Recension: Necro Files 2 - 2003

Necro Files 2

Regi: Ron Carlo

2003

Horror

Blod är tjockare än vatten sägs det och det bevisar inte minst brodern till den zombiefierade Logan i denna film. Han är minst lika bestialisk när han mördar, våldtar, styckar och äter sina offer. Av en slump råkar han också väcka sin bror till liv igen och tillsammans ger de sig ut på mördarturné i Seattle igen. De båda poliserna Sloane (Gary Browning) och Manners (Steve Sheppard) som åter igen arbetar med fallet lider antingen av groteska mardrömmar om zombies eller måste ideligen ha en ny sil för att överleva den hemska vardagen. Den blodiga händelsen för sex år sedan har sannerligen satt sitt spår…

Just när jag trodde att filmen var betydligt mera genomtänkt än sin föregångare och att man koncentrerat sig mer på fokus av ”riktig” nekrofili bevisas motsatsen när zombien med det jättelika organet väcks till liv. Det är förvisso en inte lika rörig anledning här och man har valt att inte blanda i satanism denna gång. Det är bättre på det här viset, det finns ingen anledning att krångla till en sån här film mer än nödvändigt, filmen kan inte tas på allvar ändå.

Överlag är filmen mera välgjord än sin föregångare men båda manusförfattaren och filmen regissör har väl mera erfarenhet den här gången. Det ser fortfarande amatörmässigt ut och skådisarna är fortfarande genomusla men man stör sig inte lika mycket på det här. Kanske beror det på att man faktiskt fått makeup effekterna riktigt lyckade och att man ständigt visar genomträngande nakenscener. Jag vill till och med gå så långt att påstå att visa av de mest intima scenerna på kvinnlig anatomi inte bara nuddar vid, utan även passerar gränsen för pornografi.

Det är också betydligt mera kannibalism i den här filmen. Det gör att det hela får en helt annan dimension och man måste faktiskt inte slänga på 25kg tarm som man gjorde i första filmen för att få det att se osmakligt ut. Det känns som jag tjatar om samma sak då jag nämnt det många gånger tidigare i mina recensioner men less IS more!

Men är det här bra då? Nej, det kan man inte påstå. Men det är betydligt mera underhållningsvärde i den här än föregångaren. Tyvärr har man lyckats att göra zombien mycket sämre här vilket ju är lite paradoxalt. Allt annat är bättre utan filmens mest centrala skapelse som faktiskt ser rejält mycket sämre ut.

För övrigt påstår jag att man inte behöver ha sett ettan för att uppskatta den här, de hänger inte ihop särskilt mycket och i de fallen det gör det får man en alldeles adekvat beskrivning här. Se inte ettan – se den här istället!

Recension: Nekromantik 2 - 1991

Nekromantik 2

Regi: Jörg Buttgereit

1991

Drama/Komedi

Den sexiga sjuksköterskan Monika har ett litet dilemma. Hon tänder på döda män och har problem att välja mellan den levande pojkvännen och det ruttnande lik hon gömmer hemma. Den levande Mark är trevlig, stilig och pålitlig men är han lika erotiskt tändande som den halvruttne Robert? Hennes beslutsångest mellan dessa män är påtaglig och genomsyrar hela hennes existens.

Efter att ha sett den här uppföljaren till den något kontroversiella filmen Nekromantikmåste jag säga att jag är lite besviken. Den är inte på något sätt dålig även om jag inte känner mig lika överrumplad som jag gjorde första gången. Det är många gånger en mycket vacker film där bild/musik kombinationen tycks vara väldigt viktig och som ofta känns paradoxalt motsägelsefull. Detta anser jag vara ett lyckat drag av Jörg som inte bara vräker på äckel och slem den här gången.

Det här är alltså konstnärligt bättre även om storyn dock inte är lika tydlig här och den är också emellanåt väldigt osammanhängande. Några gånger tar filmen sådana vändningar att man inte riktigt hänger med, en del scener är å andra sidan så övertydliga att tittaren idiotförklaras och man får liksom inget riktigt grepp om filmen. Dessutom är en del scener på tok för starka i den här för övrigt ganska tama uppföljaren. Jag tänker då på djurslakt, något som jag vände mig emot redan i första filmen.

En del kritik mot vissa delar av samhällstrukturen tycks i alla fall Jörg ha fått med. Jag tänker då bland annat på en del referenser till ”normal” pornografi till ”normala” människor. Att nekrofiler kanske inte vanligtvis räknas till ”normala” människor står väl helt klart, men vad ÄR egentligen ”normalt”?

Den här filmen är heller inte lika tydligt tragikomisk eller svart som första filmen. Den belyser inte nekrofilens dilemma på samma klara sätt. Till en början känns det som om filmens huvudperson VILL komma till rätta med sitt abnorma beteende, när filmen slutar är jag inte lika säker längre.

Hur som helst, en sevärd film och helt klart av intresse om man gillar ettan.

Recension: Nekromantik - 1987

Nekromantik

Regi: Jörg Buttgereit

1987

Drama/Komedi

Robert jobbar på ett företag som tar hand om lik och sanerar efter dödsolyckor på vägar etc. Han lyckas ibland smussla med sig olika organ och dylikt hem, där han tillsammans med sin flickvän njuter av den ökande samlingen. En dag får han chansen att ta hem ett helt lik. Att det är halvruttet och inte helt komplett spelar ingen roll, det förhöjer nästan tillfredställelsen. Flickvännen blir eld och lågor när hon får se vad han tagit hem och alla tre hamnar genast i säng. Men Robert har problem på jobbet och är inte omtyckt av förmannen och får sparken en dag. Nu reagerar flickvännen, varför ska hon nu slänga bort sina bästa år på honom? Hon lämnar honom och dessutom tar hon liket med sig…

Som titeln antyder handlar det här i högsta grad om nekrofilism. Det är spetsat med en hel del svart humor och även en hel del romantik som faktiskt är filmens starkaste byggsten. Är du ute efter en riktigt stark och chockerande film är det här inget du ska lägga ner någon större energi på.  För filmen är inte speciellt chockande men är självklart rätt äcklig på sina ställen. De komiska inslagen gör också att den aldrig får den där rätta känslan av att skrämma någon. Jag tror i och för sig att det inte var riktigt meningen heller. Det är helt uppenbart att Jörg faktiskt hade en filosofi med den här filmen och jag vill påstå att den är i högsta grad konstnärlig.

Den handlar om relationen mellan en man och en kvinna, om värderingarna av livet och döden, samt om ångest och depression. Filmen innehåller också en del våld mot djur, något som jag personligen far ganska illa av att se. Filmen belyser helt enkelt de problem som en nekrofil kan bli utsatt för. Kort sagt kan det inte vara lätt, med denna udda sexuella läggning, att få utlopp för sina perversioner och det tar sig ofta extrema vägar.

Hela produktionen skriker amatörfilm och man har svårt för att ta den på riktigt allvar. Skådespelarna är inte speciellt bra men regin måste man berömma så mycket det bara går. Man känner inte att man sitter och tittar på en film som man så ofta känner. Nej, det känns snarare som om man tittar på en hemmagjord video där någon filmat sig själv och sin omgivning, det förhöjer filmens värde en hel del.

Slutscenen är verkligen något i hästväg och kan kanske tolkas som ett slutgiltigt klimax, se och bedöm själva.

Recension: Lucker the Necrophagous - 1986

Lucker

Aka: Lucker the Necrophagous

Regi: Johan Vandewoestijne

1986

Horror

John Lucker, en beryktad och mycket farlig seriemördare, ligger i koma, bedövad av mycket starka doser bedövningsmedel. Åtminstone är det var sjukhuspersonalen tror att han gör… Dock dröjer det inte särskilt länge innan han vaknar upp mördar de som står i vägen för hans flykt och blir fri att fortsätta med sina sjuka och groteskt perverterade böjelser, som innefattar både våldtäkt och nekrofili. Anledningen till att han från början var inlåst var nämligen att han, för tre år sedan, dödat och torterat flera unga flickor, för att sedan våldta liken – flera veckor efter de ursprungliga dåden så kropparna blivit riktigt genomruttna…

Handlingen i den här flamländska filmen är faktiskt precis så grotesk som ovanstående antyder. John Lucker är en mycket sjuk man med, vad vi vanliga människor skulle kalla, vidriga böjelser. Han finner stort nöje i sexuella aktiviteter med ruttnande lik och är också osedvanligt uthållig i sin väntan på sin partners mest perfekta konsistens. Tankarna vid det här laget går naturligtvis till Jörg Buttgereits Nekromantikoch Nekromantik 2 men, som liksom med Nacho Cerdas Aftermath, ligger mycket mer åt det konstnärliga hållet. Här tycks istället fokus ligga på själva chockelementen och filmens regissör medger också detta i extramaterialet. Recensionen avser förresten den nyligen släppta directors cut, som är en restaurerad version av originalet med både bortklippta originalscener, för ett bättre flyt i tempot, och inklippta nya scener, som ursprungligen klipptes bort då de ansågs allt för vågade av distributionsbolaget.

                                                         

Skådespelarmässigt finns det en hel del att önska, men vem ser egentligen en film av det här slaget för sina eminenta skådespelartolkningar, eller för den delen för sin djupa logik? Det förekommer nämligen några direkta fel i filmens tidslinje som man helt kan ignorera. Att John Lucker behållit ett lik i fyra veckor i sin vänta på rätt konsistens och att detta sedan refereras till som endast en vecka är tämligen oviktigt. Dessutom gäller det ju här att äntligen få ta del av en omtalad kultrulle som redan när den var helt ny hade oerhörda problem med att få distribution.

Samma sak kan gälla den, rent ut sagt korkade, polismyndighet som inte hittar honom, trots att man gått ut med tydlig information i media om var Luckers enda överlevande offer från förra våldsturnén bor idag. Lägg till detta de fyra veckor jag talade om här ovan så förstår Ni hur inkompetent polisen måste vara. I extramaterialet talar förresten filmens regissör om en ny version av Lucker, ett omskrivet manus helt enkelt som ska vara en mer straightforward och mainstreamsk berättelse där polisens arbete ska få en klart mycket större del av handlingen. Det vore naturligtvis trevligt om en sådan kunde bli av, det finns alldeles för få nekrofilistiska mainstreamfilmer idag…

När det gäller gore är det allt som oftast väldigt välgjort och det är till och med så vid vissa tillfällen, att jag tycker att man inte tagit i tillräckligt. Våldet är så utstuderat att det inte räcker med den, förvisso realistiska, visualisering man skapat. Som karaktär är Lucker härligt känslokall även om man samtidigt får tydliga inblickar i hur dåligt han egentligen mår. Han är besatt av den överlevande kvinnan och måste till varje pris ha tag i henne.

På samma sätt kan man resonera när det gäller själva filmen. Nu när det finns en restaurerad utgåva tillgänglig, finns det inte längre någon ursäkt att inte äga den längre. För det här är helt enkelt en kultfilm som man måste ha i sin ägo innan man dör…

Autopsy: A Love Story - 2002 - En kärklekssaga

Autopsy: A Love Story

Regi: Guy Crawford

2002

Drama/Horror

Charlie (John Scott Mills) jobbar med de döda och allt runt omkring honom är dött. Med hjälp av mutor till de lokala poliserna tar han hand om självmordsoffer och överdoserande missbrukare, som ingen ändå skulle sakna. Han släpar sedan med sig dessa lik till sin hysteriska partner Dale, (Joe Estavez) för den lukrativa handel med organ som denne bedriver. Han är ensam och i desperat behov av kärlek och tar varje tillfälle i akt att låta känslan av förälskelse pulsera genom kroppen. Det är under dessa omständigheter som han träffar sin stora kärlek, ett lik (Dina Osmussen) som han till varje pris inte vill ska gå samma öde till mötes som alla andra i Dales hantering utan gömmer undan och vars skönhet han vill bevara till varje pris. Enda problemet är att hon varit död i tre dagar…

Jag tycker inte det är men än rätt att jag genast från början klargör att jag hade skyhöga förväntningar på den här rullen. Jag vet att det sällan gagnar en filmupplevelse att ha detta på sitt samvete men man är ju inte mer än människa och handlingen låter bara så underbart grotesk, bisarr och makaber att man nästan får gåshud. Naturligtvis levde filmen inte upp till mina förväntningar…

Den tar sig inte formen av den makabra nekrofilrulle jag hade väntat mig utan framstår mera som en ordinär kärlekshistoria, dock med otroligt udda ingredienser mot vad man är van vid. Ett triangeldrama där Charlie, ett lik, likets syster och Charlies flickvän spelar huvudrollerna. Charlie förälskar sig i liket, vänstrar sig med systern allt medan flickvännen trånar efter lite närhet och förståelse från honom. Att jämföra den här rullen med Nekromantik, Aftermath eller Lucker the Necrophagous skulle vara enormt opassande, här handlar det inte om sexualiserad nekrofilism utan om kärleksfulla aspekter, och om ensamhet.

Skådespelarmässigt är det inte särskilt bra och det långsamma berättartempot skulle verkligen ha behövt ekvilibristiska talanger för att initialt hjälpa upp intresset. Nu bättrar sig förvisso huvudrollsinnehavaren John Scott Mills som den ensamme Charlie faktiskt sig rejält under resans gång, men tyvärr gäller inte detta sidekicken Joe Estavez (Ja, det är Martin Sheens bror), i samma utsträckning, som spelar över mest hela tiden. Det är väl förstås inte riktigt hans fel att karaktären han spelar, agerar totalt irrationellt och trots att det är han som ska vara hjärnan bakom verksamheten verkar han inte ha en aning om hur saker och ting ska skötas. Jag lägger detta ansvar istället på manusförfattaren och på regissören som borde ha haft mer vett att reda dessa detaljer innan man satte igång att börja filma.

Filmens bästa skådis anser jag dock vara Dina Osmussen – liket! Fast ska sanningen fram så var jag lite väl elak mot filmens övriga rollbesättning nu, för det är det snarare i hennes dubbelroll som tvillingsystern som hon agerar med bravur. Inte för att hon på något sätt skulle belönas med en Oscarsstatyett för sina insatser, men hon är stabil och klarar att leverera ett par olika känslor i alla fall.

En annan sak som är riktigt bra i filmen, och då menar jag verkligen riktigt bra, är filmmusiken! Det är ett ganska lågmält, och sparsamt instrumenterat, soundtrack som verkligen belyser, förtydligar och framhäver Charlies ensamhet. Han har verkligen ingen att dela sitt liv med. Man får intrycket av att han skulle vara ensam mitt i en folkmassa och den flickvän som han faktiskt har betyder inget för honom. Han är helt försjunken i sitt arbete och hela tiden så omgiven av död, att han känner sig död själv. Han hör röster från liken och pratar tillbaka till dem. Detta stämmer också väl överens med det långsamma tempo filmen berättas i.

Det är också bra sminkjobb överlag och även om förruttnelsen kanske inte alltid ser helt realistisk ut (hur det verkligen ligger till med den saken känner jag mig inte riktigt kapabel till att bedöma), är det ett stabilt arbete och man ser hela tiden progressen och konstnärskapet som något positivt.

Allt som allt en sevärd rulle.

Aftermath - 1993 - INTE en film för alla!

Aftermath

Regi: Nacho Cerdà

1993

Övrigt

I en sal arbetar två obducenter som tar sig vissa friheter med liken, allt för att tillfredställa sina egna behov. Den ena går ett steg längre när ett kvinnligt lik kommer upp på båren och han utnyttjar henne till den yttersta gränsen.

Personligen hade jag hört alldeles för mycket positivt om den här för att egentligen uppskatta den. Jag trodde den skulle vara starkare och blev nästan besviken. Det är absolut inget för den känslige men efter att ha sett en hel del annat genom årens lopp har jag blivit ganska härdad - eller kanske snarare avtrubbad.

Det är ingen lång film, endast cirka trettio minuter lång men jag tror att den hade tappat ganska mycket om det varit längre. Det känns liksom färdigt när filmen är slut och den är trots allt ganska extrem. Naturligtvis är det här en mycket grafiskt skildrad berättelse men det hindrar inte att ett konstnärskap framhävs i processen. För den här filmen är konst, gjord för att chocka och är mycket kontroversiell.

Det finns ingen dialog i filmen vilket gör den mer intressant. Man måste anstränga sig lite mera och det lämnar dessutom utrymme för fler tolkningar. Det enda tal som förekommer är en kort prolog innan filmen med lite filosofiska frågeställningar om livet efter detta.

Spänningen är bra till en början när de två obducenterna börjar karva och det känns nästan som om det finns lite osäkerhet och rivalitet mellan dem. Obduktionsscenerna är explicita och verklighetstrogna även om det förstärkande ljudet nästan kan ha en motverkande effekt på realismen.

Det som nästan påverkade mig mest i den här sjuka historien var den nonchalans som den ena obducenten använder för att stoppa tillbaka undersökta inälvor, hjärna etc. i liket. Men trots allt så är det bara toppen på isberget, det blir mycket slaskigare än så. När den andra obducenten bestiger det kvinnliga liket och tar foton på själva akten, då vet man att klimax är uppnått.

Man förväntar sig som sagt ganska mycket av en sådan här film och man förstår hela tiden vad som komma skall. En mycket stark och sjuk film men med ett nästan humoristiskt slut. Gillar man den här, då är man riktigt pervers - och det är jag!

Pathology - 2008 - Alyssa Milano och Larry Drake

Det är väl egentligen en klyscha att säga ”att man måste vara en speciell sorts människa för att vara obducent”, men viss stämmer det. Och i den här filmen utmålas de som än mer speciella och redan innan filmen egentligen hunnit börjar har vi fått ta del av riktigt smaklös humor. Själva grundhandlingen är tämligen enkel, en sammanslutning av läkarelever fördriver sin tid med att leka en lek, en lek som går ut på att mörda på ett så bra sätt som möjligt. Det ska vara näst intill omöjligt att fastställa dödsorsaken och vissa av dem ser en otrolig prestige i att lyckas väl med detta. Överlag är det en ganska seg film som förvisso har sina stunder, men det är väl egentligen mer fokus på själva maktkampen mellan spelets ”ledare” och den nya medlemmen, som är en erkänt duktig patolog. Några kända namn skymtar förbi, som Alyssa Milano och Larry Drake, men filmen lyfter aldrig riktigt och blir ett enda stort virrvarr av sexscener eftersom det tydligen, liksom i Cronenbergs genialiska Crash, är väldigt upphetsande att vara nära döda eller döende människor och i synnerhet om man själv är det direkta orsaken till deras död! – 6/10