Zootropolis – 2016 – Vuxna ämnen i nutid

Jag måste säga att jag tycker man har lyckats ytterligare lite bättre med den svenska titeln på den här filmen. Och det är väl antagligen för att jag har lite speciell, långsökt, humor. Filmen som på engelska heter Zootropia blev till det försvenska ordet Zootropolis. Fattar ni? Filmen handlar ju om poliser! Haha

Men det är inte det enda den handlar om. Det är förstås framförallt en film om vänskap och sådan respekt som växer fram över tid. Ingenting som vittnar om en ny historia egentligen. Vi har sett allt förr när det gäller själva handlingen. Men som vanligt när det handlar om Disney så är det också frågan om vilken form man valt att stöpa filmen i. Här har man onekligen lyckats perfekt med den animala rollbesättningen. Det var rätt länge sen jag såg en Disneyfilm där man lyckats med djurbeståndet så perfekt. Kanske får man gå tillbaka ända till Robin Hood för att för motsvarande förmedlat till TV-soffan.

I bakgrunden finns också ganska vuxna ämnen. Jag får absolut tankar som för mig till delar av mänsklighetens historia som vi aldrig får glömma. Om tider där människor behandlades utifrån förutfattade meningar om hudfärg, religion eller sexuell tillhörighet. Vänta nu förresten, det är ju precis det som åter sker i dagens samhälle! Men för att inte göra den här texten allt för politisk nöjer jag mig med att konstatera min upptäckt. Den som vill göra djupare kopplingar bör se filmen och skaffa sig en egen uppfattning.

Jag gillar den verkligen, men jag måste erkänna att jag var tvungen att se om den ett par gånger innan ”polletten” trillade ner helt och hållet. Innan jag knäckte koden för filmen så att säga. Det var det definitivt värt! Det här är Disneys 54e klassiker och blurayutgåvan ser helt fantastisk ut. Visserligen är det väl ingen som egentligen hade trott någonting annat? Inte jag i alla fall. Jag har sedan länge insett att Disney borgar för kvalitet.

8/10

Bilder: © Disney

Tommy Snöberg Söderberg

Tävling!

Vill du vinna ett eget exemplar? Det kan du göra! Skicka bara ett mail till tommy@fanatiskfilm.se senast 20160801 och berätta varför just du ska vinna filmen! Vi har tre exemplar att göra av med så var inte blyga.

Big Hero 6 – 2015 – Disneyklassiker nr 53

Faktum är att den här Disneyklassikern helt och hållet hade gått mig förbi om inte det faktum att jag blev påmind av en pressrelease hade inträffat. Av det kan jag dra två slutsatser. Dels är jag ovanligt ouppmärksam och dels har man misslyckats ganska kapitalt med att göra reklam för sin produkt. Jag menar, jag ska inte behöva vara särskilt uppmärksam för att få nyss om en ny Disneyklassiker, det är lite mot lagen – eller nåt…

Sen kan man som vanligt fråga sig varför en alldeles ny film plötsligt blir en klassiker men vi har debatterat det så många gånger att jag är lite trött på frågeställningen. Från och med nu räknar jag det enbart som en film i en filmserie med siffror på ryggen. Och den siffran är 53 i det här fallet. Den passar bra in i hyllan bland de andra.

Disney borgar för kvalitet som vanligt. När det gäller yta och utförande är det hur snyggt som helst och det finns verkligen inget att klaga på. Innehållet är det däremot lite si och så med. Det är en lite för standardiserad historia för min smak. Man behöver inte ha sett eller läst särskilt mycket för att genast känna igen sig. Det kanske är lite annorlunda karaktärer men grunden är den samma som är berättad tusentals gånger förr.

Tecknarstilen som en gång i tiden var synonym med Disneyanimationer är som bortblåst. Det finns inget av den klassiska stilen här. För mig skulle det lika gärna kunna vara en film från Pixar, det är ungefär känslan som jag får. Det är absolut inget ont i det eftersom de onekligen är kända för sina fantastiska animationer också men riktigt samma nostalgiska känsla får jag inte. Dessutom är det animerade människor vilket för min del blir lite konstigt. Jag är van vid att karaktärerna ska vara djur.

Däremot är det upplyftande att det är en ”riktig” historia som berättas och inte en massa lösrykta scener som täckmantel för en massa sångnummer. Det är istället en film med början, mitten och ett slut. Och det finns så klart en sensmoral eller två inbakade längs vägen.

Bland de svenska rösterna hörs bland annat Morgan Alling, Benjamin Wahlgren, David Lindgren, Nour El-Refai, Steffo Törnquist, Tomas Bolme och Per Myrberg. Jag tycker de funkar bra och eftersom jag föredrar att se just Disneyfilmer dubbade till svenska har jag inget att klaga över. Väljer man att se den engelskspråkiga varianten hittar vi istället namn som jag knappast känner till. Det behöver inte vara någon nackdel men det är i alla fall inte en av filmerna som kryllar med kändisar i rollistan.

Överlag är det trots allt ganska underhållande trots att historien är lika gammal som berättarkonsten. Ytan tar överhanden och det är snyggt utfört. Det är kanske det som är det viktigaste för Disneyproduktionerna numera? Det är underhållande att se i alla fall!

6/10

Bilder: ©2015 Disney

Flygplan 2: Räddningstjänsten – 2014 – slår originalet på fingrarna!

När jag läser igenom min recension av första filmen förundras jag över hur pass snäll jag har varit mot den. Mina minnen av den är inte goda, i dubbel bemärkelse! Spontant är det här en mycket intressantare film. Det kanske gäller i synnerhet om man har passerat 40-strecket? Jag tror nog att man har utmärkt utbyte av den här som liten, minst lika bra som den första filmen, men för oss som är lite äldre vill jag påstå att den här levererar mer. Således kan Flygplan 2 sälla sig till de ytterst få uppföljare som faktiskt slår originalet på fingrarna. Det är inte dåligt!

Filmen tar sin början när Dusty Spridenfält redan har nått den berömmelse han så ivrigt eftersökte i första filmen. Hela staden är upprymd av gläjden och turismen ser ut att blomstra. Men så väl som alla andra så blir Dusty äldre. Hans växellåda behöver bytas ut och det finns helt enkelt inga att skaffa fram någonstans. Samtidigt kommer det nya krav på minst två brandfordon för att flygplantsen ska kunna behållas. För att göra en lång historia kort (och fri från spoilers) anmäler sig Dusty för tjänstgöring. Men först måste han certifieras, något som visar sig vara lättare sagt än gjort.

Jag har sagt det förr men det är sällan Disney-berättelser är särskilt nyskapande. Oftast gör det ingenting utan man kan uppskatta gulligullet ändå. Man får ta det för vad det är helt enkelt. Det är precis likadant här. Det är inget nytt under solen. Dusty kommer in som outsider i räddningstjänsten och slutat som en av gänget där alla ställer upp för varandra till 100 %.

Förresten så är filmen dedikerad till alla brandbekämpare där ute och det är väl inte mer än rätt. Härmed dedikerar jag även den här recensionen åt dem som är beredda att offra sina liv för att rädda andra. Det finns få saker som är lika beundransvärt i min bok!

Det är som sagt en bättre film än den första. Jag var riktigt överraskad över hur underhållen jag var. Det är snyggt animerat, även om det förstås inte kommer i närheten av vad man lyckades göra med Bilar. Flygplan är och förblir lillebror till bilar men med den här filmen krymper åtminstone avståndet något!

7/10

Bilder: ©Disney

Frost – 2013 – Hade enbart animationer varit tillräckligt…

Vi är nog många som har sett trailern till den här filmen och riktigt rålängtat efter den. Ni vet den med snögubben som jagar sin egen morotsnäsa för att inte renen ska få tag i den och äta upp den. Scenen utspelar sig på en frusen sjö och är hur rolig som helst. Den andas verkligen potential! Döm därför min förvåning när den scenen inte finns med i filmen! Det är enbart en trailerscen och inget annat. Filmen handlar inte alls om en snögubbe även om sagda varelse faktiskt finns med i historien. Det handlar dock högst om en komisk sidekick och inget annat.

Istället tar en helt annan historia form, en historia som tydligen bygger på HC Andersens Snödrottningen. Jag är inte särskilt bekant med berättelsen men det visar sig snabbt att det är samma gamla historia som berättats tusen och åter tusen gånger förr. Det är en berättelse om vänskap, syskon emellan, som till synes går i kras. Naturligtvis är det bara som det ser ut från utsidan eftersom de båda prinsessorna till slut ställer upp för varandra så hälften kunde vara nog. Allt går egentligen bara ut på att skydda den andre från det hemska som kan hända om de magiska krafterna slipper lös.

Elsa är den äldre av dem. Redan som liten har hon magiska krafter att bilda is och snö. Hennes yngre Anna syster tycker att det är skithäftigt och vill hela tiden leka och bygga snögubbar. I alla fall tills den dag då hon träffas av magin och faller i koma. Med hjälp av trollen överlever hon men man beslutar att radera hennes minne av händelsen och isolera Elsa så mycket det går för att skydda både henne och Anna. Åren går och Elsa ska krönas till drottning. Vad händer om inte att krafterna släpps lösa?! Inte oväntat. Det som sedan sker är historieberättande enligt mall 1A.

Animationerna är fantastiska! Det är filmens stora behållning. Det är förstås inte i klassisk Disneystil men det är snyggt och jag skulle nästan hellre jämföra det med pixarfilmerna. Blu-ray utgåvan har en enorm lyster som brukligt är så det finns i alla fall inget att klaga på där.

Däremot är det på tok för mycket sång och musik. Det är visserligen bra låtar och jag gillar speciellt duetter där den ena sjunger om en sak och den andra om något helt annat. Gärna med helt omvänd betydelse. För min del tittar jag alltid på de här filmerna på svenska. Jag vet inte varför, det har bara blivit så att animerade barnfilmer blir på svenska. I rollerna hittar vi Mimmi Sandén, Annika Herlitz, Sebastian Karlsson, Erik Segerstedt, Nassim Al Fakir och Claes Månsson i de stora rollerna. På engelska pryder Kristen Bell rollistans högsta topp.

Det är inget fel på insatserna, verkligen inte på animationerna, och utförandet egentligen. Det är bara en film som utgav sig för att vara något annat i trailern. Lite väl tråkig och uttjatad historia som faller platt påverkar förstås mycket. Hade enbart animationer varit tillräckligt hade den varit mästerlig men nu blir det istället en ganska stor besvikelse.

5/10

 Bilder: © Disney

Kaninhoran – 1997-2009 – Nollbudgetfilm av Henrik Möller

När jag gjorde min första bekantskap med Henrik Möllers kreationer var det med den andra samlings DVDn Njutafilms gav ut – Ångesthunden och Malmö under vatten. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig. Tilläggas kan också att jag fick filmen gratis! Nu däremot, när jag ger mig i kast med den första samlings DVDn har jag pröjsat för den själv. Helt ärligt kan jag säga att jag bara har sporadiska minnen av Ångesthunden och de minnen jag trots allt har manifesterar sig som illa tecknade bilder med oerhört bisarra historier, berättade av Möller själv. Jag minns inte ens vad jag tyckte om det förrän jag läser vad jag skrev den gången.

Kanske borde jag ha lämnat den här med plasten på i bokhyllan men till slut greps jag av en sådan nyfikenhet att den helt enkelt bara skulle ses. Och det är inte bra, ingenstans är det bra. Däremot är det ofta väldigt roligt och det är uppenbart att Henrik Möller är en ganska speciell figur. Jag skrev i min förra recension att jag ville se in i hans hjärna och det vill jag fortfarande. Den här DVDn innehåller så osannolikt absurda historier att man undrar hur man överhuvudtaget kommer på dem. Det måste kräva sin man. Det gäller att ha fantasin på det rätta stället och kunna tänka långt utanför lådan så att säga. I det avseendet beundrar jag Henrik Möller. Han tycks inte bry sig om ifall någon tycker om hans kreationer, det är inte drivkraften. Jag tror snarare att han mår bra av att göra sina små filmer och få dem ur sig. Att låta fantasin flöda helt enkelt.

Liksom på Ångesthunden är den här skivan uppdelad i tre delar: Ångest, Hat och Kärlek. Absurditeterna är ungefär likvärdiga men man kan kanske säga att det är lite snällare historier under kärleksfliken. Inte mycket men man kan i alla fall märka en skillnad. Det är mest tecknat men det finns också ett par av kortfilmerna som är gjorda på annat sätt. Inte med skådespelare på konventionellt sätt men i alla fall med en person (Möller?) som förbannar sig över sin tillvaro och vill ta kål på sina blommor. Eller en porrfilmsdiskussion där det hela, ska vi säga, urartar med all sprit som också är inblandad.

Bland extramaterialet finner vi bland annat en dokumentär om Möller. Han är iförd terroristluva så vi får inte riktigt se vem han är. Jag gissar att han vill skapa lite mystik kring sig själv. En del av filmerna är också tämligen kontroversiella så att skydda sin identitet kanske inte är så dumt. I en annan del av extramaterialet påstår dock Möller att han valt att inte inkludera en film just för att han inte ville vara kontroversiell. Fan vet. Materialet är jävligt speciellt i alla fall, unikt skulle jag vilja påstå. Jag tror aldrig jag kommer att få se något liknande gjord av någon annan är Henrik Möller vill säga.

Betygsättande är svårt. Det finns klara kvaliteter i de fantasifulla berättelserna. Det är berättelser som ingen annan skulle våga berätta och det är inte sällan både våldsamma, sexistiska och rasistiska karaktärer involverade. Det hindrar dem inte från att vara jävligt kul och på försigkommen anledning vill jag betona att budskapet på intet sätt behöver vara synonymt med karaktärernas framtoning. Bättre nollbudgetfilm går nog inte att göra, det gäller bara att gilla konceptet. Jag är inte säker på att jag gör det. Jag fegar ur betyget denna gång… ;-)

Monsters University – 2013 – TA CHANSEN OCH VINN DITT EGET EX!

När det gäller Disney/Pixar så är den fantastiska animeringen förstås den största tillgången! Ingen ska heller komma och påstå att de kommer till korta med det när det gäller den här filmen. Man kan tycka att figurerna i sig är lite barnsliga men att de är enastående animerade råder det inget tvivel om! Ser man dessutom på Blu-Ray är det inte mycket att orda om. Jag borde inte ens behöva nämna det.

När det gäller handlingen är det inte lika självklart att man får en fantastisk och originell handling bara för att filmen råkar komma från animationsmästarna. Jag menar, det är klart att det är en solid handling och så men det är inget utöver det vanliga med den. Fantum är att man har sett den flera gånger förr och att den följer samma mall som den här typen av filmer alltid brukar göra. Det är en kamp mellan skolans tuffingar och nördarna, eller underdogs kanske man kan kalla dem, de utstötta.

Det ser från början ut att vara en riktigt snedfördelad kamp och de mobbade får sympatier av oss som tittar på filmen. Givetvis inser man vem/vilka som kommer att segra i slutändan vilket är lite synd. Men å andra sidan får man vara beredd på det när filmens målgrupp tillhör de yngre. Dessutom kan man alltid se det som en feelgoodhandling och vem kan döma filmmakarna för att de följer ett recept som sedan decennier tillbaka har visat sig vara så framgångsrikt. Lite synd är det men låter man animationerna ta över få man sin underhållning ändå!

Är man i den yngre åldersgruppen kanske man inte riktigt förstår utanförskapets undertoner och då kan det förstås vara på sin plats att betona det där med vänskap bortom alla rimliga tvivel. Man sviker inte en kamrat för någon enda sak i världen. Det är väl ett bra budskap. Pedagogiskt är det också när man i filmen inser att man har gjort fel och dessutom av fel anledning. Man ska erkänna sina fel och spela enligt renhåriga spelregler!

Så om man summerar ihop allt det här och får ett resultat så blir kontentan att det trots allt är en ganska underhållande film. Inte det bästa jag har sett från Disney/Pixar men helt klart något värt att underhållas av i dryga 1.40.

7/10

Vill du vinna filmen? Det kan du göra genom att skicka svaret på följande fråga till mig, ihop med din adress förstås. Vem är det som gör den svenska rösten till huvudpersonen Mike? Tävlingen avslutas den 15e December då tre lyckliga vinnare lottas fram bland de rätta svaren. Mejladressen finner du under fliken "om bloggen" ovan!

Vem gör den svenska rösten till "Mike"?

Bilder © Disney/Pixar


Du kan köpa filmen på:
CDON
Ginza
Discshop

Törnrosa - 1959 - Sleeping Beauty

Törnrosa

Aka: Sleeping Beauty

Regi: Clyde Geronimi

1959

Animerad

När prinsessan Aurora föds är det fest i hela kungariket. Alla gläds åt det nyfödda barnet utom den elaka häxan som inte är inbjuden till festligheterna. De tre goda feerna är däremot där och överlämnar i tur och ordning sina gåvor till den nyfödda. Eller åtminstone två av dem, för de blir sedan avbrutna av den onda fen. Hon är förnärmad över att inte ha blivit bjuden och uttalar en förbannelse över den lilla. På sin sextonde födelsedag ska hon sticka sig på sländan på en spinnrock och dö. Hovet blir förfasat, men den tredje fen som ännu inte hunnit ge någon gåva finner på råd. Hon har visserligen inte kraft nog att upphäva den onda trollformeln men hon kan i alla fall mildra den. Aurora ska inte dö, bara falla i sömn. För att ytterliggare skydda prinsessan bestäms att hon inte ska växa upp i slottet utan i en liten stuga i skogen, beskyddad av de tre feerna som offrar sin magi under sexton långa år för att den elaka häxan inte ska kunna spåra dem.

Till att börja med går det ju inte att komma ifrån parallellerna med bibeln, det lilla Jesusbarnet och de tre vise männen. Här är det förstås inte frågan om guld, rökelse och myrra utan om skönhet och sång men liknelsen finns där ändå. För övrigt är det en ganska vacker saga om en prins och en prinsessa som finner varandra utan att för den skulle veta den andres sanna identitet. I Törnrosas fall vet hon inte ens själv vem hon är efter som hon ju blivit uppfostrad inkognito.

Tecknarstilen är av det äldre snittet som sig bör då filmen faktiskt är nära femtio år gammal. Filmens ålder är också något som faktiskt märks en smula, det är en annan humor än vad man är van vid helt enkelt och annan fokus på vad som ska tecknas också. Dialogen innehåller betydligt färre lustigheter än vad filmen skulle ha gjort om den gjorts idag. Avsaknaden av visuell humor består väl till viss del av berättelsens karaktär men även på att feerna inte använder sina magiska förmågor i någon större utsträckning. Dock ska tilläggas att några humoristiska poänger tillkommer också på grund av denna avsaknad av magi. Feerna, som egentligen är ganska odugliga, har inte en aning om hur man gör saker och ting utan sina trollstavar så deras försök till att baka en födelsedagstårta, eller sy en klänning blir i sig kanske roligt. Resultaten blir enastående misslyckanden! Dessutom finns det en viss poäng i det bråk som förekommer om vilket färg klänningen ska ha – rosa eller blå!

En annan koppling, vid sidan av den bibliska, som man kan dra parallellt med filmens handling är till grekisk mytologi. Nu har jag inte koll på exakt vilken saga som hört till vilket namn, men finns det väl ett antal berättelser just i grekisk mytologi som innefattar olycksbådande profetior och mer eller mindre misslyckande försök att undvika dem? Det är samma sak här, de goda feerna och hela kungadömet för den delen försöker undvika den framtida tragedin med alla medel som står till buds men i slutändan finns det inget de kan göra ändå. Det blir som spådomarna/förbannelsen förutspått och endast de förmildrande omständigheter som initial definieras av den tredje fen gäller. Av detta kan man kanske dra slutsatser om att tidens förlopp inte kan ändras och att det är meningslöst att stäva emot det som är ämnat att ske.

Bilder: © Disney

Den Lilla Sjöjungfrun – 1989 – Disneys klassiker no. 28

Regi: Ron Clements, John Musker

Animerad film

Man ska inte säga att man inte kan lära sig något av en Disney klassiker. Jag har till exempel ingen aning om att det var HC Andersen som skrev sagan om Den lilla Sjöjungfrun. Det var något helt nytt för mig men med det i medvetandet kan jag se filmen med andra ögon. Jag kan känna igen andra verk av HC Andersen, eller kanske snarare andemeningen som genomsyrar många av hans berättelser. Det är mer än bara en berättelse om sjöjungfrun som förälskar sig i prinsen (och till slut får honom). Den finns sensmoral om självuppoffring och man behöver inte titta på extramaterialets Andersen-analys för att förstå att det finns en hel del av författaren i berättelsen.

    

Men det är också en Disneyfilm och den har de karakteristiska kännetecken om åtföljer en sådan. Det är förstås frågan om en utsökt animering som knappast behöver beskrivas. Det är klassisk animation som vi är vana att se den helt enkelt. Den är också en tämligen förutsägbar historia där man redan från början vet hur det kommer att gå. Det är inte nödvändigtvis något dåligt men det är ändå ett faktum. Vi har den klåfingrigt nyfikna prinsessan – Ariel, hennes far som är någon sorts version av Poseidon, prinsen och så förstås den elaka häxan som till slut förvandlas till Kraken eller något liknande. Det finns alltså en hel del grekisk mytoilogi där.

Men eftersom det är en Disneyfilm är det också frågan om talade djur. I det här fallet är det frågan om en guppy och en hummer (eller om det är en krabba?). Det intressanta är att denna hummer faktiskt är röd. Lite märkligt eftersom hummer och kräftor inte blir röda förrän man han kokat dem. Men det är klart att det är lättare att känna igen den i färgen snarare än svart som hade blivit lite dystert.

Till syvende och sist är det frågan om en saga, en kärlekssaga där det goda står mot det onda. En saga där man redan från början vet att det goda kommer att segra. Det betyder inte att resan dit inte är intressant men ska sanningen fram är det inte riktigt min favorit bland Disneyfilmerna. Musiken är bra i den men jag gillar filmerna utan så mycket musik bättre. Men man kan inte förneka att musiken är synnerligen effektiv i denna!

6/10

Bilder: © Disney

Upp - 2009 - Bättre blir det inte!

Upp

Regi: Pete Docter

2009

Animerad

Efter ett helt liv tillsammans med Ellie, i väntan på det stora äventyret, är Carl Fredriksson nu en ganska bitter 78 åring. Det är heller inte konstigt när byggnadsmagnaten som håller på att förvandla hela området där Carl bor inte skyr några medel för att få Carl att flytta från sitt älskade hus. Men minnena är för många och Carl vägrar konsekvent. En sak leder dock till en annan och slutligen tvingas han flytta in på ett äldrehem. Han har dock inga planer på att rätta in sig i leden och planerar istället att fly med hela sitt hus. Han fäster tusentals ballonger i det och ger sig iväg mot det mål han och hans framlidna fru Ellie haft under alla år – Paradisfallen! Vad han inte hade räknat med var att den överenergiska scouten Oskar gömt sig på hans veranda…

Att en film där Pixar Studios, som tidigare gett oss filmer och publiksuccéer som Hitta Nemo, Bilar, Wall-E och Toy Story skulle vara fullständigt briljant animerat in i minsta detalj var kanske ingen större överraskning. Men man kan i alla fall inte låta bli att förundras över hur detaljerat man kan få animeringarna nuförtiden. Jag som är ett fan av den gamla stilen i Disneys klassiska filmer borde inte ens gilla den animerade, och mer realistiska, stil som det handlar om här, men jag gör det ändå. Det är bara helt perfekt och det finns ingenting att klaga på!

Men den här filmen är så mycket mer än bara ett attraktivt yttre! Det finns betydligt mer under ytan än så och det är egentligen det som i första hand gör filmen så oerhört bra! Det är en film om värderingar och människovärde, det är också en film om vad som är viktigt i livet, att gammal kärlek aldrig rostar och de uppoffringar man måste vara beredd att göra om man vill gå vidare. Att bli grinig och bitter av motgångar är förstås naturligt på ett sätt men filmen belyser vikten av att nyktert kunna analysera sin situation och göra det bästa av den – kärleksfullt!

Det är också en äventyrsfilm av klassiskt snitt. Och om man väljer att ignorera alla metaforer och sensmoraler kan man fortfarande ha ett mycket stort utbyte av den. Den är rolig och det finns gott om utrymme för skratt. Väljer man dock att läsa lite mellan raderna, hittar man helt andra kvaliteter, som en åldrande ensamhet och ett samhälle som inte bryr sig om dem som en gång byggt upp det, ett belysande av det förkastliga i ett förakt för ålderdomen nästan. Men framförallt ett romantiskt ställningstagande för affektionsvärden. En brevlåda är inte bara en brevlåda om det är en del av ens älskade. Likaså har vi nog alla, precis som den animerade Carl Fredriksson, föremål som vi bryr oss lite extra mycket om eftersom de påminner oss om någon särskild person eller någon svunnen tid.

Samtidigt är det också en film om att veta när det är dags att släppa taget, när man måste gå vidare och acceptera att saker och ting inte alltid sker som man förväntade sig. Att det faktiskt är bra ändå och att kärleken är det kanske allra största äventyret!

Bilder © Disney/Pixar