Witchouse 3: Demon Fire - 2001 - Den tredje filmen i trilogin!

Witchouse 3: Demon Fire

Regi: J.R. Bookwalter

2001

Horror

Annie (Tanya Dempsey) har blivit misshandlad av sin pojkvän för sista gången och flyr till sina två vänner Stevie och Rose (Debbie Rochon och Tina Krause).  De berättar för henne att de håller på att filma en dokumentär om häxkraft och övertygar hennes snart att sitta med i en seans framför kameran. Det som var menat att vara fejkat blir snart bister verklighet när något ont verkligen släpps löst av deras riter. De tre vännerna jagas och plågas av något de inte kan se och något de egentligen inte heller tror på – häxan Lillith.

Totalt poänglös uppföljare. Tveklöst sämst i serien, åtminstone så långt. Om jag ska vara helt seriös så kan jag inte hitta mycket i den här filmen som jag verkligen gillade. Visst är produktionen mera professionell än den förra, men brottas också med problemet av sämre skådisar och sämre manus. Man har lyckats att göra Häxan Lillith nästan helt överflödig och det var väl ändå inte riktigt meningen?

Liksom tvåan i serien har den här inget med det tidigare att göra rent handlingsmässigt, bara namnet från häxan i de två tidigare filmerna återstår och handlingen känns tämligen fånig. Kanske ligger den mera i tiden och kanske har man försökt att utveckla storyn till en modernare version men det funkar inte. Samtidigt hade det naturligtvis varit ett misslyckande att göra en karbonkopia av de tidigare filmerna.

Tråkig, förutsägbar spökfilm som inte bjuder på en enda spöklik miljö, bara det känns som ett misslyckande. Det är en massa smågrejor man retar sig på. Varför fylls rummet plötsligt med rök när strömmen försvinner? Kan inte häxan visa sig annars? Var Sminkjobbet SÅ dåligt? Filmen är inte ens rolig att titta på av ”fel” anledning, dvs. den har inte ens något kalkonvärde, den blir aldrig spännande och inte rolig heller. Sminkjobbet som faktiskt funkat i tidigare delar funkar inte alls här, det ser väldigt amatörmässigt ut men kläderna funkar förvånansvärt bra och är nog den bästa ingrediensen i filmen!

Enda anledningen att se den här filmen är egentligen för att komplettera de övriga två filmerna, men eftersom den inte tillför något till handlingen kan man lika gärna lägga ned en och en halv timma av sitt liv på något roligare – som att dammsuga till exempel.

1/10

Witchouse 2: Blood Coven - 2000 - Den andra filmen i trilogin!

Witchouse 2: Blood Coven

Regi: J.R. Bookwalter

2000

Horror

Ett antal omärkta gravar upptäcks i samband med ett bygge av ett nytt shoppingcentra, samtidigt har man också funnit ett videoband som visar mordet av två kärlekskranka ungdomar i närheten. Det blir Professor Sparrow (Ariauna Albright) och hennes elevers uppgift att undersöka saken. På platsen där man tänkt bygga ligger ett gammalt hus som dessutom säga vara hemsökt, det beger sig teamet och slår upp sitt högkvarter. När teamet gräver djupare och fler mystiska saker börjar inträffa Intervjuar de stadens historiska expert som avslöjar att några hundra år tidigare brändes en häxa på bål i staden, hennes namn var Lillith och hon bodde i det hemsökta huset.

Det här är väl egentligen inte fråga om någon egentligen fortsättning på filmen från 1999. Man har på sin höjd lånat lite av historien och häxans namn är detsamma. Den här filmen är mycket mer kompetent gjord även om baksidan av det är att den samtidigt blir betydligt tråkigare.

Den finns dock en poäng med den här filmen. I kölvattnet av succén Blair Witch Project har man uppenbart valt att försöka rida på den framgången och man verkar inte skämmas för det heller. Detta sker genom ”dokumentärfilmning” men också genom rena referenser och gliringar angående BWPs marknadsföring. Dessa partier är helt klart de bästa i filmen samtidigt som det är lite tråkigt att man ska behöva ta till sådana grejor för att göra det underhållande. Det är ju inte på den egna filmens bekostnad så att säga.

Sminkjobbet är inte alls lika bra här men skådespelarna är å andra sidan betydligt bättre, rent av trovärdiga på sina ställen. Inte för att de kan se rädda ut men de kan i alla fall oftast leverera en trovärdig replik.

Här fokuserar man inte lika mycket på att spökhistorien hände just nu som i tidigare filmen. Självklart pågår den under filmen, men samtidigt undersöker man bakgrunden till varför saker är som de är och på så sätt skapar man ett visst intresse för själva legenden. Man skulle med lite livlig fantasi kunna säga att man lånat även denna del av filmen från BWP även om den inte heller var först med detta och sannerligen inte har patent på konceptet.

Ett intressant manus som tyvärr rider på en annan films framgångar. Trots detta, sevärd minst en gång.

4/10

Witchouse - 1999 - Den första i trilogin!

Witchouse

Regi: David DeCoteau

1999

Horror

Elizabeth samlar en grupp speciellt utvalda vänner för att ha en något udda fest. Hon har dekorerat hela det i sig ganska spöklika huset med allahanda föremål som borde finnas i ett hemsökt hus. Snart visar det sig att hon faktiskt är ättling till den onda häxan Lillith som brändes på bål för exakt trehundra år sedan. Elizabeth ämnar att återuppväcka sin förfader och att gästerna ska vara villiga blodsoffer för denna rit. Den visar sig också att samtliga närvarande hade förfädrar som aktivt bidrog till häxbålet för så länge sedan. Lillith är tillbaka och hon vill utkräva hämnd!

Att det här är en lågbudgetfilm märker man ganska omgående och jag tycker att man ska bedöma den som en sån. Att skådespelarna är ganska dåliga är således något man får leva med. Vad som däremot är riktigt bra är sminkjobben och miljöerna i det gamla spöklika huset. Det skapar en stämning som gör att man kan ha överseende med förutnämnda skådespelare.

Historien lämnar kanske en del att önska men emellanåt är man någorlunda innovativ och försöker åtminstone göra så mycket som möjligt av materialet, kanske beroende på att filmens budget inte medger några större utsvävningar. Kameraföringen är på sina ställen intressant och kanske den allra största behållningen av filmen.

Dialogen är filmens andra stora problem. Den känns tydligt skriven och när skådisarna är så här dåliga funkar det inte. Man stannar inte upp när man blir jagad av värsta demonen eller häxan och förklarar hur ett proppskåp fungerar, det gör man bara inte.

En ganska ointressant film som bjuder på en del överraskningar, framförallt i miljöerna som bitvis är riktigt spöklika. Att i princip hela filmen utspelar sig i samma hus tycker jag inte är en nackdel. Det betyder, bland annat, att man kunnat lägga ned maximal energi på dessa väldigt få sets. Å andra sidan är inte manuset tillräckligt välskrivet och intressant för att man ska komma undan med de få platserna.

Vill man se lågbudgetfilm, som emellanåt bjuder till skratt och vid enstaka tillfällen låter en ta del av ovanligt kameraarbete ska man se Witchhouse men är man ute efter en skrämmande och välgjord film bör man nog undvika den.

2/10

The Lords of Salem – 2012 – Rob Zombies kanske bästa film!

Regi: Rob Zombie

Horror

Det här verkar vara en film som har splittrat fansen lika mycket som Metallicas Svarta Album från 1991. Jag har sett den tokhyllas och sågas längs med fotknölarna. Med detta sagt räknade jag med att det skulle bli en upplevelse som jag aning djupt skulle ångra, eller ångra att jag vänta så pass länge med att se den. I mitt fall blev det om något det sistnämnda. Men inte så där utan vidare och inte genast heller. Det dröjer lite innan det blir riktigt bra och det är inte förrän framåt slutet när allting är som allra märkligast som den blir riktigt bra!

Visserligen har jag inget att klaga på under den första halvan av filmen heller. Det är stabilt och Zombie bygger upp stämningen på ett föredömligt sätt. Det finns helt klart sminkeffekter som ser hur bra ut som helst men det är inte i första hand en film som bygger på blod och gore, eller ens på situationer där dylikt kan uppstå. För mig är det först och främst en ockult rysare som baserar sig kring de ökända häxprocesserna i Salem.

Filmen utspelar sig dock i nutid och centrerar sig kring en radioshow eller rättare sagt en av programledarna som får en mystisk skiva tillskickad sig. Inget mer än att bandet kallar sig för The Lords är känt och musiken är minst sagt suggestiv! Det verkar som att alla som lyssnar på den, i synnerhet kvinnor, påverkas på ett högst onaturligt sätt. I studion befinner sig också en expert på just häxprocesserna i Salem. Han börjar undersöka saker och ting närmare när han hör namnet The Lords of Salem och börjar spåra termen bakåt i tiden. Eftersom det alltid finns någon som kan mer än en själv konsulterar han en annan expert på området som reder ut begreppen. Tydligen handlar det om en gammal förbannelse som en av de påstådda häxorna lär ha uttalat i samband med sin död.

Ungefär där börjar filmen bli obegriplig, nu har det gått kanske 50 minuter. Det blir nu en film som inte bara hanterar en ockult handling som vilken annan film som helst. Det blir också en film där den visuella symboliken är närvarande nästan hela tiden. Det är kanske inte alltid logiskt allt som sker men det är nog inte meningen heller. Som jag ser det har Zombie varit ute efter att fånga en känsla snarare än att få allting att gå ihop och jag menar också att han har lyckats fantastiskt väl med detta!

Sherrie Moon Zombie, som gör huvudrollen, är fantastisk som radioprogramledaren. Fast det är kanske inte hennes kvaliteter som programledare man ska bedöma, snarare hur väl hon utför hela sin roll, från vettskrämd till vilken känsla hon än gestaltar. Övrig skådespelararsenal gör sitt jobb väl även den så jag har inget att klaga på där. Men det som framförallt står i förgrunden är hur spännande det faktiskt blir när filmen ska till att upplösas.

9/10

Recension: Salem Witch Trials - 2002

Salem Witch Trials

Regi: Joseph Sargent

2002

Drama

I det lilla puritanska samhället Salem börjar mystiska saker att inträffa. Barnen börjar reagera märkligt och faller i dvala eller visar upp panikartade beteenden utan synlig orsak. Snart börjar anklagelser om häxkraft att hagla mot byns kvinnor och rättegångprocesserna är genast igång. Ingen vågar motsätta sig kyrkans makt av rädsla för att bli nästa offer för den absurda förföljelsen men hur länge kan häxslakten pågå innan någon slutligen sätter stopp för den?

Det här är på intet sätt någon skräckfilm eller något som ens liknar det på håll, men historien i sig är faktiskt ganska skrämmande och blir än mer så av att veta att den faktiskt är historisk förankrad. Jag menar inte att saker och ting hänt precis som de visas i filmen, för det är väl klart att det dramatiseras lite när det handlar om en filmatisering, men häxjakt är tyvärr en del av mänsklighetens mörkaste historia och något vi måste minnas för att förhindra att historien upprepar sig som den annars har en tendens att göra.

                                              

Men det är inte en skrämmande tanke från början, eller jo, det är klart att det är, men inledningsscenerna är egentligen mer färgade av själva absurditeterna i resonemangen som kyrkan för i filmen; orsakerna som gör att de anklagade måste vara skyldiga bortom allt rimligt tvivel etc. Detta gör att man faktiskt snarare gapskrattar än tar det man ser på allvar. Hur i hela helskotta kunde folk resonera så på den tiden frågar man sig själv. Man inser att religion i alla dess fanatiska former är en fara för rättsäkerheten och att det aldrig bör kombineras ihop med politik.

Efter den inledande teasern får man möjlighet att lära känna några av byns mest prominenta personligheter och den släktfejd som tydligen pågår mellan två rivaliserande familjer. Senare planteras också misstankar om att denna släktfejd är något som är av synnerlig betydelse för de kommande häxanklagelserna. Det är ganska tydligt att det rör sig om en TV-film av alla de orsaker som brukar karaktärisera en sån, dessutom finns det uppenbara avbrott i historien för reklamavbrott men detta är egentligen inget som stör. Och oavsett om det handlar om en TV-film eller inte så fungerar skådespeleriet oftast förvånansvärt bra. Man har lyckats få med riktigt stora namn i rollistan som Kirstie Alley, Shirley MacLaine och Rebecca De Mornay och de gör ett stabilt jobb. Faktum är att jag nästan blir lite imponerad av Kirstie Alley, som jag generellt har svårt för, hennes ögon passar utmärkt för en kvinna fylld av tårar.

Nåja… Allt eftersom den tre timmar långa filmen vara (teknisk sett är det förstås en miniserie i två delar) desto mer seriös blir den. Man tar mer och mer på allvar hur anklagelserna haglar över alla som verkar vara obekväma för dem som spyr ur sig anklagelserna. I slutskedet är det inte alls lika skrattretande som inledningen var och det är faktiskt ganska rörande att se hur en efter en går döden till mötes utan att erkänna sin påstådda skuld som häxa eller häxmästare. Eller för den delen att se hur det trots allt till slut visar sig att den finns civilkurage i den lilla byn. Efter att ha sett filmen har jag också lärt mig att några av de avrättade faktiskt inte fick officiell upprättelse förrän på 2000-talet, sisådär 300 år efter att de avrättats i häxprocessen!

Recension: Mark of the devil 1970

Mark of the devil

Regi: Michael Armstrong

1970

Drama/Horror

Under häxjaktens storhetstid kommer Christian Von Meruh (Udo Kier) till en liten stad som lärjunge till den store häxjägaren Cumberland (Herbert Lom). De är där för att se till att landets lokala häxjägare verkligen arbetar för kyrkans syften och inte för sin egna personliga vinning. Albino (Reggie Nalder) som är den nuvarande häxjägaren känner sig kränkt över detta då han inte längre kan utöva sin makt för få kvinnor och för att tillfredställa sin kättja. Efter att ha yppat allehanda anklagelser, bland annat impotens, mot Cumberland blir han dock bragd om livet av densamme. Christian som redan börjat tvivla på sin tutors avsikter får vatten på sin kvarn när han blir vittne till dådet, dessutom är han djupt förälskad i den häxanklagade Vanessa (Olivera Vuco).

Den här filmen är känd för sina explicita tortyrscener och visst innehåller filmen en del såna som fortfarande känns otroligt realistiska. Dessutom finns styrkan av insinuation och när det blandas på det här sättet är man till slut inte riktigt säker på vad man har sett och vad man har fantiserat ihop själv.

Storyn hör kanske inte till den ovanligaste, tortyr i kyrkans namn och lust till en kvinna anklagad för häxeri och man kan väl till och med gå så långt att man drar paralleller till klassiker som Hunchback of Notre Dame. Själv tänkte jag mycket på Stuart Gordons the Pit and the Pendulum (1990) när jag såg den men det är ju knappast den här filmens fel att liknande storys finns i senare filmer.

Skådespelarmässigt funkar filmen bra och framförallt Udo Kier känns som klippt och skuren för rollen. Hans oskyldiga stora ögon blir en utmärkt kontrast till grymheterna som försiggår i tortyrkammaren. Herbert Lom är alltid bra och här får han tillfälle att använda sin auktoritet för att envist hävda kyrkans makt, Reggie Nalder är precis lika slemmig som han ska vara som Albino och Oliviera Vuco är mycket realistisk i sin roll som anklagad för häxeri.

Det är dock lite för förutsägbart för min smak, historien är så typisk att det räcker med ett par glimtar av någon person innan man vet hur det ska går för dem – nästan! För en del överraskningar finns det och ett par gånger blev jag rejält överraskad av storyn.

Förutom de rent filmiska aspekterna anser jag att alla filmer som behandlas häxjakten med så här kritiska ögon och vågar anklaga kyrkan för egen vinning skull är oerhört historiskt viktiga. Vissa delar ur vår historia får vi inte glömma bort och bör till varje pris se till att tillskansa oss den kunskap som krävs för att historien aldrig någonsin ska upprepa sig!

Recension: The Devonville terror - 1983

The Devonville terror

Regi: Ulli Lommel

1983

Horror

Dr. Worley (Donald Pleasence) lider av en mystisk sjukdom, han äts upp inifrån av maskar. Han undersöker om det finns något samband mellan hans tillstånd och en 300 årig förbannelse som vilar över den lilla staden Devonsville. En förbannelse som tre häxor gav alla stadens män när de brändes på bål. När tre nya kvinnor flyttar in i staden misstänker man att häxorna är reinkarnerade för att utkräva hämnd.

Det börjar ganska bra men man måste komma ihåg att det här är ganska billigt gjort, ingen större budget på den här filmen. Öppningsscenen för tankarna tillbaka till Mario Bavas mästerverk Black Sunday från 1960. Fast att jämföra de två vore väl nästan lite av ett helgerån. För även om tankarna finns där så har filmerna inte så mycket genensamt för övrigt.

Många stunder känns transportsträckorna mellan början och slutet onödiga och långa, inte mycket vidkommande händer och man tenderar att förlora intresset. Ända till slutet vill säga, då börjar det hetta till lite igen och man känner verkligen igen Ulli Lommels stil i de scenerna. Även om man hela tiden påminns om vem som gjort den i och med att likheterna i teknik med t ex Boogeyman är slående. Fast varje filmskapare har ju sin stil. Boogeyman gillade jag men inte den här.

Recension - Kull the Conquerer - 1997

Kull the Conquerer

Aka: The Conquerer – Son of Conan

Regi: John Nicolella

1997

Action/Äventyr/Fantasy

Kull blir oväntat kung efter att ha dräpt den förre konungen och börjar genast med att rasera de gamla uråldriga lagarna med sina nya men mänskliga dito. Naturligtvis skaffar detta honom fiender eftersom de nya lagarna inte är like fördelaktiga för de rika och förtryckande för det fattiga. Dessutom anser de rättmätiga arvingarna till kungen att de äger rätt till tronen. Planen att bringa en urgammal häxa tillbaka till livet för att besegra Kull sätts i verket men ingen har tänkt på att hon knappast är intresserad av att hålla sin del av avtalet. Varför ska hon ge upp den makt som nu tillfaller henne?

Jag vet inte om det är så på flera ställen i världen men i Sverige har man av någon anledning blandat in Conan i titeln på filmen. Jag antar att detta beror på att man försöker rida på nyhetsvärdet av den nya Conanfilmen eller kanske rent av den äldre med Arnold Schwarzenegger? Men historien har väldigt lite att göra med Conan, det är en barbarfilm men det är också allt. Naturligtvis finns det trolldom och magi men det är knappar explicit för Conan. En helt normal äventyrs/fantasyfilm snarare.

Huvudrollen som Kull spelas av Kevin Sorbo som åtminstone för mig är mest känd som Hercules i ungdomsserien om honom. Han är ingen virtuos när det gäller skådespeleri men att spela muskulös barbar klarar han utmärkt. Det är ungefär samma rolla som Hercules faktiskt. Tyvärr är också resten av filmen lite för mycket ungdomsriktad. Den blir lite okomplicerat och enkelt av det hela. Man har sett det mesta redan.

Hade man satsat lite mer på att göra historien intressant hade man säkerligen tjänat underhållningsvärde. Man kunde åtminstone tagit ut svängarna lite mer. Det är platts stelt och tråkigt som det är nu. Tia Carrere gör rollen som den uråldriga häxan och även hon gör ett adekvat jobb. Det finns inte mycket mer att säga mer än att jag tror att samtliga skådespelare hade kunnat agera bättre om de bara hade fått mer utrymme att göra det. Karaktärerna är lite för träiga för att det ska gå att göra något vettigt av det.

Men filmen är trots allt inte helt misslyckad och det finns poänger här och där. Så jag ger den ett noga avvägt betyg.

5/10

Recension: Night of the Demons (2009)

Det här är en film som egentligen gjordes redan 1988 men som nu alltså spelats in på nytt. Jag kan inte minnas om jag har sett originalet eller inte, men efter att ha sett den här inser jag att det faktiskt kvittar. Inte för att den här är dålig, för det tycker jag inte att den här, utan snarare för att historien är så simpel att jag inte behöver se flera versioner av den. Skådespeleriet är egentligen under all kritik och även om Edward Furlong tillhör skaran av relativt erkända skådespelare hjälper inte det. Han är absolut inte bättre än någon annan. Men jag får intrycket av att filmen inte tar sig själv på fullt allvar och då kan man komma undan med lite mer också. Sminkjobben är dock bra mycket bättre än både historien och skådespelarna för även om det egentligen inte ser bra ut och känns gjorda med glimten i ögat, så finns det en kontinuitet i dem som är mycket underhållande. Det finns inga direkta överraskningar längs vägen och man ser lång väg hur det kommer att sluta – eller? 

7/10