Recension: Salem Witch Trials - 2002

Salem Witch Trials

Regi: Joseph Sargent

2002

Drama

I det lilla puritanska samhället Salem börjar mystiska saker att inträffa. Barnen börjar reagera märkligt och faller i dvala eller visar upp panikartade beteenden utan synlig orsak. Snart börjar anklagelser om häxkraft att hagla mot byns kvinnor och rättegångprocesserna är genast igång. Ingen vågar motsätta sig kyrkans makt av rädsla för att bli nästa offer för den absurda förföljelsen men hur länge kan häxslakten pågå innan någon slutligen sätter stopp för den?

Det här är på intet sätt någon skräckfilm eller något som ens liknar det på håll, men historien i sig är faktiskt ganska skrämmande och blir än mer så av att veta att den faktiskt är historisk förankrad. Jag menar inte att saker och ting hänt precis som de visas i filmen, för det är väl klart att det dramatiseras lite när det handlar om en filmatisering, men häxjakt är tyvärr en del av mänsklighetens mörkaste historia och något vi måste minnas för att förhindra att historien upprepar sig som den annars har en tendens att göra.

                                              

Men det är inte en skrämmande tanke från början, eller jo, det är klart att det är, men inledningsscenerna är egentligen mer färgade av själva absurditeterna i resonemangen som kyrkan för i filmen; orsakerna som gör att de anklagade måste vara skyldiga bortom allt rimligt tvivel etc. Detta gör att man faktiskt snarare gapskrattar än tar det man ser på allvar. Hur i hela helskotta kunde folk resonera så på den tiden frågar man sig själv. Man inser att religion i alla dess fanatiska former är en fara för rättsäkerheten och att det aldrig bör kombineras ihop med politik.

Efter den inledande teasern får man möjlighet att lära känna några av byns mest prominenta personligheter och den släktfejd som tydligen pågår mellan två rivaliserande familjer. Senare planteras också misstankar om att denna släktfejd är något som är av synnerlig betydelse för de kommande häxanklagelserna. Det är ganska tydligt att det rör sig om en TV-film av alla de orsaker som brukar karaktärisera en sån, dessutom finns det uppenbara avbrott i historien för reklamavbrott men detta är egentligen inget som stör. Och oavsett om det handlar om en TV-film eller inte så fungerar skådespeleriet oftast förvånansvärt bra. Man har lyckats få med riktigt stora namn i rollistan som Kirstie Alley, Shirley MacLaine och Rebecca De Mornay och de gör ett stabilt jobb. Faktum är att jag nästan blir lite imponerad av Kirstie Alley, som jag generellt har svårt för, hennes ögon passar utmärkt för en kvinna fylld av tårar.

Nåja… Allt eftersom den tre timmar långa filmen vara (teknisk sett är det förstås en miniserie i två delar) desto mer seriös blir den. Man tar mer och mer på allvar hur anklagelserna haglar över alla som verkar vara obekväma för dem som spyr ur sig anklagelserna. I slutskedet är det inte alls lika skrattretande som inledningen var och det är faktiskt ganska rörande att se hur en efter en går döden till mötes utan att erkänna sin påstådda skuld som häxa eller häxmästare. Eller för den delen att se hur det trots allt till slut visar sig att den finns civilkurage i den lilla byn. Efter att ha sett filmen har jag också lärt mig att några av de avrättade faktiskt inte fick officiell upprättelse förrän på 2000-talet, sisådär 300 år efter att de avrättats i häxprocessen!

Coco Chanel - 2008 - Hur skapas en modeskapare?

Coco Chanel

Regi: Christian Duguay

2008

Drama

Gabrielle “Coco” Chanel och hennes yngre syster blir tidigt föräldralösa när mamman dör och pappan överger dem på ett kloster där de får växa upp. Efter att hon har tagit sig därifrån vid arton års ålder träffar hon mannen som hon tror är hennes stora kärlek, men när han visar sig ha betydligt mer egoistiska skäl än vad Coco först anat lämnar hon honom och söker efter sin passion – modeskapandet, i Paris. Hon börjar med hattar men utvecklar efterhand sin rörelse genom envishet, kanske visst högmod och sin talang och skapar både parfymen Chanel No. 5 och ”den lilla svarta” klänningen. Det här är historien om hennes liv.

Att det här skulle vara den sanna historien om en av tidernas främsta modeskapare är dock inte helt sant. I början av filmen upplyses vi nämligen om att filmen inspirerats av Coco Chanels liv, vilket är den lösaste former av verklighetsbasering som finns. Men oavsett om det är 100% sanning eller inte kan man inte låta bli att imponeras av den envishet hon visar när hon strävar efter att nå sitt mål. Men samtidigt som den starka kvinnan som lyckats trots alla motgångar, eller kanske tack vare dessa, visas också en bräcklig människa som har svårt att ty sig till andra och som, kanske beroende på sina traumatiska barndomsupplevelser, i grund och botten är väldigt ensam. Hon måste bevisa att hon kan stå på egna ben, om så bara för sig själv.

                                                

Filmen, som är gjord för TV, utspelar sig i två olika tidsperioder. Dels när Coco Chanel (Barbora Bobulova) är ung och hur hon entusiastiskt driver omgivningen mot sina drömmars mål och dels den åldrade Coco (Shirley MacLaine) som försöker göra comeback med en ny kollektion. Jag är imponerade av båda fast på olika sätt. Den äldre versionen är en lysande tolkning av en desperat stjärndesigner som nästan flegmatiskt hävdar sin egen framgång och den yngre en mer entusiastisk version där succén fortfarande ligger framåt i tiden. Man får ta del av de uppoffringar hon faktiskt gör för att nå sitt mål, en del beslut som säkerligen varit svåra att leva med resten av livet men som drivit henne framåt och gjort henne till den hon är. Medverkar gör också Malcolm McDowell som är den äldre versionen av Cocos bundsförvant. Han är alltid bra men han har väl inget direkt att jobba med här egentligen och även om han har lite av Midas Touch är han inte fantastisk. Fast å andra sidan medverkar både han och Shirley MacLaine inte särskilt mycket i filmen, det mesta utspelar sig som en tillbakablick. Detta innebär förstås inte att de är oviktiga för filmens helhet, snarare tvärtom!

Men även om skådespelarna är bra och de känns fullt trovärdiga, åtminstone i de viktiga rollerna, så är det själva historien som driver filmen framåt och berör alla möjliga känslor. Man är tagen av Chanels framåtanda och hur hon alltid lyckas hitta inspiration i motgångarna. Dessutom är det alltid trevligt att se någon lyckas mot alla odds. Det finns också en kärlekshistoria inbakad i filmen, eller flera egentligen men bara en som är riktigt central, och denna griper verkligen tag i tittaren och får honom/henne att komma i kontakt med sina egna känslor.

Det här var egentligen en film som skulle kunna ha fått vår utmärkelse Creme de la Creme och det var väldigt nära att den fick det också, men det är ett par lösa trådar som förblir oförklarade eller glöms bort i det stora hela som jag stör mig på, så den här filmen får nöja sig med att få ett hedersomnämnande och att vara bland de absolut bästa filmerna jag har sett i år!