Waterworld – 1995 – Den dittills dyraste filmen!

Spontant när jag tittar på filmen igen, och vet att det var den dyraste filmen som någonsin hade gjorts när den kom, så undrar jag – vad fan la de alla pengarna på? Det ser inte speciellt märkvärdigt ut om man jämför med många andra filmer man har sett sedan dess. Men jag vet att omkostnaderna var gigantiska. Jag vet att man byggde en massa sets för att få det att se ut som att det utspelade sig där det är meningen att det utspelar sig – på vattnet. Man hade också oturen (eller inkompetens nog) att råka ut för vädrets makter och liknande och jag har för mig att hela produktionen drog ut ganska rejält på tiden. En stor produktion som drar ut på tiden lär kosta pengar eftersom alla löner etc. ska betalas ut. Jag vet inte vilka summor Kevin Costner och Dennis Hopper kvitterade ut men om jag har förstått det hela rätt investerade Kevin Costner en hel del av sina egna pengar i projektet. Vilket torde ta ut vartannat ganska bra.

                                                              

Jag har sett filmen tidigare, och skrivit om den också om jag minns rätt. Det var 95 eller 96 och är jag inte helt ute och cyklar skrev jag om den i det enda tryckta exemplaret av Fanatisk Film. Jag är inte säker men sås skulle kunna vara fallet. Jag minns i alla fall att jag vid tillfället inte var särskilt imponerad av filmen och i synnerhet inte av Kevin Costner. Jag gillade inte någonting han gjorde utom möjligen JFK. Däremot gillade jag Dennis Hoppers inblandning och tyckte att de gånger han var med i bild var det en riktigt skaplig film. Tiderna förändras, och idag har jag en helt annan uppfattning. Kevin Costner sköter sig förvånansvärt bra medan Dennis Hopper spelar över alldeles för mycket!

Jag gillar fortfarande hur universal-loggan liksom smälter och hur man integrerar detta in i filmen. Isen vid polerna har smält och orsakat en värld fylld av vatten. Det enda som återsår är en myt om torra land. Människorna har lärt sig att leva på egenhändigt skapade atoller. Det finns vanligt folk, och de som inte drar sig för att sticka kniven i ryggen på sin nästa för att få fördel av det. Precis som den värld vi lever i alltså. Det finns också pirater som skövlar allt i sin väg och lägger beslag på det de behöver med våld. Dennis Hopper är ledare för dessa. Kevin Costner är ensamvargen som kommer till en atoll för byteshandel men fastnar i våldet.

Mitt i alltihop finns också flickan Enola spelad av Tina Majorino. Det är en tuff tjej på kanske 8-10 år som står i centrum för hela handlingen. På sin rygg har hon en mystisk tatuering som enligt legenden lär visa vägen till torra land. Hon har adopterats av Helen, gestaltad av Jeanne Tripplehorn. Mest av allt vill piraterna ha tag i flickan för att kunna tyda kartan men ensamvargen hamnar emellan. Så kan man beskriva handlingen. Jag inser att jag har målat upp en bild som verkar mer komplex än vad den är. Egentligen är det en ganska simpel historia om överlevnad som inte är helt ovanlig i vilken postapokalyptisk rulle som helst.

Så har jag egentligen aldrig tänkt på den här filmen – som postapokalyptisk, men det är klart att den är! Bara för att de olika grupperingarna kör omkring i futuristiska motorcyklar och bilar som i Enzo Castellaris The New Barbarians eller miljöer a la Mad Max betyder det inte att motsättningarna inte finns där. Om det sen utspelar sig på vatten eller land spelar egentligen inte så stor roll. Och jag tycker, nu när jag många år efter första bekantskapen, ser om filmen för första gången, att den blickar lite åt dessa filmer. Det finns liknande storhetsvansinne där banditerna vill kontrollera hela världen och de andra bara vill klara sig själva. Det är väl egentligen bara budgeten som skiljer. Hade den här varit gjord 20 år tidigare, kostat en bråkdel av vad den faktiskt gjorde och varit 30-40 minuter kortare, är jag övertygad om att den hade tillhört de stora kultfilmerna idag!

6/10

Recension: Land of the Dead - 2005

Land of the Dead

Regi: George A Romero

2005

Horror

Världen än nu full av zombies och de överlevande människorna är i minoritet. De har barrikaderat sig i en stad där de allra rikaste tagit höghusen i besittning medan de fattiga får kämpa för sin överlevnad på gatorna. Mitt i denna verklighet befinner sig Riley (Simon Baker) som för befälet över en gigantisk stridsmaskin kallad ”Dead Reckoning” och som skyddar befolkningen från de levande döda. Här finns också Cholo (John Legiuzamo) som tjänar lite extra pengar genom att sälja lyxvaror till de rikaste i skyskraporna och på så sätt skapar sig en liten förmögenhet. Han har dock inte räknat med att bli lurad av Kaufman (Dennis Hopper) som är högsta hönset och som inte skyr några medel för sitt eget välbefinnande. Cholo blir nu besatt av hämnd och lägger beslag på ”Dead Reckoning” för att förstöra staden och utkräva sin revansch. Riley måste nu skydda staden från denna galning samtidigt som hotet utifrån växer sig allt starkare.

Så var då den efterlängtade fjärde delen i Romeros zombiesaga äntligen här! Skulle den hänge sig åt att imitera de som idogt försökt kopiera mästarnas mästare av zombiefilm och innehålla springande actionzombies eller skulle den vara trogen sina föregångare och leverera en film gjord med eftertanke och omsorg?

Mycket känns igen från de tidigare delarna i den före detta trilogin och som numera får kallas för kvadrupelogi (heter det verkligen så?). Människorna är fortfarande barrikaderade mot utanförvarande zombies även om man bytt ut det lilla huset från night of the living dead eller köpcentret från dawn of the dead mot en hel stad. Man kan på liknande sätt säga att de konflikter som fanns mellan människorna i de filmerna fortfarande finns kvar, men att samanhangen har höjts och nu ligger på samhällsnivå. Detta gör att det kanske är lättare att ta till sig filmen och leva sig in i de omständigheter filmen utspelar sig i.

Zombiesarnas intelligens har ökat och när man tittar tillbaka på föregående delar ser man en viss utvecklig även på detta plan. Det är ofrånkomligt att inte ha med denna evolution i filmen och jag tycker den ligger på helt rätt nivå, en eskalering även där alltså.

När det gäller filmens skådisar skulle jag vilja säga att Dennis Hopper stjäler showen men tyvärr jag kan inte göra det. Han är ovanligt blek, agerar helt utan den karisma vi är vana att förknippa honom med och hans rollkaraktär verkar nästan vara gjord enbart för att kunna ha med honom i rollbesättningen. Han är ju trots allt ett lockande namn. Lite besviken är jag också på Asia Argento som inte levererar det hon verkligen kan, hon springer mest runt och är snygg och jag stör mig lite grand på sånt, det är att underskatta tittaren.

Så kan man ju helt enkelt inte undvika att kommentera filmens gore, det är ju centralt att detta fungerar i en film som denna och jag tycker faktiskt att den gör det mycket bra! Det är rått och utförligt, närgånget och rent av påträngande och komiskt på sina ställen. Dock utan att det någon gång blir fånigt och skrattretande. Man har helt enkelt hittat rätt kombination som funkar i alla lägen.

Slutligen skulle jag vilja säga att jag tror den här funkar bättre som fjärde delen i serien än som fristående film. Kanske för att man får en helt annan överblick med de äldre filmerna i minnet eller kanske för att den här helt enkelt inte är lika stark som de föregående filmerna.

En bra film men inte mer.

Recension: Hell Ride - 2008

Hell Ride

Regi: Larry Bishop

2008

Action

Motorcykelgängen Victors och 666 ligger i konflikt med varandra. De letar bägge efter samma skatt som under mystiska omständigheter försvann för många år sedan och drar sig inte för att döda varandra på de mest sadistiska och baksluga sätt som står till buds. Allt för att komma över de nycklar som behövs för att öppna skattkistan om man någonsin kommer att finna den.

Det här är en film där handlingen absolut inte står i centrum och den är faktiskt ganska ointressant emellan varven. Det som snarare är av intresse är utförandet då man måste erkänna att det är av en mycket stilistisk natur. Det är grindhousekänsla så in i norden och de klatschiga machoreplikerna avlöser varandra hur titt och tätt som helst emellanåt känns det som. Något man inte heller har snålat på är sexuella anspelningar, eller anspelningar förresten, det är ganska tydliga dialogväxlingar om hur kättjan driver kvinnorna till vansinnighetens gräns ganska ofta faktiskt. De tycks finna en stor tillfredsställelse i att hetsa killarna med sina sexiga bakdelar eller bara bröst i alla tänkbara situationer men att männen är kåta svin som bara vill sätta på tjejerna är inte lika påtagligt faktiskt. På det hela taget blir detta lite tjatigt och faktiskt lite irriterande då jag menar att det är att underskatta tittaren en smula. Visst kan det ha sin charm, men det kan gå till överdrift också.

                     

Vidare är filmen en smula fragmenterad och omslaget lockar, som är brukligt numera, med Quentin Tarantinos namn. Han listas som exekutiv producent och inget annat men jag vill nog påstå att det är ganska stora vibbar av hans filmskapade tvärs igenom filmen. Det vill säga om man tar det på rätt sätt, mycket av filmen går mer ut på att presentera de olika rollkaraktärerna än att bygga någon vidare handling eller spänning. Man tar ingredienser som redan gjorts otaliga gånger på vita duken (och i synnerhet under grindhouse-eran) och trycker in dem tätt tillsammans och hoppas på ett gott resultat.

Skådespelarmässigt bjuder filmen på ett antal relativt stora namn, vilket kan vara en orsak att se filmen. Vi har till exempel både Dennis Hopper, som genom sin medverkan nästan på automatik innebär en referens till motorcykelfilmen nummer ett – Easy Rider, och David Carradine som får räknas till de allra största. Men även Michael Madsen, som visserligen känns oerhört förutsägbar i sin roll, och Vinnie Jones är självklart stabila i sina roller. Överlag är det lite för stereotypiskt, lite för skarpt kontrast mellan svart och vitt, rätt och fel eller yta och innehåll för min smak.

Lite för tramsigt, lite för förutsägbart och alldeles för mycket inspiration av Tarantino för min smak, men de som gillar hans filmer torde även finna ett intresse här. Inte för att den kanske håller samma filmtekniska klass, som Tarantinos filmer trots allt gör oavsett om man tycker om dem eller inte, utan snarare för att den kanske inte tar sig själv på fullt så blodigt allvar som jag kanske gett sken av på grund av min besvikelse och att den faktiskt i några scener är ganska roligt och underhållande – även om detta inte med nödvändighet är meningen på det löjeväckande sätt som jag nu avser.

Recension: Elegy - 2008

Elegy

Regi: Isabel Coixet

2008

Drama

Den erfarna föreläsaren och konstkritikern David Kepesh (Ben Kingsley) har levt ett innehållsrikt liv och har åsikt om det mesta som har med relationer att göra. Mest av allt vill ha stå helt oberoende av alla andra och inte ta någon som helst hänsyn till någon annan än sig själv. Åtminstone tills den dagen han träffar Consuela (Penélope Cruz), en kvinna minst trettio år yngre än han själv som han inleder ett förhållande med. Hans liv och värderingar ställs på ända och han känner inte längre sig så säker på tillvaron som han en gång gjort. Hans livslånga kamratskap med poeten George (Dennis Hopper) mynnar ut i oändliga samtal om vad livet egentligen handlar om och hur man ska bemöta det på ett oklanderligt sätt – om det nu finns något? Eller är det frågan om att leva i nuet och ta varje tillfälle i akt att fånga lyckan – innan det är för sent? 

Slår man upp ordet elegi som titeln blir översatt till svenska får man ungefär fram att det betyder klagosång eller dikt med klagande innehåll. I Svenska Akademiens Ordbok tar man det ett steg längre och nyttjar beskrivningen av skiftande, mer eller mindre patetiskt, ofta klagande eller ero­tiskt innehåll och man får nog säga att den beskrivningen fångar andemeningen av den här filmen ganska bra!

                     

Berättelsen sker i monologform, det vill säga strikt sett från Kepesh synvinkel. Det är hans tankar och fantasier som visualiseras och hela handlingen utspelar sig från hans synvinkel. Att olika mindre roller får komma till tals emellanåt och reflektera sina tankar till åskådaren blir en bra krydda till filmen och visst kan man ta intryck av hur dessa personer mår eller reagerar i olika situationer, men handling kretsar likväl kring Kepesh och hans problem, eller ska vi säga rädsla för mänskig interaktion och ansvar för någon eller något annat än sin egen frihet.

Men det här är också en film om åldersnoja, åtminstone tolkar jag den så. Kepesh är rädd för att åldras och tar emellanåt varje tillfälle i akt att påpeka den stora åldersskillnaden mellan honom själv och Consuela. Han oroar sig över detta till den milda grad att han faktiskt kväver förhållandet och att se honom våndas över detta i sin egna inre kamp anknyter verkligen till filmens titel.

Skådespelarmässigt funkar filmen utmärkt, vem hade trott något annat om Ben Kingsley? Men även Penélope Cruz gör bra ifrån sig medan Dennis Hopper, i sin förvisso ganska lilla roll, är förvånansvärt svag. Dock vill jag hävda att han faktiskt står för den kraftfullaste scenen i hela filmen där han verkligen känns hur inspirerad som helst. Det blev en våldsam känsloanstormning för min egen del när han plötsligt blommar ut och levererar med en sådan inlevelse som bara en skådespelare av hans kaliber klarar av.

Till filmens nackdel, hur bra jag än tycker att den är, måste jag tyvärr hålla längden, då det blir en smula segt framåt slutet. Jag tycker inte man fastnar i fällan att trycka ned sensmoral i halsen på åskådaren, men det långsamma tempot, som i filmens tidigare skede var en tillgång, blir lite väl långsamt när allting ska redas ut framåt slutet.

Hur det går? Se filmen!

Memory - 2006 - är det möjligt att minnas sina föräldrars minnen genom det genetiska arvet?

Billy Zane tillhör absolute inte det gardet av skådespelare som jag vill kalla för favoriter och då uttrycker jag mig ändå diplomatiskt! Jag tycker han har en stil som gör att alla roller han gör blir mer eller mindre karikatyrer, vilket sällan funkar. I just den här tycker jag att han lägger band på sig, lite i alla fall, och levererar en oftast hyggligt trovärdig prestation. Själva filmen i sig kretsar kring minnet som titeln antyder och filosoferar kring om det är möjligt att minnas sina föräldrars minnen genom det genetiska arvet. Det blir en ganska spännande historia där vår huvudperson (Billy Zane) får se syner av det förgångna, i form av minnen. En seriemördare uppenbarar sig för honom och efter att ha börjat forska kring det hela och hittat miljöer som stämmer in med minnesbilderna han upplever, blir han mer och mer övertygad om att det han upplever är verkligt. Jag gillar upplägget och jag gillar filmen, maskerade mördare han man ju inte få för mycket av, men jag hade önskat att man inte hade gjort slutet så krystat och typiskt. Riktigt hur det hänger ihop vill jag dock inte avslöja. 

7/10