Tenebre - 1982 - Giallo från mästaren själv!

Tenebre

Aka: Tenebrae, Unsane

Regi: Dario Argento

1982

Thriller

Peter Neal (Anthony Franciosa) har just skrivit en ny bok – Tenebre. I samband med detta befinner han sig i Rom för PR-syften. Knappt har han hunnit till sitt hotellrum förrän polisen vill fråga ut honom. Man har nämligen funnit en mördad kvinna tillsammans med några sidor av hans blodiga bok instoppade i munnen. Snart står det dock klart att detta inte är det sista offret i en komplicerad mordutredning där mördare tycks hämta sin inspiration från boken. Peter bestämmer sig efter viss övervägande att det är bra publicitet om han kan presentera några nya ledtrådar i jakten på mördaren för polisen och inleder en egen utredning.

Fans av giallos lär inte bli besvikna på den här filmen, men den är å andra sidan alldeles för välkänd för att ha gått någon riktig fantast av genren förbi. Man kan dock säga att den här nästan följer det förutbestämda mönster en giallo förväntas ha och därför lämpar sig ypperligt som nybörjargiallo för den som vill bekanta sig med genren utan att gå på djupet.

Skådespeleriet är överlag mycket bra och förutom Anthony Franciosa i huvudrollen får vi också njuta av Dario Argentos dåvarande livskamrat Daria Nicolodi och den karismatiske B-skådisen John Saxon. Tyvärr har inte den senare fått särskilt mycket tid framför kameran och det är lite synd då det är en mycket underhållande aktör att se på.

Men även om skådespeleriet är mycket bra så finns det en del luckor i historien. Den är lika komplicerad som sig bör men då och då anar man ändå en del desperata och krystade försök att hemlighålla mördaren för publiken. Det är naturligtvis inget som sker på bekostnad av våldsamheterna, som filmen har gott om och när stilistiska mord som ledsagas av en tät spänning är filmens största epitet tillsammans med en synnerligen effektiv musik, är det lätt att vara lite extra förlåtande mot en del logiska luckor i handlingen.

Att det finns tillfällen när kameran fladdrar iväg på eget håll och inte tycks göra något som för handlingen framåt får man också leva med. Det kan visserligen vara lite irriterande vid ett par tillfällen men samtidigt fungerar detta trick som stämningshöjare med en ökad spänning som följd och det är ju precis det man vill ha i en film av det här slaget. Transportsträckor mellan de kulminerande scenerna är en vanlig del i genren så det är heller inget att hänga upp sig på. Jag kan också, väldigt ovetenskapligt och mellan tummen och pekfingret konstatera att dessa är färre i den här filmen än i många andra giallos.

Har du inte sett där här filmen så föreslår jag att du gör något åt det genast, för den är alldeles för bra för att gå obemärkt förbi!

Verklighetsbaserade - RAID ON ENTEBBE - 1976

Raid on Entebbe

Regi: Irvin Kershner

1976

Drama/Action

Ett flygplan blir kapat av palestinska terrorister. Efter några kursändringar hamnar planet till slut i Uganda. Kaparna ställer kvar att Israel ska släppa ett antal ”frihetskämpar” ur fängelset. Några på listan finns fängslade i andra länder men det är alltså Israel som är kaparnas stora fiende. Eftersom de befinner sig i Uganda verkar President Idi Amin sympatisera med kaparna men hans verkliga agenda är oklar. Ungefär hälften av gisslan släpps och Amin påstår att det är hans förtjänst, att det är han som har förhandlat med kapparna själv. De som är kvar är alla judar och de flesta med israeliskt medborgarskap. Israel vill förstås ha tillbaka sin medborgare men är priset de måste betala, frisläppandet av de namngivna terroristerna, för högt att betala? En millitär operation inleds – operation åskvigg – gisslan skall fritas med våld!

Det här är en av de ”försvunna” Charles Bronson filmerna. Jag kanske har letat på fel ställen men jag har inte lyckats hitta den här på DVD förrän alldeles nyligen. Jag är glad att det äntligen har blivit lättillgänglig för det här är verkligen en pärla när det kommer till TV-filmer. Det finns bara en handfull av dem som kommer upp i samma klass som ”riktiga” filmer. Vi har Citizen X, den här och The Park is Mine men inte så många fler. Jag är säker på att jag har glömt någon i skrivandets stund men kontentan är att de är mycket ovanliga!

Ska vi vara riktigt ärliga så är Charles Bronson inte med särskilt mycket, han visar inte sin nuna under första timmen eller så alls. Han har en ganska liten roll, knappast en av de större birollerna ens. Det är också gott om andra kändisar i filmen, det är en riktigt stjärnspäckad sak det här. Vad sägs till exempel om Peter Finch, Martin Balsam, Horst Buchholz, John Saxon, Robert Loggia, James Woods och Yaphet Kotto? Den sistnämndas gestaltning av Idi Amin är magnifik. Det är inte omöjligt att det här är Yaphet Kottos bästa prestation någonsin faktiskt!

Tydligen är filmen baserad på verkliga händelser. Jag känner inte till den så där bra i detalj men det känns i alla fall logiskt. Det verkar vara en berättelse där även de minsta detaljerna, vem som dör vid fritagningen etc. är helt i linje med vad som verkligen hände. Jag kan inte låta bli att störa mig en smula på att de högra officerarnas liv alltid verkar vara mera värt än fotfolkets. Det är förstås inget som är unikt för den här filmen, höga officerare skall sörjas med sorglik musik etc. medan kanonfodret inte ägnas någon större emotionell tanke. Det är säkert historiskt korrekt i det här fallet (nej, jag tänker inte gå in på detaljer) men jag kan inte hjälpa det. Ett liv är ett liv oavsett hur många stjärnor man har på axlarna. Jag inser förstås att detta egentligen inte har med filmen som sådan att göra men jag kan inte hjälpa det! Det är å andra sidan det enda negativa jag har att säga om filmen!

Det är alltså en film som ligger väldigt nära perfektion. Jag är aningen kluven när jag ska betygsätta den. Borde jag betrakta problemet som så stort att jag kompenserar för det i betygsättningen eller inte? Jag vet faktiskt inte. Det är givetvis en aspekt som påverkar underhållningsvärdet negativt. Jaja… Jag ger den…:

9/10

This review is avalible in English HERE.

Recension: Hands of Steel - 1986

Hands of Steel

Regi: Sergio Martino

1986

Action/Sci-fi

Alltsammans börjar med ett mord på pastor Arthur Mosely (Franco Fantasia). Mördaren råder dock inte över sina handlingar utan är programmerad att utföra dådet enligt instruktioner. Han är 70 procent maskin och bara 30 procent människa men 100 procent dödsmaskin. Det är åtminstone vad hans ”tillverkare/utvecklare” tror. Men sanningen är den att någon gjorde ett fatalt misstag under processen och att Paco Queruak (Daniel Green), som han heter, har mer mänsklighet kvar än vad någon kunnat ana. Han misslyckas därför med sitt uppdrag och blir själv ett villebråd. Nu är både stormagnaten Francis Turner (John Saxon) som ligger bakom alltsammans och FBI ute efter honom. Han måste fly och söker en fristad hos den vänliga Linda (Janet Ågren). Men tiden hinner snart ifatt honom och han måste kämpa för sin egen och för Lindas överlevnad.

Det tar förvisso några scener innan insikten är helt klar, men det här är en stenhård film! Det råder ingen som helt tvekan om det. Den är fylld med machotestosteron till den mildra grad att rummet nästan börjar lukta lite illa när man tittar på filmen. Det är absolut inget negativt det betyder bara att filmer når igenom TV-rutan på ett ovanligt bra sätt. Det är mycket underhållande att se på även om manuset är taffligt och skådespelarna spelar över en smula.

Men att spela över behöver heller inte det vara något negativt, inte om man är medveten om det i själva filmskaparprocessen, och det upplever jag att Sergio Martino har varit i det här fallet. Det gör inget att George Eastman spelar över som han gör, det ger bara lite extra höjd åt filmen och han är ju för övrigt riktigt fabulös på det han gör! Är han Italiens svar på Charles Bronson? Och faktum är att det skådespelarmässigt fungerar ovanligt bra. Jag är väl inte riktigt förtjust i John Saxons insats men han har ändå en mindre roll och kan lätt ignoreras.

Nej, det mest intressanta är filmens futuristiska handling, den ska ju utspela sig 1997, ett årtal som vid filmens skapelse låg några år framåt i tiden. Hmm… Låt oss säga att 1997 inte riktigt såg ut på det sättet, men en del gissningar har de lyckats rätt bra med! Intressant är också machomaktkampen mellan filmens huvudroll Paco (Daniel Green) och George Eastmans Karaktär Raoul. Vad kan vara mer macho än armbrytning? Synnerligen underhållande!

Det är inte svårt att uppmärksamma likheterna med James Camerons The Terminator från 1984, filmen där Arnold Schwarzenegger fick sitt definitiva genombrott. Och om man tar en av filmens alternativa titlar – Return of the Terminator, med i beaktandet står saken helt klar! Det är fullständigt uppenbart att det kommit inspiration från just den filmen när denna skapades, men det gör ingenting. Det är underhållning och det är det viktigaste. Om man sedan har kopierat någon enstaka scen är mindre viktigt. Förresten så finns det en ganska tydlig referens till Ridley Scotts Blade Runner också! Men jag ser detta mer som en hommage än som ren stöld! Kort och gott en kul och underhållande film, precis så som det ska vara!