Prison Break – 2005-2009 – Inte en fängelseserie egentligen.

Det ligger i sakens natur att inte hela serien utspelar sig på ett fängelse. Det är alltså inte en fängelseserie såsom till exempel OZ var. Dock har den sitt ursprung i fängelset där Michael ska försöka frita sin bror Lincoln. I början är det väl inte mycket mer än så. Det är en finurlig plan, det kan inte förnekas, men essensen är en fritagning. Undan för undan växer historien till något helt annat än vad den var från början och det kan inte ses som något negativt. Efter ett par säsonger är bröderna och deras bundsförvanter indragna i något av en storleksgrad de inte hade kunnat förutse från början.

Det som är kul med serien från början är Michaels dedikation och intelligens. Han har planerat in i minsta detalj och även om han stöter på patrull här och där verkar det alltid finnas en backup plan. Wentworth Miller som gör rollen har en perfekt genomträngande blick som gör att man tror att det verkligen är som att han lägger märke till alla små detaljer.

Brodern Lincoln gestaltas av Dominic Purcell. Rollen är helt olik Michael, här är det inte frågan om ett överlägset intellekt. Dock finns det en nästan onaturligt stark broderskärlek mellan dem. Allt eftersom uppdagas det allt som de har gjort för varandra under årens lopp. Lincoln är inte bara en buse och småskurk, han har gjort det han har gjort för Michaels skull. Nu sitter han i dödscell för ett mord han inte begått.

Under resans gång får vi förstås även följa andra karaktärer. Det är fångvaktare och medbrottslingar, lejda torpeder och jag vet inte vad. Gemensamt för nästan alla av dem är att de vi ett tillfälle varit en fiende för att vid ett annat tillfälle jobba mot samma mål som Michael och Lincoln. Jag gillar de här vändningarna. Man vet aldrig var man har människorna på det sättet. Alla är förstås inte med hela tiden. Några dör och några är borta i långa perioder. Det är en serie där man inte väjer för att ta livet av de stora rollerna om man säger så. Det är väl inte lika omtumlande som det var i LOST men se serien så får ni se.

En av de slemmigaste typerna är Theodore ”T-Bag” Bagwell. Han har en förmåga att alltid se till att han klarar sig. Egentligen är han hur intelligent som helst men klarar liksom ändå inte av att leva efter samhällets normer. Snart kommer det fram att det beror på hans uppväxt, inget konstigt i sig kanske. T-bag får ses som den komiska sidekicken många gånger. Det han gör kommer liksom alltid snett bakifrån snarare än rätt på som många av de andra karaktärerna. Han spelar med bravur av Robert Knepper och är den som förändras mest under seriens gång. Ändå förblir han likadan, det är svårt att förklara.

Andra stora roller är till exempel Amaury Nolasco, Michaels medfånge Fernando Sucre i den ursprunglige cellen. Det är också en kille som går från klarhet till klarhet. Sarah Wayne Callies gör rollen som läkaren Sara Tancredi, en person med en helt annan bakgrund än vad vi först tror oss veta. Slutligen vill jag nämna William Fichtner i rollen som Alex Mahone. Det är kanske den karaktär som ligger närmast Michael när det gäller intelligens. Han är en FBI agent som inte räds att ta till hårdhandskarna för att nå sina mål. Och så medverkar vår svenske Peter Stormare förstås…

Serien är slut och jag har nu sett hela. Jag gillade den. Den tappade lite under säsong två men det är klart värt mödan att fortsätta då det blir betydligt bättre igen. Kanske till och med bättre än första säsongen. Det finns en film också som jag inte har sett än men det dröjer nog inte så länge skulle jag tro. Serien var i alla fall mycket bra!

8/10

Zozo - 2005 - Seriöst av Josef Fares!

Zozo

Regi: Josef Fares

2005

Drama

Året är 1987 och Zozo är en liten kille som lever ett förhållandevis drägligt liv i Beirut tillsammans med sin familj. Han går i skolan, har kompisar och allt annat som kännetecknar en normal barndom med den stora skillnaden att ett inbördeskrig råder i landet. Familjen förbereder sig för flykt men väntar på att alla papper ska bli klara. Paradiset – Sverige är deras mål. Allt går dock inte riktigt som planerat och efter att ha förlorat sin familj tvingas Zozo ge sig av på egen hand mot det nya landet.

Josef Fares tredje film skiljer sin helt och hållet från hans tidigare två komiska manifestationer. Den genomsyras inte av den humor som gjorde Jalla! Jalla! så framgångsrik och den har inte heller den buskisliknande framtoning som Kopps hade. Det här är en mycket allvarligare film och berör ett enormt viktigt ämne!

Redan efter några få minuter vet man ungefär hur filmen kommer att utveckla sig, vilket gör att man sitter och begrundar det som komma skall och när så olyckan drabbar Zozo gång efter annan infinner sig den fuktiga ögonvrån och klumpen i magen som brukar beteckna en riktigt lyckad tragisk film. Det finns en känsla av oundviklighet och man känner också en viss vanmakt över att inte kunna räcka ut handen och påverka situationen!

Tyvärr förmår inte Josef Fares att hålla kvar denna känsla av hjälplöshet riktigt hela tiden. Bland annat kantas vägen av en talande kyckling och ett starkt ljussken på himmeln som kanske ska symbolisera Gud. Visserligen ger dessa scener möjlighet att tolka in metaforer men jag måste trots allt erkänna att jag störde mig mer på dem än vad jag fann dem viktiga. Halvvägs genom filmen skiftar den också karaktär från att ha varit konsekvent tragisk till att bli mera tragikomisk. Man skattar eller fnissar åtminstone åt ganska allvarliga saker. Mötet med den svenska kulturen som Zozos farfar tolkar lite som han själv vill och att allt minsann inte är en dans på rosor i Sverige heller. Det går naturligtvis inte kan ställas i relation till Zozos bakgrund och tragedier men trots att han nått ”paradiset” upphör inte hans problem och man inser ju att han kommer att bära med sig horribla minnesbilder för resten av livet.

Personligen tycker jag det här är Josef Fares bästa film. Han visar att han inte behöver gömma sig bakom humor för att berätta en trollbindande historia. Han använder sig av enkla knep för att nå sina mål och de okända skådespelarna gör filmen mera trovärdig.

En mästerlig film av underbarnet Josef Fares!

8/10

Venom - 2005 - Inte en djurskäckis men en slasher!

Venom

Regi: Jim Gillespie

2005

Horror

Ray Sawyer (Rick Cramer) kör bärgningsbil. Allt funkar bra för honom ända tills han dör i en bisarr olycka när Miss Emmie (Deborah Duke) kör av vägen och blir hängandes över ett stup. Ray kliver in för att rädda henne. Hon bönar och ber om väskan som ligger i baksätet på bilen och Ray ger sig åter in i bilen för att hämta väskan. Samtidigt som bilen rasar ned för stupet blir Ray biten av de ormar som finns i väskan. Innan Ray hinner bli obducerad vaknar han åter till liv, nu besatt av de onda själar Miss Emmie fångat genom voodoo i ormarna. Endast Miss Emmies barnbarn Cece (Meagan Good) förstår vilken ostoppbar mördarmaskin Ray blivit men frågan är om hennes begränsade kunskaper i voodoo är nog för att stoppa honom…

Jag hade ingen som helst förkunskap om den här filmen och resonerade helt sonika att det här skulle vara en djurskräckfilm baserat endast på dess titel. En intressant film om ormar och voodoo tog sin början för att ganska snart byta karaktär och bli en mer vanlig och hederlig slasher där visserligen voodoo är en av de viktiga hörnstenarna. Jag får väl säga att det är en av de mest påhittiga orsakerna till mördarens motivation på länge även om jag blev aningen besviken på filmens utveckling.

Som slasher är den inte särskilt beroende av karaktärsutveckling och de luckor som finns i historien spelar kanske heller inte så stor roll. Det som är viktigt är hur själva morden går till och hur filmens spänning hålls uppe. Morden skvätter det ganska rikligt kring och tempot i filmen är förhållandevis högt. Tyvärr är den alldeles för tråkig för min smak och jag sitter varken och hejar på mördaren (som jag kan till exempel kan göra i en Friday the 13th uppföljare) eller oroar mig för att offren ska råka i vägen för mördaren. Det känns tämligen klart hur det ska gå redan från början, vem som ska överleva och vem som ska dö och det känns som det kvittar faktiskt.

Det skvätter som sagt om morden men jag vill nog påstå att de trots detta inte är speciellt underhållande. Kanske är de trots allt för verklighetstrogna och inte tillräckligt stilistiskt rena för att fungera fullt ut. Kanske saknas också den humor som till exempel gjort de senare uppföljarna till Friday the 13th så framgångsrika, en sorts självdistans helt enkelt.

Rekommenderas endast till de mest hängivna slasherfans som måste se allt i genren!

3/10

Vem är du? - 2005 - Svensk svår Anden-i-glaset film!

Vem är du?

Regi: Jonas Skelterwijk

2005

Horror

Vännerna Kim, Kalle och Johan (Nils Olsson, Staffan Andersson och Ola Roxendahl) förbereder en spöklik kväll i en gammal spritfabrik. Men hjälp av lite tända ljus och gott om öl planerar de en mysig kväll med tjejerna Stina, Lisa och Åsa (Anna Rydberg, Estelle Lönnberg och Nour El-Refai). De ska leka ”anden i glaset” och vilken plats vore mer lämpad än just det rum där den gamla vaktmästaren brutalt mördade sin fru för bara några år sedan? Reglerna gås igenom, skriv din fråga på en lapp och viska den sen i glaset. Men ställ aldrig någonsin den förbjudna frågan, frågan som väcker det onda till liv – vem är du?

Till en början funderar man onekligen på vad det egentligen är man har valt att titta på. Det skriker amatörfilm lång väg och skådespelarinsatserna är verkligen bortom all kritik. Att man dessutom valt att göra filmen på skånska påverkar heller inte dessa insatser på något positivt sätt. Missförstå mig inte nu, som skåning själv ser jag detta tilltag i grund och botten som förträffligt, men det låter så överdrivet styltat. Nästan som om man har ansträngt sig för att tala så tydligt som möjligt. Bildspråket kan också till en början upplevas som väldigt fladdrigt och kameravinklarna som tröttsamma men om Ni läser vidare så ska jag förklara varför det inte är så illa som det först låter.

Man sugs in i filmen och skådespelarna till trots så vill man veta mer av historien. Finns det verkligen en okänd ondska absorberad i väggarna i den gamla fabriken eller håller killarna bara på att lura tjejerna för att komma innanför deras trosor? Vem, vad, hur och varför är frågor som susar genom skallen. Efterhand bättrar sig skådespeleriet också och man kommer på sig själv med att faktiskt inte störa sig alls på det. När karaktärerna verkligen börjar bli rädda funkar det riktigt bra! Det ser äkta ut och de udda kameravinklarna bidrar tillsammans med den mycket lämpliga filmmusiken till att höja stämningen.

Det är svårt att skriva vidare utan att avslöja viktiga händelser i filmen. Den bygger ju i mångt och mycket på just den nyfikenhet man har som tittare, åtminstone från mitt sätt att se det. Jag kan ju i alla fall säga så mycket att jag rekommenderar filmen varmt, framförallt till dem som gillar spökhistorier. Quijaboardsfilmer växer inte på träd och när det dessutom produceras en svensk sådan tycker jag man ska ta tillfället i akt!

Kort sagt: gillade du Long time dead och witchboard 1 & 2 tycker jag definitivt du ska se där här. Den är kuslig utan att för den sakens skull bada i blodsdrypande effekter. Det gedigna hantverket bakom kameran får göra jobbet helt enkelt!

5/10

Snapped - 2005

Snapped

Regi: Jeff Prosserman/Julian Van Mil

2005

Horror

Amy (Tiffany Knight) är en konstnärlig fotograf som slutligen får det stora genombrottet. Åtminstone ser det ut så från hennes synvinkel sett. Hennes uppdragsgivare är dock inte lika övertygad men handlar på order från sin chef, den mystiske man som bara tycks existera i andra änden på telefonledningen. I sin jakt efter de perfekta bilderna måste nu Amy bryta från sin ständigt påtände pojkvän Trevor (Michael Bien) som dessutom redan hunnit stjäla pengarna hon fått i förskott till diverse utgifter. Hon måste också iscensätta riktigt våldsamma fotoskildringar och hur gör man det bäst om inte genom att ta saken i egna händer. Hennes personlighet ändras mer och mer ju närmare deadlinen hon kommer. Inget får stå i hennes väg och vad är bättre och våldsammare att fotografera än egenhändigt utförda mord?

Filmens första groteska scen utlovar tyvärr mer än vad filmen sedan klarar av att hålla, men historien är trots allt intressant nog att hålla intresset vid liv ända till slutet. Det finns helt klart poänger utspridda längs vägen även om de, rent ut sagt, usla skådespelarinsatserna lämnar en hel del kvar att önska. Undantaget är Tiffany Knight i huvudrollen som Amy, hon är både castad rätt för rollen och dessutom ganska övertygande. Man kan alltså säga, utan en allt för stor överdrift, att filmen är mycket ojämn.

Manuset är kanske inte det mest välskriva i världshistorien och en del saker som t.ex. Amy’s motivation utelämnas helt. Dialogen känns verkligen heller inte genomarbetad och så vidare. Men det är trots allt ganska snyggt gjort och det verkar faktiskt som det finns en tanke bakom produktionen. Nackdelen är att denna tanke aldrig når publiken utan tycks vara exklusiv information för filmskaparna själva.

Samtidigt måste man komma ihåg att det här är första försöket för många av de inblandade både framför och bakom kameran och de kommer säkert att lära sig av sina misstag till nästa gång. Det ska bli intressant att se vad dessa personer kan åstadkomma i framtiden och den här filmen, om inte annat, är en intressant referenspunkt i deras karriärer.

Men trots att det handlar om mord och fotografering av detta är filmen inte speciellt grafisk. Åtminstone är det ingen tydlig betoning på dessa scener, emfas ligger istället på vilken roll det mystiska galleri har som är så intresserade av brutala våldsskildringar att man inte ifrågasätter några metoder i konstens namn.

En intressant film, men inget som för den delen är att rekommendera för den genomsnittlige filmtittaren eller ens skräckfilmstittaren.

Slaughter Disc - 2005 - en film som inte döljer något!

Regi: David Quitmeyer

2005

Horror

Mike älskar pornografi, man skulle kunna säga att han är besatt av det. I sitt sökande efter högre höjder och starkare kickar beställer han en ny film. Det ska enligt vad han har hört vara det värsta och grövsta som finns på marknaden. Den är dyr, men när han väl hittar den officiella hemsidan på nätet tvekar han inte att beställa ett ex av den. Några veckor senare ringer det på dörren och hans order har äntligen anlänt. På dvdn finns Andromeda Strange, pornografi på det allra sjukaste sättet.

Redan i den visserligen amatörmässiga inledningen står det ställt bortom allt tvivel att den här filmen inte kommer att dölja något. Knappt har förtexterna rullat färdigt förrän penetrationen är ett faktum. Vissa filmer balanserar på gränsen mot pornografi men slaughter disc går ett steg längre – den ÄR pornografisk!

Men oavsett hur pornografiskt innehållet än är så saknas allt erotik och det passar faktiskt bra tillsammans med filmens svepskäl ”porn kills”. För visst känns det lite löjligt att göra en antipornografisk film så pornografisk? Utan att avslöja allt för sliskiga detaljer så kan jag ju nämna att bondage, mord och lemlästning, kannibalism och nekrofilism alla ingår som böjelser i filmen. Även emetofili berörs vagt i filmen även om det ingalunda är lika påträngande som i den hypade filmen Slaughtered Vomit Dolls .

Men trots alla sexuella avarter som filmen speglar, eller kanske tack vare dessa, tydliggörs Mikes allt djupare nedåtgående spiral i dekadansen, förfallet och psykosen. Pornografin betyder allt för honom och han blir av med sina vänner, sitt jobb och sin flickvän. Allt som betyder något är Andromeda Strange och vilka gränser hon ska tänja ut och splittra i nästa scen på den sprängfyllda dvdn.

Slaughter Disc kostade runt tiotusen dollar och tog två veckor att spela in. Den är helt unik. Jag nog kan garantera att Ni inte sett något liknande förut. Men oavsett om man älskar eller hatar den, så lämnar den ingen oberörd. Visst är upplägget snarlikt både det i David Cronenbergs klassiska Videodrome och i den modernare Brainscan, med utsuddade gränser mellan fantasi och verklighet både för filmens karaktärer och för åskådaren. Den betraktar, som jag nämnde inledningsvis, pornografi negativt, liksom Videodrome fokuserade negativt kring sina samhälliska problem.

Kanske ska vi vara glada att det ursprungliga manuset låg och väntade i tio år på att bli filmat. Från början innehöll det nämligen tio gånger mer gore och porr. Vi ska också vara glade för att filmen inte är mer trovärdig än vad den är, då skulle den säkerligen klassas som våldspornografi och vara tämligen olaglig!

Recension: Silent Scream - 2005

Silent Scream

Aka: The Retreat

Regi: Matt Cantu, Lance Kawas

2005

Horror

När terminen är slut får klassen låna sin lärares – psykologiprofessorns, stuga i skogen som tack för att de alla hjälp honom med hans experiment, att tränga i den mänskliga hjärnan och med hjälp av hypnos bevisa vissa grundläggande teorier i hans forskning. Väl framme i stugan har dock eleverna inga tankar på mera studier. De vill roa sig, dricka öl och hångla. I den karga trakten finns förstås även en maskerad mördare som håller på att iscensätta sitt eget experiment – döda dem en efter en…

Läser man handlingen på den här filmen krävs det inte särskilt många sekunders betänketid innan man vet vad det är för typ av film man kommer att få. För även om det inte står SLASHER! med stora bokstäver över framsidan, så är i alla fall handlingen en av de mest typiska i sammanhanget.

Snabbt fattar man också att om man ska ta filmen på allt för stort allvar, kommer man att bli gruvligt besviken. Det är inte särskilt spännande och skådisarna är inte lysande. Naturligtvis varierar kvalitén på dessa ganska kraftigt mellan urusla och ganska hyfsade men på det hela taget får man inget gott intryck. Dock ska det sägas att filmen innehåller något som jag personligen är ganska svag för, referenser till andra kändare filmer i genren som kräver att man är uppmärksam om man inte vill missa dem.

Det är också ett förhållandevis högt tempo i filmen, åtminstone vad gäller bodycount. När jag tänker efter vet jag inte om jag sett någon annan slasher med ett liknande tempo på detta plan men det gör ju också att spänningsmomenten, som jag nämnde något stycke upp, utarmas. Blodet skvätter riktligt omkring och en del innovativa metoder används av mördaren men det räcker liksom inte, ingenstans finns det något som verkligen greppar tag i en för att tvinga ned en på knä. Effektmässigt finns det också en del kvar att önska.

Sen var den ju det där med slut-twisten… Det är svårt att skriva om utan att avslöja för mycket men jag tycker, tvärtemot vad alla andra tycks tycka, att den räddar upp filmen från ett katastrofalt nederlag och ger den åtminstone någon liten poäng rent manusmässigt. För handen på hjärtat… Det är rätt så ologiskt och dumt hela vägen att det bara blir löjligt.

Rekommenderas endast till såna som jag, som måste se alla slashers som finns, alla andra bör hoppa över den här…

School Night Massacre aka Death Academy - 2005

Aningen omskriven recension i förhållande till originalversionen. Det var ett par saker jag kände att jag var tvungen att ändra i och med att jag såg om filmen. Så nu vet ni det...

School Night Massacre

Aka Death Academy

Regi: Daniel Lehmussaari

2005

Horror

För tio år sedan skedde en serie brutala mord i en skola, fyra elever gick in… ingen kom ut. Nu vill fyra elever göra ett grupparbete om morden och de tror sig dessutom kunna bevisa att mördaren, Niklas Johansson (Oden Nilsson), är oskyldigt dömd. Elin (Sigrid Josefsson) är väl den som brinner mest för uppgiften och hon känner till och med Niklas eftersom hennes syster har varit tillsammans med honom. Hon får nys om att Niklas blivit frigiven för bara två dar sen och möter upp honom på järnvägsstationen när han återvänder hem. Under intervjun med honom bedyrar han sin oskuld, som han hela tiden gjort, och påstår sig också veta vilken mördaren är. Tillsammans beger de sig alla till skolan för att söka reda på bevis mot den riktige mördaren – den person som numera är skolans rektor…

Visst ska man vara tacksam när det kommer slasherfilm från Sverige, för det är väl trots allt ganska ovanligt. Men samtidigt blir man besviken när man redan från första scenen inser vilket bottennapp det är man just ska börja på. Skådespelartalangerna lyser verkligen med sin frånvaro och det finns faktiskt inte många repliker som är trovärdiga – inte ens av misstag.

Men tror ni jag tänker ägna hela den här recensionen åt att spy galla över filmen så tror ni fel! Jag tänkte istället ägna tiden åt att försöka lyfta fram de positiva sidorna hos filmen. För filmen är klart underhållande, många gånger ligger man dubbelvikt av skratt och däremellan sitter man med ett fånigt leende på sina läppar. Det är visserligen totalt ologiskt men ändå underhållande att försöka klura ut vilken mördaren är och hur det egentligen ligger till, slutligen kommer en ganska överraskande sanning faktiskt!

Som brukligt är i en slasher så handlar det om många mord. Här har man lagt lite extra fokus på dem och de är helt klart filmens mest genomarbetade del. Många gånger ser det riktigt bra ut och även om blodet kanske är lite tunt ibland är det inget som förstör helheten. Mordmetoderna är också uppfinningsrika och det är ju faktiskt halva nöjet med en film av det här slaget. Och som tillägg kan nämnas att mördarens mask faktiskt är en av de coolaste i slasherfilmens historia!

Slutligen vill jag dock säga att filmen påminner mer om en gammal brevfilm ur ”Bullen” än en svensk skräckfilm och att killen som spelar Jimmy ser ut som en yngre kopia av Robinson-Robban…

Recension: Samhain - 2005 - Porrskådisar som utmärker sig

Samhain

Regi: Cristian Viel

2005

Horror

Två amerikanska campare blir brutalt mördade i Irlands skogar.  Några dagar senare, under den irländska högtiden Samhain, kommer ytterligare några amerikaner, denna gång är det universitetsstudenter som kommer till området för att studera uråldriga legender om druider och annat som hör trakten till. Vad de inte vet är att i en gammal övergiven gruva strax intill deras boende finns en blodtörstig inavlad klan som börjar döda dem en efter en.

Till att börja med så anser jag att den här filmen led av det som många nya filmer i genren tycks lida av, man verkar helt enkelt inte kunnat bestämma sig för vad man vill göra. Öppningsscenen vittnar om att man visserligen kommer att bjudas på en amatörmässigt gjord rulle, men ändå skojig och klichéfylld och det menar jag i positiv bemärkelse. Ett par klipp senare har man valt att använda tarmar och annat trevligt(?) som helt tillbakavisar de tidigare slasheringredienserna. När så denna ”teaser” är över och filmen börjar på riktigt känns det som om man verkligen hittat de sämsta skådisarna man kan hitta. Vissa utmärker sig visserligen lite mer än andra, som t.ex. Ginger Lynn Allen och Jenna Jameson. Ironiskt nog har båda dessa skådespelare en bakgrund i porrbranschen. Förutom dessa kan även Bobbie Phillips nämnas i sammanhanget och hon har dessutom en av de stora rollerna som Karen Douglas.

Historien är inte särskilt originell men ändå underhållande och man tycks ha lånat en hel del från andra. Ibland får man intrycket av att de drivs ganska friskt med dessa förebilder men ibland, som i fallet Halloween, verkar det som en hyllning. Man har till och med skapat en ny liten halloweenfilmssnutt som en film i filmen – mycket underhållande måste jag säga. Mycket är dessutom lånat från denna film även om miljön snarare för tankarna till lägerfilmer som Friday the 13th och Madman.

Sam Raimi får sig också en känga i filmens dialog. Man påstår att han sålt sig till kommersialismen och därigenom lämnat ”den rena vägen”. Om sanningshalten i detta uttalande kan man naturligtvis ha sina egna personliga åsikter men själva referensen som sådan har en viss humor över sig. Likaså kan man ha olika åsikter om den ”stöld” som görs från Scream, men jag tycker det funkar rätt bra här och jag stör mig inte på det alls faktiskt.

Slutligen en kommentar angående en av grundhistorierna då, den om det inavel som lever i trakten och som mördar amerikanerna en efter en. H.P. Lovecraft har inte fått någon credit i filmen, men denna del tycks vara så tydligt inspirerad av hans berättelse (the lurking fear) att jag tycker att man borde ha nämnt detta mer tydligt på något sätt.

En kul film, framförallt för Halloweenfantasten!

Koreanska REDEYE - 2005

Redeye

Aka: Redeu-ai

Regi: Dong-Bin Kim

2005

Horror

Detta är sista resan för tåget mellan Seoul och Yeosu, inte bara sista resan för dagen utan faktiskt den sista resan för alltid eftersom linjen ska läggas ned. Mi-Sun, som har bytt skift med en arbetskamrat och dessutom är helt nyanställd, anländer och resan tar sin början. Till en början flyter hennes jobb att servera passagerarna tilltugg och olika drycker bra och hon får god kontakt med de övriga anställda på tåget. Passagerarskaran är ganska blandad och militärer på permission blandas med ungdomar som håller på att filma övernaturliga händelser. Bland personalen tycks råa skämt om den hemska olycka som inträffade på linjen några år tidigare florera. Bland de bitska skämten börjar man dock skönja mer och mer allvar och de olika karaktärerna binds samman via denna fruktansvärda händelse. Plötsligt tvärbromsar tåget för att undvika att kollidera med ett barn som befinner sig på spåret. Detta blir startpunkten för allehanda mystiska händelser ombord på tåget och resan kan börja, en resa ombord på spöktåget.

Det här är kanske inte den mest originella spökhistoria som gjorts på film och med tanke på framgångarna som just asiatiska spökfilmer haft de senaste åren får kanske heller inte denna Syd-koreanska film all den uppmärksamhet som den egentligen förtjänar. Det här är en bra film helt klart och det som historien eventuellt saknar i originalitet tar man igen med råge när det gäller stil och finess!

På välkänt maner berättas historien mycket långsamt och karaktärsutvecklingen är verkligen magnifik. Det känns som man verkligen tränger in under skalet på personerna och ingen av deras djupaste hemligheter lämnas orörd. Samtidigt är det här i högsta grad en film där man får bilda sig en egen uppfattning om händelsernas förlopp och förväntar man sig att bli överöst med olika lösningar på mysterierna är man helt fel ute. Det här är en ganska svår film att hänga med i och det formligen kryllar av twists. Dessa staplas ofta på varandra och det är inte alltid helt lätt att hålla reda på vem som är vem.

Personligen tycker jag det här är en av de mest spännande filmerna på senare år och vida överlägsen många av de upphaussade och mer kända filmerna från öst. Jag skulle heller inte tveka att ge den ett toppbetyg om det inte blivit lite väl krångligt framåt slutet när karaktärernas inbördes relationer ska förklaras. Den tenderar också att bli lite seg i detta slutskede av den enkla orsaken att det är lite för intensivt i mittenpartiet och att filmen inte förmår hålla denna intensitet hela vägen.

Spökfilm från Korea när den är som bäst!

8/10

Recension: Red Eye - 2005

Red Eye

Regi: Wes Craven

2005

Thriller

Efter att har deltagit vid sin mormors begravning i Dallas är nu Lisa (Rachel McAdams) på väg hem och hon ska ta det beryktade ”red eye” flyget. Hon träffar på en främling (Cillian Murphy) som hon börjar prata med och attraktionen mellan dem är kanske mer än vad hon först hade väntat sig. Till sin stora förvåning hamnar de också i stolarna intill varandra på planet och ganska snart står det klart för Lisa vilka planer han egentligen har. Han är inte alls lika vänlig som hon först trott och det som hon tidigare avfärdat som skämtsamma lögner verkar nu mycket verkligare än hon hade vågat drömma om. Han har kidnappat hennes far och om hon inte gör exakt som han säger kommer pappan att dö. Lisa förstår innebörden av sitt handlande och hamnar i ett svårt dilemma – vem ska dö och vem ska leva?

Redan från början känns den här filmen ganska svag, men grips aldrig med i historien och man kommer på sig själv flera gånger med att hellre och sitta och prata om filmen än att egentligen se på den. Ger man sig dock till tåls lite förändras detta och det är framförallt när den karismatiske främlingen, Jackson Ripner kommer in i bilden. Cillian Murphy har förmågan att trollbinda och även om hans avsikter är mystiska är de långt ifrån glasklara.

På detta följer filmens bästa del, själva maktkampen mellan kidnapparen och Lisa. Hur hon på alla vis försöker att lösa situationen utan att behöva göra som hon blir tillsagd och hur Jackson hela tiden försöker ha saker och ting under kontroll och genomskåda Lisas dubbelspel. Detta parti innehåller filmens bästa skådespeleri och man kan nästan känna Lisas ångest inför det val som hon tvingas göra.

Känner man ett visst agg emot filmklichéer ska man definitivt tänka sig för innan man ger sig på den här filmen. Själv tycker jag att, även om det fanns en hel del av den, så passar de bra in i produktionen. Det är en typisk film utan några oväntade ”twists and turns” och det ska gå till på ett visst sätt. Jackson ska upptäcka Lisa fiffel på de allra klichéfylldaste sätt och vi ska kunna skratta lite åt det. Det är en del av filmens charm.

Ska man då ge ett övergripande omdöme om filmen så vill jag påstå att det här är ganska tråkigt. Det är ingenting som inte provats på film förut och slutet är så fånigt helylleamerikanskt så det är inte klokt. Filmen har några intressanta och bra scener med inte tillräckligt för att väga upp det övriga.

Wes Craven, min barndoms hjälte, har misslyckats igen…

Recension: The Prodigy - 2005

The Prodigy

Regi: William Kaufman

2005

Action/Thriller

Truman Fisher (Holt Boggs) är en smågangster som vid en misslyckas knarkaffär först kommer i kontakt med en mystisk och maskbeklädd mördare som tar sig an hela rummet med folk och likviderar alla som kommer i han väg, oavsett på vilken sida i knarkuppgörelsen de står. Tiden går och Truman vill väl helst glömma hela händelsen, men när gangsterbossens systerson kidnappas blir det hans uppgift att hitta honom. Han enda ledtråd är en mystisk lapp med några nedklottrade ord på och en liten filmsnutt från en övervakningskamera, bör han känna igen mannan på bilden?

På papperet hade jag inte särskilt höga förväntningar på den här rullen. Jag menar, hur roligt är det egentligen att titta på när gangstrar av olika gäng skjuter på varandra? Eldstrider hit och eldstrider dit tänkte jag, har man sett en har man väl sett alla? Men lyckligtvis hade jag helt fel, visserligen är kanske inte eldstriderna i sig så häpnadsväckande men det är snyggt filmat och riktigt medryckande action. I vissa scener skjuts det så mycket att man nästan blir trött på det men man tappar ändå aldrig fokus och man är hela tiden intresserad av att veta mer om den mystiska maskbeklädda typen vars hemligheter filmen egentligen centrerar sig kring.

                                                  

Vi får snabbt veta att denna mystiska man kallar sig Claude Rains och räknar man inte omgående ut det av sig själv, så för man snart veta att detta beror på att det var denne som spelade huvudrollen i The Invisable Man från 1933 – en klassisk och Gudomligt bra film! Många gånger påminner filmen om succéserien Saw och den mystiske Claude Rains om Jigsaw, inte för att filmen innehåller någon form av de valbara tortyr- och självdestruktiva scener som Saw gör, men han tycks hela tiden ha full koll på läget och har verkligen förutsett ALLT hela tiden.

Det är många gånger en minst lika våldsam film som Irreversible. Det är närgånget och nästan lite obehagligt emellanåt men tyvärr är den lite ojämn. Den förmår inte hålla järngreppet kvar om åskådaren hela tiden och det som borde vara intressantast slavas ibland bort med korkad eller styltad dialog. Det hjälper förstås inte till det att skådespelarna oftast är ganska usla. De klarar av att leverera en replik eller två med trovärdigheter sätts på spel mest hela tiden. Man klarar aldrig av att leverera illusionen att det här är på riktigt och man är hela tiden fullt medveten om att det är skådespelare som leverera repliker. Svårt att förklara kanske, men jag hoppas min beskrivning här trots allt är tillräcklig för illustrera min åsikt i frågan.

Men tack var det scener där filmen trots allt håller ett ganska högt tempo och den intressanta maskbeklädda karaktären, som man hela tiden vill veta mer om, får filmen ett ganska högt betyg. Man kan, under de actionfyllda scenerna, helt ignorera skådespeleriets brister och helt enkelt bara njuta.

Recension: The Protector - 2005

The Protector

Aka: Tom Yum Goong

Regi: Prachya Pinkaew

2005

Action

Kham (Tony Jaa) växer upp tillsammans med elefanter som familjen har varit beskyddare åt i generationer. En mäktig organisation vill dock åt de mytomspunna djuren för sina egna syften och skyr inga medel för att lägga vantarna på elefanterna. Kham som ser elefanterna som sina bröder har inget annat val än att gå till hämnd och med varje knytnäve, armbåge och spark få skurkarna att inse att han inte tänker tolerera deras beteende.

Efter att de initiala och karaktärsbyggande scenerna, där vi får följa filmens hjälte i sina unga år och fungera gemensamt med elefanterna, håller filmen ett ganska högt tempo. Detta innebär att mången spark delas ut och att slagsmålsscenerna ibland är långdragna men allt som oftast välkoreograferade. Att Tony Jaa, både kan slåss på film och koreografera torde därför vara ställt bortom allt rimligt tvivel!

                                                             

Det finns dock ett problem i slagsmålsscenerna, och det är, just som jag nämner ovan, att de är utdragna och faktiskt lite tjatiga i längden. Kham visar sin överlägsenhet gång efter annan men ändå går fler och fler motståndare på honom, varvid han bryter armar och ben på samtliga. Det jag har emot det här är att det skadar filmens dynamik, en eller två knäckta ben hade varit mycket effektfullare än var och varannan motståndare. Lägger man också till de något för högljudda ljudeffekterna så får man nästan en komisk (läs: kalkon) effekt av den hela och det var väl inte riktigt meningen.

Men nu tycker jag inte alls att det här är en kalkonrulle! Den innehåller mycket mer än så och jag lade särskilt märke till en båtjakt som kunde ha varit hämtat från en av de mer klassiska Bond-rullarna – häpnadsväckande action men trots allt med en lite humoristisk twist. Det är också bra skådespeleri, utan att gå till filmhistorien som mästerligt, rakt igenom hela filmen. Storyn är visserligen ganska grund och det ges inga större möjligheter till djup i karaktärerna men några av dem blir intressanta ändå tack vare sitt yttre. Bland annat några slagskämpar som är allt annat än små…

Tyvärr blir det också lite förvirrande emellanåt och jag hade faktiskt ingen aning om varför en del händelser överhuvudtaget inträffade, en del blir uppenbara senare i filmen medan andra bara tycks finnas med av någon oförklarlig anledning. Men allt som allt tycker jag att det är en ganska harmlös fightingfilm som tycks ha glimten i ögat och jag tycker man ska ta den för vad den är – underhållning!

Recension: HP Lovecrafts - THE CALL OF CTHULHU - 2005

The Call of Cthulhu

Regi: Andrew Lehamn

2005

Horror

När en man ombeds vara testamentsexaminator åt sin farfars bror hittar han en låst kista. I dödsögonblicket av farfaderns bror får han nyckeln som öppnar kistan. Han börjar omsorgsfullt gå igenom pappren som finns däri. Han upptäcker snart ett mönster som fascinerar honom. Det talas om ”de gamla” och om en kult som tillber ”Cthulhu”. Intresserat tar han del av de nedpräntade upptäckterna som sakta men säkert tar honom till vansinnet brant.

Lovecraftadaptioner finns det gott om. Det är bara det att de allra flesta av dem inte är något vidare bra och verkligen inte trogna den litterära förlagan. Dessutom är Lovecrafts verk erkänt svåra att anpassa till den rörliga bildens berättarteknik. Som bekant måste man ta till andra medel för att visa en historia snarare än att berätta den med ord. Hur beskriver man det obeskrivbara i bilder? Men här är det HPLHS (H.P. Lovecraft Historical Society) som ligger bakom och vilka kan väl vara bättre på att skapa något som ligger i samma anda som mästaren själv?

Helt sonika gör man något som får det hela att funka, man gör inte en vanlig film utan en film i 1920-talets anda – en stumfilm! Jag kan förstå att många blir rädda för det här och ryggar tillbaka för den föråldrade tekniken men jag vill påstå att mer suggestivt än så här blir det inte. Det gör heller inget att skådespelarna spelar över, det märks inte så mycket i produktionen eftersom alla som sett några stumfilmer vet att det brukar vara så. När man inte hade dialog att berätta med var man tvungen att ta till överdrivet kroppsspråk och bildspråk för att berätta historien. I det här fallet och med den här historien som bygger så mycket på läsarens egna fantasier är det ett genialt drag!

Det är en film som inte visar för mycket och jag tror inte att det är en nackdel om man känner till historien sedan tidigare, åtminstone i stora drag. Nödvändigt tror jag inte att det är men nog kan man ha viss glädje av att vete de ungefärliga linjerna. Jag gillar greppet starkt med det är väl ingen som blir förvånad över? Ska sanningen fram finns det dock några scener som inte fullt ut är övertygande, när det tydligt syns att man han använt sig av modeller och sedan försökt att få dessa att se stora ut. Men å andra sida, när man ser på extramaterialet och upptäcker att det använt sig av greenscreenteknik i helt andra scener blir man oerhört imponerad. Det var inget jag hade det minsta tanke på kan jag säga. Det märks inte alls och resultatet är mer eller mindre fantastiskt.

Eftersom det är en stumfilm gjord att se ut som om den vore gjord på 20-talet, komplett med skador på filmen och allt, är det nog bra att den inte är längre än trekvart. Det räcker dessutom för att berätta historien och jag misstänker att det hade varit svårt att behålla spänningen om man inte hade hållit historien så komprimerad. Man får med det man behöver utan att sväva ut från ämnet och enligt min åsikt är det också väldigt troget den litterära förlagan!

7/10

Recension: Saw 2 - 2005

Observera att det här, med tanke på slutpoängen, är en gammal recension...

Saw 2

Regi: Darren Lynn Bousman

2005

Horror

Jigsaw har spärrat in drygt en handfull människor i ett hus och dessutom släppt ut en dödlig gas bland dem. De tvingas nu kämpa mot klockan och jigsaws kryptiska ledtrådar för att hitta en lösning och ett botemedel innan tiden rinner ut. Samtidigt spårar polisen Eric Mason (Donnie Wahlberg) upp den beryktade brottslingen med målsättningen att sätta honom bakom lås och bom, men jigsaw avslöjar sanningen för honom, en av de inspärrade är polisens son och jigsaw vill spela ett sista spel…

För er som har sett första filmen kommer mycket att kännas igen. Kvar finns de groteska problem deltagarna i Jigsaws spel tvingas lösa och den kallt beräknande atmosfär där mördaren tycks ha tänkt på allt och manipulerar sin omgivning exakt enligt planen hela tiden.

Filmen lider dock av ett annat problem som de allra flesta uppföljare lidar av, man vet ungefär vad man ska förvänta sig och det vet förmodligen filmskaparen också. Man blir inte lika överraskad denna gång och blir inte lika chockerad av kallblodigheten. Det är dock  fortfarande lika rörigt och filmen döljer sin twist väl, eller kanske borde man till och med använda plural här då det är ganska gott om överraskningar och vändningar framåt slutet.

Personligen ser jag ganska gott om likheter mellan den här och en av mina absoluta favoritfilmer från senare år – Cube! En handfull människor som springer runt utan att veta var de är eller är på väg. Deras relationer till varandra och paranoian som skoningslöst sipprar fram ur den hopplöshet personerna tycks stå inför  - finns det en utväg och är priset i så fall värt att betala?

Rent skådespelarmässigt funkar filmen bättre än första filmen och flera kända ansikten medverkar. Kanske inte folk man nödvändigtvis känner till namnen på eller de allra största stjärnorna men känner igen dem gör man absolut, till exempel Dina Meyer som även var med i första filmen. Mest imponerar kanske Tobin Bell som Jigsaw även om rollen kanske inte kräver något direkt mångsidighet.

Den som gillade ettan kommer förmodligen inte att bli besviken på den här heller och det är väl heller ingen omöjlighet att det här kan bli en riktig långkörarfranchise. Del tre är redan planerad och slutscenen vittnar om en historia som verkligen går att spinna vidare på.

Rekommenderas varmt!

Recension: River Queen - 2005

River Queen

Regi: Vincent Ward

2005

Drama/Action/Krig

Britterna ockuperar Nya Zeeland. Vid den yttersta utposten mot vildmarken lever Sarah O’Brien (Samantha Morton) och hennes familj och trots att hennes far (Stephen Rea) ingår i de brittiska styrkorna förälskar hon sig i en ung maorier – Tommy. Efter en enda natt tillsammans med honom blir hon gravid, Tommy dör, men hon är fast besluten att föda hans son som hon sedan uppfostrar enligt bästa förmåga. De lever idylliskt i sju år men sedan händer något. Boy, som pojken heter, blir kidnappad av sin egen farfar efter att britterna röjt helig mark, allt enligt order. Sarahs kamp för att återfinna sonen är outtröttlig och längs floden lär hon sig känna igen krigets fasor från båda sidor. Hon finner äntligen sin son, men han har nu blivit uppfostrad som maorikrigare och är fylld av hat…

Dvd-omslaget pryds av en bild på en skäggig Kiefer Sutherland som spelar menige Doyle, en roll som han faktiskt gör ganska bra. Hans irländska accent är fullt trovärdig och överlag är jag imponerad av honom. Att han återfinns på omslaget har dock troligare att göra med att han är ett av de mest kända namnen och inte att han på något sätt har en betydande roll. Inte heller Stephen Rea, vars namn också pryder omslaget är särskilt betydande för filmens helhet, men de scenerna han medverkar i är naturligtvis stabila.

                                  

Nä, huvudrollen innehas av Samantha Morton, ur vilkens ögon filmen berättas ur. Stora roller innehas också av Nya Zeeländarna Cliff Curtis och Temuera Morrison (som i alla fall jag lärde mig att älska i Lee Tamahoris: Once were Warriors). Det finns inget att klaga på inom detta område, inte heller går det att gnälla på de mycket trovärdiga gestaltningarna av folket runt omkring, allt från de mindre birollerna till statisterna. Kostymmässigt är filmen suverän och den här ju också vunnit New Zeeland Screen Award, i just detta avseende!

Detta innebär att vi får ta del av en mycket trovärdigt berättad historia, där grymheter hör till vardagen och de magnifika naturbilderna känns äkta. Det är ett mycket vackert foto och framförallt den överskådande bilden, där floden ringlar sig fram som en orm genom landskapet, etsar sig gärna fast på näthinnan. Skönheten och odjuret kan man säga, för krigets fasor gör sig också påminda i idyllen. Britterna som ska trycka tillbaka vildarna och ge plats för fler nybyggare, och maorierna, som vill försvara sitt land och kämpar mot allt vad de kan.

Inte för att detta är en utpräglad krigsfilm på något sätt, för det är det absolut inte, men jag vill inte påstå att det tas ställning, varken för eller emot, någon av de två fiendesidorna. Snarare utmålas själva krigets fasansfullheter. Detta tycker jag är en bra lösning, framförallt då filmen berättas utifrån den berättelse filmens huvudperson ser. Hennes mål är inte att utkämpa eller vinna ett krig, hennes ambition är en helt annan, att få återförenas med sin son och detta är kanske filmens viktigaste budskap. Acceptans för olika synsätt och kulturer så länge kärleken lever. Konsten att leva i harmoni helt enkelt.

Det är inte svårt att se paralleller till allehanda indianfilmer där den vite mannen antingen tillfångatagits av indianerna eller adopterats som en i stammen. Filmer som A Man Called Horse, Little Big Man, Soldier Blue och Dances With Wolves ploppar upp i skallen. Det handlar om var man ska lägga sina lojaliteter, vän kan plötsligt bli fiende och fienden plötsligt den beskyddande tillflyktsort man såväl behöver vid tillfället. Lägger man sin lojalitet hos sitt ursprung eller där man är uppvuxen? Kanske är det så att man faktiskt har möjligheten att, utifrån ett så kallat objektivt synsätt, göra de intellektuella bedömningar som krävs för att avgöra rätt eller fel i en specifik kontext?

Hur det än är med den saken så är det här framförallt en film om integritet, om att välja sin egen väg och stå för den i alla lägen. Att utnyttja situationen till sin egen fördel och att inte vara rädd för att offra både liv och lem för de man håller kära. Kanske kan man också lära sig när det är dags att ge upp och det är kanske detta som är den största vinsten, att förstå när man inte längre kan vinna?

En rörande film!

Recension: The Ring Two - 2005

The Ring Two

Regi: Hideo Nakata

2005

Horror

Rachel och hennes son Aidan har numera flyttat till en annan stad och Rachel har fått ett nytt jobb på en tidning. När en tonåring i trakten hittas död och Rachel börjar fördjupa sig i fallet känner hon allt för väl igen händelseförloppet. Hon lyckas lokalisera det fasansfulla videobandet och förstöra det men då börjar hennes mardröm att ta fart på riktigt. Samara är nämligen ute efter hämnd och lyckas komma åt henne genom sonen Aidan. Själv blir hon anklagad för barnmisshandel när Aidan hamnar på sjukhus med diverse skador. Allt verkar vara emot Rachel och hon bestämmer sig för att bekämpa Samara med alla medel. Ny information kommer fram genom hennes ihärdiga efterforskningar, frågan är bara om hon hinner använda denna information mot Samara innan det är för sent.

Här finns inte lika mycket övertydlighet som det gjorde i den första amerikanska filmen och endast vid något enstaka tillfälle väljer Hideo Nakata att underskatta tittaren genom att visa oss en tillbakablick till det berömda bandet. Allt för att säkerställa att vi ska förstå sambandet. Jag tycker att han kommer undan med detta då det trots allt inte trycks ned i halsen på åskådaren och används ganska sparsamt.

Den här är mer otäck än sin föregångare, dock inte sagt att den är speciellt mycket bättre. Ofta känns handlingen tämligen sökt och vridningar och twists är allt som oftast ganska förutsägbara. Visserligen känner man igen en del av de grepp man är van vid från asiatisk film, bland annat från Hideo själv, men överlag är det här en synnerligen amerikansk produktion. Jag tänker här inte gå närmare in i detalj vad som kännetecknar en sådan utan bara göra ett kallt konstaterande och inte trötta ut er i onödan.

Den som väntar sig en remake på uppföljaren till det japanska originalet kommer att bli besviken. Det här är faktiskt ingen remake utan en helt egen unik uppföljare till den amerikanska nyinspelningen. Detta är väl egentligen både en styrka och en svaghet då man har mer erfarenhet att föra historien vidare på andra sätt och vet kanske vad som kan tänkas funka, men samtidigt har ju flera möjligheter redan exploaterats och man blir något begränsad om man inte vill upprepa sig. Det börjar förresten bli lite krångligt att hålla reda på alla avarter i den här ringmytologin nu. För jag tycker nästan att man får kalla det för mytologi. Mig veterligen finns det hela sju stycken filmer som exploaterar temat (Japanska; Ringu, Ringu 2, Ringu 0 och Rasen: The Spiral, Koreanska: Ring Virus och så de två Amerikanska då) och jag skulle inte kalla det omöjligt att vi får se ytterligare en del, i alla fall från USA.

Personligen tycker jag att skådespeleriet funkar mycket bättre här än i ettan, kanske för att skådespelarna ges betydligt mer utrymme här och att historien egentligen är en fördjupning av temat. Det är intressant att filmens historia låter en få lite djupare inblick i bakgrunden till Samara men med facit i hand kanske detta omkullkastar en del som vi alla tagit för absolut sanning. Det är svårt att gå in på detaljer utan att avslöja för mycket. Se och avgör själv!

The Triangle – 2005 - Den mytomspunna Bermudatriangeln

Ett av mina allra tidigaste intressen var faktiskt mysteriet med Bermudatriangeln. Var för har så många fartyg förlist och flygplan försvunnit just där? Förmodligen finns det en alldeles vettig förklaring till det hela men myten existerar och är det något jag lägger tid på så är det myter och dess eventuella ursprung. När så en miniserie på ämnet dyker upp måste jag ju bara ta mig tid att se den. Naturligtvis ska man inte räkna med att den kommer att ge några definitiva svar men ett par nya teorier kan den kanske rendera i!

Skådespelarna är alla stabila och faktiskt riktigt bra och passande i sina roller. Eric Stoltz, Catherine Bell, Lou Diamond Phillips, Bruce Davison, Michael E. Rodgers och Sam Neill som extra krydda på moset. Den senare anlitar de andra för att ta reda på den riktiga sanningen om vad som egentligen försiggår. Han är ofantligt rik och lovar dem alla fem miljoner dollar förutom all betala alla utgifter som kan tänkas uppstå under projektet.

Effekterna är oerhört bra för att vara en miniserie! Allt är förresten av mycket bättre kvalitet än vad man brukar räkna med från en miniserie! Det är spännande och det dröjer innan man är helt med på vad det egentligen är som händer. Det är inte den enklaste lösningen man har klurat ut och kanske har man krånglat till det lite för mycket i vissa avseenden men det funkar trots allt bra, de vetenskapliga aspekterna känns väl genomarbetade och efterforskade. Det är naturligtvis långt över min kompetensnivå att bedöma den saken men det känns helt rätt ändå!

7/10

Star Wars - The Complete Saga - Epidsode 1-6

Star Wars: Episode 1

The Phantom Menace

Regi: George Lucas

1999

Sci-Fi/Fantasy

Handelsfederationen utför en blockad mot planeten Naboo. Detta är förstås bara en ursäkt för att senare invadera och inget annat. Två Jedi-riddare – Qui-Gon Jinn och Obi-Wan Kenobi sänds dit för att medla mellan parterna. Det blir omedelbart attackerade men lyckas undslippa droider och dödsmaskiner. De träffar på en av planetens innevånare, en lustig varelse som går under namnet Jar-Jar Binks. Han har blivit förvisad från sin by för att han är ”lite” klumpig, vilket snart märks… Tillsammans ger tar de sig till huvudstaden där drottning Amidala finns då hon inte är säker där. De kapar ett rymdskepp och ger sig iväg mot senaten för att ta upp sina problem. På vägen tvingas de landa på planeten Tatooine, där de lär känna en ung pojke, en slav, med ovanligt stark koppling till ”kraften” – pojkens namn är Anarkin Skywalker. De befriar honom från slaveriet och tar honom med sig. Qui-Gon är övertygad om att pojken är ”den utvalde” som ska bringa ordning i kaoset. Jedi-rådet är inte lika säkra på saken…

Det är lite svårt att tänka sig att det faktiskt är över tio år sedan den här ”nyare” filmen i Star Wars sagan kom. Jag har heller inte sett den sedan dess och det var inte med välbehag jag mindes den heller. När det begav sig var den gängse uppfattningen att denna nya trilogi enbart förstörde de hyllade originalfilmerna. Jag var väl inte en notorisk anhängare av denna inställning men nog tyckte jag allt att det var ganska onödiga filmer som verkligen inte levde upp till underhållningsvärdet på de tre första (episod 4-6).

Men eftersom tiden går bleknar minnena och jag såg det nödvändigt att se om alla filmerna med tanke på att de numera finna utgivna på Blu-ray. Boxen införskaffades och fick stå ett tag men till slut tyckte jag att det var tid att öppna den. Detta gjordes och den första filmen klarades av.

Jag är inte lika avigt inställd till filmen som jag var en gång i tiden, men visst har den en bit kvar innan den kan leva upp till minnena från originaltrilogin. För även där handlar det förstås om minnen. Tankar om dessa kommer att komma längre ner i texten eftersom det här handlar om en recension av hela filmserien egentligen. Jag kan dock inte förneka att det ser snyggt ut på sina ställen och att Blu-Ray kvaliteten tilltalar. Men samtidigt genererar detta en effekt av att allting ser för bra ut. Så bra så att man skulle kunna tro att man själv hade spelat in det på baksidan av huset. Detta gäller förstås inte explicit denna filmen utan ofta blu-ray formatet i stort och naturligtvis är det också en grov överdrift från min sida.

Som äventyrs science fiction är det egentligen en alldeles utmärkt film det är bara det att det inte är någon egentlig Star Wars film. Det är lite grand som de nyare Bondfilmerna. De är ofta utmärkta actionfilmen men utan den sista speciella touchen, de blir inte riktigt ”bondfilmer”. Nu svävar jag iväg här… Skådespelarna är för det mesta helt ok men jag hatar skådespelerskan som spelar drottning Amidalas livvakt. Pernilla Augusts engelska stör jag mig också lite på men eftersom hon är slav och från en annan planet än den hon bebor kommer hon undan med det. Liam Neeson är härligt gulle-go och kanske aningen överdriven i sin rolltolkning. Ewan McGregor och Natalie Portman sköter sig ungefär lika bra. Helt ok, men inga bejublande insatser skulle jag vilja säga på det hela taget. Problemet är väl i så fall bristande regi och inget annat. Men vem vet vilken vision George Lucas har haft, han kanske ville ha dem precis så där?

Men inte bara som äventyrs science fiction är det helt ok, det är ingen fel på sagan i sig heller. Att George Lucas kan konstruera historier om gott och ont, svart och vit, har han tidigare bevisat, i Willow inte minst. Som början på sagan får man säga att några pusselbitar ramlar på plats. Men jag vill minnas att Obi-Wan Kenobi säger i episod 4 att det är Yoda som tränat honom, inte Qui-Gon Jinn. Det kanske får sig förklaring längre fram annars är det en ganska grov miss!

På det hela taget alltså tämligen underhållande men utan den sista touchen som gör Star Wars till Star Wars. Och eftersom jag numera betygsätter i mina recensioner får den också ett godkänt betyg.

6/10

Star Wars: Episode 2

Attack of the Clones

Regi: George Lucas

2002

Sci-Fi/Fantasy

Tio år har gått, Anarkin är förälskad i Padmé. Det är en förbjuden romans eftersom en Jedi inte har tillåtelse till personliga känslomässiga band. Romantiken är helt enkelt förbjuden för honom. Men han är en bångstyrig yngling oavsett hur starkt kraften är med honom. Han är impulsiv och arg över att Obi-Wan inte ser hans utveckling på samma sätt som han själv upplever den. Han känner också av sin mamma och är helt enkelt tvungen att rädda henne. Han bryter därför mot de direkta order han har fått av Jedi-rådet och av Obi-Wan. Han äventyrar Senator Amidala – alltså Padmé! Någon försöker att lönnmörda henne! Samtidigt händer en massa andra lustiga saker. Man upptäcker att någon gått igenom en massa trubbel för att dölja en planets existens. Den är helt borta ur arkiven. När man undersöker saken närmare visar det sig att en medlem i Jedi-rådet, som varit död i tio år, beställs en armé av kloner från den mystiska planeten. Historien tätnar, vem ligger bakom och vem vill utplåna Jedi-riddarna?

Liksom den föregående episoden var det runt tio år sedan jag senast såg den här filmen. Mitt minne hävdade bestämt att det var en riktigt skräpfilm men fler detaljer än så gick inte att uppbringa. Jag minns till exempel inte vad det var jag skulle ha haft emot den. Antagligen samma inställning som till episod 1, det är helt enkelt inte klassisk Star Wars. Miljöer, varelser etc. är ”fel”. Det känns som att de här första episoderna riktar sig till en yngre publik än de tidigare filmerna men jag vet inte. Jag själv var ju betydligt yngre när jag lärde mig att uppskatta dessa.

Det är mindre action i denna. Focus verkar istället ha lagts på Anarkin Skywalker och hans känsloliv. Med tanke på vad som komma skall känns det förvisso som viktigt men det blir inte fullt lika underhållande att titta på! Jag vill att Star Wars ska vara dueller med lasersvärd, rymdjakter etc. inte ett romantiskt drama. Dock känns den här filmen som helhet mer genomtänkt än den förra. Det är inte riktigt lika rörigt och man har betydligt större chans att hänga med på vad som verkligen händer. De bakomliggande orsakerna och sådana saker.

Bland skådespelararsenalen märks Christopher Lee bland de mindre men betydande birollerna. Jag gillar honom skarpt och han har en sådan inlevelse i sitt skådespeleri att det är oerhört underhållande att titta på honom. Liksom som i första episoden märks det att George Lucas har sinne för en bra historia. Han vet hur man berättar en saga, så mycket är helt klart! Den drivs stadigt framåt men utan att ge oss för mycket information, lagom är bäst verkar det som. Men jag kan inte låta bli att tycka att det rör sig om en ”mellanfilm” här. Det verkar mest vara utfyllnad för att historien ska komplett. Viktig information helt klart men utan så mycket underhållningsvärde alla gånger.

Jag reagerar inte lika mycket på att den högupplösta kvaliteten är ”för” bra här. Man tycks ha hittat en bra balans som åtminstone passar mig och min TV utmärkt! Som helhet blir det även godkänd för den här episoden.

6/10

Star Wars: Episode 3

Revenge of the Sith

Regi: George Lucas

2005

Sci-Fi/Fantasy

Kriget mot klonerna har nu varat i tre år. Allt har eskalerat och blivit värre och värre. Politiken är korrupt och ännu mer makt ges till Kansler Palpatine. Nu är han kidnappad och hålls fången av den ondskefulle Droidledaren General Grievous. Obi-Won och Anarkin är utsända för att rädda honom. När de stöter på motstånd och Greve Dooku visar sig blir det svärdsduell, Obi-Won slås medvetslös men Anarkin lyckas besegra den ondskefulle lorden. På inrådan av Kansler Palpatine dödar han också Greven trots att det strider mot Jedi-ordens hederskodex. Friktionen mellan Kanslern och Jedi-rådet blir större och större och Anarkin hamnar preics mitt emellan. Hans vänskap med Kanslern blir ett problem när rådet vill att han ska rapportera till dem. Samtidigt vill Palpatine ha information av Anarkin om vad rådet tänker göra härnäst. Han slits mellan de båda sidorna…

Hela den här ”nya” trilogin har egentligen bara ett enda syfte. Det blir extra tydligt i den här tredje episoden. Det vi har väntat på inträffar äntligen, Darth Vader gör sitt intåg i sagan! Det är också lite mer rymdskepp av klassiskt snitt i denna och det uppskattar i alla fall jag väldeliga. Jag är lite känslig för sådana detaljer även om det är totalt logiskt att det sker en steglös förändring genom hela historien. Det går ju trots allt några år mellan varje film.

När filmen först kom ut tyckte jag att det här var en överlägsen film jämfört med de två första episoderna, troligen just på grund av att Darth Vadar äntligen fanns med. Men idag är jag inte riktigt lika säker. Det var också den tråkigaste och segaste episoden så långt. Det känns egentligen som en enda lång fördröjning innan klimax (Darth Vadar) kommer.

Anarkin är argare och mer missförstådd än någonsin, han kan inte förstå varför han inte kan utnämnas till mästare när han trots allt får sitta i rådet. Allt detta tär på honom och det är tydligt att han ska knäckas till slut, knäckas och gå över till den mörka sidan. Detta sker inte helt medvetet men det sker trots allt. Han blir manipulerad av den ondskefulle Sith-lorden som ligger bakom allt som sker. Det är fantastiskt egentligen vilket scenario det egentligen handlar om. Vi talar alltså om åratal av förberedelser för att saker och ting ska inträffa precis enligt det  händelseförlopp som man önskar. Jag tänker på den mörke Lordens plan naturligtvis. Äntligen börjar det likna det man en gång i tiden kallade för Stjärnornas Krig, alltså original trilogin!

En fantastisk historia som måste ha varit mycket utmanande att skapa. Alla vet ju hur filmen kommer att sluta, åtminstone dem som har originaltrilogin inpräntad i hjärna eller rent av i förlängda märgen. Som de tidigare två filmerna tycker jag att denna hållet måttet men jag hävdar inte längre att den på något sätt skulle vara överlägen.

6/10

Star Wars: Episode 4

A New Hope

Regi: George Lucas

1977

Sci-Fi/Fantasy

Det galaktiska imperiet har byggt ett nytt vapen som ska säkra kejsarens absoluta makt. Rebellerna har dock lyckats stjäla ritningarna och är i full färd med att leverera dem till högkvarteret för analys. Ett så kraftfullt vapen att det kan förstöra en hel planet på en gång måste helt enkelt ha någon svaghet de kan utnyttja till att förstöra den. Den kan helt enkelt inte vara osårbar. Darth Vadar är dem på spåren men Princess Leia lyckas undanhålla honom informationen för honom. Ovetandes om vad som händer hamnar istället informationen hos ynglingen Luke Skywalker som inte har något annat val än att söka upp Obi-Wan Kenobi som lever på planeten Tantooine under namnet Ben Kenobi. Tillsammans ger de sig iväg för att ge rebellerna ett nytt hopp…

Jag har konstaterat att det är tio år så där sedan jag såg de första episoderna men det är faktiskt ännu längre sedan jag såg originaltrilogin! Förresten har jag aldrig sett specialversionerna och var ärligt talat orolig för att jag skulle tycka illa om eventuella olikheter. Jag reagerar inte för så mycket men på några ställen hittar jag tillägg och förändringar som både förbättrar och försämrar skulle jag säga. Men låt oss nöja oss med att kalla det för förändringar så behöver vi inte orda mer om detaljer…

Däremot känner jag att den här filmen, till skillnad från de tidigare episoderna (som alltså spelades in senare) är aningen daterad. Den känns inte så fräsch och tidlös som jag minns den. Kanske har nostalgin förändrat mitt minne av den eller så är det helt enkelt en mycket större referensram som krånglar till det. Det är tydligt att George Lucas har utvecklat konceptet ganska rejält inför den nyare trilogin. Självklart fanns det inte lika utvecklade metoder att framställa saker och ting på 1977 men det är en del av charmen, och har alltid varit en del av charmen. Man har lyckats göra oerhört mycket med tekniken men inte allt!

Förutom huvudrollerna, Mark Hamill, Carrie Fisher och Harrison Ford finns det ansikten man känner igen. Peter Cushing gör en mindre roll som befälhavare, Alec Guiness spelar Obi-Won Kenobi och James Earl Jones gör Darth Vadars berömda röst! Handlingen är tämligen enkel och svart/vit. Aningen är man ond eller god, man har eventuellt försökt att göra någon form av gråskala med Han Solo (Harrison Ford) men jag tycker inte man lyckas med det. Snarare är det en äldre variant av den självsäkre kvasi-hjälten som Kurt Russell senare skulle parodiera i John Carpenters Big Trouble in Little China. Lite komisk lättsamhet helt enkelt!

Man måste komma ihåg att man ursprungligen inte hade möjlighet att se någon bakgrundshistoria. Att komma rakt in i handlingen på det här sättet är ett effektivt sätt att börja en berättelse och jag tror att det kanske har bidragit till dess kultstatus. Tillsammans med olika fantasifulla varelser och karaktärer förstås. På ett lyckat sätt har George Lucas lyckats kombinera sin saga med sci-fi och förlagt den till en miljö där allting är möjligt, för länge sedan i en galax långt borta…

7/10

                                                                                                   

Star Wars: Episode 5

The Empire Strikes Back

Regi: Irvin Kershner

1980

Sci-Fi/Fantasy

Efter att rebellerna lyckats spränga dödsstjärnan i luften har de fått lite andrum. Men alldeles oavsett detta trycker imperiet tillbaka upproret. Rebellernas bas är röjd och det dröjer inte länge förrän Darth Vadar med anhang är där för att utplåna allt motstånd. Allt utom Luke Skywalker förstås, denna yngling som kejsaren själv är ute efter. Han måste tas levande och det är lättare sagt än gjort. Han lyckas undkomma och efter en vision där Ben Kenobi säger åt honom att söka upp Jedi-mästaren Yoda, är det precis det han gör. Han får lära sig Jediriddarnas vägar men innan han är riktigt klar blir han avbruten. Mot Yodas invändan beger han sig iväg för att försöka rädda sina vänner, Han Solo och Prinsessan Leia. Han står nu öga mot öga med Darth Vadar…

Vad jag minns från min första bekantskap med denna var det en film som inte riktigt passade mig. Det var absolut inget fel på den, och det är det fortfarande inte, men det kändes som att det var något som saknades på något sätt. Det känns helt enkelt som någon mellanfilm som inte har något egentligt slut. Den börjar dock mitt i händelserna centrum precis som förra filmen gjorde. Jag vet inte riktigt vad det är som gör det men det känns inte riktigt som kampen mellan det goda och det onda är riktigt lika närvarande här som i den tidigare filmen. Det är mera på ett abstrakt plan än ett jordnära bokstavligt kan man säga.

Antagligen beror detta delvis på att George Lucas inte regisserat filmen själv. Jag har hört många säga att det här är deras absoluta favorit när det kommer till Star Wars men jag håller inte riktigt med. Det är ganska tydligt om man läser lite mellan raderna här ovan. Det är lite för mycket pang pang och lite för lite mytologi, ändå är det väl egentligen mer av den varan här än i första filmen. Man är nu klar med karaktärsintroduktionerna och kan helt koncentrera sig på kampen mellan det goda och det onda. Det borde ha kunnat fungera mycket bättre!

Nu låter jag kanske negativ här, men det är absolut inte meningen. Jag tycker inte att den här filmen reser sig över de andra på något sätt men heller inte det omvända. Den är ganska likvärdigt underhållande som första delen i originaltrilogin! Den utvecklar sin handling mot den tredje delen som kommer att avsluta den här boxrecensionen.

7/10

Star Wars: Episode 6

Reurn of the Redi

Regi: Richard Marquand

1983

Sci-Fi/Fantasy

Han Solo är fortfarande infrusen i karbonat och hålls dessutom numera fången av Jabba The Hutt. Luke skickar bud att ha söker en audiens hos honom där han ber Jabba släppa Han och hans vänner. Princess Leia, Chewbacca och droiderna är alla på samma ställe och Luke, som nu påstår sig vara en Jediriddare, ger Jabba en sista chans att släppa alla lösa. Alternativet är att gå under. Jabba skrattar förstås bara åt honom och vägrar förhandla. Någon som han kommer att ångra. Luke och de andra slår sig fria och börjar planera för nästa slag. Det mot kejsaren…

Jag är inte helt säker men jag tror att det här var den första delen jag såg i serien – någonsin! Den har i alla fall en speciell plats i mitt hjärta och jag håller den för den mest underhållande av alla filmerna (så långt, nya episoder är ju på gång). Jag vet inte riktigt vad detta beror på men jag dristar mig till att tro att det handlar om att kampen mellan det goda och det onda är så närvarande i denna del. Dessutom finns det ett slut på alltihop som saknas i alla de andra filmerna. Inte konstigt i och för sig eftersom det från början var en trilogi. En trilogi som sedermera fylldes på med tre filmer till…

För länge länge sedan hört jag ett rykte om att George Lucas ursprungliga vision handlade om nio filmer. Detta vara åratal före den nyare trilogin med episod 1-3 kom till. Länge trodde jag att det bara var ett envist rykte som inte ville dö. Dessa övriga sex filmer skulle utspela sig både före och efter den ursprungliga trilogin och med facit i hand är det inte längre någon omöjlighet! De tre filmerna som föregår originaltrilogin finns ju och att skapa ytterligare tre om generationerna efter lär inte vara något problem med nutida teknologi. Det är bara frågan om vad man ska fylla dem med för att göra dem intressanta? Framtiden får utvisa!

Liksom i de två föregående episoderna finns det förändringar som lagts till eller förändrats. I episod 4 hade jag inte mycket att klaga på, i episod 5 tänkte jag inte ens på det men här finns det ett par förändringar som definitivt förändrar filmen negativt! Kvaliteten ska jag inte klaga på men jag tycker det är onödigt att förändra essentiella scener och göra om dem så att innebörden blir annorlunda!

Det finns nog mest fantasifulla varelser i den här delen, i alla fall om man tänker sig originalversionerna. Allt kan ju läggas till numera, men jag tänker främst på de väsentliga, såsom Ewokerna, som dessutom har skapat en helt egen spinoff. Jag har inte sett något från den men dess existens är på intet sätt främmande. Hur som helst är det här en värdig avslutning på originaltrilogin. Vad den framtida trilogin bär i sitt sköte är omöjligt att sia om, men nog får man vara nöjd så långt!

8/10