Twin Peaks: Fire Walk With Me - 1992 - Filmen alltså, inte serien!

Twin Peaks: Fire Walk With Me

Regi: David Lynch

1992

Thriller

Vi får följa utredningen av mordet på Teresa Banks som de två FBI-agenterna Chet Desmond (Chris Issak) och Sam Stanley (Kiefer Sutherland) gör. Dessa försvinner emellertid spårlöst och handlingen flyttas till det lilla samhället Twin Peaks istället. Vi får där följa Laura Palmers liv och leverne från en annan synvinkel än den som gjorde oss bekanta med henne i TV-serien. Det är en skrämmande bild som inte väjer för att visa obehagliga sanningar och närgångna skildringar.

Till att börja med måste man nog konstatera att man bör ha sett TV-serien Twin Peaks, som ju gjordes ett par år tidigare, innan man ger sig i kast med denna. Det handlar förvisso om en prequel och utspelar sig således före TV-serien, men avslöjar vissa fakta som skulle förstöra upplevelsen av serien totalt. Med detta i bakhuvudet vill jag också påminna om att även delar ur den här recensionen kan förstöra upplevelsen av serien så läs inte vidare om du inte sett serien och/eller är rädd att få för mycket information. Så där, nu var varningen utdelad!

Jag tycker filmen är lite ojämn! Den har helt klart häpnadsväckande sekvenser som är hur briljanta som helst och som verkligen ger mersmak. Det är intressant att ta del av utredningen om mordet före Laura Palmer (Sheryl Lee) och jag tycker denna del av filmen är den allra starkaste. Det är Lynch i sitt esse och även om Chris Issak inte tillhör skådespelareliten funkar han utmärkt i sin roll. Det är absurditeter staplade på varandra, tillsammans med minst lika udda och skruvade karaktärer som vi vande oss vid i TV-serien. Även Kiefer Sutherland fungerar men ger inte några bestående intryck, en ganska blek biroll med andra ord.

När det sedan växlar över och börjar handla om samhället Twin Peaks och Laura Palmers förehavanden tappar man intresset något. Delvis beror detta såklart på att man redan känner till själva historien och karaktärerna även om vi fått den berättad för oss från ”andra hållet” så att säga. Men även på att det faktiskt inte är lika intressant berättat längre, det blir lite för ”vanligt” och inget som egentligen sticker ut från mängden, frånsett musiken då kanske.

Självklart finns det scener som trollbinder här också och precis som i serien så är det de konstigaste scenerna som är den största behållningen. Ibland får vi återse ”Black Lodge” med sina konstiga rum och röda draperier, där åtskilliga mysterier försiggår, och vi blir inte ett dugg klokare här än vad vi blev i serien. Visserligen vill jag påstå att man faktiskt levereras en del svar, men samtidigt genereras minst lika många nya frågor.

Och det är förstås inte enda gången det skapas nya frågor. I några scener där vi ånyo får stifta bekantskap med Dale Cooper (Kyle MacLachlan) dyker en ny karaktär upp, spelad av popikonen David Bowie, som i princip bara förvirrar och konfunderar. Jag har ärligt talat ingen som helt aning om vad scenen tillför filmen överhuvudtaget, men intressant är det onekligen och det är likadant vid fler tillfällen, inte minst i de drömliknande scenerna i förut nämnda ”Black Lodge”.

Något som är synd, och påverkar trovärdigheten negativt, är att Lara Flynn Boyle, som spelade rollen som Donna Hayward i serien, nu har blivit utbytt mot en annan skådespelerska – Moira Kelly. Inte för att det är något fel på henne eller så, men det vore såklart bättre om alla roller gestaltades av de skådespelare som vi är vana att se ifrån serien. I övrigt vore den kanske kul om några karaktärer till var med, men det är åtminstone ingen annan som blivit utbytt.

Men som jag började med att nämna så är det är en synnerligen ojämn film. I sina bästa stunder är det är det mästerligt och oefterhärmligt men det tenderar också att bli väldigt segt under långa perioder. Lägger man ihop dessa båda ytterligheter hamnar man trots allt en bra bit över medel och jag tycker filmen helt klart är et bra komplement till serien även om jag har lite svårt för att se den står på sina egna ben!

Recension: River Queen - 2005

River Queen

Regi: Vincent Ward

2005

Drama/Action/Krig

Britterna ockuperar Nya Zeeland. Vid den yttersta utposten mot vildmarken lever Sarah O’Brien (Samantha Morton) och hennes familj och trots att hennes far (Stephen Rea) ingår i de brittiska styrkorna förälskar hon sig i en ung maorier – Tommy. Efter en enda natt tillsammans med honom blir hon gravid, Tommy dör, men hon är fast besluten att föda hans son som hon sedan uppfostrar enligt bästa förmåga. De lever idylliskt i sju år men sedan händer något. Boy, som pojken heter, blir kidnappad av sin egen farfar efter att britterna röjt helig mark, allt enligt order. Sarahs kamp för att återfinna sonen är outtröttlig och längs floden lär hon sig känna igen krigets fasor från båda sidor. Hon finner äntligen sin son, men han har nu blivit uppfostrad som maorikrigare och är fylld av hat…

Dvd-omslaget pryds av en bild på en skäggig Kiefer Sutherland som spelar menige Doyle, en roll som han faktiskt gör ganska bra. Hans irländska accent är fullt trovärdig och överlag är jag imponerad av honom. Att han återfinns på omslaget har dock troligare att göra med att han är ett av de mest kända namnen och inte att han på något sätt har en betydande roll. Inte heller Stephen Rea, vars namn också pryder omslaget är särskilt betydande för filmens helhet, men de scenerna han medverkar i är naturligtvis stabila.

                                  

Nä, huvudrollen innehas av Samantha Morton, ur vilkens ögon filmen berättas ur. Stora roller innehas också av Nya Zeeländarna Cliff Curtis och Temuera Morrison (som i alla fall jag lärde mig att älska i Lee Tamahoris: Once were Warriors). Det finns inget att klaga på inom detta område, inte heller går det att gnälla på de mycket trovärdiga gestaltningarna av folket runt omkring, allt från de mindre birollerna till statisterna. Kostymmässigt är filmen suverän och den här ju också vunnit New Zeeland Screen Award, i just detta avseende!

Detta innebär att vi får ta del av en mycket trovärdigt berättad historia, där grymheter hör till vardagen och de magnifika naturbilderna känns äkta. Det är ett mycket vackert foto och framförallt den överskådande bilden, där floden ringlar sig fram som en orm genom landskapet, etsar sig gärna fast på näthinnan. Skönheten och odjuret kan man säga, för krigets fasor gör sig också påminda i idyllen. Britterna som ska trycka tillbaka vildarna och ge plats för fler nybyggare, och maorierna, som vill försvara sitt land och kämpar mot allt vad de kan.

Inte för att detta är en utpräglad krigsfilm på något sätt, för det är det absolut inte, men jag vill inte påstå att det tas ställning, varken för eller emot, någon av de två fiendesidorna. Snarare utmålas själva krigets fasansfullheter. Detta tycker jag är en bra lösning, framförallt då filmen berättas utifrån den berättelse filmens huvudperson ser. Hennes mål är inte att utkämpa eller vinna ett krig, hennes ambition är en helt annan, att få återförenas med sin son och detta är kanske filmens viktigaste budskap. Acceptans för olika synsätt och kulturer så länge kärleken lever. Konsten att leva i harmoni helt enkelt.

Det är inte svårt att se paralleller till allehanda indianfilmer där den vite mannen antingen tillfångatagits av indianerna eller adopterats som en i stammen. Filmer som A Man Called Horse, Little Big Man, Soldier Blue och Dances With Wolves ploppar upp i skallen. Det handlar om var man ska lägga sina lojaliteter, vän kan plötsligt bli fiende och fienden plötsligt den beskyddande tillflyktsort man såväl behöver vid tillfället. Lägger man sin lojalitet hos sitt ursprung eller där man är uppvuxen? Kanske är det så att man faktiskt har möjligheten att, utifrån ett så kallat objektivt synsätt, göra de intellektuella bedömningar som krävs för att avgöra rätt eller fel i en specifik kontext?

Hur det än är med den saken så är det här framförallt en film om integritet, om att välja sin egen väg och stå för den i alla lägen. Att utnyttja situationen till sin egen fördel och att inte vara rädd för att offra både liv och lem för de man håller kära. Kanske kan man också lära sig när det är dags att ge upp och det är kanske detta som är den största vinsten, att förstå när man inte längre kan vinna?

En rörande film!

Mirrors - 2008 - Speglar är fan skrämmande!

Skräckfilmer med speglar har alltid haft en lite speciell plats i mitt hjärta och i synnerhet sedan jag såg en episod ut Amazing Stories, betitlad Mirror Mirror, som fortfarande skrämmer skiten ur mig bara jag tänker på det. Den här är väl inte riktigt lika effektiv och efter första halvtimmen var jag måttligt imponerad. Lyckligtvis växer dock filmen i och med att mysteriet tätnar, man blir intresserad av vad som egentligen ligger bakom och hur upplösningen kommer att bli. Kiefer Sutherland, som spelar huvudrollen, har enligt min åsikt tappat rejält de senaste åren, men gör ändå ett stabilt intryck här. Han klarar av att spela en avdankad polis som kämpar mot sina alkoholproblem. I övrigt är kanske historien lite tunn och om man har sett Into the Mirror rymmer den kanske heller inte några rejäla överraskningar, men i brist på annat duger den. – 6/10.