Thriller – En Grym Film - 1974 - Den mest ökända av alla filmer!

Recensionen har nu ett antal år på nacken och filmen är inte alls lika svårtillgänglig längre. Den har till och med fått release på DVD.

Thriller – En Grym Film

Aka: They Call Her One Eye

Regi: Bo Arne Viberius

1974

Drama

Redan som liten utsätts Madeleine för grova sexuella övergrepp och förlorar talförmågan. När hon många år senare missar bussen får hon istället lift av Tony (Heinz Hopf) som genast smider planer på att använda henne för sina egna syften. Han charmerar henne och bjuder henne på middag med fin mat, champagne och grejer. Allt för att få henne full och redlös. Han ordnar så att hon blir beroende av heroin och tvingar henne att arbete som lyxprostituerad för honom, sköter hon sig får hon sina två påsar heroin om dagen. Till en början är hon väldigt bångstyrig och Tony måste straffa henne, han skär ut hennes ena öga. Nu blir Madeleine mera medgörlig, hon vill ju inte förlora ett öga till, men efter att Tony ordnat så att hennes föräldrar begår självmord av sorg mal bara en enda tanke i hennes huvud – HÄMND!

Jag anser mig vara lyckligt lottad eftersom jag är en av de få som faktiskt sett den här filmen i sin fulla längd på den stora vita bioduken. Den har mig veterligen inte visats på bio mer än två gånger, en gång vid premiären i Cannes och en gång på Fantastisk Film Festival i Lund för några år sedan. Jag såg den senare visningen och var alldeles tagen efteråt. Då hade jag inte sett nånting som kom i närheten av den här. Den är grym, blodig, pornografisk, medlidsam och avskyvärd. Allt på samma gång och i en enda röra.

Filmandet börjar direkt med starka scener när lilla 7-åriga Madeleine våldtas av en skäggig äcklig gubbe. Man får naturligtvis inte se några detaljer här. SÅ stark är inte ens den här filmen och det är jag väldigt tacksam för! Händelsen är så stark för henne att hon tappar talförmågan och förblir stum ända upp i vuxen eller i alla fall nästan vuxen ålder.

Christina Lindberg, som från början var utvikningsbrud passar utmärkt för rollen, hennes barnsliga och oskyldiga ansikte ihop med starka och vuxna sexuella situationer är ett lyckodrag. Kanske är det också tur att hon faktiskt inte har några repliker, dels för att det stärker det medlidande man känner för hennes rollkaraktär och dels för att hon faktiskt inte var en speciellt bra skådespelerska.

Heinz Hopf gör också han ett strålande jobb som den vidrige hallicken Tony och det är tveksamt om någon annan hade klarat att göra rollen lika slemmig och avskyvärd, jag hatade verkligen honom och ville inget hellre än att se honom dö en plågsam död. Den enda som jag möjligtvis skulle kunna tänka mig klara av det är Ernst-Hugo Järegård och det är ju ingen dålig jämförelse!

De pornografiska scener som förekommer i filmen kanske inte alltid är helt nödvändiga för att förstå Madeleines lidande, men de gör sannerligen inte saken sämre. Man får uppleva hennes lidande ända in på det allra heligaste och man kan nästa känna smaken av förnedrelse. Samma sak med de ganska långa slow-motion sekvenserna framåt slutet på filmen. De visar grovt våld på ett sätt som aldrig tidigare har skådats i svensk film, och inte senare heller för den delen. Hämnden är ljuv och Madeleine tänker njuta av den till fullo, alla som gjort henne orätt är i livsfara och hon tänker inte låta någonting stoppa henne.

Recension: Female Market - 1986

Female Market

Regi: Yasuaki Uegaki

1986

Thriller

Unga kvinnor rövas bort av en liga för att sedan säljas som sexslavar till rika och betydelsefulla män. Bland de senast infångade finns dock en kvinna som vägrar underkasta sig och uppviglar de andra till rymningsförsök. Ligan slår tillbaka hårt och skoningslöst mot rymmarna och det dröjer inte länge innan kvinnor trots allt är kuvande, nästan alla i alla fall.

Är man ovan vid filmer som tar upp ämnet fångenskap, sex och slaveri i alla möjliga kombinationer kommer den här filmen antagligen att upplevas som mycket stark! Den innehåller en del grovt förnedrande scener även om man aldrig går i på detaljnivå rent visuellt. Tur är väl det förresten, för japanerna har en förmåga att maskera ”farliga” saker med en dimma i bilden. Den här filmen innehåller endast sparsamt den typen av censur men det kan inte hjälpas av man stör sig ofantligt mycket på de få scener som finns där.

Handlingen är inte särskilt genomtänkt och relativt förutsägbar. Det gör att filmen måste förlita sig på sin chockerande effekt. Men som jag tidigare nämnde här ovan är bilderna inte filmade på detaljnivå, viket i sin tur innebär att man måste fånga en känsla med filmen, en känsla av hopplöshet och förnedring. Detta åstadkommer man genom bildspråket som är väldigt betraktande. Man känner sig delaktig i filmen även om man inte kan vara riktigt säker på om man sitter vid sidan av förövarna eller en av sexslavarna.

Skådespeleriet förstärker också den känslan av filmen. Kvinnornas rädsla under de tysta våldtäktsscenerna gestaltas mycket bra. Man kan väl i och för sig få intrycket av att de kunde kämpat emot lite mer men man måste komma ihåg att när hoppet inte längre finns där, finns det heller inte mycket kvar att kämpa för.

Överlag tycker jag att den här filmen kravlar sig upp till medel, men jag inser samtidigt att den hade varit bättre om man inte redan sett en massa andra liknande referensfilmer. Nackdelen med att hela tiden söka efter det grövsta och mest deprimerande/utmanande är ju att man hela tiden måste gå ytterliggare ett steg längre för att det ska får sin avsedda effekt.

Sevärd om man gillar genren men inget mästerverk!

Recension: Lilja 4-ever - 2002

Lilja 4-ever

Regi: Lukas Moodysson

2002

Drama

Liljas mamma har just träffat en ny man och tillsammans ska de flytta från den forna sovjetunionen till USA. Lilja gläds åt att äntligen få slippa det fattiga liv hon tvingas kalla sin vardag men i sista stund får Lilja veta att hon inte får följa med direkt utan vänta ett par månader av praktiska skäl. Under denna väntan ska hennes moster ta hand om henne men hon utnyttjar istället situationen till sin egen fördel, lägger belag på den fina lägenheten som Lilja och mamman bott i och skickar Lilja till en skitig och nedgången kvart i slumområdet. Nu börjar den nedåtgående spiralen på allvar för Lilja, inget går hennes väg och efter att hennes bästa vän sålt sex för pengar och sedan lagt skulden på Lilja blir hon stämplad som hora. Nu har hon bara en vän kvar, den två år yngre 14åriga självmordsbenägna pojken Volodja som är utkastad hemifrån och sitter fast i drogmissbruk. Hon får också reda på att hon var en oönskad graviditet och att hennes mamma inte alls har några planer på att skicka efter henne. I samma veva träffar hon Andrei som hon förälskar sig i. Han lovar henne guld och gröna skogar i Sverige, ska det äntligen ljusna för Lilja?

Det här är verkligen full pott för Moodysson och det är svårt att hitta några fel och brister. Det enda man möjligtvis skulle kunna invända mot är att det kunde varit ännu starkare i vissa avseenden, att man fick känna ännu mer ångest under filmens gång etc. Filmens nedåtgående spiral tycks oundviklig och efterhand så lär man sig att oavsett vad som händer Lilja finns det alltid nåt ännu värre som lurar runt kröken. Det är en depressiv historia som helt klart placerar Lukas Moodysson bland landets mest framstående filmskapare!

Jag tror filmens starkaste sida egentligen inte är dess historia, som för övrigt är verklighetsbaserad, utan de möjligheter till diskussion som filmen frambringar. Tassar man runt på nätet i olika forum finner man att folk tolkar, kanske framförallt filmens slut, totalt olika beroende på vilka personliga erfarenheter man väljer att färga sin tolkning med. Personligen tycker jag det är mycket intressant att man kan tyda fram så mycket möjligheter bara med hjälp av lite symbolism och det är ju alltid roligt att höra andras uppfattningar om vad som är ”rätt och fel”. Kanske är det rent av sant det som många konstnärer hävdar, det finns ingen korrekthet, bara en personlig uppfattning.

Men oavsett hur det förhåller sig med ovanstående vill jag påstå att filmen är otroligt välgjord och verklighetstrogen. Den är nästan lite dokumentarisk till sin stil och det känns många gånger som om man sitter på Liljas axel och tittar eller är en fluga på väggen, Man känner sig delaktig i filmen helt enkelt!

Den får högsta betyg av mig men skapa er en egen uppfattning av dess budskap!