Recension: Ring Virus - 1999 - The Scariest Ring of them all!

Här kommer ytterligare en recension skriven för några år sedan, innan jag gav efter för påtryckningarna och började sätta ut betyg i mina recensioner.

Ring Virus

Regi: Dong-Bin Kim

1999

Horror

En modern legend om ett konstigt videoband, som dödar dig exakt en vecka efter att du sett det, ryktas längs gatorna. När bandet är slut ska telefonen ringa och en röst tala om att personen har sju dagar kvar att leva, så säger i alla fall legenden. När systerdottern till en journalist dör i liknande omständigheter tvingas journalisten undersöka fallet och hittar mycket riktigt ett mystisk videoband. Trots att hon blivit varnad av ryktet och att hon känner onda aningar börjar hon titta på bandet, en stund senare ringer telefonen…

Känner du igen handlingen? Det är inte så konstigt, för det här är den koreanska varianten, visserligen i samproduktion med japan, av Hideo Nakats succéfilm Ringu. Många gånger känner man också igen sig i filmen, vissa scener är väldigt lika även om lika många också skiljer dem åt. Kanske är det framförallt huvudpersonernas inbördes relationer som är helt annorlunda här, samt det sätt man gestaltar själva sökandet efter sanningen. Ofta känner man en tydligare realism här än vad man gjorde både i det japanska originalet och i den amerikanska remaken. Man skulle nästan kunna säga att det känns som man ville göra en film med en naturlig förklaring till själva mysteriet.

Karaktären Eun-Suh (som i de andra versionerna kallas för Sadako/Samara) känns verkligare än någonsin. Hon tycks inte vara lika ond som hon porträtterats i andra varianter av temat, utan mer som en missförstådd ungdom. Man menar i filmen att hon har både man och kvinna i sig, vilket eventuellt kan tolkas som att hon inte trivs i sin egen kropp (könsbyte). Det är kanske att gå ett steg längre än nödvändigt men det var min spontana reaktion när jag såg filmen. Man kan alltså säga att denna karaktär, vars namn kommer att vara mycket lätt att glömma bort (Eun-Suh), är betydligt djupare än vad man är vad vid från tidigare kontakt med ringmytologin. Mer genomarbetade karaktärer överlag alltså.

Själva bandet som faktiskt inte spelar en lika central roll här, åtminstone inte visuellt sett, är inte lika välgjort som i de andra versionerna av filmen men det gör ingenting eftersom omständigheterna runt omkring inte heller kräver detta. Man fokuserar helt enkelt på andra saker. Självklart är det ändå en viktig del av filmen och ett mysterium ligger helt klart inbakat i bilderna.

Tydligen ska den här filmen vara mer trogen Kôji Suzukis bok än någon av de andra adaptionerna, men jag har inte läst den och kan inte uttala mig om det är korrekt eller inte. Filmens natur är dock ofta mer bok-lik än någon av de andra, man märker en viss skillnad i berättarteknik och att det inte fokuseras lika mycket på visuella effekter. Jag kan inte se någon nackdel i detta då jag anser att det ofta förhöjer spänningen att inte visa för mycket.

En bra film som rekommenderas varmt!

Koreanska REDEYE - 2005

Redeye

Aka: Redeu-ai

Regi: Dong-Bin Kim

2005

Horror

Detta är sista resan för tåget mellan Seoul och Yeosu, inte bara sista resan för dagen utan faktiskt den sista resan för alltid eftersom linjen ska läggas ned. Mi-Sun, som har bytt skift med en arbetskamrat och dessutom är helt nyanställd, anländer och resan tar sin början. Till en början flyter hennes jobb att servera passagerarna tilltugg och olika drycker bra och hon får god kontakt med de övriga anställda på tåget. Passagerarskaran är ganska blandad och militärer på permission blandas med ungdomar som håller på att filma övernaturliga händelser. Bland personalen tycks råa skämt om den hemska olycka som inträffade på linjen några år tidigare florera. Bland de bitska skämten börjar man dock skönja mer och mer allvar och de olika karaktärerna binds samman via denna fruktansvärda händelse. Plötsligt tvärbromsar tåget för att undvika att kollidera med ett barn som befinner sig på spåret. Detta blir startpunkten för allehanda mystiska händelser ombord på tåget och resan kan börja, en resa ombord på spöktåget.

Det här är kanske inte den mest originella spökhistoria som gjorts på film och med tanke på framgångarna som just asiatiska spökfilmer haft de senaste åren får kanske heller inte denna Syd-koreanska film all den uppmärksamhet som den egentligen förtjänar. Det här är en bra film helt klart och det som historien eventuellt saknar i originalitet tar man igen med råge när det gäller stil och finess!

På välkänt maner berättas historien mycket långsamt och karaktärsutvecklingen är verkligen magnifik. Det känns som man verkligen tränger in under skalet på personerna och ingen av deras djupaste hemligheter lämnas orörd. Samtidigt är det här i högsta grad en film där man får bilda sig en egen uppfattning om händelsernas förlopp och förväntar man sig att bli överöst med olika lösningar på mysterierna är man helt fel ute. Det här är en ganska svår film att hänga med i och det formligen kryllar av twists. Dessa staplas ofta på varandra och det är inte alltid helt lätt att hålla reda på vem som är vem.

Personligen tycker jag det här är en av de mest spännande filmerna på senare år och vida överlägsen många av de upphaussade och mer kända filmerna från öst. Jag skulle heller inte tveka att ge den ett toppbetyg om det inte blivit lite väl krångligt framåt slutet när karaktärernas inbördes relationer ska förklaras. Den tenderar också att bli lite seg i detta slutskede av den enkla orsaken att det är lite för intensivt i mittenpartiet och att filmen inte förmår hålla denna intensitet hela vägen.

Spökfilm från Korea när den är som bäst!

8/10