöberg

Wilfred of Ivanhoe (Anthony Andrews) är en ung saxarriddare på 1100-talet i England. Han återvänder hem efter slagen under de heliga korstågen vid kung Rickard Lionhearts (Julian Glover) sida. Ivanhoe märker snabbt att det är mycket som har förändrats. Richards bror Prince John (Ronald Pickup) och hans män styr England i ett järngrepp. Han får också reda på att Lady Rowena (Lysette Anthony), den han var kär i innan och fortfarande, är bortlovad till en annan man, Athelstone (Michael Gothard). Fast besluten att återställa tronen och landet till Richard som det var innan, hamnar han i trubbel och efter att ha blivit skadad i en tornering, får han hjälp av Isaac från York (James Mason), en judisk man och hans dotter Rebecca (Olivia Hussey), som han snabbt fattar tycke för.

Isaac och saxaren Cedric (Michael Hordern) med följe hamnar i vägen för normanderna Brian de Bois-Guilbert (Sam Neill), Front de Boeuf (John Rhys-Davies) och De Bracy (Stuart Wilson) som tar dem till sina fångar. De Bracy som har ett öga för den sköna Lady Rowena, njuter ordentligt när han ser henne. Brian de Bois-Guilbert som är kär i Rebecca gör allt han kan för att hon ska bli intresserad. När sen Kung Richard återvänder i följeslag med Robin Hood (David Robb) för att rädda fångarna och speciellt Ivanhoe som låg sårad i Isaacs följe, flyr Brian med Rebecca till Tempelstone där hon senare anklagas för att vara en häxa och skall brännas på bål. Hon behöver en kämpe som kan slåss i hennes namn för att bli fri. Kommer hon att hitta en kämpe innan det är för sent?

Detta är en mycket bra äventyrsfilm med storslagen handling och romantik i tider där rivaliteten är stor och där de rika har mer makt än de fattiga. Musiken, omgivningen och skådespelarnas prestationer, allt vävs samman på ett bra sätt i denna underbart vackra film. Där förekommer ledsamheter, frustrationer, slagsmål, girighet, stolthet och en massa kärlek. Man kan inget annat än att älska en film som den här. Jag har alltid gillat den och det gör inget att de visar den varje år, jag kommer nog aldrig att tröttna på att se den, även om jag tycker att Ivanhoe får fel tjej i slutet alla gånger jag ser på filmen.

Den sista slutstriden mellan Brian och Ivanhoe är kanske inte så realistisk och sminket är kanske inte det bästa man har sett, men det kan jag leva med för jag njuter av sådana här filmer i fulla drag. Men man hittar mycket gott i filmen också och en del skådisar är bättre än vad man kan tro att de skulle vara i en film som den här. Sam Neils roll som Brian de Bois-Guilbert och James Mason som Isaac från York är ju helt klart de bästa, de är fullkomligt briljanta, men jag trivs bra med många av de andra också.

Olivia Hussey tar plats framför kameran och hon är en enastående skådespelerska med en underbar utstrålning, måste nog säga att hon är den vackraste jag har sett utan smink- en äkta skönhet, som tar denna klassiska film högt upp i listan på bra film.

Jag antar att alla har väl sett denna och har man inte det bör man se den illa kvickt.