Vi tre debutera – 1953 – I regi av Hasse Ekman

Ska man vara riktigt krass är det här egentligen inte frågan om något annat än en romantisk komedi. I alla fall det mesta av tiden, den tid som inte utgörs av tragedi. I korthet handlar filmen om tre unga författare, diktare, som alla har skickat manuskript av sina verk till bokförlaget. Nu har just de tre valts ut till förlagets årliga tre debutanter. De kommer från olika samhällskikt och kanske inte alltid kommer så bra överens som de borde. Åtminstone inte Ludvig Lans (Sven-Eric Gamble), som kommer från det nedre samhällsskiktet och egentligen är sjöman, och Lillebror Brummer (Per Oscarsson) som är son till direktören på firman där Ludvig just nu tjänar sitt uppehälle som cykelbud. Emellan dem finns Lo (Maj-Britt Nilsson) som försöker hålla dem sams.

Eftersom filmen, som bygger på en pjäs av Herbert Grevenius, behandlar de olika samhällsskikten blir det kulturkrockar här och där. Det är klart att den rike direktörssonen inte har samma erfarenheter som den fattige sjömannen och filmen gör också en poäng av detta. Men den gör också en poäng av att man kanske inte ska döma andra utifrån var de kommer och vilka erfarenheter de har. En vänskap kan utvecklas i de märkligaste sammanhang, även om förhållandet ibland kantas av slagsmål och hårda ord.

Man får väl också kalla det för triangeldrama; rik man blir kär i dansös, dansös blir kär i fattig man och fattig man vill inte binda sig. Det är förstås också detta som betyder bråk. Missförstånd karlarna emellan om vilka förutsättningar som gäller.

Det är absolut inte så att jag är någon expert på äldre svenska skådespelare men det finns onekligen några kända namn som medverkar i förbluffande små roller. Åke Grönberg, Karl-Gerhard som sig själv och Inga Gill. Utan att nämna några namn tycker jag mig känna igen några jag inte kan namnge också men jag lägger inte någon större vikt vid det. Det är klart att det är kända ansikten i filmen, det vore väl nästan konstigare annars – eller hur?

Det finns en allvarsamhet över filmen som kanske gör den lite för tung. Det är inte bara en film som passerar förbi när man ser den. Det är tre människoöden som gestaltas och jag är inte säker på att något av den i slutändan egentligen är lyckligt. Det kanske verkar så till en början, men innerst inne finns det något som gnager. Så är det nog hos de flesta av oss, det yttre är kanske inte alltid den vi egentligen vill förknippas oss med i första hand.

6/10

Vaxdockan – 1962 – som en knytnäve i mellangärdet!

Det här är en film som jag har sneglat på i flera år men av någon anledning aldrig blivit färdig till att införskaffa och se. Tack vara Klubb Super 8 är det dock möjligt att se den i hemmets lugna vrå och det tackar jag för! Det är nämligen en aningen bortglömd film i mina ögon. Nu är det ingen hemlighet att jag håller Arne Mattssons filmer högt och därigenom kanske jag inte kan vara helt objektiv när det gäller en sådan bedömning. Alla filmer av Arne Mattsson, utom möjligen Hillman-filmerna, tycks mig få för lite uppmärksamhet.

Mer uppmärksamhet borde också Per Oscarsson få för sin roll i denna. Han är helt magnifik och inte alls så där virrig och hispig som jag förknippar honom med. Kanhända beror det på att den här filmen gjordes några årtionden före de roller som jag sedermera kom att främst förknippa honom med; som polischef Jörgensen i Polisen i Strömstad och så hans roll i Göta Kanal förstås. Han hade en bred repertoar, låt oss heller inte glömma att han klädde av sig i Hylands Hörna. Här är det dock fråga om en nattsvart tolkning av den sinnessjukdom det mesta av filmen kretsar kring.

Lundberg, som spelas av Oscarsson, är en nattvakt som är så ensam, så ensam. Det ligger väl i hans personlighet att tycka synd om sig själv och inte släppa någon riktigt in på livet kanske. Någonstans slår det över för honom. Han anmäler ett inbrott under sina nattpatruller och rapporterar att han sett någon bära bort en skyltdocka, inget annat. I själva verket är det han själv som gömt undan dockan och när allt blåst över tar han hem den till sig, till sin gråa trista lilla lägenhet. Han börjar tala med dockan, klä den och förälskar sig i den. Dockan är den enda som förstår honom säger han. Så småningom börjar han slarva med hyran, strunta i att gå till jobbet osv. Och dockan blir för honom l.e.v.a.n.d.e!

Om man nu resonerar att Mario Bava och Dario Argento inspirerades av Mattssons filmer är det väl inte särskilt långsökt att tro att Vaxdockan stod som inspirationskälla när det gällde William Lustigs Maniac från 1980. Det här är visserligen inte en så våldsam film men själva ångesten kring det kvinnliga könet är närvarande! Här finns heller inget så kraftfullt crescendo att det leder till den typen av våldsamheter som i Maniac. Det spelar ingen roll. Det här är en effektivare film! Slutet känns som en knytnäve i mellangärdet och det finns inget som talar för att Lundgren någonsin ska bli fri från sin förälskelse, att han någonsin ska blir ”frisk”, bli som alla andra.

Jag gillar filmen skarpt! Den kanske känns lite daterad i och med att språkbruk i film förändrats en hel del sedan 60-talet. Det låter lite krystat om man tittat på den idag. Å andra sätt känns den också oerhört modig för sin ålder. Jag kan till exempel inte redogöra för hur mycket kläder Gio Petré har på sig. Under vissa ögonblick verkar hon vara helt naken under det tunna tygstycke som skyler henne. Det är också intressant att se hur man löst problematiken med att både ha en genuin skyltdocka och en skådespelerska i samma roll. I och med Mattsson kameraåkningar utan klipp måste man ibland byta ut denna ”på språng” så att säga.

8/10

Polisen i Strömstad – Fem miniserier från 1982-1996!

Jag har tidigare skrivit om två av de här miniserierna – de två första: Polisen som vägrade svara och Polisen som vägrade ge upp. Nu har jag även sett de övriga tre i samma serie miniserier och tänkte helt sonika slå ihop mina intryck till en enda text.

Först och främst måste jag konstatera att det är tämligen stor skillnad mellan dem i kvalitet. Generellt skulle jag vilja säga att de blir bättre och bättre ju mer åren går. Det vill säga att de senare är bättre än de första. Det stämmer väl på sätt och vis. Man har lärt sig lite längs vägen kan man tycka. Och det har man, det är inte samma misstag i slutet av serien som det är i början. Poliserna är allt som oftast genomkorkade fortfarande och karaktärerna är mer underhållande som parodier än som något man kan ta på allvar i en spännande polisserie.

För särskilt spännande är det ovanligt att det blir. Fallen är ofta ganska enkla egentligen men det tar långt tid att komma till skott för polisen. I det avseendet är det kanske realistiskt, men om man ska till att jämföra med andra polisfilmer är det inte särskilt representativt. Ofta är det mer nostalgi än kvalitet om man ska vara riktigt ärlig.

Något som är kul att det faktiskt förekommer en hel del kända ansikten som svischar förbi i mer eller mindre små roller. För att nämna några kan vi ju ta Lars Väringer och Carl-Einar Häckner i Polisen och Domarmordet. Per Ragnar medverkar i Polisen som vägrade ta semester och i den sista miniserien Polisen och Pyromanen kryllar det av kändisar i mindre roller. Bland annat ser vi Siwert Öholm och Lasse Brandeby i cameos, helt utan repliker.

Att försöka räkna ut hur det ligger till är en blandning av meningslöshet och självklarhet egentligen. Det kan vara precis så man tror att det ligger till eller hur omständigt och långsökt som helst. Det är inte riktigt det som är poängen med de här miniserierna. Det har nog aldrig varit tydligare att det är persongalleriet och skådespelarnas samverkan med varandra som är det underhållande. Inte minst när det gäller Stefan Ljungkvists karaktär, den något tröge polisman Evald Larsson. Denne blev föresten omåttligt populär hos svenska folket när serierna ursprungligen gick på SVT. Det är inte svårt att förstå varför. På något sätt verkar det alltid som att en underdog får sympatier och man kan väl inte påstå att de andra poliserna är särskilt snälla mot honom. Det är helt enkelt synd om honom…

Som en röd tråd genom hela serien finns också Evald Larssons Pistolskytte VM för poliser som han aldrig kommer iväg till. Han lyckas alltid skada sig på något vis så att han inte kan delta. Det är just denna och andra komiska sidospår som gör serierna till vad de är. Lika röd tråd är att han faktiskt lyckas charma fruntimren i bygden hur lätt som helst. De andra är förundrade över hans metoder! Till syvende och sist är det en mycket dedikerad polisman och det får han tillfälle att bevisa gång efter gång utan egentligt gehör från kollegorna.

Jag gillar serien men det är som sagt lite skillnad på kvaliteten. Den sista miniserien är nästan hur bra som helst medan ett par av de andra håller högst medelmåttig klass. Det som det oftast brister på är slagsmålsscener med onödigt överdramaturgisk musik. Så nu vet ni det. Även om det finns en komisk ton genom hela serien är det knappast meningen att det ska vara det pekoral som det faktiskt blir när man tar i alldeles för mycket med dramaturgin. På det hela taget tycket jag dock att man borde införskaffa boxen, inte minst av nostalgiska skäl om man är tillräckligt gammal.

Polisen i Strömstad: Polisen som Vägrade Ge Upp – 1984 – Mer Nostalgi!

Den här är gjord två år efter föregångaren Polisen som Vägrade Svara. Det är en klart bättre historia och det märks att alla de inblandade har lärt sig lite av den förra serien. Överlag är skådespelarna bättre i den här jämfört med föregångaren och jag gissar att man haft tillgång till en bättre regissör den här gången. Det finns fortfarande några scener eller klipp som är rejält töntiga men det var kanske inte bättre ställt med svensk TV på den tiden?

Den röda tråden men Larssons medverkan i Pistolskytte VW för poliser är bibehållen och han kommer inte iväg den här gången heller. Jag tycker nog att hans kollegor är lite väl elaka mot honom. Visst är han lite bakom men han har ändå en tendens att springa på just de bevis som saknas för utredningen.

Den här gången handlar det om ett försvinnande som anmäls någon vecka efter att frugan har varit borta. Vi som åskådare vet att hon egentligen är död men polisen vet ingenting. Misstankar om att allt inte riktigt står rätt till väcks dock tidigt hos Jörgensson som inte riktigt kan sätta fingret på det. Och för den delen har vi inte alla pusselbitarna heller. Det dröjer innan vi får veta precis hur alla turer kring fallet ligger till och Kronborg får till och med åka på en tjänsteresa till grekland för att följa upp ett av spåren.

Det är mycket svartsjuka och utpressning inblandat i den här historien som är mer lik en deckarhistoria än den föregående serien. Här handlar det ju trots allt om att lösa ett fall snarare än att vänta ut några rånare.

7/10

Polisen i Strömstad: Polisen som vägrade svara – 1982 – en nostalgitripp!

Det här är en filmserie eller snarare en serie miniserier som visades på TV när det begav sig. Jag var tolv år när den här spelades in och jag har ingen aning om hur gammal jag var när den visades. Jag minns dock tydligt att jag såg den med stor förtjusning och kände väl såsom alla andra lite sympati för Evald Larsson, gestaltad av Stefan Ljungkvist, den lite enfaldige men oerhört dedikerade polismannen.

När man ser det här i dagens ljus slås man direkt av hur oerhört mycket 80-tal det är. Klippen i slagsmålsscenerna är fruktansvärda och det är under stundom hur löjeväckande som helst. Åtminstone i det första av den fyra avsnitten som miniserien håller på. Dialogen är så tafflig att man emellanåt har svårt för att ta den på allvar och karaktärerna är ibland så korkade att det inte går att göra något annat än att gapskratta åt alltsammans.

Bland skådespelarna märks, förutom Stefan Ljungkvist, Per Oscarsson samt en sjuhelsikes massa kända ansikten som det är lättare att känna igen än att sätta ett namn på. Jag tror det är lättare att räkna upp de man inte känner igen faktiskt. Många är mycket unga, som Lars-Erik Berenett till exempel. Det var med nöd och näppe jag kände igen honom och hade det inte varit förresten så kanske jag inte hade lyckats. Alla är verkligen inte bra, men det är frågan om man ska lasta dem för det. Snarare är det en konsekvens av sniken TV-produktion än något annat.

Att kalla historien för en deckare eller thriller vore att ta i. Det är visserligen ett kriminalfall men det är till formen mest relationsdrama och det känns nästan som ett examensarbete av någon sort. Hade det inte varit för nostalgivärdet hade jag förmodligen inte ens sett klart första avsnittet. Men nu finns det trots allt ett sådant värde och det är dessutom mycket högt. Jag ska inte säga att jag inte blev besviken för mina minnen från serien var mycket lovande. Det var inte riktigt lika bra som jag hoppades… men nostalgin är fantastisk!

7/10

Midsommer - 2003 - Per Oscarsson och Tuva Novotny

Midsommer

Regi:  Carsten Myllerup

2003

Thriller/Drama

Sista skoldagen är Christian (Kristian Leth) och hans lillasyster Sofie (Lykke Sand Michelsen) på väg till en fest för att släppa loss tillsammans med sina vänner. Festen är ett välkommet tillskott i Christians tillvaro av studier och skola. Mitt under festen byts dock lycka mot sorg och tragedi när Sofie begår självmord under mystiska omständigheter. Två månader senare ska vännerna åka till Sverige för att fira midsommar. De tror att ett miljöombyte är det bästa för Christian som fortfarande inte kommit över systerns plötsliga död. Christian börjar emellertid att se syner och hans hjärna spökar med honom, eller är det kanske på riktigt det spökar?

En mycket bra inledning gör att man blir tillräckligt nyfiken för att behålla intresset filmen igenom. På ett intelligent sätt pendlar filmen mellan galenskap, ångest och mer övernaturliga  teorier; om livet efter detta, andar och rena spökerier. Bildspråket är ganska kallt och iakttagande vilket gör att skådespelarna får mera utrymme. Över lag tycker jag att alla funkar ganska bra i sina roller. Bäst är Kristian Leth i huvudrollen som Christan, man får aldrig riktigt grepp om honom. Är det hans ångest över systerns självmord eller något mer övernaturligt som ligger bakom? Klart står i alla fall att han har väldiga problem med att släppa taget, något som hans vänner kanske lyckats bättre med. Åtminstone ger de sken av det och försöker desperat att hjälpa sin vän att göra detsamma.

Laura Christiansen imponerar även hon och gestaltar en mer eller mindre svartsjuk Trine. Kanske inte så konstigt eftersom Christian ofta kan tyckas beté sig som ett svin. Det  är inte så dramatiskt som det låter, det handlar mer om fint skådespeleri och blickar. Stämningen är ofta tryckt och man anar en saknad av Sofie i nästan varje scen. Något som är helt naturligt när någon som man tagit för givet inte längre finns i livet.

Tonen som sätts redan i öppningsscenen håller i sig filmen igenom och är väldigt tät. Att säga att det är spännande vore att ta i för filmen är ganska så förutsägbar. Det hindrar förstås inte att man blir rejält överraskad i slutet och det finns en hel del skrämselscener i filmen. Såna som är designade just för att tittaren SKA hoppa till. Oftast har de ingen egentlig mening och fyller bara ut filmen, något som de faktiskt gör ganska bra.

Jag ger ett mycket bra betyg åt den här Danska filmen som faktiskt innehåller svenska skådisar också. Personligen älskar jag Per Oscarsson men Tuva Novotny är också utmärkt. Hon har också den större rollen av de två.

Danskarna har ganska länge varit bra på att göra den här sortens film och inget pekar på någon förändring. Vi svenskar kanske borde ta lärdom och producera nåt i den här stilen. Vi är ju å andra sidan väldigt duktiga på Polisthrillrar, något som få andra länder klarar.

Recension: Flickan Som Lekte Med Elden - 2009

Flickan Som Lekte Med Elden

Regi: Daniel Alfredson

2009

Thriller

Lisbeth Salander (Noomi Rapace) har varit borta från Sverige en tid men är nu tillbaka för att se till att hennes övervakare sköter sig enligt deras ”överenskommelse”, eller rättare sagt med den hållhake hon har på honom. Samtidigt börjar Mikael Blomkvist (Mikael Nyqvist) arbeta med Dag (Hans Christian Thulin), som har gjort grundliga efterforskningar i sexhandelsträsket och står i begrepp att avslöja flera tunga namn i samband med den trafficking som detta innebär. Plötsligt hittas Dag och hans flickvän, som är i stånd med att publicera en avhandling i samma ämne, mördade. Lisbeth blir snabbt huvudmisstänkt då hennes fingeravtryck finns på mordvapnet, som för övrigt tillhör hennes övervakare Bjurman (Peter Andersson) som också hittas mördad!

Det är ett tufft och otacksamt jobb för Daniel Alfredson att ta över rodret från Niels Arden Oplev som regisserade den första filmen i trilogin – Män Som Hatar Kvinnor, som alla, inklusive mig själv, verkligen älskade. Och inte nog med de förväntningar alla har på filmen, han har sannolikt haft en betydligt mindre budget att jobba med då filmen ursprungligen var tänkt för TV.

Men jag tycker han lyckas bra! Filmen är tät och intressant och fördjupar oss i karaktären Lisbeth Salander. Låt vara att Noomi Rapace inte är fullt lika knivskarp i rollen den här gången, men det är ju å andra sidan inte någon nyhet längre heller. Man har förväntningar på rollkaraktären som saknades i första filmen där regissören åtnjöt lyxen av att kunna introducera karaktärerna och chockera oss en smula med dem. Här väntar vi oss istället vad som ska ske och Lisbeths våldsamheter kommer lite i skymundan.

”Jag är helnöjd måste jag säga”

Däremot får vi, som jag nämnde förut, mera kött på benen kring hennes bakgrund och det gillar jag. Att jag såg fram enormt mycket mot den här filmen efter att ha sett Män Som Hatar Kvinnor var jag väldigt tydlig med men det vet i tusan om jag inte ser ännu mer fram emot sista av avslutande delen i trilogin – Luftslottet Som Spränges, nu! Flickan Som Lekte Med Elden var egentligen bara en mellanfilm som gav oss några få svar men var historien kommer att sluta får vi allt vänta på!

Skådespelarna runt omkring Noomi Rapace fungerar ganska bra. Den svenska skådespelareliten är väl inte fullt lika närvarande den här gången men Lena Endre och Per Oscarsson går det inte att klaga på, och inte på Mikael Nyqvist heller! Däremot är det lite si och så med de lite mindre rollerna. Flera av dem är ganska bedrövliga och det drar väl ner intrycket en smula kanske. Förresten så medverkar Paolo Roberto i en liten roll – som sig själv, och sådana grepp är ju alltid trevliga även om han inte imponerar så där väldigt.

Hur som helst är det en riktigt stabil film som utan vidare konkurrerar med och kanske till och med passerar det flesta svenska polisfilmer de senaste åren. Den har ett djup som dessa filmserier nästan helt saknar vilket skapar en spänning och ett personligt engagemang hos åskådaren. Jag är helnöjd måste jag säga och då är det här ”bara”, som jag nämnde tidigare, en mellanfilm!

Tysta Leken - 2011 - Det här är en film som behövs!

Tysta Leken

Regi: Görel Crona

2011

Drama

Tre kvinnor som inte känner varandra och inte tycks ha något gemensamt ärver ett hus efter Dolores, en dam som det inte vet vem är. En efter en anländer de till huset för att gå igenom vad som finns och kanske forska lite i vem Dolores egentligen var. Trots att de har ärvt huset är det sedan ett tiotal år bebott av en man – Christian, som inte vill lämna ifrån sig sitt hem till de tre kvinnorna. Man huset gömmer något… Något fruktansvärt som knyter samman alla människorna till sitt öde.

Det här är Görel Cronas debut som manusförfattare och regissör och jag tycker att resultatet har blivit ganska bra. Hur mycket regi de erfarna skådespelerskorna Maria Lundkvist och Carina Lidbom har behövt är svårt att säga men de sköter sig och även den tredje kvinnan som spelas av Malin Arvidsson. De tre är verkligen inte ett dugg lika på något sätt och efter ett tag kommer det fram att den ena är präst, en jobbar som barnpsykolog och den tredje på krogen. Det är också de sidor vi får se kan man säga. Antonia (Malin Arvidsson), som jobbar på krogen, är den mest utåtvända av dem och beter sig kanske lite slampigt. Det är åtminstone vad Sassa (Maria Lundkvist) tycker. Hon i sin tur tycks vara i stort behov av att uppsöka en egen psykolog då hon uppenbarligen förtrycker något inom sig själv. Så har vi Birgitta (Carina Lidbom) som är lite glad och förstående som en präst ska vara. Bra casting på alla tre skulle jag vilja säga! Vi ser också Per Oscarsson i en mindre roll och om jag inte är helt fel ute blev det här hans sista film.

Och så har vi Christian (Bengt Braskered) som bor i huset också. Han verkar från början lite trevande trevlig men det blir snart uppenbart att han inte vill ha kvinnorna i huset och att han inte är särskilt förtjust i planerna som gör upp för framtiden. En ganska stor del av behållning är faktiskt dessa udda och något skruvade karaktärer som efter ett tag börjar störa sig på varandra. Naturligtvis är det också intressant att fundera över vad det egentligen är som pågår, varför de har ärvt huset och vilken gemensam nämnare de har. Tyvärr är det dock som vanligt när det gäller den här typen av dramatiseringar att när man väl får den sista pusselbiten lyckas man inte riktigt att knyta ihop säcken med ett bra avslut. Det känns lite krystat helt enkelt.

Vilka mörka hemligheter de tre har tillsammans? Ja, det får du reda på om du ser filmen. Jag kan lova att det är betydligt mörkare än vad jag hade räknat med från en svensk film i alla fall.

Den här filmen behövs!

8/10