Recension: The Ring Two - 2005

The Ring Two

Regi: Hideo Nakata

2005

Horror

Rachel och hennes son Aidan har numera flyttat till en annan stad och Rachel har fått ett nytt jobb på en tidning. När en tonåring i trakten hittas död och Rachel börjar fördjupa sig i fallet känner hon allt för väl igen händelseförloppet. Hon lyckas lokalisera det fasansfulla videobandet och förstöra det men då börjar hennes mardröm att ta fart på riktigt. Samara är nämligen ute efter hämnd och lyckas komma åt henne genom sonen Aidan. Själv blir hon anklagad för barnmisshandel när Aidan hamnar på sjukhus med diverse skador. Allt verkar vara emot Rachel och hon bestämmer sig för att bekämpa Samara med alla medel. Ny information kommer fram genom hennes ihärdiga efterforskningar, frågan är bara om hon hinner använda denna information mot Samara innan det är för sent.

Här finns inte lika mycket övertydlighet som det gjorde i den första amerikanska filmen och endast vid något enstaka tillfälle väljer Hideo Nakata att underskatta tittaren genom att visa oss en tillbakablick till det berömda bandet. Allt för att säkerställa att vi ska förstå sambandet. Jag tycker att han kommer undan med detta då det trots allt inte trycks ned i halsen på åskådaren och används ganska sparsamt.

Den här är mer otäck än sin föregångare, dock inte sagt att den är speciellt mycket bättre. Ofta känns handlingen tämligen sökt och vridningar och twists är allt som oftast ganska förutsägbara. Visserligen känner man igen en del av de grepp man är van vid från asiatisk film, bland annat från Hideo själv, men överlag är det här en synnerligen amerikansk produktion. Jag tänker här inte gå närmare in i detalj vad som kännetecknar en sådan utan bara göra ett kallt konstaterande och inte trötta ut er i onödan.

Den som väntar sig en remake på uppföljaren till det japanska originalet kommer att bli besviken. Det här är faktiskt ingen remake utan en helt egen unik uppföljare till den amerikanska nyinspelningen. Detta är väl egentligen både en styrka och en svaghet då man har mer erfarenhet att föra historien vidare på andra sätt och vet kanske vad som kan tänkas funka, men samtidigt har ju flera möjligheter redan exploaterats och man blir något begränsad om man inte vill upprepa sig. Det börjar förresten bli lite krångligt att hålla reda på alla avarter i den här ringmytologin nu. För jag tycker nästan att man får kalla det för mytologi. Mig veterligen finns det hela sju stycken filmer som exploaterar temat (Japanska; Ringu, Ringu 2, Ringu 0 och Rasen: The Spiral, Koreanska: Ring Virus och så de två Amerikanska då) och jag skulle inte kalla det omöjligt att vi får se ytterligare en del, i alla fall från USA.

Personligen tycker jag att skådespeleriet funkar mycket bättre här än i ettan, kanske för att skådespelarna ges betydligt mer utrymme här och att historien egentligen är en fördjupning av temat. Det är intressant att filmens historia låter en få lite djupare inblick i bakgrunden till Samara men med facit i hand kanske detta omkullkastar en del som vi alla tagit för absolut sanning. Det är svårt att gå in på detaljer utan att avslöja för mycket. Se och avgör själv!

Recension: Ringu 2 - 1999

Ringu 2

Regi: Hideo Nakata

1999

Horror

Ryuji’s assistent Mai Takano försöker desperat att ta reda på vad som egentligen orsakade hennes mentor och älskares död. Hon får nys om ett videoband som påstås innehålla fruktansvärda bilder och är medvetandet av en ung flicka som dog för många år sedan – Sadako. Den som ser bandet dör av skräck inom sju dagar. I sina efterforskningar hittar hon Ryuji’s exfru Asakawa och dennes son Yoichi som hon har tillsammans med Ryuji. Mer och mer upptäcker Mai att Yoichi utvecklar samma förmågor som Sadako hade medan hon var i livet. En kamp för överlevnad börjar, en kamp för Yoichi och för henne själv att inte bli Sadakos nästa offer.

Detta är uppföljaren till den japanska succéfilmen från 1998. Det är en värdig uppföljare som spinner vidare på historien ungefär där den första filmen slutade, men är du ute efter att gå ifrån filmen med alla svaren i din hand kan du känna dig grundlurad. Visserligen besvaras en del frågor angående första delen, men minst lika många nya ställs på samma gång.

Man fokuserar inte så mycket på videobandet och mystiken här utan filmen fungerar mera som en utredande thriller. Asakawas kollega fortsätter hennes reportage efter hennes försvinnande och polisen Omuta utreder det mystiska dödsfallet av Asakawas far som verkar i hög grad ha stora likheter med Riyous’s död. Givetvis finns fortfarande Sadako kvar i bakgrunden men hennes roll är på nåt sätt lite passé vid det här laget. Man fokuserar mer på varför vissa personer överlevt än på varför dödsfallen inträffar som numera tycks vara allmänt vedertaget. T.o.m. att man måste kopiera bandet och föra det vidare till någon annan verkar vara var mans kunskap och det tycker jag är lite synd. Det känns inte helt logiskt i sammanhanget.

Annars är filmen helt klart välspelad och kompetent gjord, att den inte når upp till riktigt samma höjder som ettan är väl egentligen ganska naturligt – vilken uppföljare gör egentligen det? Visst finns det ett par exempel men man skulle med lätthet kunna räkna dem på ena handens fingrar.

Filmen handlar också i högre grad hur man vetenskapligt skulle kunna förklara händelserna och det tar väl oss i viss mån tillbaka till där det började – Shizuko’s demonstration av sina psykiska förmågor. Det är kul att cirkeln har slutits så att säga men samtidigt synd att man inte valt att utforska de mörkare sidorna i historien. Dessutom tycker jag att det är lite väl många som har någon form av psykiska gåvor eller förmågor i den här delen. Det känns som om man haft slut på idéer och hittat på något snabbt som visserligen funkar men blir ganska tröttsamt och rörigt i längden. Lägg också till att synerna dessa personer ser ibland föreställer människor som dog i första filmen – för rörigt och inte tillräckligt klart.

Ringu - 1998 - Filmen som startade den asiatiska vågen

Ringu

Regi: Hideo Nakata

1998

Horror

Ryktet om att det ska finnas ett videoband som dödar sju dagar efter att man sett det figurerar och reportern Reiko Asakawa undersöker historien. Hennes undersökningar visar att flera ungdomar, bland annat hennes egen systerdotter, dött under mystiska omständigheter efter att ha sett den beryktade inspelningen. Mer och mer inser hon att det inte bara handlar om en modern legend utan om något mycket värre. I sin jakt beger hon sig till Izo, där ryktet säger att bandet har sitt ursprung. Mycket riktigt hittar hon bandet, ser på det och därefter ringer telefonen – hon har sju dagar kvar att leva. Det som därefter följer är den rafflande jakten på ledtrådar och lösningen på mysteriet, mysteriet hon måste lösa för att överleva…

En nästan helt trovärdig film som håller ett ganska lågt tempo, detta är ingen nackdel då det helt klart bidrar till att hålla spänningen uppe. Endast långsamt avslöjar man bitar av handlingen och man gör det med stil och finess. Självklart är detta mer sanning i början av filmen då tempot höjs en aning framåt slutet, dock utan att för den skull bli ologisk.

Man lyckas att med små medel skapa en spänning som faktiskt till viss del sätter sig hos tittaren, man behöver inte alltid visa makabra detaljer i utstuderade närbilder för att det ska bli otäckt. Man behöver heller inte överraska publiken med plötsliga ljud till otäcka bilder för att lyckas. Visserligen innehåller filmen ett par just sådana scener, men de är så pass få att man i princip kan ignorera dem.

Att filmen är japansk märks ganska tydligt på dess bildspråk och dess berättarteknik. Den skiljer sig helt och hållet från vad man är van vid från det stora landet i väster – USA. Man fokuserar på att berätta en korrekt historia istället för en massa plötsliga lösningar som verkar ha kommit till just för att de är bekväma att använda just då. Den är också i viss mån vackrare än många amerikanska filmer även om jag personligen tycker att den har en bit kvar till europeisk standard vad gäller bildspråk och estetik.

Något som man också märker stor skillnad på jämfört med amerikansk och europeisk skräckfilm är hur sparsamt soundtracket är. Det är nästan en total avsaknad av musik och oftast är det endast subtila mörka ljud som förstärker känslan av obehag. Detta göra att skådespelarnas sinnesstämningar måste tydliggöras för tittaren på ett annat sätt som vid första anblicken kan tyckas vara genom ett visst överspel. Denna illusion splittras dock snart och man förstår att skådespelarprestationerna faktiskt är betydligt bättre än så.

Kanske inte den bästa filmen i världshistorien men långt bättre än sin amerikanska motsvarighet.

7/10

Chatroom - 2010 - av regissören till Ringu

Chatroom

Regi: Hideo Nakata

2010

Drama/Thriller

En grupp tonåringar – William, Eva, Jim, Emily och Mo, samlas i ett chatrum för att lära känna varandra. Först är de bara ute efter att fördriva tiden men snart inser de att de borde bli vänner. Rummet förses med lösenord så att inga andra ska komma in och samtalen kretsar kring vad de hatar mest av allt här i världen. Undan för undan förändras tillvaron medan William manipulerar de andra. Hans makt är stor och hans kunskap framför datorn är mäktig. Snart går ingen av de andra säker och William tycks inte nöja sig förrän han har drivit åtminstone en av dem till självmord!

För min egen del förknippar jag Hideo Nakatas namn främst med filmerna som placerade Japan som skräckfilmsnationen för en bredare massa än några få entusiaster – Ringu och Dark Water. Genast när jag fick se hans namn antog jag att det här var ytterligare en spökfilm i samma anda som de nämnda filmerna. Lyckligtvis hade jag helt fel! Ytterligare en film på det temat anno 2010 hade inte funkat utan enbart blivit löjligt. Det hade varit en imitation av honom själv kan man säga. Men det här är alltså något helt annat.

Det visuella är slående och det dröjer inte många sekunder innan man förundras. Det är mycket snyggt utan att vara överdådigt och historien, som i sig kanske inte är så märkligt och avancerad berättas på ett mycket smakfullt sätt. Vi får följa karaktärerna både i verkliga livet, när de sitter framför sina datorer eller sina telefoner och är uppkopplade mot internet och dess outtömliga möjligheter på kommunaktion och i den virtuella värld där filmen tar sin början. Och det är just detta som gör filmen så bra, samspelet mellan dessa båda olika världar. Det kan väl tyckas lite rörigt om man inte är van vid historier som utspelar sig i alternativa verkligheter etc. men på det hela taget är det relativt enkelt att hänga med.

Man kan säga att historien börjar lite som en komedi, även om temat blir väl allvarligt för att tas med en komisk klackspark efter ett tag. Det är mer hur filmen ser ut, absurditeten i karaktärernas interaktioner och de fantasifulla miljöerna. Men när dessa initiala tendenser avmattas övergår filmen istället att bli någon form av psykologisk stilstudie. Det är uppenbart att flera av karaktärerna har sina egna stora problem men de fungerar snarast som bisaker jämfört med de suicida bekymmer som driver filmen framåt. Det är fortsatt intressanta samspel mellan den virtuella världen och den verkliga men efterhand tar verkligheten över mer och mer. Jag tycker det är lite tråkigt att det i slutändan inte blir mer av det. Det känns som om alla särarterna i filmen försvinner och att den sedermera decimeras till en ganska ordinär och standardiserad thriller.

Missförstå mig inte nu, det är fortfarande en rekommendabel film som kommer att väcka tankar att fundera över. Den kommenterar möjligen en modern tid när allt mer sker online och över internet, att våra liv blir allt mer beroende av att avskärma oss från verkligheten och söka oss till anonymiteten bakom ett tangentbord. Jag säger inte att filmen tar ställning för rätt och fel utan enbart konstaterar att det finns en föränderlighet i samhället.

Recension: Chaos aka Kaosu - 1999

Chaos

Aka: Kaosu

Regi: Hideo Nakata

1999

Thriller

Efter en lyxmiddag på en fin restaurang blir hustrun till en rik affärsman kidnappad och kidnapparen kräver en stor summa pengar för att släppa henne fri. Senare upptäcker man att kidnappningen är falsk och att det i själva verket är affärsmannens fru som själv fingerat bortrövandet, men allting är inte vad det först ser ut att vara och snart hamnar kidnapparen i en värld av lögner, missförstånd och förvirring.

En något fragmenterad film som inte berättar händelsen helt kronologiskt, det är ju populärt numera och jag måste säga att jag gillar det. Den här historien skulle dessutom ha varit betydligt svårare att berätta på ett intressant sätt om man inte gjort just på det här viset. Ett komplext pussel som delvis sätts ihop för att sedan arrangeras om på nytt igen och igen. När filmen är slut känner man att man fått sin belöning och man tror att man äntligen fått svaret på sina frågor, men samtidigt sitter man nästan fortfarande och undrar: vad hände vem och kanske framförallt varför? Kanske kan man också tolka delar av filmen på olika sätt och utifrån hur man uppfattar de olika delarna i filmen, detta ser jag enbart som positivt.

Den är mycket spännande och den sparsamma musiken framhäver de tystlåtna, till synes ganska sega scenerna. För filmen har ett rätt långsamt tempo, något som kanske är betydligt vanligare i den asiatiska thrillrarna än i de amerikanska. Jag tycker det förhöjer spänningen och i kombination med bra skådisar och ett mycket välskrivet manus, som ofta får oss att vänta på svaren, levereras filmen sålunda på ett utmärkt sätt. Den är också väldigt snyggt filmad med en massa innovativa kameravinklar etc.