Visar inlägg med etikett Ulli Lommel. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ulli Lommel. Visa alla inlägg

The Tomb - 2007 - Baserad på HP Lovecraft


The Tomb
Regi: Ulli Lommel
2007
Horror

Några människor utan någon egentlig inbördes relation vaknar upp en efter en i en lagerlokal och utsätts för sadistiska lekar där de ska komma på vem deras frihetsberövare är. De får hela tiden ledtrådar men allt eftersom att de sadistiska lekarna och de kluriga gåtorna eskalerar desto mer ökar också fångarnas frustration.

Det här tillhör de filmer där det är svårt att beskriva en utförlig handling djupgående, för det finns ingen. Eller, det är klart att det finns en handling, men den verkar mest vara designad att visa just det som sker i bild och inget mer. Några personer i ett rum som ser några makabra syner, men man får säga att några av föremålen, såsom dockor och liknande, i rummet faktiskt är riktigt lyckade. Andra saker är istället rent ut sagt korkade och fullständigt ologiska men man kan inte få allt.


                        
Faktum är att man egentligen borde lyfta ett varningens pekfinger mot sig själv när man ser att Ulli Lommel regisserar. Han har väl egentligen bara lyckats hyggligt med en enda film i sin karriär (Boogeyman, 1980) och då har han ändå pumpat ut en hel del direkt till DVD vid det här laget.

Filmen bygger tydligen på HP Lovecrafts verk, riktigt vad vet jag inte och jag tror uppriktigt sagt att det är en mycket lös basering. Visserligen nämns både HP Lovecraft och några av hans karaktärer (som Charles Dexter Ward) ett flertal gånger i filmen men det stannar vid det. Man får inte den där rätta känslan som man brukar kunna få av Lovecraft-filmatiseringar.



Hur som helst så drog jag ett antal paralleller till annat när jag såg filmen, en del väldigt långsökta och en del mer jordnära. Förutom att man inte kan ta miste på Lommel sätt att filma så skulle man kunna jämföra filmen med till exempel Cube, eftersom flera människor vaknar upp i en, för dem, okänd miljö och därefter försöker hitta gåtans lösning och hitta ut. Samma sak kan väl nästan gälla Breathing Room, som också placerade, för varandra, okända människor i ett rum tillsammans. Vidare finns det helt klart paralleller till succéserien Saw, eftersom de inblandade tvingas lösa frågor och plågas om de inte lyckas. Naturligtvis är det också så att alla fångar faktiskt har något gemensamt och det är detta som de måste klura ut.



Det här är ingen bra film, långt ifrån, men kan ändå vara av intresse för den som hyser en fanatisk fascination för Ulli Lommels filmer eller för den som måste se allt som överhuvudtaget kan förknippas med Lovecraft. Jag själv är så klart intresserad av en mer akademisk anledning, medan man naturligtvis alltid håller hoppet uppe och tror att Lommel någon gång ska lyckas göra något riktigt bra! Jag kommer att fortsätta följa honom och hans filmer i jakten på perfektion men mina förhoppningar blir mindre och mindre desto fler filmer jag ser.

Recension: The Devonville terror - 1983



The Devonville terror
Regi: Ulli Lommel
1983
Horror

Dr. Worley (Donald Pleasence) lider av en mystisk sjukdom, han äts upp inifrån av maskar. Han undersöker om det finns något samband mellan hans tillstånd och en 300 årig förbannelse som vilar över den lilla staden Devonsville. En förbannelse som tre häxor gav alla stadens män när de brändes på bål. När tre nya kvinnor flyttar in i staden misstänker man att häxorna är reinkarnerade för att utkräva hämnd.

Det börjar ganska bra men man måste komma ihåg att det här är ganska billigt gjort, ingen större budget på den här filmen. Öppningsscenen för tankarna tillbaka till Mario Bavas mästerverk Black Sunday från 1960. Fast att jämföra de två vore väl nästan lite av ett helgerån. För även om tankarna finns där så har filmerna inte så mycket genensamt för övrigt.

Många stunder känns transportsträckorna mellan början och slutet onödiga och långa, inte mycket vidkommande händer och man tenderar att förlora intresset. Ända till slutet vill säga, då börjar det hetta till lite igen och man känner verkligen igen Ulli Lommels stil i de scenerna. Även om man hela tiden påminns om vem som gjort den i och med att likheterna i teknik med t ex Boogeyman är slående. Fast varje filmskapare har ju sin stil. Boogeyman gillade jag men inte den här.