Zu Warriors - 2001 - Martial Arts Fantasy

Zu Warriors

Aka: Shu Shan Zheng Zhuan

Regi: Hark Tsui

2001

Fantasy

Bergen som kallas Zu är mytomspunna, många legender existerar att beskriva det som enligt legenderna bebor dem. Tre klaner, åtskilda från varandra, måste nu samarbeta för att besegra en gemensam fiende – en mäktig demon som kan anta olika former likt en kameleont. All deras samlade kraft och visdom behövs för att förgöra den uråldriga kraften och fienden. Men det är lättare sagt än gjort att besegra och i slutändan måste ultimata uppoffringar göras.

Det här är en film som börjar väldigt seriöst och beskrivande. Det verkar som om ambitionen är att förklara de inbördes relationerna mellan de tre klanerna, skillnaderna sinsemellan och så vidare men ganska snart förstår man att man kommer att snuvas på den konfekten. Det blir uppenbart redan efter några få minuter att filmen inte är gjord helt på allvar och att man faktiskt driver lite med sig själv. Det är klichéer staplade på varandra och man utnyttjar väl dem åtminstone till viss del till sin egen fördel. Det blir dock ingen riktig fantasykänsla utan slutar någonstans med att anta formen av någon sorts ungdomsäventyr eller fantasy.

                                        

Effektmässigt är filmen till en början inte alls imponerande, trots detta har filmen fått utmärkelser just för detta och det blir ett väldigt förvirrat intryck. Karaktärerna är grunda och utan motivation, det är lätt att blanda ihop vem som är vem och det österländska visheten som filmer av den här typen brukar kunna stoltsera med är som bortblåst. Men så är det ju just det, filmen är österländsk och kanske av den anledningen inte helt lätt för oss västerlänningar att förstå sig på. Kanske är det så att man förutsätter vissa förkunskaper i mytologi eller åtminstone ett österländskt tanksätt och har man det i bakhuvudet kanske filmen växer något.

Det är också onekligen så att om man klara att koppla bort de initiala problemen och sedan bara koncentrerar sig på underhållningsfaktorn så blir det hela mycket bättre. När ungefär halva filmen har gått är jag inte längre intresserad av några djuplodade filosofier och jag struntar egentligen i vad filmen handlar om på ett djupare plan. Effekterna i fightingscenerna i denna andra halva är också mycket bättre och klara definitivt av att underhålla.

Totalt sett är jag besviken. Filmen är alldeles för platt, det finns ingen tredimensionellitet överhuvudtaget och nästan oavsett vad man försökt göra är det ett misslyckande. Är det ett exempel i visuellt berättande så är det ett misslyckande och det finns många andra exempel på mycket snyggare filmer från Asien. Är det meningen att man ska hänföras av den fantasifulla handlingen är det ett misslyckande och som saga är det alldeles för osammanhängande och virrigt för att man ska få något vettigt ur det.

5/10

Recension: Seven Swords - 2005 - En storfilm om sju krigare

Seven Swords

Aka: Qi Jian

Regi: Hark Tsui

2005

Action

I 1600-talets Kina efter Chingdynastins etablering är det på grund av diverse rebelliska revoltörer förbjudet att utöva kampsporter och man har deklarerat att straffet mot dem som bryter detta förbud är halshuggning. Naturligtvis finns det dem som utnyttjar denna situation för sin egen vinnings skull. Fire Wind, en gammal besegrad militär från förra dynastin är en sån man och i sin jakt efter rikedom massakrerar han hela byar och inkasserar sedan en belöning per huvud – en nätt liten summa! Byborna i hans nästa by varskos dock av en gammal bödel från förra dynastin och får därigenom tid att förebereda sig. De ger sig av mot Mount Heaven för att söka hjälp av mästaren Shadow-Glow, en eremit som tillika är svärdets mästare. Han beordrar fyra av sina lärjungar att följa de tre byborna och hjälpa dem kämpa mot Fire Winds armé. Han ger dem också sju unika svärd att använda och kampen kan börja!

Jag tillhör dem som känner mig väldigt petig med episka filmer som den här. Jag kan hänga upp mig på små detaljer och hur jag än försöker finns där ibland ingen ursäkt för dessa misstag. Dock vill jag påstå att asiatiska diton generellt håller en högre klass och innehåller färre övertydliga moraliteter och hjältepekoral.

Det här är storslaget, vackert och imponerade, ändå så känns det som om det saknar nånting, nånting som det är svårt att sätta fingret på. Kanske är problemet att det är så svårt att inte jämföra med visuella mästerverk såsom till exempel Yimou Zhangs Hero. Detta betyder ju i och för sig att Hark Tsui nått en bra bit av vägen annars hade ju denna jämförelse aldrig varit aktuell.

Filmen har en tydlig berättelse så man har inte fastnat i fällan att låta storslagenheten ta överhanden över innehållet. Det känns inte som man överdriver med cineastiska effekter utan det känns relativt trovärdigt hela vägen, bara ett stänk av artistisk frihet här och där och mystiken och den österländska visheten har heller inte kommit till korta. Däremot känns det bitvis som om man sett det mesta sen tidigare. Sju kämpar som kommer för att försvara en liten by…hmm… Akira Kurosawas Seven Samurai kanske?

Som jag tidigare nuddade vis så känns det här ganska realistiskt och det gör att stridsscenerna inte är lika innovativa som i en del andra Kung-Fu filmer. Det är visserligen roligt att se t.ex. Jackie Chan hitta på något nytt i varenda film men det tenderar också till att ta överhanden och flytta fokus från en del andra detaljer. Mitt i den här historien finns det till exempel plats för både förräderi och en kärlekshistoria som kanske kan liknas vid ett triangeldrama.

Det här är en skön film som är klart sevärd utan att för den skull närma sig de mästerliga höjderna!