In Memoriam – Robin Williams – 1951-2014

Det här fick ju inte hända! Robin Williams kan inte vara död?

Mitt första minne av honom är som Mork i den gamla TV-serien Mork & Mindy från 70-talet. Jag vill minnas att det var bråk om löner på den tiden, att Robin Williams ville ha mer betalt än Pam Dawber. Hur det gick med den saken vet jag inte men jag skulle nog gissa att han fick det också. Jag minns att jag tyckte att det var en girigbuk vid tillfället. Men senare i karriären har Robin Williams också gjort sig känd för att spela roller helt utan att få betalt, till och med utan att hans namn ska står med i eftertexterna.

Robin Williams var en sådan skådis som kunde göra allt även om man i första hand förknippar honom med komik. Gärna i samband med riktigt barnsliga filmer. Själv är jag överdrivet förtjust i till exempel Jumanji. Men han hade också en annan sida och var fantastisk i den seriösa och tragiska rollen i One Hour Photo. Det är en stor och mångsidig skådespelare som har lämnat oss, så mycket är helt klart.

De tidiga ryktena talar om självmord men utredningen är förstås långt ifrån färdig än. Vi får se vad som rapporteras inom de närmaste dagarna. Robin Williams blev 63 år, vila i frid!

Night at the Museum - 2006 - Komedi med Ben Stiller

Night at the Museum

Regi: Shawn Levy

Komedi

2006

Skriven av Linda Snöberg

Larry Daley (Ben Stiller) är en arbetslös och rätt hopplös stackare som dessutom håller på att bli vräkt från sin lägenhet. Hans son älskar honom men är besviken på att hans pappa måste flytta. Larry gör vad han kan för att få ett jobb, så efter en liten övertalning på arbetsförmedlingen får han chansen på ett nytt jobb, vilket innebär att han ska vara nattvakt på naturhistoriska museet. Det fanns tre nattvakter innan men på grund av nedskärningar ska de tre gamla nattvakterna sparkas och en ny ska ersätta dem. Då han infinner sig för sin första natt får han en liten snabb genomgång en sista gång av en av de gamla vakterna. En viktigt detalj som sägs är att han ska följa listan som han får i sina händer. När han blir ensam och klockan passerar midnatt så börjar det hända saker, allt som finns på museet kommer till liv och när T Rex börjar jaga honom är det dags att springa. Hur kommer han att klara av den långa natten?

Den börjar lite trögt men tar upp farten så fort Larry träder in på museet och kaoset börjar, då rycks man med direkt av ena actionscenen efter den andre. Från att Rexis jagar benet till kriget mellan vilda western och Romerska armen, det finns alltid något nytt som lurar runt hörnet. Filmen är väldigt underhållande och öppnar upp till många skratt.

Ben Stiller är alldeles lysande i denna komedi, som påminner en hel del om Jumanji. Han fångar verkligen Larry på ett gudomligt sätt, bara genom briljanta ansiktsuttryck. Eller när Larry kommunicerar med alla som finns på museet, så är det på ett ypperligt sätt, trots all kaos som måste röra sig inuti huvudet på honom.

Ett jobb som verkar vara så lätt förvandlas till en vild åktur och han har inte en lugn stund på hela natten, allt i museet kommer nämligen till liv. Inget blod, ingen som skjuter, ingen som dör, inget naket, utan bara ren härlig komedi. Effekterna funkar bra till museets atmosfär, allt verkar så trovärdigt även fast vi vet att det inte är det.

Vilken rollbesättning! Ben Stiller, Owen Wilson, Robin Williams, sen har det kryddats lite extra i form av Dick Van Dyke, Mickey Rooney och Bill Cobbs som är klassiker och som fortfarande kan agera. De har inga stora roller men när de syns i bild gör de det på ett strålande sett. Jake Cherry (sonen) kanske kunde ha fått ett bättre manus, kändes lite som att han liksom bara fanns där.

Det var kul att se Robin Williams i en mer seriös roll som han både kunde ta på allvar och samtidigt ha kul med. Vilken lysande ide att låta honom spela President Teddy Roosevelt. Owen Wilson är fortfarande storslagen, egentligen är det i grund och botten en reprisering av sin roll i Shanghai Noon, men med en gullig, rar, söt, klipsk och med en snarast oväntad twist.

Jag tyckte om upptågen och högtravandet av miniatyrcowboyen, Mayafolket och Romare. Scenen där Larry och apan slår varandra över käften upprepande gånger är hysteriskt kul. Jag tyckte att allt såg bra ut förutom ett tillfälle när man fick se lejonen i närbild emot gallret, då var det kanske inte det bästa. Det absolut bästa var nog T-Rex, fantastiskt bra.

Recension: Skrink - 2009 - Kevin Spacey som hjärnskrynklare med egna problem...

Shrink

Regi: Jonas Pate

2009

Drama

Folk med olika typer av psykologiska problem flockas kring Dr. Carter (Kevin Spacey) för att få hjälp. Det är bara det att Dr. Carter själv inte är i bästa form och plågas av sin frus självmord till den milda grad att han måste ta till kemiska substanser för att klara dagen. Kan har fortfarande hjälpa andra medan han går ner sig i träsket eller är det hans eget desperata rop på hjälp som måste tillgodoses. Vi träffar t.ex. på Jack, som tror att han är en sexmissbrukare men i själva verket har problem med spriten, Patrick som lider av paranoid  bacillskräck och Jemma, en svart tonårstjej som nyligen förlorat sin mamma vars största intresse är biografen. Alla förs de samman mot samma mål, men är det för sent eller finns det hopp om räddning för dem alla?

Det här är väl kanske inte den mest typiska feelgood filmen som finns att tillgå och den är under stundom både tragikomisk och riktigt rörande. Men den rör sig ändå mot ett mål som består av att allting kommer att lösa sig i slutändan även om det kanske inte alltid sker i de banor som man hade förväntat sig. Med det menar jag inte att den är helt oförutsägbar, men åtminstone tillräckligt mycket så för att man ska njuta av filmen och dess vändningar.

Jag är lite besviken på Kevin Spacey, men mina förväntningar på honom är å andra sida enorma och jag tycker helt klart att om man lägger ihop alla insatserna i denna kompakta film som kanske bäst kan jämföras med Robert Altmans Shortcuts på många sätt så hittar man en imponerande skådespelararsenal! Robin Williams gör en liten roll, Keke Palmer är fullständigt briljant som Jemma och både Saffron Burrows och Jack Huston gör sina roller med bravur. Filmens pärla är dock Dallas Roberts som den maniska bacillskräckens okrönte konung Patrick. Han tar över fullständigt i de scener han medverkar i och är precis lagom hysterisk för att det både ska bli roligt och realistiskt.

”Imponerande skådespelararsenal!”

Det som kanske ligger filmen lite i fatet är att den under andra halvan tappar lite tempo och inte riktigt förmår hålla upp intresset för sig själv som den inledande halvan. Själva introt på filmen är fullständigt magnifikt när Kevin Spacey måste röka i alla tagningar, vare sig han står i duschen, rakar sig eller sitter fast i en bilkö. Filmen fokuserar sedan på Dr. Carter som försöker sköta sitt arbete fast han själv är helt nere under isen. Undan för undan märker man att han faktiskt inte bryr sig längre och till slut brister det förstås för honom.

”fullständigt magnifikt”

Det filmen egentligen går ut på, om man tillåter sig att spekulera lite metaforiskt kring den, är väl egentligen att Dr. Carter hjälper sig själv under tiden som han hjälper andra. De råd han ger kan utan vidare appliceras på honom själv även om han inte inser det just i den stunden. I slutändan har dock allting vävts samman till ett enda uppvaknande när alla som mår dåligt på ett eller annat sätt dragit kognitiv nytta av filmens händelseförlopp.