Wet & Rope - 1979 - Nunsploitation från Japan

Wet & Rope

Regi: Koyu Ohara

1979

Drama

Strax efter sitt giftermål blir en kvinna brutalt våldtagen av en man som bryter sig in i deras hem. Hennes skuldkänslor förvärras ytterliggare av att hennes äkta man tycks lägga skulden på henne och hon går ut för att ta livet av sig. Hon hindras dock av en präst som menar att Gud inte tolererar självmord och rekommenderar henne till ett kloster för att söka kontakt med sin Gud. Väl på klostret börjar det hända allehanda besynnerligheter, nunnorna tycks vara sexgalna hyndor som tar varje chans till sexuell tillfredställelse, både med varandra och med de män de kommer över. Trots detta är klostret styrt med järnhand och de nunnor som ger sig hän åt synd bestraffas med prygel. Är det helvetet hon har hamnat i?

När det gäller nunsploitation är det väl européerna och i synnerhet italienarna som skapat och utvecklat genren. Här handlar det dock om en asiatisk motsvarighet, eller japansk för att vara mer exakt. Nu kan man tycka att japanerna är kända för att göra vidriga filmer och denna titel skulle därigenom kunna vara tämligen intressant. Det var dags att se om titeln kunde leva upp till vad man kan förvänta sig av en film från ett bolag som kallar sig Japanchock.

Sexscenerna i filmen är ganska dumt gjorda och vem som helst kan se att dessa är fejkade. Positionerna, aktörerna emellan, hade inte haft en chans att funka om det skulle vara fråga om penetrering, dessutom överspelas den en hel del under dessa scener. Kanske framförallt den våldtäktsscen som visualiseras i filmens början.

De scener av tortyr som också förkommer är bättre, men inte heller de särskilt realistiska. När någon piskas på bara skinnet kan man tycka att det borde lämna sår efter sig, vilket det inte gör mer än i undantagsfall.

Ska man då se till filmens absurditet så får den faktiskt ett ganska högt betyg. Den är emellanåt helt sjuk och man skrattar högt åt en del skruvade scener. Vissa karaktärer torde varit väldigt roligt att skapa, som t.ex. den något efterblivna ”tormentor” som dessutom rengör någon form av toaletter/pottor och emellanåt slickar på dem.

Filmen är inte speciellt lång (ca 74 min) men man kommer ändå på sig själv flera gånger med att titta på klockan, läsa på Dvd-omslagets baksida och diskutera filmen under filmens gång. Detta är sant framförallt under filmens första halva. I andra halvan bättrar den sig faktiskt radikalt, även om den förblir mer ”Japan” än ”Chock” och absurditeterna bjuder tittaren på vällustiga utflykter och bisarra sexuella orgier.

Inget chockerande, men kan vara av intresse för nunsploitationentusiasten ändå!

The Sinful Nuns of Saint Valentine - 1974 - nunsploitation

The Sinful Nuns of Saint Valentine

Regi: Sergio Grieco

1974

Drama

Lucita (Jenny Tamburi) är inlåst i ett kloster helt i enlighet med sin fars vilja. Bakgrunden är den att hon förälskat sig i Esteban (Paolo Malco), som tillhör ”fel” släkt – en släkt som länge legat i fejd med Lucitas. Esteban, i sin tur anklagas för att vara en kättare och jagas av kyrkans män. Han såras svårt och då han befinner sig när klostret under händelsen faller det sig naturligt för honom att ta sin tillflykt där. Han får hjälp av kyrkvaktmästaren att gömma sig men snart börjar intrigerna blossa upp på allvar. Lucita anklagas för mord på en av sina medsystrar och den ökända inkvisitorn Onorio (Corrado Gaipa) som vägrar lyssna på rim och reson fängslar henne i väntan på den slutgiltiga domen. Den verkliga skulden finns dock att finna hos abbedissan (Françoise Prévost) som driver klostret – detta syndens näste!

När man hör ordet nunsploitation tänker man genast på sleaze, nunnor som tar varje tillfälle i akt att stilla sina perverterade lustar. Åtminstone gör jag det. Men här är det egentligen inte frågan om särskilt mycket av den varan – ok, man får se ett par bröst några gånger men mycket mer än så är det faktiskt inte. Man hålls liksom på sträckbänken och om inte den förväntade nakenheten förekommer så åtminstone borde det åtminstone finnas rejäla sadistiska tendenser. Tyvärr måste jag säga att jag blev besviken även där trots att det förekommer en del riktigt grymma scener, de är dock inte särskilt visuella.

                                     

Men trots detta gillar jag handlingen. Det är intressant att ta del av den utrednings som faktiskt gör i och med att ett mord är begånget. Det är kanske inte jätteovanlig grundhandling, där de två älskande är beredda att offra allt för att skydda den andra, till och med sina egna liv. Det är kanske heller ingen högoddsare att abbedissan skulle vara fullständigt sexgalen och eftersom det är hon som bestämmer så är det endast hon som får njuta av männen.

Allt detta sker naturligtvis i hemlighet och inte ens när sanningen uppdagas gör det någon stor sak av det. Dock förekommer det ett straff som kollektivt delas ut till hela klostret. Just det är en riktigt bra scen enligt min bok och det som gjorde starkast intryck på mig.

Själva tonen i filmen kan man kanske också ha en åsikt om. Det finns en uppenbart komisk röd tråd genom hela filmen även om den inte är direkt framträdande, som jag nog skulle vilja jämföra med den satiriska känsla vi såg i Pier Paolo Pasolinis The Canterbury Tales, en slags drift med kristendomen helt enkelt. Jag vet inte om jag är riktigt förtjust i den men efterhand så tar den mindre och mindre plats och det fokuseras mer på allvarligheten i historien.

Inte den bästa filmen jag har sett i genren men helt ok för den som vill utforska djupare och dessutom en film som absolut bör finnas i referensramen!

Recension: Sacred Flesh - 2000

Sacred Flesh

Regi: Nigel Wingrove

2000

Drama/Erotik

Abbedissan på ett kloster lider av svåra mardrömmar som står i begrepp att utredas av kyrkan. Behövs det en regelrätt exorcism eller handlar det helt enkelt om undertryckta sexuella fantasier som kommer upp till ytan av en eller annan anledning? Som ledsagare genom synerna och visionerna finns Maria Magdalena som talar för ett bejakande av sexualitet och ett fördömande av den katolska kyrkans inställning, samt en motsvarande karaktär med motsatta åsikter.

Det tar inte särskilt många minuter förrän man tröttnar på den amatörmässiga känsla som denna film lider av. Att ämnet, kontroversiella framställningar av nunnorna i diverse sexuella konstellationer, och även kyrkan som helhet, är intressant hjälper visserligen upp det en del, men inte tillräckligt för min smak. Det finns inte riktigt samma nerv som i de äldre nunsploitationfilmerna från genrens storhetsperiod och det är kanske lite däri problemen ligger. Man är inte så intresserad av briljant skådespeleri eller fantastiska kameraåkningar utan snarare av känslan att filmen är gjord på allvar, med motivet att, antingen uppröra eller åtminstone skapa någon form av poäng och ståndpunkt. Här får man istället känslan av att det är en imitation av vad som gjordes under storhetsperioden, måhända en hyllning men inget som egentligen står på sina egna ben.

                                           

Sleaze finns det förstås gott om även om det många gånger känns som om det finns med i filmen för sin egen skull. Poängen verkar vara att visa så mycket bröst och annat som möjligt i stället för att göra en poäng av det. Dessutom har man gjort handlingen ganska lätt för sig. Filmen utspelar sig egentligen i episoder, där varje del består av de visioner som abbedissan tycks lida av just då. Jag kan förresten avslöja att det inte längre handlar om några större buskar, som under storhetsperioden, utan snarare om välansade porrtofsar när det kommer till de nedre regionerna.

Så det här balanserar verkligen på gränsen för det som torde vara av intresse för inbitna nunsploitationtraditionalister och de som endast söker erotik där blasfemin står i centrum. Jag är personligen mer förtjust i de alster där man inte nödvändigtvis fokuserar på att ha allt sleaze visuellt utan insinuerar stora delar. Jag finner det förfaringssättet långt effektivare, men det torde väl inte vara någon överraskning för de som läst några av mina tidigare recensioner i alla fall.

Är man inte tidigare bevandrad i genren är den nog inte den bästa inkörningsporten, men för komplettister är den naturligtvis ett måste!

Recension: Convent of Sinners - 1986

Convent of Sinners

Regi: Joe D’Amato

1986

Drama

Susanna våldtas av sin far i ung ålder och skickas sedan mot sin vilja till ett kloster för att sona sina synder. Där blir hon kär i en ung präst som visar sympati för hennes situation och hon får även abbedissan på sin sida. De andra nunnorna visar emellertid avundsjuka och gör livet surt för henne. Framför allt får hon abbedissans närmaste underhuggare emot sig eftersom denne är för att bli brädad av den nyanlände. Allehanda anklagelser yr i luften, som att hon skulle vara besatt av Djävulen t.ex. Allt medan maktkampen pågår ägnar sig dock nunnorna och synd… riktig synd!

Under förtexterna står namnet Dario Donati som regissör men det är bara en av Joe D’Amatos många pseudonymer. Joe D’Amato är förresten inte heller regissörens riktiga namn men jag väljer ändå att använda det eftersom han faktiskt är mest känd så, egentligen hette han Aristide Massaccesi.

När man då hittar filmer med denne Joe D’Amato bakom kameran vet man att man kommer att få något speciellt, kanske inte alltid i positiv bemärkelse, men killen visste hur man skulle ta ut svängarna och han använde väldigt ofta sex i sina filmer. Det är ju också ett av de största kännetecknen inom nunnefilm så det verkar ju lovande.

Som titeln alltså antyder så utspelar sig filmen på ett kloster, ett nunnekloster närmare bestämt. En miljö som tycks vara som ett himmelrike för Joe D’Amato med sina perversioner och udda sexuella böjelser. Här exploaterar han med stor framgång men trots det har det Ingenstans smugit sig in några riktigt grova scener, som närbilder på penetrering eller könsorgan. Filmen är dock fullspäckad med softcore sex. Ibland bara antydd lesbianism och ibland mer tydlig onani, dessutom finns där ett par heterosexuella relationer. Vinklingen på filmen är både politisk och religiös oftast t.o.m. på samma gång och det är däri den största behållningen ligger.

För det här är faktiskt en ganska komplex film under den ytliga fasaden, som man kan säga handlar om maktkampen på ett nunnekloster. Sexet kan man egentligen sätta i parantes och fokusera mer på hur man anklagar varandra för att vara besatta av djävulen och annat som finns till hands. Självklart hjälper allt sleaze till att hålla stämningen uppe och man sitter och väntar på hur mycket regissören ska våga chocka oss. Jag kan nog säga med ganska stor sannolikhet att Joe D’Amato hade kunnat ta ut svängarna betydligt mer och att han gjort det i ett flertal andra filmer också. Killen slutade ju trots allt sina dar med att, mer eller mindre, producera hårdporr.

Men lagom är bäst och jag tycker att den här filmen är en väl avvägd maktkamp/chockerande sex.

Flavia The Heretic - 1974 - Nunsploitation

Det här är egentligen inte en nunsploitationfilm i ordets rätta bemärkelse. Smädelserna mot den kristna kyrkan är inte framstädande och några egentligen sexorgier förkommer inte heller. Nåja, det finns väl någon sekvens framåt slutet, men det är inte alls lika centralt som det annars brukar kunna vara i nunsploitation. Istället handlar filmen om Flavia som upptäcker världen omkring sig, om hur hon upplever att kvinnorna får stå tillbaka mot männen som har makten, både i samhället i stort och inom kyrkan. Ett kvinnoförtryck, där olika moraliska regler gäller olika för de båda könen, helt enkelt. Till slut får hon nog och slår följe med några muslimer som attackerar och hämnas på den värld som hon anser ha oförättat henne. Det är en mycket seriös film som inte skyler över något av det som visas med humor eller väljer att dölja sitt budskap i exhibitionistiska sexorgier. Det finns väl, som jag tidigare var inne på, några scener framåt slutet där några tuttar tittar fram och en och annan buske syns men mycket mer än så är det inte. Istället är det historien som berättas som berör och det är intressant att se hur Flavia förändras allt efter filmens gång. Allt efter som att hon förundras över människan grymhet och dubbelmoral desto galnare blir hon. 

8/10

Killer Nun - 1979 - Nunsploitation med Anita Ekberg

Det här kanske är en av de mest kända filmerna inom den så kallade nunspoitaiongenren. Den innehåller dock förvånansvärt få sexuella situationer och våldet är inte särskilt explicit det mesta av tiden. Faktum är att den är ganska långtråkig i kanske en timme innan den börjar komma loss lite. Handlingen centrerar sig kring en nunna (Anita Ekberg) som måste komma över morfin för att inte bli galen och utspelar sig på ett sjukhus för äldre som nunnorna driver. Premisserna har helt klart potential men det hela blir allt för pretentiöst när man försöker att komplicera till handlingen mer än nödvändigt. Att göra något kvasiintellektuellt av en rulle av det här slaget är, enligt mig, totalt onödigt och tillför inte filmen några positiva aspekter alls. Några scener höjer dock upp upplevelsen och gör att det inte bara är tid som gått till spillo och med facit i hand anser jag nog att det här är en rulle som bör finnas i referensramen! 

6/10

Recension: Nude Nuns with Big Guns

Nude Nuns with Big Guns – Den här bestämde jag mig för att se under en period när jag var lite extra sugen på nunsploitation. Lite avklädda nunnor är ju aldrig fel – eller? Hur som helst var det en film som var lite väl tramsig i sin exploitation emellanåt. Det blev liksom inte roligt utan bara dumt många gånger. Men tar man den för den grindhouseimitaion den är kan det absolut finnas poänger. Det finns en viss humor i allt det dumma och typiska som man ser lång väg kommer att hända. En nunna som hämnas en oförätt är väl inte så långsökt kanske men många gånger känns tutt-scenerna helt omotiverade. Nyligen läste jag någonstans en text av någon som störde sig på att den här filmen hade snott från Tarantino. Dumheter! Det är ju Tarantino som har snott från filmer som den här under hela sin karriär! Han är visserligen en skicklig tjuv, med ett hantverk som ofta är oöverträffat, men en tjuv lik förbannat! 

6/10