Frost – 2013 – Hade enbart animationer varit tillräckligt…

Vi är nog många som har sett trailern till den här filmen och riktigt rålängtat efter den. Ni vet den med snögubben som jagar sin egen morotsnäsa för att inte renen ska få tag i den och äta upp den. Scenen utspelar sig på en frusen sjö och är hur rolig som helst. Den andas verkligen potential! Döm därför min förvåning när den scenen inte finns med i filmen! Det är enbart en trailerscen och inget annat. Filmen handlar inte alls om en snögubbe även om sagda varelse faktiskt finns med i historien. Det handlar dock högst om en komisk sidekick och inget annat.

Istället tar en helt annan historia form, en historia som tydligen bygger på HC Andersens Snödrottningen. Jag är inte särskilt bekant med berättelsen men det visar sig snabbt att det är samma gamla historia som berättats tusen och åter tusen gånger förr. Det är en berättelse om vänskap, syskon emellan, som till synes går i kras. Naturligtvis är det bara som det ser ut från utsidan eftersom de båda prinsessorna till slut ställer upp för varandra så hälften kunde vara nog. Allt går egentligen bara ut på att skydda den andre från det hemska som kan hända om de magiska krafterna slipper lös.

Elsa är den äldre av dem. Redan som liten har hon magiska krafter att bilda is och snö. Hennes yngre Anna syster tycker att det är skithäftigt och vill hela tiden leka och bygga snögubbar. I alla fall tills den dag då hon träffas av magin och faller i koma. Med hjälp av trollen överlever hon men man beslutar att radera hennes minne av händelsen och isolera Elsa så mycket det går för att skydda både henne och Anna. Åren går och Elsa ska krönas till drottning. Vad händer om inte att krafterna släpps lösa?! Inte oväntat. Det som sedan sker är historieberättande enligt mall 1A.

Animationerna är fantastiska! Det är filmens stora behållning. Det är förstås inte i klassisk Disneystil men det är snyggt och jag skulle nästan hellre jämföra det med pixarfilmerna. Blu-ray utgåvan har en enorm lyster som brukligt är så det finns i alla fall inget att klaga på där.

Däremot är det på tok för mycket sång och musik. Det är visserligen bra låtar och jag gillar speciellt duetter där den ena sjunger om en sak och den andra om något helt annat. Gärna med helt omvänd betydelse. För min del tittar jag alltid på de här filmerna på svenska. Jag vet inte varför, det har bara blivit så att animerade barnfilmer blir på svenska. I rollerna hittar vi Mimmi Sandén, Annika Herlitz, Sebastian Karlsson, Erik Segerstedt, Nassim Al Fakir och Claes Månsson i de stora rollerna. På engelska pryder Kristen Bell rollistans högsta topp.

Det är inget fel på insatserna, verkligen inte på animationerna, och utförandet egentligen. Det är bara en film som utgav sig för att vara något annat i trailern. Lite väl tråkig och uttjatad historia som faller platt påverkar förstås mycket. Hade enbart animationer varit tillräckligt hade den varit mästerlig men nu blir det istället en ganska stor besvikelse.

5/10

 Bilder: © Disney

Veronica Mars – 2014 – Filmen alltså…

Sista avsnitten i serien med samma namn sändes 2007,det betyder alltså att det är 7 år sedan. Kan man verkligen blåsa liv i en så pass gammal serie, som dessutom handlade om ungdomar i skolåldern, och få det att se trovärdigt ut? Japp, det är inget fel med trovärdigheten i filmen, inte på det sättet i alla fall. Att själva fallet och tillvägagångssättet som Veronica Mars använder kanske inte känns helt realistiskt. Det gjorde det i och för sig inte i TV-serien heller så det gör inget. Det är en del av charmen kan man säga.

Det är kul att man har gjort en poäng av att samla så många av de gamla skådespelarna som möjligt. Alla kan av naturliga skäl inte vara med eftersom det var en del dödsfall i serien men annars känns det som att kärngänget är med i alla fall. Egentligen är det samma sak som serien var. För den som inte minns så hjälpte Veronica Mars sina skolkamrater med små utredningar medan varje säsong också ägnades åt ett lite större och mer personligt fall för henne. Hon letade efter sin mamma och utredde sin bäste väns död och sånt där.

Här är det som sagt samma sak, det bara utspelar sig senare. Veronica Mars, som naturligtvis spelas av Kristen Bell, har flyttat till New York och är i begrepp att anställas på en gedigen advokatfirma. Den som håller i anställningen är förresten ingen mindre än Jamie Lee Curtis. Det är ingen stor roll men det är ändå kul att det är en kändis och jag gillar verkligen Jamie Lee så det var välkommet!

Hur som helst blir Logan Echolls (Jason Dohring), som har ett struligt förflutet tillsammans med Veronica, anklagad för mord. Liksom förr i världen tar sig Veronica sig an fallet och lyckas också i valnlig ordning reda upp det. Han är naturligtvis inte skyldig, det vet vi ju redan, men vägen till att finna sanningen är inte alltid så lätt. Med hjälp av buggar och övervakningskameror samt sin vanliga charm lyckas dock Veronica.

Det finns en del godis utspritt för den som gillar serien, lite referenser här och där. Och med det mesta av skådespelarensemblen på plats är det helt klart en film man kan ägna en stund åt. Men lite känns det som att man plockat ihop allt det där för att blidka publiken, inte för att filmen egentligen behövde det. Jag klagar inte, men om vi får se en uppföljare, kanske vi kan klara oss utan de mest publikfriande referenserna?

5/10

You Again - 2010 - Jag har aldrig sett en fulare Kristen Bell!

You Again

Regi: Andy Fickman

2010

Komedi

Marni (Kristen Bell) har det tufft i high school, hon är skolans ständiga hackkyckling och mobbingoffer. Värst av alla förtryckare är hennes ärkefiende Joanna (Odette Annable) som verkligen ser till att göra livet så surt som möjligt för Marni. Men tiden går och Marni blir en mycket framgångsrik PR-konsult, hon flyttar från stan och har just blivit befordrad till vice VD för New York kontoret när hennes storebror ska gifta sig. Alla i familjen är förstås mycket glada åt händelsen men för Marni blir det en kalldusch att få veta att den tilltänka bruden inte är någon mindre än hennes ärkenemesis Joanna. Konflikter är oundvikliga när gamla tider hinner ikapp dem. Men Joanna bedyrar att hon har förändras sedan förr och att hon verkligen inte minns Marni överhuvudtaget. Frågan är hur det egentligen ligger till med den saken!

För att vi ska kunna tillgodogöra oss filmen till fullo börjar den med en tillbakablick där vi får stöta på den fulaste Kristen Bell jag någonsin sett. Tja, ful är hon väl inte i den bemärkelsen men hon är finnig, har glasögon och tandställning. Hennes tillvaro är lite tragikomisk, åtminstone för oss tittare, när hon är så förtryckt att inte ens nördarna låter henne vara med. Personligen blir jag förbannad när jag ser mobbing av det här slaget även om det är på film och i en komedi till och med. Mobbing och utanförskap är helt enkelt starka ämnen för mig!

                             

”Härligt sockersött blandas med bitterljuvt syrligt”

Vi får sedan se hur hon ändå ha lyckts med sitt liv och kommit över alla förödmjukelser från skoltiden. Och det är inte annat än att man känner lite tillfredställelse över hennes triumfer. Själva handlingen kommer som ett brev på posten, den behöver i och för sig inte heller vara någon överraskning för att fungera. Det här är en komedi som blandar lite lätt slapstick med situationskomik och behöver inte vara direkt överraskande.

Tempot är förhållandevis högt och skådespeleriet bra – och faktum är att det finns lite överraskningar också. De flesta av de inblandade verkar ha ett gemensamt förflutet av något slag och det är inte med nödvändighet med glädje de ser tillbaka i tiden. Det var länge sedan jag såg Jamie Lee Curtis så här bra faktiskt och Sigourney Weaver är ju alltid bra. Det är väl de stora birollerna. Huvudrollerna innehas av Kristen Bell och Odette Annabe (fd. Yustman) som är som klippta och skurna för rollerna de gör. Härligt sockersött blandas med bitterljuvt syrligt och resultatet blir mycket underhållande. Det är svårt att inte skratta rakt ut under de mest komiska situationerna.

Jag vet dock inte om jag kan säga att jag instämmer fullt ut med sensmoralen. Självklart ska man ge människor en andra chans och ingen är väl sämre än man kan ändra sig men samtidigt inser jag hur skönt det måste vara att få trycka ner sin egen framgång i halsen på sin värsta fiende. Jag är nog en dålig människa…

6/10

Recension: Wes Cravens fjärde skrikfest - Scream 4 - 2011

Scream 4

Regi: Wes Craven

2011

Horror/Komedi

Nu har det gått tio år och Sidney Prescott återvänder till sin hemstad. Som den enda överlevande i massakern för ett decennium sedan har hon blivit något av en celebritet och de ursprungliga morden har också inspirerat en hel filmserie – Stab-filmerna! Men nu är hon tillbaka med en egen bok i bagaget tillskillnad från de som Gail Weathers skrev om henne. Knappt har hon hunnit dit förrän en ny serie mord börjar inträffa. Någon håller på att upprepa de ursprungliga dåden men med en ny twist.

Trots att det bara är fjärde delen i serien känns det lite som om själva idén bakom redan har överlevt sig själv. Det är referenser till olika klyschor i skräckfilmer mest hela tiden och även om jag verkligen gillar det draget blir det lite för mycket – även för mig. Skådespelarearsenalen känns igen från tidigare delar, åtminstone själva kärnan: Courteney Cox, Neve Campbell och David Arquette och de gör väl det som förväntas av dem. Dessutom medverkar några kända skådespelerskor i några mycket små roller, till exempel Kristen Bell, Anna Paquin och Hayden Panettiere. Men även om rollerna är små tillför de faktiskt filmen något. Och på tal om detta så kryllar det av twists och vändningar som sig bör.

Men jag tycker som sagt att det blir lite för mycket. Jag är inget större fan av de tidigare delarna och har inga större minnen av dem, men var det verkligen så här klämkäckt? Var det så här humoristiskt från början? Dialogen är hur kul som helst tycker jag och det märks att det är Kevin Williamson som varit inblandad i manusarbetet. Säga vad man vill om honom men skriva intriger i småstadsliv kan han i alla fall.

Nu är ju komiska, eller klichékomsiska inslag en viktig del av slasherkulturen så dess förekomst borde inte förvåna. Det är bara lite för ensidigt och inte mycket annat. Det här är en film som trots allt får räknas som neoslasher och när det gäller blodiga mord har man inte sparat på krutet. Det här är den överlägset mest blodiga av alla fyra filmerna så långt och det kanske kan räknas som något positivt om man är på rätt humör. Men filmen hittar aldrig någon spännande nerv, den är allt för komisk hela tiden och det finns ingen direkt poäng med den. Den tillför inte något nytt till serien och den tillför inte något nytt till genren. Vi bjuds på gammal skåpmat som man har försökt fräscha till genom att byta datummärkning på förpackningen. Det enda positiva jag har att säga är egentligen en av slutpläderingarna om man kan kalla det så, som konstaterar att stjärnor numera föds på internet och numera inte ens behöver ha genomfört något speciellt för att bli stora. Exponering är allt!

Nja… en ganska onödig film on Ni frågar mig!

Trailer: Veronica Mars - klipp från filmen!

When in Rome - 2010 - Romantisk komedi med Kirsten Bell

Det här är egentligen en film som verkligen inte passar mig. Romantiska komedier är det jag har allra svårast för när det gäller film och så är det bara! Det finns självklart undantag såsom det gör med det allra mesta men jag kan inte säga att den här filmen som vara ett av dem, undantagen alltså. Det är en ganska standardiserad historia om kärleken, hur den plötsligt sveper oss med och hur vi smälter totalt för en annan människa. Men det finns en twist, en magisk twist. Mycket av filmen handling går nämligen ut på fullständigt vansinniga förälskelser som orsakas av att filmens huvudperson – Kristen Bell, plockar upp några mynt ur kärlekens fontän i Rom. I och med detta blir personerna som slängt mynten i fontänen ofelbart förälskade, för att inte säga besatta, av henne. En del komiska situationer uppstår och det är ofta hur tramsigt som helst, lite för tramsigt faktiskt. Ibland blir det lite väl mycket slapstick av det hela och jag kan inte säga att jag egentligen tycker Kristen Bell är en särskilt bra skådespelerska. Hon levererar ungefär samma uttryck i film efter film och det är väl ungefär samma sak som hon gjorde i Veronica Mars, en roll som dock passar henne. Allt som allt är det underhållande för stunden men inget man behöver lägga på minnet. 

5/10

Recension: Fifty Pills

Det här är återigen en sån där film man kan se utan av vara mer än halvvaken. Den är tämligen underhållande för stunden men lämnar ingetning kvar efter att man har sett klart den. Handlingen i korthet går ut på en ung collagestudent som efter att ha fått ”fel” rumskompis hamnar i en massa trubbel. Slutligen är det så illa att han har e enda dag på sig att fixa studieavgiften, annars sparkas han ut från skolan. Han vet ingen råd, men hans rumskompis har en idé. Femtio tabletter ecstasy och en personsökare. Ringer någon ska ha bege sig till kunden och sälja tabletterna för $20 styck. Han tvekar förstås väldigt länge men har till sist inget val och ger sig iväg till sin första kund. Naturligtvis strular det till sig för honom när hans rumskompis gamla missnöjda kunder kommer efter honom och den lokala knarklangarkungen också. Till råga på allt tror hans föräldrar att han är gay och hans nyvunna flickvän får förstås reda på hans ”affärer”. Allt som allt underhållande som sagt, men inte så rolig som jag hade förväntat mig att den skulle vara. 

5/10