Recension: Schramm - 1993

Schramm

Regi: Jörg Buttgereit

1993

Drama

Lothar Schramm är en mycket störd man som utåt sett verkar vara ganska trevlig och sympatisk. På dagarna kör han taxi och umgås med sin granne som arbetar som prostituerad. Bakom fasaden finns dock en människa som inte drar sig för att döda den som ringer på hans dörr eller för att droga ned kvinnor och ta erotiska bilder på dem. Efteråt dödar han dem, sminkar och våldtar liken. Denne läppstiftsmördare som är misstänkt för att ha dödat 12 kvinnor ligger nu själv blodig och död på golvet…

En mycket intressant berättad film som inte nödvändigtvis är helt logisk, men det gör faktiskt ingenting. Jörg Buttgereit har också egenheten att lyckas få en film mycket intressant utan att skådespelarna behöver vara toppen och heller inte helt övertygande hela tiden. Skådespelarna har egentligen inte huvudrollen utan det är bild/ljud kombinationen som står i centrum. Han lyckas skapa en atmosfär med musiken och de ofta väldigt frånstötande bilderna och resultatet blir en motbjudande film som man inte kan ta ögonen ifrån. Således är filmmusiken en av de viktigaste ingredienserna här.

Filmen är inte lång, bara lite över en dryg timme, men det räcker. Jag tror inte att man hade orkat titta mycket längre då de motbjudande bilderna tar ganska mycket på krafterna.

Filmen berättas inte i kronologisk ordning och det är ett grepp som jag gillar. Det man istället får se är ofta i omvänd ordning och tämligen fragmenterat. Ibland visas samma scen flera gånger kanske för att scenen är extra viktig för huvudrollsinnehavens karaktär eller för att Jörg vill forcera oss till en viss sinnesstämning.

Det här är en konstnärlig film liksom Jörgs andra filmer, det är helt klart! Det vore förresten mycket intressant att se vad Jörg Buttgereit hade lyckats åstadkomma med en högre budget och en mera konventionell filmidé. Jag är inte alls säker på att det skulle blivit bättre, det här är hans rätta element och jämför man men hans andra filmer så känner man helt klart igen sig. Schramm är inte så humoristisk som t.ex. Nekromantik men heller inte så svårtolkad som Der Todesking. Samma typ av vemod och upprörande innehåll återfinns dock.

En av de värsta scenerna i filmen, som också är väldigt välgjord, är när Lothar spikar fast sin penis i ett bord. Jag måste erkänna att jag, som hårdhudad filmfanatiker, hade svårt att behålla blicken på tv-skärmen just då. Men scenen fyller sitt syfte, man ryggar tillbaka och Jörg lyckas chocka oss nästan bortom sans och vett. Karaktärsutvecklingen är oundviklig och mer och mer tränger man verkligen in i Lothar Schramm’s psyke, en intressant studie av en seriemördare. Jag tror man ska se det så, söker man efter en djup handling har man valt fel film. Det här är en stilstudie av en vanvettig seriemördares hjärna och inget mordmysterium.

Filmens tagline är en av de mest klockrena ”today I am dirty, but tomorrow I'll be just dirt.”

Recension: Nekromantik 2 - 1991

Nekromantik 2

Regi: Jörg Buttgereit

1991

Drama/Komedi

Den sexiga sjuksköterskan Monika har ett litet dilemma. Hon tänder på döda män och har problem att välja mellan den levande pojkvännen och det ruttnande lik hon gömmer hemma. Den levande Mark är trevlig, stilig och pålitlig men är han lika erotiskt tändande som den halvruttne Robert? Hennes beslutsångest mellan dessa män är påtaglig och genomsyrar hela hennes existens.

Efter att ha sett den här uppföljaren till den något kontroversiella filmen Nekromantikmåste jag säga att jag är lite besviken. Den är inte på något sätt dålig även om jag inte känner mig lika överrumplad som jag gjorde första gången. Det är många gånger en mycket vacker film där bild/musik kombinationen tycks vara väldigt viktig och som ofta känns paradoxalt motsägelsefull. Detta anser jag vara ett lyckat drag av Jörg som inte bara vräker på äckel och slem den här gången.

Det här är alltså konstnärligt bättre även om storyn dock inte är lika tydlig här och den är också emellanåt väldigt osammanhängande. Några gånger tar filmen sådana vändningar att man inte riktigt hänger med, en del scener är å andra sidan så övertydliga att tittaren idiotförklaras och man får liksom inget riktigt grepp om filmen. Dessutom är en del scener på tok för starka i den här för övrigt ganska tama uppföljaren. Jag tänker då på djurslakt, något som jag vände mig emot redan i första filmen.

En del kritik mot vissa delar av samhällstrukturen tycks i alla fall Jörg ha fått med. Jag tänker då bland annat på en del referenser till ”normal” pornografi till ”normala” människor. Att nekrofiler kanske inte vanligtvis räknas till ”normala” människor står väl helt klart, men vad ÄR egentligen ”normalt”?

Den här filmen är heller inte lika tydligt tragikomisk eller svart som första filmen. Den belyser inte nekrofilens dilemma på samma klara sätt. Till en början känns det som om filmens huvudperson VILL komma till rätta med sitt abnorma beteende, när filmen slutar är jag inte lika säker längre.

Hur som helst, en sevärd film och helt klart av intresse om man gillar ettan.

Recension: Nekromantik - 1987

Nekromantik

Regi: Jörg Buttgereit

1987

Drama/Komedi

Robert jobbar på ett företag som tar hand om lik och sanerar efter dödsolyckor på vägar etc. Han lyckas ibland smussla med sig olika organ och dylikt hem, där han tillsammans med sin flickvän njuter av den ökande samlingen. En dag får han chansen att ta hem ett helt lik. Att det är halvruttet och inte helt komplett spelar ingen roll, det förhöjer nästan tillfredställelsen. Flickvännen blir eld och lågor när hon får se vad han tagit hem och alla tre hamnar genast i säng. Men Robert har problem på jobbet och är inte omtyckt av förmannen och får sparken en dag. Nu reagerar flickvännen, varför ska hon nu slänga bort sina bästa år på honom? Hon lämnar honom och dessutom tar hon liket med sig…

Som titeln antyder handlar det här i högsta grad om nekrofilism. Det är spetsat med en hel del svart humor och även en hel del romantik som faktiskt är filmens starkaste byggsten. Är du ute efter en riktigt stark och chockerande film är det här inget du ska lägga ner någon större energi på.  För filmen är inte speciellt chockande men är självklart rätt äcklig på sina ställen. De komiska inslagen gör också att den aldrig får den där rätta känslan av att skrämma någon. Jag tror i och för sig att det inte var riktigt meningen heller. Det är helt uppenbart att Jörg faktiskt hade en filosofi med den här filmen och jag vill påstå att den är i högsta grad konstnärlig.

Den handlar om relationen mellan en man och en kvinna, om värderingarna av livet och döden, samt om ångest och depression. Filmen innehåller också en del våld mot djur, något som jag personligen far ganska illa av att se. Filmen belyser helt enkelt de problem som en nekrofil kan bli utsatt för. Kort sagt kan det inte vara lätt, med denna udda sexuella läggning, att få utlopp för sina perversioner och det tar sig ofta extrema vägar.

Hela produktionen skriker amatörfilm och man har svårt för att ta den på riktigt allvar. Skådespelarna är inte speciellt bra men regin måste man berömma så mycket det bara går. Man känner inte att man sitter och tittar på en film som man så ofta känner. Nej, det känns snarare som om man tittar på en hemmagjord video där någon filmat sig själv och sin omgivning, det förhöjer filmens värde en hel del.

Slutscenen är verkligen något i hästväg och kan kanske tolkas som ett slutgiltigt klimax, se och bedöm själva.

Recension: Der Todesking - 1989

Der Todesking

Regi: Jörg Buttgereit

1989

Drama/Horror

Filmen utspelar sig under en vecka och ett kedjebrev tycks cirkulera. Var och en av de mottagare som får brevet begår självmord, vissa under våldsamma former andra mer stillsamt. Vad ligger bakom? Är brevet någon slags utlösare till dessa makabra händelser eller finns det någon helt annan innebörd? Är det till och med så att det finns en övernaturlig varelse som håller sin vakande hand över förloppet, som bestämmer livscykelns slut – Der Todesking…

Efter att ha sett Nekromatik och Nekromantik 2 och fått mersmak av Jörg Buttgereits filmer sökte jag upp den här rullen och satte mig att titta med stor spänning. Det en film med sju kortfilmer i en kan man säga. Sju kapitel, ett för varje dag i veckan, en löst sammanhållen film med samma grundfilosofi, allt handlar om självmord på olika sätt. Ibland är det riktigt artistiskt och ibland snudd på obegripligt. Det är säkerligen inte en film för alla och envar och den kräver en speciell sinnesstämning för att stå ut med. Ett ruttnade lik mellan varje veckodag sammanhåller filmen.

Det här är en tämligen abstrakt film utan en alltför linjär handling. Däremot är den tämligen påfrestande och deprimerande, är du ute efter humoristiska splattersekvenser är du fel ute, det här är inte roligt. Inte ens om man jämför med Nekromantiks svarta humor. Det här är en fest i makabert filmskapande med stil och klass. Bild och ljudkombinationerna som är en av de starkaste sidorna i Jörgs filmskapande, kommer även här till sin rätt och gör att det som först tycktes tråkigt och vulgärt sammanfogas till en trevlig och njutbar kombination. Detta förstås under förutsättning att man står ut med den något bisarra handlingen.

Att filmen är öppen för tolkningar står helt klart och det är kanske en del av dess styrka. Ingenting är helt självklart och det är den egna uppfattningen som är den enda sanna meningen med filmen, oavsett om man anser det vara ett poetiskt epos om vår egen dödlighet eller bara en samling deprimerande bilder.