Recension: AnnaLynne McCord i EXCISION - 2012

Excision

Regi: Richard Bates Jr.

2012

Horror/Komedi

Pauline är sjutton år och går i gymnasiet. Att säga att hon är som tonåringar är mest vore att säga en lögn så det avstår vi ifrån. Istället fascineras hon av döden, blod och sex. Hennes våta drömmar ser, ska vi säga –annorlunda – ut mot genomsnittstonåringen. Hon är trött på tillvaron och vill att allting ska vara såsom det ser ut att vara, inget hycklande och hymlande. Hon älskar sin syster som lider av en obotlig sjukdom och behöver en lungtransplantation. Hon hatar sina föräldrars kristna värderingar och har sina egna samtal med Gud där hon berättar att hon tänker bli av med oskulden före äktenskapet och att det dessutom kommer att ske snart. Skulle hon bli gravid kommer hon att göra abort även om hon vet att Gud inte tycker om det. Kort sagt, hon är mycket speciell…

Till en början var jag väldigt kluven inför denna, eller under denna kanske man ska säga. Det känns som att man befinner sig inuti någon sorts delirium och det beror inte på den skruvade handlingen snarare på den stil i vilken filmen är filmad. Det känns lite som man är en åskådare i själva filmen snarare än en som ser filmen utifrån om ni förstår vad jag menar. Och det slog mig faktiskt precis just nu att Pauline tittar rakt in i kameran när hon talar med Gud, betyder det att vi – publiken, är Gud? Försöker Pauline förklara för oss hur hon känner?

AnnaLynne McCord

Jag är djupt imponerad av den förvandling AnnaLynne McCord, som jag skulle säga är en riktigt vacker ung kvinna genomgått för att bli den motbjudande, herpesfulla Pauline. Det är nästan ofattbart att en så pass vacker kvinna kan gestalta något så vidrigt. Mer komplimang kan jag nog inte ge en skådespelare/skådespelerska tror jag. Jag tycker hon gör ett fantastiskt jobb helt enkelt. Men jag är nog faktiskt ännu mer imponerad av Traci Lords som spelar rollen som hennes mamma. Jag vet inte om jag har sett särskilt många filmer med henne men här inser jag att hon helt klart är en skådis att räkna med. Även John Waters och Malcolm McDowell medverkar i mindre roller och gör vad de behöver men det är inte mycket mer än så. Varken bra eller dåligt från deras sida skulle jag vilja säga.

För min egen del hade jag önskat att det var en film med mindre komedi i sig. Det kan vara förlösande att vara så cynisk att det blir en komisk poäng av det men jag hade hellre sett att det var en genomotäck film som inte gömde sig bakom komiken. Det är förstås ingen film som man skrattar direkt åt, åtminstone gjorde inte jag det, men det finns ändå något som tar udden ur skräcken som skulle ha kunnat finnas där. Lite synd, men man får vara nöjd med det lilla.

Hmm, undrar hur blodet smakar?

Drömsekvens

Den som suktar efter våldsamma och blodiga sekvenser får sitt lystmäte tillfredställs här. Paulines drömmar kantas av både våld och blod men framförallt av sex. Att kalla hennes böjelser för nekrofili vore sannerligen ingen större överdrift. Ska vi tala stil så är just dessa scener väldigt estetiskt tilltalade och kanske det som håller upp filmen rent visuellt. Det blir en kontrast mellan Paulines uppenbarelse i filmens vanliga universum och den bild hon har av sig själv i sina drömmar.

Mmm, tampongen full, det är kanske
dags att bli av med oskulden?

Drömsekvens

På omslaget har man samlat en hel del lovord. Det är väl brukligt när det finns mycket gott att säga om en film och det verkar onekligen som att många tycker om den. Jag själv är väl lite mer restriktiv. Det är absolut ingen dålig film på något sätt och den har styrkan av att leva kvar efter att den har tagit slut. Det finns saker och ting att fundera på och klura ut betydelsen av, men jag hade velat ha en lite mer rättfram skräckfilm som åtminstone försökte skrämmas lite mer än den här och det måste jag spegla i betyget.

6/10

Traci Lords

Drömsekvens

Traci Lords

Coco Chanel - 2008 - Hur skapas en modeskapare?

Coco Chanel

Regi: Christian Duguay

2008

Drama

Gabrielle “Coco” Chanel och hennes yngre syster blir tidigt föräldralösa när mamman dör och pappan överger dem på ett kloster där de får växa upp. Efter att hon har tagit sig därifrån vid arton års ålder träffar hon mannen som hon tror är hennes stora kärlek, men när han visar sig ha betydligt mer egoistiska skäl än vad Coco först anat lämnar hon honom och söker efter sin passion – modeskapandet, i Paris. Hon börjar med hattar men utvecklar efterhand sin rörelse genom envishet, kanske visst högmod och sin talang och skapar både parfymen Chanel No. 5 och ”den lilla svarta” klänningen. Det här är historien om hennes liv.

Att det här skulle vara den sanna historien om en av tidernas främsta modeskapare är dock inte helt sant. I början av filmen upplyses vi nämligen om att filmen inspirerats av Coco Chanels liv, vilket är den lösaste former av verklighetsbasering som finns. Men oavsett om det är 100% sanning eller inte kan man inte låta bli att imponeras av den envishet hon visar när hon strävar efter att nå sitt mål. Men samtidigt som den starka kvinnan som lyckats trots alla motgångar, eller kanske tack vare dessa, visas också en bräcklig människa som har svårt att ty sig till andra och som, kanske beroende på sina traumatiska barndomsupplevelser, i grund och botten är väldigt ensam. Hon måste bevisa att hon kan stå på egna ben, om så bara för sig själv.

                                                

Filmen, som är gjord för TV, utspelar sig i två olika tidsperioder. Dels när Coco Chanel (Barbora Bobulova) är ung och hur hon entusiastiskt driver omgivningen mot sina drömmars mål och dels den åldrade Coco (Shirley MacLaine) som försöker göra comeback med en ny kollektion. Jag är imponerade av båda fast på olika sätt. Den äldre versionen är en lysande tolkning av en desperat stjärndesigner som nästan flegmatiskt hävdar sin egen framgång och den yngre en mer entusiastisk version där succén fortfarande ligger framåt i tiden. Man får ta del av de uppoffringar hon faktiskt gör för att nå sitt mål, en del beslut som säkerligen varit svåra att leva med resten av livet men som drivit henne framåt och gjort henne till den hon är. Medverkar gör också Malcolm McDowell som är den äldre versionen av Cocos bundsförvant. Han är alltid bra men han har väl inget direkt att jobba med här egentligen och även om han har lite av Midas Touch är han inte fantastisk. Fast å andra sidan medverkar både han och Shirley MacLaine inte särskilt mycket i filmen, det mesta utspelar sig som en tillbakablick. Detta innebär förstås inte att de är oviktiga för filmens helhet, snarare tvärtom!

Men även om skådespelarna är bra och de känns fullt trovärdiga, åtminstone i de viktiga rollerna, så är det själva historien som driver filmen framåt och berör alla möjliga känslor. Man är tagen av Chanels framåtanda och hur hon alltid lyckas hitta inspiration i motgångarna. Dessutom är det alltid trevligt att se någon lyckas mot alla odds. Det finns också en kärlekshistoria inbakad i filmen, eller flera egentligen men bara en som är riktigt central, och denna griper verkligen tag i tittaren och får honom/henne att komma i kontakt med sina egna känslor.

Det här var egentligen en film som skulle kunna ha fått vår utmärkelse Creme de la Creme och det var väldigt nära att den fick det också, men det är ett par lösa trådar som förblir oförklarade eller glöms bort i det stora hela som jag stör mig på, så den här filmen får nöja sig med att få ett hedersomnämnande och att vara bland de absolut bästa filmerna jag har sett i år!

Recension: Caligula - 1979

Caligula

Aka: Caligola

Regi: Tinto Brass

1979

Drama

Den romerska kejsaren Tiberius Ceasar börjar bli till åren kommen. Vid den respektabla åldern av sjuttiosju år kallar han till sig sin enda levande arvinge – Caligula. Om det är för att mörda honom och därigenom göra sig av med det sista hotet mot sitt eget liv eller för att inviga Caligula i maktens hemligheter är inte helt klart. Under besöket avlider dock Tiberius och Caligula blir ny romersk kejsare. Därigenom börjar en tid av allehanda galenskaper såsom att utnämna sin häst till senator, utropa sig själv som Gud och dessutom öppna en statlig bordell där senatens fruar tvingas agera horor för att bättre på Roms ekonomi. Förutom detta tar han naturligtvis alla tillfällen akt för att mörda alla hot mot hans makt och fienderna blir bara fler och fler…

Filmen är så förknippad med explicita sexscener att man ofta glömmer bort filmens övriga kvalitéer. Att det är ett lysande manus om Romarikets maktstruktur med enorma påfrestningar på maktens högre positioner med tillhörande megalomani, paranoia och byråkrati. Eller att det är ett storslaget kostymdrama som känns riktigt tidsenligt även om miljöerna i en eller två scener känns aningen konstgjorda. Detta kompenseras dock av mängder av storslagna och i det närmaste episka avsnitt. Sexet är dessutom endast utpräglat tydligt vid några få tillfällen. I övrigt är det naturligtvis lite mer närgånget än vad Hollywood skulle tillåta, men så här tjugofem år efter filmens premiär är det inget man höjer på ögonbrynen för. Åtminstone inte om man redan ögnat igenom några av de mer kontroversiella filmerna i filmhistorien.

Men det är väl lika bra att ta tag i sexscenerna med en gång så vi får det överstökat. Det finns något enstaka fall av penetrering, en eller ett par scener med cunnilingus och några fler med fellatio. Det senare torde också vara det lättaste att visualisera på film av naturliga orsaker. Dessa scener inkluderar dock inte huvudskådespelarna utan är scener som lades dit i efterhand av producenten Bob Guccione.

Men för mig är alltså detta av underordnad betydelse även om många av scenerna helt klart hjälper till att skildra den romerska maktens dekadans och osedlighet. Galenskapen och omoralen börjar dock inte med Caligula tre år vid makten. Nej, den är närvarande redan när vi för första gången får en inblick i hans föregångare Tiberius Ceasars hov. Visserligen har vi då redan inledningsvis fått reda på Caligulas incestuösa förhållande med sin syster men det sker nästan lite lekfullt och känns inte riktigt på allvar. Först senare ställs det bortom allt tvivel att hon är hans enda sanna kärlek.

Men storslagenheten är alltså den här filmens styrka. Redan från början är illusionen av pampigt hov slående och som jag inledningsvis sa så är studien av den romerska maktstrukturens förräderi, baktal och paranoia lysande. Den blir inte heller sämre när Caligula irrar omkring på Roms brokiga gator i jakten på sitt eget förstånd eller ett uppvaknande. Detta kan utan tvekan liknas vid Dantes vandring allt längre ned i infernot i den Gudomliga komedin och är en av filmens mest brillianta scener.

Rekommenderas alla dar i veckan – OM du klarar av lite kontroversiellt sex!

The Barber - 2001 - Psykopati med Malcolm McDowell

The Barber

Regi: Michael Bafaro

2001

Thriller

I norra Alaska ligger den lilla staden Revelstoke, en plats så ödlig att den inte ens finns med på många kartor. Halva året är nästan helt mörkt och detta bidrar kanske till den något lågmälda stämningen i byn. Folk retar upp sig på småsaker men samtidigt behöver man inte så mycket för att bryta vardagens tristess och bli smått amuserad. Då ett lik plötsligt upptäcks förändras staden och spekulationer om vem mördaren kan vara blir verklighet hos alla och envar. Dexter Miles (Malcolm McDowell), som är stadens barberare, är fascinerad av allt detta skvaller som tycks passera genom hans lilla frisersalong. Allt eftersom utredningen fortgår kommer man allt närmare sanningen. Det finns en brutal mördare i byn men ingen vet vem, kanske en främling på genomresa, kanske din närmaste granne.

Att man här valt att låta allt ske ur en persons synvinkel är ett lyckodrag. Malcolm McDowells mycket behagliga men samtidigt känslokalla och beräknande röst är en av filmens stora tillgångar. Man tänker nästan tillbaka med nostalgi på a clockwork orange från tidigt 70 tal. Herr McDowell är helt enkelt brilliant, både som röstskådis och som vanlig skådis. Han tycks ha något av Midas Touch och klarar av att väcka intresse även där inget intresse finns. Jag har faktiskt aldrig sett honom göra ett dåligt jobb och ser man hans namn i rollistan vet man att man åtminstone har en behållning av filmen.

Skådespelarna är annars överlag ganska mediokra men det är inget som gör något då karaktärerna i princip alla är väldigt stereotypiska. Undantaget är just Malcolm McDowell och hans hörbara tankar tar sig ibland intressanta filosofiska vändningar.

Det är redan från början uppenbart vem mördaren men är, men märkligt nog, ändå inte. Det är aldrig riktigt uttalat om man bortser från de allra sista scenerna i filmen. Personligen tycker jag det hade varit roligare om man utelämnat detta helt och hållet och låtit publiken spekulera och sväva i alla fall i en relativ ovisshet.

Julstämningen kommer också väl fram i filmen, kanske med stor hjälp av musiken som både tycks komiskt, spännande och stämningsfull på samma gång. Någonstans i bakhuvudet känns det här som en klassisk julsaga, fast med mörkare och våldsammare handling än vad som brukar anses vara konventionellt.

Filmen har kanske inte fått så mycket uppmärksamhet och kanske förtjänar den heller inte det, då det egentligen inte är en thriller i vanlig mening. Det här är en film om en seriemördare, men också en film om folket i en småstad, om deras hemligheter, eller kanske rent av brist på hemligheter inför varandra. Det är också en film om hur människan påverkas av sin miljö och dessutom tycks det faktum att vem som helst av oss kan vara en kallt beräknande mördare, psykopat eller illgärningsman inte bör glömmas bort belysas. Filmen känns också öppet kritisk till vår fascination av våldsdåd och psykopater.

Halloween 2 (2009)

Halloween 2 (2009) – Det enda jag minns av Rob Zombies första film om Michael Myers är väl i stort sett att jag inte blev vidare imponerad. Många var ju rent lyriska över filmen och även om det kanske bara var ett fåtal fans så ordades det om att det faktiskt skulle vara en bättre film än originalet på flera punkter. Trams sade jag… Nåväl, här är det alltså dags för uppföljaren till nyinspelningen, eller nytolkningen eller vad man väljer att kalla det och jag kan väl konstatera att jag inte är särskilt imponerad av den här heller. Det är absolut inte en dålig film ur en stilistisk synvinkel, det ser ut som en film av Rob Zombie helt enkelt. Problemet är bara att alla hans filmer ser likadana ut och jag står efter ett tag inte ut med dialogen längre. Jag hör ordet fuck i varenda mening – fuck fuck fuck, och det blir ärligt talat lite tröttsamt i längden. Jag förstår att detta ligger i linje med det som Rob Zombie vill skapa men det funkar inte här. Skådespelarna gör heller inga minnesvärda prestationer, det blir platt och trist och ingen tredimensionellitet i karaktärerna. Inte ens min gamla favorit Malcolm McDowell är bra… Vidare finner jag inte mordsekvenserna särskilt upphetsande, i enlighet med den stilistiska filosofin som den övriga filmen har så är det mörkt, rått och brutalt, men det blir lite tröttsamt att se Michael Myers frenetiskt sticka kniven tjugo eller trettio gånger i samma offer. Självklart finns det ljusglimtar i filmen men det är tyvärr alldeles för långt mellan dem! – 4/10


Köp den på Axelmusic!