The Company of wolves - 1984 - Rödluvan och varulven!

The Company of wolves

Regi: Neil Jordan

1984

Horror

Company of wolves är väl egentligen rödluvesagen berättad för en senare generation. Rosaleen (Sarah Patterson) besöker sin mormor (Angela Lansbury) mitt inne i skogen. Där får hon höra den ena historien efter den andra om män med sammanväxta ögonbryn som ibland förvandlas till vargar. I bakgrunden ligger också att hennes syster nyligen har fallit offer för en varg.

När jag först började titta på den här filmen hade jag ganska stora förväntningar. En film som utlovade spänning och skräck i kombination med en klassisk saga. Det verkade ju lovande. Men ack så jag bedrog mig. Det finns visserligen en saga här man lätt känner igen men någon skräck kunde jag inte hitta ens med förstoringsglas och lupp. Det är extremt fjantigt och även om miljöerna ser sagolika ut räcker det inte när förvandlingseffekterna mellan människa och varg är så undermåliga. The Wolf man från 1941 känns bättre och fräschare i detta sammanhang. Problemen slutar förstås inte där, filmen är väldig svårförstådd och ibland vet man inte riktigt vad som har hänt, var det dröm eller verklighet just nu, rörigt värre alltså.

Både Sarah Patterson och framför allt Angela Lansbury gör sina roller med bravur men på det hela taget blir det tummen ned för denna billiga och fjantiga historia som faktiskt hade potential.

The Stranger Inside aka The Brave One - 2007 - Jodie Foster på hämndhumör!

The Stranger Inside

Aka: The Brave One

Regi: Neil Jordan

2007

Thriller/Drama

Radioprataren Erica Bain (Jodie Foster) överlever med nöd och näppe ett brutalt överfall i en av New Yorks parker som kostar hennes blivande make David (Naveen Andrews) livet. Denna traumatiserande upplevelse gör att hon förlorar sig själv och istället blir någon annan, en främling för sig själv. En främling som, liksom före överfallet, vandrar omkring på nätterna i stadens alla miljöer. Dock finns det en viktig skillnad, hon är numera beväpnad och drar sig inte för att använda våld, eller ens för att döda, när hotfulla situationer uppstår. Hon har blivit en desperat kvinna besatt av hämnd!

Läser man ovanstående får man lite vibbar av hämndklassikern Death Wish från 1974 med Charles Bronson i sin paradroll, möjligen kan man hävda att den vanmakt Erica känner inför systemet när hon inser att hon har fått nog kan påminna en smula om Joel Schumachers smått briljanta Falling Down från 1993 och det är inte en helt felaktig tanke. Men framförallt känns faktiskt lite som om man upprepat just mycket av Death Wish här, man har bara vänt på genus och hämnaren heter inte längre Paul Kersey utan Erica Bain. Likheterna är många, inte minst det sätt hämnaren utvecklas på i takt med att våldsdåden ökar.

                                                  

Men det finns också skillnader, kanske inte så mycket i själva historien, utan mer i de mer emotionella delarna av filmen. Ta skådespeleriet till exempel. Jag ska inte sitta här och säga att jag inte gilla Bronson prestation, för det skulle inte vara sant, men Jodie Foster är en skådespelerska av en helt annan kaliber och hon tränger verkligen in under skinnet på mig. Hon har den där förmågan att påverka sin publik och man känner sympati för hennes situation på ett helt annan emotionellt plan och även om inte tårarna rinner i strida strömmar, händer det flera gånger att ögonvrån fuktas av hennes livsöde.

Hennes roll är också mångfacetterad och det är inte helt självklart om hon vill bli stoppad i sitt agerande eller inte. Hon är ute efter hämnd, men till vilket pris som helst? Hon resonerar med sig själv men är inte helt övertygad om hon gör samhället en tjänst som rensar ut de dåliga elementen eller om hon faktiskt är ett lika stort avskum som våldsverkarna hon hämnas på. Saken kompliceras ytterligare av den relation som får med den polis, (Terrence Howard) som först utreder hennes eget överfall, och sedan basar över utredningen av den räd dödsfall som hon själv ligger bakom. Det är väl ingen direkt kärlekshistoria, men de behandlar i alla fall varandra med djup respekt och en vänskap växer fram.

Jag gillar den här filmen och rekommenderar den gärna, tyvärr måste jag dock säga att slutet drar ner omdömet något. Det känns krystat och inte riktigt värdigt resten av filmens storslagna glans. En nödlösning bara för att få ihop filmens trådar eller helt enkelt att man inte vågade bryta för mycket mot den färdiga mallen och skapa ett mer revolutionerande slut.

Jodie Foster är dock som sagt strålande!