Red Nights – 2010 – Tycker ni att jag uttrycker motsättningar?

Att det här är en oerhört snygg och stilistisk film råder det inget tvivel om. Våldet, och det finns en hel del av den varan, är sensuellt och vackert trots att det är sadistiskt och brutalt. Avsaknaden av musik, utom musik som förekommer i filmens eget universum, gör att filmen får en helt annan stämning. Det blir mer spännande, mer motbjudande och vackrare. Lägg märke till att filmen vunnit pris för bästa musik och jag hörde inte ens den. Det betyder att den gamla tesen om att filmmusik som inte hörs är den bästa!

Tycker ni att jag uttrycker motsättningar så har ni helt rätt. För det är precis vad jag känner också. Till ytan är det en oerhört vacker film med alla epitet som jag nämnt ovan. Innehållsmässigt är jag inte lika imponerad. Faktum är att jag inte är helt säker på vad filmen egentligen handlar om. Det är klart jag kan följa händelseförloppet men jag tänker på karaktärernas motivation och sådana saker. Det är lite lummigt för min del.

Så här beskriver Njutafilms själva handlingen: Legenden berättar om en avrättare som skapade ett gift som gav död enbart genom njutning. Legenden verkar bli verklighet i nutidens Hong Kong när Catherine, en fransk kvinna, flyr dit efter att har mördat sin älskare och stulit en av hans antika artefakter.  Inuti föremålet visar sig dock ett elixir vara gömt, och det är inte vilket som helst. Plötsligt är Catherine en av den undre världens mest eftertraktade och i stor fara. Inte minst från den sadistiska Carrie.

Språket pendlar mellan franska och kantonesiska, med en gnutta engelska. På Imdb hävdar man även Mandarin men jag är inte så språkligt begåvad att jag kan skilja på dem. Kinesiska är kinesiska för mig – typ. Det spelar väl egentligen ingen roll, det bara framhäver att de inblandade är från olika platser i världen och att det finns en viss kulturell skillnad kanske.

Personligen tycker jag inte att den oerhört snygga ytan upphäver den ganska trista handlingen. Det blir aningen tråkigt efter ett tag. De fantastiska dödsscenerna väger förstås tungt och är filmens stora behållning. Ett par av scenerna är till och med så fantastiska att jag utan vidare kan påstå att det är helt unikt! Jag har aldrig sett något liknande förr!

5/10

Ninja in the Dragons Den – 1982 – Innovativa slagsmålsscener!

Filmen börjar helt fantastiskt, precis som man kan önska. Inget märkvärdigt egentligen, man får se ett antal Ninjas springa, klättra, gräva etc. Därefter får man smaka på den ensamma ninja medan han överfaller ett följe och avrättar ett par personer i den. Efter det förflyttas både handlingen och tonen på filmen något. Den blir mer komisk än inledningen vilket jag egentligen inte gillade. Dessutom flyttas den till Kina och en annan ynglig tar plats som huvudrollen. Visserligen kan jag inte klaga på de innovativa slagsmålsscenerna som definitivt för tankarna till Jackie Chan. Bland annat får vi se ett fantastiskt slagsmål på styltor. Mycket underhållande!

Men det känns ändå lite märkligt att man måste blanda in humor i en från början seriös ninjafilm. Innan filmen är slut har jag dock förlikat mig med detta. Vi får följa ninjan när han kommer till Kina för att utkräva hämnd för sin fars död. Naturligtvis innebär detta att den kinesiska huvudrollen och ninjans vägar korsas och de utkämpar mer än en fight mot varandra. Några är kanske lite för humoristiska för min smak eftersom jag anser ninjan vara helt humorlös och dessutom lite mystisk, men på det hela taget är det underhållande slagsmålsscener. Är det förresten lite vanhelgande att kalla det för slagsmål?

Men det är inte en komedi hela tiden. Det är främst den kinesiska inblandningen som består av komik. Något som kan vara lite påfrestande. Ninjan är inte i närheten av att vara lika komisk, lyckligtvis!

Historien i sig är inte svår att följa och den är heller inte ovanlig. När slagsmålsscenerna tar en paus inser de båda att de egentligen inte vill varandra något ont och går istället samman för att slåss mot en gemensam fiende. Emellantåt är det faktiskt ganska våldsamt och även om det inte förekommer några blodfontäner a la Shogun Assassin så kapas det i alla fall ett öra och lite annat också.

Filmen var inte riktigt det jag förväntade mig men jag fick ändå en stunds underhållning som jag inte ångrar. Nu är jag på jakt efter fler, mer seriösa, ninjarullar!

6/10

Alien Vs. Ninja – 2010 – Hommage eller inte?

Jag vet inte om alla de här filmerna där olika monster eller karaktärer ska möta varandra började med Alien Vs. Predator. Det dök i alla fall upp en massa olika filmer och en massa rykten också. Det verkade som att fansen tyckte det var roligt att komma på så absurda kombinationer som möjligt och jag får hålla med om att det ligger viss humor i det. Skulle det här röra sig om den alien som kämpade mot Predator och som först dök upp i Ridley Scotts film Alien från 1979 skulle det vara en ganska ojämn fight. Jag gissar dock på att anledningen till att man har gjort om den här snarare beror på upphovsrättsliga problem. Istället verkar det som att man blinkar åt sin mer berömda föregångare i några scener.

Jag hoppas verkligen inte att man har gjort det här på fullt allvar. Det är lite som om Sy-Fy Channel möter The Asylum. Med det menar jag att det är en underhållande film och jag tror att det är meningen att den ska vara så. Tar man det på allvar är det en av de största kalkonerna genom tiderna. Nej, jag är övertygad om att så inte är fallet. Man har till och med glimten i ögat när man sexualiserar den kvinnliga ninjan. Rätt kul scener faktiskt!

Allt är kanske inte medvetet men i det stora hela ser jag ingen annan möjlighet. Actionscenerna, från ninjornas synvinkel är synnerligen underhållande. Jag är inte lika imponerad av det monster som får ta aliens roll i det hela. Som jag sa tidigare känns det som att man blinkar lite åt originalmonstret. Det är svårt att sätta fingret på så här i text eftersom de flesta referenserna sker ganska snabbt. Det har med rörelsemönster att göra men också med hur den beter sig i vissa situationer.

Men oavsett hur mycket hommage det är finns i filmen blir det lite för tramsigt för min smak. Det är underhållande och det är onekligen innovativa ninjascener när de hoppar hit och dit, klättrar i träd etc. Men monstret blir lite för mycket, stereotyperna blir lite för mycket. Visserligen finns det en komisk sidekick, något som vi inte är vana vid i gravallvarliga ninjafilmer. Men hela stämningen blir lite för träig.

Som underhållning i en och en halv timmer funkar filmen hyggligt. Tramset går att åsidosätta för en stund men jag tror inte att det är en film med högt andrahandsvärde. Nu tillhör jag i och för sig inte dem som vanligtvis ser om filmer i alla fall, men den här skulle möjligtvis bara kunna passa som bakfyllefilm. Nykter kommer jag säkerligen aldrig att se om den.

5/10

Zipang - 1990 - En annan fullständigt galen film!

Zipang

Aka: Jipangu

Regi: Kaizo Hayashi

Fantasy/Komedi

Jigoku är en bandit med ett pris på sitt huvud och med många många prisjägare efter sig. Han är dock skicklig som få med sina svärd som dessutom är numrerade och med väldigt individuella och specifika egenskaper och gör därför processen kort med alla sina fiender – nästan. En av dem lyckas komma honom nära – Yuri med pistolen! Detta eggar dock bara honom och han förälskar sig i denna kvinna. Tillsammans hamnar de i ett äventyr, där det gäller det gyllene svärdet öppnar dörren till ett rike bortom detta där allt skimrar av guld. Samma rike försöker dock att nås av en mystisk ninja som förfogar över allehanda mystiska vapen och tekniska färdigheter.

Det här är en film vars handling är mycket svår att beskriva. Den liknar inget annat jag hittills sett och att försöka sätta bara en etikett i form av genre är helt omöjligt. Den är dock fantastiskt underhållande och pendlar främst mellan komik och fantasy. Det kryddas förstås med en hel del visuella kameraåkningar och det flirtas en hel del med andra filmhistoriska verk och har inte den här filmen, eller åtminstone dess inledande scener, dragit inspiration från samma källor som inspirerat Tarantinos asiatiska ådra så vet jag inte vad! Det är som sagt mycket underhållande och tankarna far fram och tillbaka mellan Lone Wolf and Cub eller den mer kända Shogun Assassin och andra asiatiska svärd- och samurajfilmer.

                                          

Det är dock gjord med glimten i ögat hela tiden och ibland vet jag inte riktigt vilken den tilltänkta målgruppen är. Till exempel så är flera av karaktärerna så överspelade och överdramaturgiska att det leder mig att tro att det är en film främst gjord för barn. Dessa tankar blåses dock bort när vi får oss en riktigt blodsprutande fontän till livs! Den konstgjorda elefant i plast(?) som finns med i några scener av filmen har jag ingen aning om vad jag ska tycka om. Eller, det är klart att jag tycker om den i sin absurditet, men vilken betydelse den egentligen har i sammanhanget förstår jag inte.

Men det finns i alla fall ett äventyr inbakat i konstigheterna. Jigoku, ger sig ut på skatjakt med sina vänner, och hittar ett mystiskt svärd som senare visar sig vara nyckeln till Zipang, en gyllene värld bortom vår egen. Han möter en ninja, med en hel armé andra ninjor bakom sig, som verkar vara klädd i en dräkt av svarta sopsäckar (Absurditeterna håller i sig hela filmen igen) som han slås med i kampen om att lägga beslag på svärdet. Det tillkommer också en mystisk man som är tatuerad på halva kroppen och som verkar ha mycket med själva myten om det gyllene riket att göra.

Samtidigt får vi ta del av vad som händer på andra sidan, i det mystiska landet Zipang och det är nästan obeskrivbara varelser som befolkar denna plats. Jag vet uppriktigt sagt inte var jag ska börja! Det är inte ofta jag blir mållös och inte vet vad jag ska skriva eller hur jag ska beskriva det jag tycker är bra och underhållande, men den här filmen lyckas nog med det. Det finns inget som den här filmen inte har i underhållningsväg. Den är medvetet underhållande och driver med sig själv samtidigt som den också hyllar andra filmer eller gör narr av dem. Den är charmigt usel men på ett intelligent sätt och ska man bara se en film av det här slaget (jag tror i och för sig bara att det existerar den här) så är det den här! Den är obeskrivbar och helt underbar!

9/10

Yatterman - 2009 - Fullständigt galet av Takashi Miike!

Yatterman

Regi: Takashi Miike

2009

Komedi/Action

Dödskallestenarna står i centrum, det onda gänget Doronjo är ute efter att besitta dem alla för att få oövervinnelig makt. Hur vet de inte riktigt men eftersom de tillber tjuvarnas Gud, åtminstone gör deras ledare Doronjo det, ifrågasätter de ingenting de blir beordrade att göra. De är förstås ganska klumpiga av sig och om de inte sjabblar till det av egen kraft så står Yatterman, två unga leksaksförsäljare, den i vägen och besegrar dem – gång efter gång. Till sin hjälp har båda sidor robotar och farkoster till förfogande.

Den här filmen bygger så vitt jag förstår på en japansk serietidning. Det verkar också finnas en TV-följetong med samma tema om man läser på lite. Jag har förstås aldrig läst eller sett något sedan tidigare. Jag hade inte ens en aning om att det fanns. Om jag ska uttrycka mig lite fördomsfullt så skulle jag vilja påstå att den här typen av historia endast kan komma till i Japan! Det är fullständigt bisarrt och man skulle verkligen vilja se in i den hjärna som har hittat på det här.

”fantastiskt fantasifulla miljöer”

Det balanserar på gränsen mot tramsigt och fjantigt men lyckas hela tiden hålla sig på rätt sida om underhållningsgränsen. För underhållande är det sannerligen. Miljöerna är magnifika och man vet aldrig vad som kommer att hända härnäst. Plötsligt kan filmen brytas av med att någon förklarar något speciellt för oss – publiken, i sant Monty Python manér kan man säga. Det är förresten inte det enda som påminner om Monty Python när jag tänker efter. Det är fruktansvärt oberäkneligt och vid närmare eftertanke skulle kanske en japansk motsvarighet till Monty Python se ut så här.

Det är oerhört välgjort och det kräver sin man att få det här att funka. Takashi Miike är uppenbarligen en sådan man och han är ju heller ingen nybörjare när det gäller fartfyllda actionfilmer. För är det något filmen är fylld av, förutom humor och fantastiskt fantasifulla miljöer, så är det actionsekvenser. Jag gillar dem mycket och så länge de pågår finns det inte en död minut egentligen.

”sjukt, bisarrt, galet, innovativt och alldeles underbart”

Men som allting så finns det även en baksida. Den är kanske inte så betydande, men i slutet schabblar man till det hela med lite för genomtänkta moraliteter och ett uppklarande av alltihop som blir lite sentimentalt. Jag har förväntat mig det om det hade varit en hollywoodproduktion, men inte av Takashi Miike. Märkligt! Dessutom tappar filmen lite tempo i och med detta vilket drar ner slutomdömet något. Men på det hela taget är det sjukt, bisarrt, galet, innovativt och alldeles underbart!

9/10

Whispering Corridors 3 – Wishing Stairs - 2003 - Asiatisk skräck!

Wishing Stairs

Aka: Whispering Corridors 3 – Wishing Stairs

Regi: Jae-Yeon Yun

2003

Horror

Utanför flickskolan finns den så kallade Fox-trappan. Den har 28 steg men ibland tycks ett 29:e trappsteg träda fram och det sägs att när man nått just detta trappsteg uppfylls ens innersta önskningar. En efter en går flickorna upp för trappan och framför sina önskningar, men man måste vara säker på att man vill ha det man önskar sig, för passar man sig inte så kan man mycket väl få det!

Redan i början av den här filmen började jag hitta likheter med andra filmer. Kanske inte så stora likheter, men stora nog att reflektera över. Sådana tankar kan t.ex. röra Dario Argentos Suspiria, som egentligen bara har baletten gemensamt med den här, förutom att det händer en massa mystiska saker då förstås. Missförstå mig inte nu, jag tycker inledningen, eller kanske t.o.m. första halvan är riktigt bra även om det kan kännas orättvist att jämföra med mästerverket Suspiria.  Man känner att historien oundvikligen förs framåt, om än långsamt. Snabbt berättande är ju som regel inte asiaternas stil. Filmen följer också den asiatiska mallen med kliniska och iakttagande kameravinklar, snarare än snabba klipp och sekundsnabba effekter.

Man skulle också kunna säga att filmen har vissa likheter med amerikanska Wishmaster, åtminstone i det avseendet att ens önskningar visserligen slår in, men alltid vrängs till på ett sätt som man som önskare inte hade kunnat förutse. Visserligen är det mycket mer subtilt här än i Wishmaster, men man kan helt klart se tydliga likheter. Som vanligt gäller det alltså att verkligen önska i korrekta ordalag och det är ett tema som jag, som självutnämnd ordvrängare, kanske tycker är lite extra intressant.

Trots detta tycker jag inte att det håller hela vägen. Någonstans spårar det ut och man kan se tydliga tendenser till västerländskt tänkande, på gott och ont. Framförallt i de skrämseleffekter som filmen trots allt visar prov på och som är designade för att folk ska hoppa till. Det känns inte riktigt som de hör hemma här och även om filmen, i mångt och mycket, egentligen är en spökhistoria skulle jag mycket hellre sett att man varit konsekvent och utvecklat historien istället.

En film som också passerade hjärnbarken under den här filmen är Carrie med sitt mobbingtema. Ett sånt tema finns även här och det sammanfaller naturligtvis med den obligatoriska byfånen, här maskerad till tjock elev som minst sagt inte har riktigt full koll på livet. Om hennes beteende beror på många års mobbing eller om hon helt enkelt är lite bakom är något tittaren själv får filosofera kring.

För övrigt innehåller filmen en del scener som inte känns helt logiska och som endast verkar vara inskrivna för att framkalla skräck hos tittaren. Själv känner jag inte att jag går på sådana knep men det kan trots allt fungera för vissa tittare. Slutligen vill jag säga att när ”spöket” till slut blir ordentligt tydligtgjort finns det på tok för mycket likheter med Ringu för att man ska känna sig upprymd. Om det är medvetet plagierat eller bara en tillfällighet tänker jag inte filosofera kring, men att det förtar mycket av effekten tycker jag är helt klart.

5/10

Wet & Rope - 1979 - Nunsploitation från Japan

Wet & Rope

Regi: Koyu Ohara

1979

Drama

Strax efter sitt giftermål blir en kvinna brutalt våldtagen av en man som bryter sig in i deras hem. Hennes skuldkänslor förvärras ytterliggare av att hennes äkta man tycks lägga skulden på henne och hon går ut för att ta livet av sig. Hon hindras dock av en präst som menar att Gud inte tolererar självmord och rekommenderar henne till ett kloster för att söka kontakt med sin Gud. Väl på klostret börjar det hända allehanda besynnerligheter, nunnorna tycks vara sexgalna hyndor som tar varje chans till sexuell tillfredställelse, både med varandra och med de män de kommer över. Trots detta är klostret styrt med järnhand och de nunnor som ger sig hän åt synd bestraffas med prygel. Är det helvetet hon har hamnat i?

När det gäller nunsploitation är det väl européerna och i synnerhet italienarna som skapat och utvecklat genren. Här handlar det dock om en asiatisk motsvarighet, eller japansk för att vara mer exakt. Nu kan man tycka att japanerna är kända för att göra vidriga filmer och denna titel skulle därigenom kunna vara tämligen intressant. Det var dags att se om titeln kunde leva upp till vad man kan förvänta sig av en film från ett bolag som kallar sig Japanchock.

Sexscenerna i filmen är ganska dumt gjorda och vem som helst kan se att dessa är fejkade. Positionerna, aktörerna emellan, hade inte haft en chans att funka om det skulle vara fråga om penetrering, dessutom överspelas den en hel del under dessa scener. Kanske framförallt den våldtäktsscen som visualiseras i filmens början.

De scener av tortyr som också förkommer är bättre, men inte heller de särskilt realistiska. När någon piskas på bara skinnet kan man tycka att det borde lämna sår efter sig, vilket det inte gör mer än i undantagsfall.

Ska man då se till filmens absurditet så får den faktiskt ett ganska högt betyg. Den är emellanåt helt sjuk och man skrattar högt åt en del skruvade scener. Vissa karaktärer torde varit väldigt roligt att skapa, som t.ex. den något efterblivna ”tormentor” som dessutom rengör någon form av toaletter/pottor och emellanåt slickar på dem.

Filmen är inte speciellt lång (ca 74 min) men man kommer ändå på sig själv flera gånger med att titta på klockan, läsa på Dvd-omslagets baksida och diskutera filmen under filmens gång. Detta är sant framförallt under filmens första halva. I andra halvan bättrar den sig faktiskt radikalt, även om den förblir mer ”Japan” än ”Chock” och absurditeterna bjuder tittaren på vällustiga utflykter och bisarra sexuella orgier.

Inget chockerande, men kan vara av intresse för nunsploitationentusiasten ändå!

The Uninvited - 2003 - Asiatisk spökfilm...

The Uninvited

Regi: Su-Yeon Lee

2003

Drama

Jung-Won (Park Shin-Yang) sitter och slumrar i tunnelbanan, han vaknar till med ett ryck och när han upptäcker att han är vid slutstationen kastar han sig ur vagnen. När han vänder sig om och tåget börjar rulla ser han att två små flickor sitter kvar i vagnen. Detta är bara början av det mardrömsliv som väntar honom. De två barnen som senare visar sig vara döda och som hittas av en städare på tåget tycks förfölja honom. Han ser dem lite varstans, bland annat sittandes vid middagsbordet i hans och hans fästmös nya hus. Mitt i detta virrvarr av skräck och fasa möter han en mystisk kvinna. Hon har förmågan att se andar och kan se bortom det normala. När Jung-Won börjar berätta för kvinnan om sin barndomen, som han inte har några minnen ifrån, dras de snabbt ner i ohyggliga fasor, värre än de båda kunnat drömma om.

På baksidan av filmen påstås det att det här ska vara thriller/horror men jag kan inte i min vildaste fantasi få det till det. Den är tyvärr inte särkilt spännande och inte skrämmande heller för den delen. Vad den däremot har är en ganska intressant uppbyggnad som inte drar sig för att använda ett ohyggligt långsamt, nästan plågsamt berättartempo och en synnerligen fragmenterad historia. Karaktärsutvecklingen är magnifik och även om huvudhistorien inte är så intressant så blandas den upp med fler och mer intressanta historier som alla är viktiga för slutresultatet.

Ser man den här filmen när man är trött går nog mycket förlorat, man tvingas att hänga med för att kunna lägga bitarna på rätt och pussla ihop pusslet. Även om man är klarvaken är det faktiskt inte det lättaste, då man bjuds på mycket detaljer men väldigt få kompletta lösningar. Ett problem med filmen är dock dess längd, över två timmar är på tok för länge att hålla sig intresserad av den här, många gånger, olidligt långsamma filmen.

Till er som har sett mycket av den asiatiska boomen och bildat er en uppfattning om hur den typen av film generellt ser ut kan helt enkelt tänka om. Den här innehåller visserligen mycket sparsamt med musik, som ju är brukligt och så har vi ju som sagt var det långsamma tempot. Däremot är filmen inte alls lika grotesk som man skulle kunna tro (och önska) med några få scener undantagna som faktiskt är mycket starka och skapar en djup emotionell reaktion hos tittaren. Därmed inte sagt att scenerna i sig är speciellt grafiska.

Det här är heller inte en film som inte bygger på effekter och dessutom är de också mycket sparsamt återgivna. Den bygger istället på stämning och på brillianta skådespelarinsatser – för skådespelarna är helt klart ett av filmen starkaste kort. De förmår NÄSTAN att hålla upp hela filmen men någonstans på vägen tar det emot och filmen kommer bara upp i ett knappt medelbetyg.

5/10

Lone Wolf and Cub: Sword of Vengenge – 1972 – den första filmen i en serie av sex!

Regi: Kenji Misumi

Action

De flesta som är intresserade av den här recensionen har nog sett en av de våldsammaste filmerna som finns när det gäller det feodala Japan – Shogun Assassin! Det är min gissning i alla fall. Det är nämligen den första i en serie av sex filmer som den amerikaniserade Shogun Assassin bygger på. Det som är intressant är att handlingen i den här skiljer sig ganska markant ifrån den som vi har lärt oss att det handlar om i Shogun Assassin, det är helt annorlunda och personer som har en roll i Shogun Assassin har en helt annan roll här. Jag skulle lite slarvigt vilja uttrycka det som att Shogun Assassin faktiskt är tämligen obegriplig jämför med det här. Shogun Assassin har massor av action i sin uppbyggnad och att blodet sprutar åt alla håll är lite av själva poängen med den, här finns det faktiskt en handling också!

Därmed inte sagt att den här är en bättre film på alla plan. Den tenderar faktiskt att bli lite seg emellanåt. Den underliggande handlingen kräver att man hänger med på ett annat sätt än vad man behövde i Shogun Assassin. Det är också bra om man har, åtminstone lite basal kunskap om Japanska seder. Det är mycket ära och lojalitet på ett sätt som vi västerlänningar aldrig skulle drömma om, åtminstone inte i modern tid. Fast filmen utspelar sig förstås inte i modern tid heller.

Det här är början på historien, hur Ogami Itto börjar sin vandring mellan elden och vattnet med sin son Daigoro. Jag misstänker att de övriga filmerna i sviten inte kommer att beröra så mycket historia som den här första naturligtvis måste göra. Vi måste förstå varifrån de kommer och vilken ambition de har. Det räcker inte att Ogami Itto är en herrelös samurai som blir lönnmördare för den som kan betala. Det finns politiska aspekter i bakgrunden och om jag inte har helt fel för mig bygger filmsviten också på en Mangaserie. Något som möjligen kan förklara de blodfontäner filmen kantas av.

Hur som helst så gillar jag filmen! Jag gillar att man få lite mer begriplig bakgrundsfakta till berättelsens ursprung och jag gillar att hela konceptet känns mer realistiskt än det i Shogun Assassin. Det är dock en film som dras lite med ett för lågt tempo, allt eftersom vi måste förstå Ogami Ittos överlägsenhet med svärdet. Han är inte bara en annan bandit i mängden. Han är ute efter att rättfärdiga och hämnas de oförätter som har drabbat honom och hans familj. Han är ute att hämnas sin frus död och strövar omkring i sin förhoppning att finna den skyldige!

7/10

Tomie: Replay - 2000 - En sevärd uppföljare!

Tomie: Replay

Regi: Tomijiro Mitsuishi

2000

Horror

På sjukhuset gör operationsteamet en fasansfull upptäckt på sin sexåriga patient. Det som först kanske kunde vara en grotesk tumör visade sedan vara något helt annat, nämligen den re-animerade Tomie’s huvud. Kort därefter står det klart att samtliga inblandade i operationen antingen tagit livet av sig, försvunnit, eller helt enkelt slutat på sjukhuset. Överläkarens dotter, Yumi (Sakaya Yamaguchi) börjar undersöka sin fars försvinnande och med hjälp av faderns journal över det gåtfulla fallet med den sexåriga flickan, börjar hon komma sanningen på spåren.

Det här är, enkelt uttryckt, en i raden av uppföljare på japanska Tomie som verkar vara en evighetsserie om en odödlig flicka som får männen i sin närhet besatta av hennes skönhet, för att sedan få dem att begå vansinniga dåd mot sig själva. Idén om en odödlig flicka är ju egentligen rätt genial, då man ju kan göra hur mycket film som helst utan att förstöra historiens grundtanke. Faran är bara att berättelsen urvattnas och fokuserar allt för mycket på spökerierna i form av effektorgier i och med att fler uppföljare tillkommer. Så är dock inte fallet i denna, som verkligen håller sig på ett psykologiskt plan och inte förlitar sig ett enda dugg på effektsökeri a la amerikanska mått. Om det nu till äventyrs undgått någon att det handlar om en japansk film.

Jag har hittills sett och recenserat den första delen i filmserien så det är väl ganska naturligt att jag här och nu jämför den här filmen med den för att komma fram till eventuella likheter och skillnader. Glädjande nog är det här betydligt otäckare och med mer krypande stämning än sin anfader. Den är också mindre ”japansk” till sin stil än sin föregångare och det brukar, enligt mig, oftast inte vara till filmens fördel. Dock måste jag erkänna att jag gillade greppen i den här, det vill säga större närvaro av stämningsmusik, för överraskningsmoment är klädsamt sparsamma på asiatiskt vis.

Tempot, som var lite av originalfilmens fiende, är här betydligt följsammare och riktigt tilltalande och även om jag inte tänker avsluta för mycket om slutet, är det inte lika tillkrånglat som ofta är brukligt i de japanska flickspöksfilmerna.

Själva karaktären Tomie är inte dold i lika många omhuldande dimmor som tidigare och det kan förvisso vara förödande för spänningen, men å andra sidan vore det lite fånigt att inte förutsätta att publiken redan är bekanta med karaktärsdragen. Man kastas genast in i själva handlingen utan att spilla tid på onödigt förklarande vilket funkar alldeles utmärkt i en uppföljare som denna. Skönt är också att karaktären Tomie, som ju ska förtrolla och förhäxa karlarna med sin skönhet, fatiskt är bra mycket hetare i den här än i ursprungsfilmen.

Slutligen måste jag säga, även om det förvisso framgår av ovanstående text, att jag verkligen rekommenderar den här filmen före originalet i serien. Det är heller inte helt nödvändigt att se dem i rätt ordning för att få utbyte av den här, även om man naturligtvis får en del gratis på köpet då.

Klart sevärd spökis!

6/10

Tomie - 1999 - Asiatisk skräck!

Tomie

Regi: Ataru Oikawa

1999

Horror

Tsukiko (Mami Nakamura) lider av minnesförlust och går därför på behandling för detta. Hon minns ingenting av den bilolycka hennes mamma hävdar inträffade och hoppas att med hjälp av hypnos kunna låsa upp sitt förflutna. Vid genomlyssning av inspelningar tagna under dessa sessioner tycker sig Dr Hosono (Yoriko Douguchi) uppfatta namnet Tomie och när även kriminaldetektiv Harada (Tomorowo Taguchi) nämner hennes namn i samband med en mordutredning börjar sanningen hinna i kapp Tsukiko. Men något är skumt, Tomie’s namn dyker nämligen upp som offer vid flera tillfällen! Är det en tillfällighet eller är Tomie något annat än mänsklig?

Jag har mycket liten koll på japansk manga, men den här bygger tydligen på en mycket populär sådan. Faktum är att man nästan kan ana det i bildspråket som har lite serietidning över sig. Det är svårt att sätta fingret på precis vad som gör detta, det är mera en känsla jag får när jag ser filmen. Kanske bidrar det också att jag finner historien ganska svag och utan dimensioner, det hade inte skadat att skriva ut den lite för att komma ifrån ultralinjäriteten tycker jag.

                                      

Annars ser jag inte mycket av den österländska finess som brukar återfinnas i just den här typen av japanska spökfilmer. Historien är ganska fånig och väldigt oskrämmande, det är heller inte speciellt bra genomfört och det långsamma tempo som brukar vara den japanska skräckfilmens styrka blir här istället dess nackdel. Lyckligtvis ökar tempot framåt slutet när pusselbitarna börjar falla på plats för filmens karaktärer. Tyvärr får vi tittare ett inte speciellt svårt pussel att lägga, utan det hela är ganska enkelt att räkna ut i förväg. Några effekter designade att överraska tittaren är också inlagda men de påminner mera om något man lånat ur den amerikanska mainstreamfloran än något unikt och inspirerande.

Men något som faktiskt är både lyckat och bra är filmmusiken, den är förvisso mer frekvent än vad man är van vid i andra asiatiska skräckfilmsverk, som till exempel Ringu, The Eye och Dark Water, men väldigt effektiv. Kanske inte effektiv nog att skrämma någon men den bidrar i alla fall till att höja stämningen och göra det mera spännande.

Jag kan tyvärr inte rekommendera filmen till någon annan än den som är lika sjukligt intresserad av att vidga sina asiatiska filmvyer som jag, men ser trots detta fram mot uppföljaren. Det ska bli intressant och spännande att se om man lärt sig av misstagen eller bara gjort om samma film en gång till.

3/10

Suicide club - 2002 - en CHOCKERANDE film!

Suicide club

Aka Jisatsu Circle, Suicide Circle

Regi: Shion Sono

2002

Horror/Thriller

54 Skolflickor kastar sig kollektivt framför ett tåg och begår självmord. Det är det första i raden av allt flera kollektiva självmord i Japan. Polisen är förbryllad men inser snart att brott ligger bakom. De två poliserna Kuroda (Ryo Ishibashi) och Shibusawa (Masatoshi Nagase) som har hand om utredningen försöker pussla ihop bitarna, något som visar sig vara lättare sagt än gjort. De får ett telefonsamtal från data hackern ”the bat” (Yoko Kamon) som erbjuder sig att hjälpa till. Hon har upptäckt en mystisk sajt som verkar ha samband med självmorden. Dessutom verkar det nya flickbandet Dessart ha något med saken att göra.

Det här är en av de absolut bästa filmerna jag har sett från 2002. Nästan helt perfekt rätt igenom, kontroversiell och mycket stark. Redan i öppningssekvensen fängslas man av de nästan groteska scenerna när de 54 studenterna kastar sig framför tåget och man känner sig faktiskt lite chockad. Därefter vill filmen aldrig riktigt släppa taget utan fortsätter att vara lika tät rakt igenom. Jag skulle till och med vilja påstå att den är rent av spännande och oviss. Bitvis är den moraliserande och väldigt stilistisk. Den är smart filmad och även om man kanske först tycker att musiken känns opassande, så ger den en nästan absurd påverkan på vissa scener.

Det finns en liten sekvens en bit in i filmen som nästan för tankarna till ”the Rocky Horror Picture show”. Det känns lite småkomiskt att man valt att lägga in just såna scener här, men egentligen belyser det bara de subkulturer som lätt kan uppkomma efter sådana här händelser.

För övrigt kan jag bara tillägga att jag, som egentligen inte har sett speciellt mycket asiatisk film, får en otrolig mersmak av just sånt här. Jag vill påstå att asiaterna chockar oss nu lika mycket som italienarna en gång gjorde!

Bilder: © 2001 Omega Project / Biggubito / For Peace Co Ltd / Fyuzu / Kadokawa Pictures © 2011 Cine du Monde (UK Licence)

Recension: Reign of Assassins – 2010 – Asiatisk svärdskonst!

Har man sett en kinesisk svärdfilm som utspelar sig under antiken har man sett alla kanske man skulle kunna tro? Jo, det ligget faktiskt något i det. Det är rätt mycket staccatokoreografi i stridsscenerna och det är uppenbart att skådespelarna hänger i linor emellanåt. Men även om det nu är så att man har sett alla om man har sett en så spelar det inte så stor roll om man gillar den här typen av film. Jag tycker de är oerhört underhållande och vackra! För är det något som man får med sig av de här filmerna så är det estetiken.

Karaktärerna i den här känns lite styltiga. Det är en del av charmen tycker jag. Jag vill att det ska vara lite grand som om man tittade på en serietidning. Det är väl det asiatiska svaret på västerlandets superhjältefilmer kanske? Naturligtvis är det en film fylld av obegriplig asiatisk vishet, det är precis som det ska vara alltså!

Michelle Yeoh, som får sägas har huvudrollen, sköter sig utmärkt och svärdscenerna utmärker sig också med några nya tekniker. Översatt kallas tekniken för vattenklyvarteknik, hur mycket det stämmer in på originalbetydelsen vet jag inte. Det ser i alla fall coolt ut och genast är vi tillbaka till estetiken. Gillar man den här typen av film är det helt enkelt stor sannolikhet att man även gillar den här även om den inte är nyskapande. Detsamma gäller förstås det omvända!

7/10

Recension: Seven Swords - 2005 - En storfilm om sju krigare

Seven Swords

Aka: Qi Jian

Regi: Hark Tsui

2005

Action

I 1600-talets Kina efter Chingdynastins etablering är det på grund av diverse rebelliska revoltörer förbjudet att utöva kampsporter och man har deklarerat att straffet mot dem som bryter detta förbud är halshuggning. Naturligtvis finns det dem som utnyttjar denna situation för sin egen vinnings skull. Fire Wind, en gammal besegrad militär från förra dynastin är en sån man och i sin jakt efter rikedom massakrerar han hela byar och inkasserar sedan en belöning per huvud – en nätt liten summa! Byborna i hans nästa by varskos dock av en gammal bödel från förra dynastin och får därigenom tid att förebereda sig. De ger sig av mot Mount Heaven för att söka hjälp av mästaren Shadow-Glow, en eremit som tillika är svärdets mästare. Han beordrar fyra av sina lärjungar att följa de tre byborna och hjälpa dem kämpa mot Fire Winds armé. Han ger dem också sju unika svärd att använda och kampen kan börja!

Jag tillhör dem som känner mig väldigt petig med episka filmer som den här. Jag kan hänga upp mig på små detaljer och hur jag än försöker finns där ibland ingen ursäkt för dessa misstag. Dock vill jag påstå att asiatiska diton generellt håller en högre klass och innehåller färre övertydliga moraliteter och hjältepekoral.

Det här är storslaget, vackert och imponerade, ändå så känns det som om det saknar nånting, nånting som det är svårt att sätta fingret på. Kanske är problemet att det är så svårt att inte jämföra med visuella mästerverk såsom till exempel Yimou Zhangs Hero. Detta betyder ju i och för sig att Hark Tsui nått en bra bit av vägen annars hade ju denna jämförelse aldrig varit aktuell.

Filmen har en tydlig berättelse så man har inte fastnat i fällan att låta storslagenheten ta överhanden över innehållet. Det känns inte som man överdriver med cineastiska effekter utan det känns relativt trovärdigt hela vägen, bara ett stänk av artistisk frihet här och där och mystiken och den österländska visheten har heller inte kommit till korta. Däremot känns det bitvis som om man sett det mesta sen tidigare. Sju kämpar som kommer för att försvara en liten by…hmm… Akira Kurosawas Seven Samurai kanske?

Som jag tidigare nuddade vis så känns det här ganska realistiskt och det gör att stridsscenerna inte är lika innovativa som i en del andra Kung-Fu filmer. Det är visserligen roligt att se t.ex. Jackie Chan hitta på något nytt i varenda film men det tenderar också till att ta överhanden och flytta fokus från en del andra detaljer. Mitt i den här historien finns det till exempel plats för både förräderi och en kärlekshistoria som kanske kan liknas vid ett triangeldrama.

Det här är en skön film som är klart sevärd utan att för den skull närma sig de mästerliga höjderna!

Shoguns Sadism aka The joy of torture 2: Oxen split torturing - 1976 - Aldrig har tortyr skildrats råare!

Shoguns Sadism

Aka: The joy of torture 2: Oxen split torturing

Regi: Yuuji Makiguchi

1976

Drama

En tvådelad historia som till en början utspelar sig under en tid när kristna förföljdes och torterades för att avslöja sina kamrater och sedan avrättades på grymma sätt. Den sadistiske ledaren för dessa grymma metoder kräver att man hittar på mer och mer plågsamma tillvägagångssätt eftersom de nuvarande brännmärkningarna tråkar ut honom. Dessutom anser han att de kristna inte är rädda för att brännmärkas och att det därigenom är en meningslös teknik. Vi hoppar sedan ett par hundra år framåt i tiden till en bordell där en man straffas genom ett års straffarbete för att han inte haft råd at betala räkningen. Tillika tvingas han delta och bevittna tortyren av både hororna och av de kunder som haft fräckheten att försöka röva bort flickorna.

Fruktansvärt tråkig film egentligen, även om våldsamheterna i den når höga höjder redan i inledningsfasen. Självklart måste man också ta i beaktande hur gammal filmen egentligen är. Den gjordes faktiskt redan 1976 och med det som bakgrund måste man förundras över hur välgjord filmen faktiskt är. Gorescenerna är närgångna men inte vidare påfrestande och någon egentlig tortyr är det, åtminstone till en början inte frågan om. Istället börjar den här filmen som ett slags dokument över olika avrättningstekniker och det är lite tråkigt.

Den tortyr som finns representerad är mera psykologisk, människor som tvingas se på och delta när deras närmaste och käraste avrättas på grymma sätt eller bevittna upprepade våldtäkter på sin älskade osv. Tyvärr är dessa scener också censurerade på japanskt manér men en dimmig bild över känsliga delar. Man kan inte låta bli att störa sig på detta men det är trots allt inte överdrivet många gånger som detta förstör filmen.

Den andra delen av filmen har en lite annan karaktär. Det är inte lika mycket regeringsstyrd organiserad tortyr utan mera gangsterrelaterat. Bestraffningsmetoderna skiljer sig också på det viset är det här inte handlar om att egentligen döda offret utan att helt enkelt få det att lida. Slöa knivar är väl så effektiva som första delens ångkokning eller ”oxen split torture” som avlutar första delen. (En flicka binds korsfäst medan två oxar ska slita isär henne). Själva grundtanken med tortyr är ju också att låta offret plågas, så det är väl verklighetstroget så det räcker.

Vem passar då den här filmen? För det är ju ingalunda en film för alla och envar. (Det känns som om jag använt den frasen många gånger tidigare angående extrem film). Jag tror att filmen främst lämpar sig för dem som redan sett en hel del extrema våldsfilmer och vill fördjupa sig genom denna klassiker. För en klassiker är det definitivt! En klassiker som är betydligt mera känd än sin föregångare: The Joy of Torture. En föregångare som verkar nog så intressant och helt klart skall införskaffas för en recension!

Recension: Rubber’s Lover - 1996 - En MYCKET märklig film!

Rubber’s Lover

Regi: Shozin Fukui

1996

Horror

Ett stort, mäktigt och framgångsrikt företag bedriver forskning på det psykologiska planet. Med hjälp av en apparat kallad D.D.D. eller Digital Direct Drive som den heter i klartext, bombarderar man gummiklädda försökskaniner med ett mycket intensivt ljud och under påverkan av drogen eter. Detta resulterar visserligen i psykiska förmågor hos försökskaninerna men bieffekterna är oftast letala. Detta innebär att företaget stänger ned forskningen mot de drivande forskarnas vilja. I ett sista desperat försök att hålla forskningen vid liv kidnappar de en av sekreterarna och fortsätter att bedriva sina experiment på henne och sin eterberoende kollega.

Filmen är gjord i svartvitt och det tror jag förhöjer filmen stämning något. Framförallt när man har valt att inte göra filmen i en följsam och mjuk gråskala utan snarare så grynig och kornig som möjligt. Själva experimenten framstår som grymmare på det viset och det är ju faktiskt ett lika enkelt som genialt knep egentligen. Det ökar också den surrealistiska tonen i filmen, vilket också förstärks av den nästan absurda rekvisitan i form av bland annat nålar och virtual-reality liknande hjälmar. En absurditet som nästan är jämförbar med Shinya Tsukamotos Tetsuo, åtminstone när det gäller rekvisita.

Ska man försöka extrahera någon sensmoral ur filmen ligger väl faran med genmanipulation och skrupel och hänsynslös forskning utan etik nära till hands. Fast sensmoralen är väl å andra sidan inte filmens starkaste vapen och den är inte speciellt tydlig. Säkerligen är den också tämligen subjektiv och tolkas garanterat på ett helt annat sätt av någon annan.

Vad finns det mer att säga om filmen då? Jo, ibland blir det pinsamt tydligt att man vet för lite om filmen man recenserar och får läsa sig till information. Till exempel så är det här tydligen en prequel på Shozin Fukai’s egen film 964 Picocchio från 1991. Med facit i hand, eller åtminstone efter att ha läst mig till handlingen i den filmen så känns det ganska logiskt och jag tror att det naturliga steget efter att ha sett den här är att man uppsöker även Shozin Fukai’s andra verk. Naturligtvis står då 964 Pinocchio först i tur!

För även om Rubber’s Lover inte riktigt känns oöverträffad av allting annat som gjorts i den surrealistiska världen så är den både explicit och märklig. Jämför man till exempel med David Lynch’s Erasherhead eller den redan nämnda Tetsuo så står den sig förstås kort, men den är dock tillräckligt speciell för att vara av intresse för den filmintresserade och den är definitivt något utöver det vanliga!

Rekommenderas för den som är på humör för märkligt film!

Recension: Ring Virus - 1999 - The Scariest Ring of them all!

Här kommer ytterligare en recension skriven för några år sedan, innan jag gav efter för påtryckningarna och började sätta ut betyg i mina recensioner.

Ring Virus

Regi: Dong-Bin Kim

1999

Horror

En modern legend om ett konstigt videoband, som dödar dig exakt en vecka efter att du sett det, ryktas längs gatorna. När bandet är slut ska telefonen ringa och en röst tala om att personen har sju dagar kvar att leva, så säger i alla fall legenden. När systerdottern till en journalist dör i liknande omständigheter tvingas journalisten undersöka fallet och hittar mycket riktigt ett mystisk videoband. Trots att hon blivit varnad av ryktet och att hon känner onda aningar börjar hon titta på bandet, en stund senare ringer telefonen…

Känner du igen handlingen? Det är inte så konstigt, för det här är den koreanska varianten, visserligen i samproduktion med japan, av Hideo Nakats succéfilm Ringu. Många gånger känner man också igen sig i filmen, vissa scener är väldigt lika även om lika många också skiljer dem åt. Kanske är det framförallt huvudpersonernas inbördes relationer som är helt annorlunda här, samt det sätt man gestaltar själva sökandet efter sanningen. Ofta känner man en tydligare realism här än vad man gjorde både i det japanska originalet och i den amerikanska remaken. Man skulle nästan kunna säga att det känns som man ville göra en film med en naturlig förklaring till själva mysteriet.

Karaktären Eun-Suh (som i de andra versionerna kallas för Sadako/Samara) känns verkligare än någonsin. Hon tycks inte vara lika ond som hon porträtterats i andra varianter av temat, utan mer som en missförstådd ungdom. Man menar i filmen att hon har både man och kvinna i sig, vilket eventuellt kan tolkas som att hon inte trivs i sin egen kropp (könsbyte). Det är kanske att gå ett steg längre än nödvändigt men det var min spontana reaktion när jag såg filmen. Man kan alltså säga att denna karaktär, vars namn kommer att vara mycket lätt att glömma bort (Eun-Suh), är betydligt djupare än vad man är vad vid från tidigare kontakt med ringmytologin. Mer genomarbetade karaktärer överlag alltså.

Själva bandet som faktiskt inte spelar en lika central roll här, åtminstone inte visuellt sett, är inte lika välgjort som i de andra versionerna av filmen men det gör ingenting eftersom omständigheterna runt omkring inte heller kräver detta. Man fokuserar helt enkelt på andra saker. Självklart är det ändå en viktig del av filmen och ett mysterium ligger helt klart inbakat i bilderna.

Tydligen ska den här filmen vara mer trogen Kôji Suzukis bok än någon av de andra adaptionerna, men jag har inte läst den och kan inte uttala mig om det är korrekt eller inte. Filmens natur är dock ofta mer bok-lik än någon av de andra, man märker en viss skillnad i berättarteknik och att det inte fokuseras lika mycket på visuella effekter. Jag kan inte se någon nackdel i detta då jag anser att det ofta förhöjer spänningen att inte visa för mycket.

En bra film som rekommenderas varmt!

Koreanska REDEYE - 2005

Redeye

Aka: Redeu-ai

Regi: Dong-Bin Kim

2005

Horror

Detta är sista resan för tåget mellan Seoul och Yeosu, inte bara sista resan för dagen utan faktiskt den sista resan för alltid eftersom linjen ska läggas ned. Mi-Sun, som har bytt skift med en arbetskamrat och dessutom är helt nyanställd, anländer och resan tar sin början. Till en början flyter hennes jobb att servera passagerarna tilltugg och olika drycker bra och hon får god kontakt med de övriga anställda på tåget. Passagerarskaran är ganska blandad och militärer på permission blandas med ungdomar som håller på att filma övernaturliga händelser. Bland personalen tycks råa skämt om den hemska olycka som inträffade på linjen några år tidigare florera. Bland de bitska skämten börjar man dock skönja mer och mer allvar och de olika karaktärerna binds samman via denna fruktansvärda händelse. Plötsligt tvärbromsar tåget för att undvika att kollidera med ett barn som befinner sig på spåret. Detta blir startpunkten för allehanda mystiska händelser ombord på tåget och resan kan börja, en resa ombord på spöktåget.

Det här är kanske inte den mest originella spökhistoria som gjorts på film och med tanke på framgångarna som just asiatiska spökfilmer haft de senaste åren får kanske heller inte denna Syd-koreanska film all den uppmärksamhet som den egentligen förtjänar. Det här är en bra film helt klart och det som historien eventuellt saknar i originalitet tar man igen med råge när det gäller stil och finess!

På välkänt maner berättas historien mycket långsamt och karaktärsutvecklingen är verkligen magnifik. Det känns som man verkligen tränger in under skalet på personerna och ingen av deras djupaste hemligheter lämnas orörd. Samtidigt är det här i högsta grad en film där man får bilda sig en egen uppfattning om händelsernas förlopp och förväntar man sig att bli överöst med olika lösningar på mysterierna är man helt fel ute. Det här är en ganska svår film att hänga med i och det formligen kryllar av twists. Dessa staplas ofta på varandra och det är inte alltid helt lätt att hålla reda på vem som är vem.

Personligen tycker jag det här är en av de mest spännande filmerna på senare år och vida överlägsen många av de upphaussade och mer kända filmerna från öst. Jag skulle heller inte tveka att ge den ett toppbetyg om det inte blivit lite väl krångligt framåt slutet när karaktärernas inbördes relationer ska förklaras. Den tenderar också att bli lite seg i detta slutskede av den enkla orsaken att det är lite för intensivt i mittenpartiet och att filmen inte förmår hålla denna intensitet hela vägen.

Spökfilm från Korea när den är som bäst!

8/10