Recension: The Tower Heist – 2011

Bara titeln borde få fans av Heist-filmer att intressera sig! Det är nämligen precis vad det utger sig för att vara – åtminstone till en början. Ben Stiller spelar manager för ett stort bostadskomplex – kallat The Tower. Säkerheten är den högsta tänkbara och han månar om alla de boende på bästa sätt. Högt upp bor den ofantligt rike Arthur Shaw spelad av Alan Alda som en dag blir gripen av FBI för förskingring. Josh Kovacs (Ben Stiller) tror förstås att det rör sig om ett missförstånd som kommer att reda up sig. Senare inser han att denna Arthur Shaw också tagit hand om och investerat hela personalens pensionspengar – som nu är borta. Han bestämmer sig för att iscensätta ett inbrott i takvåningen för att skaffa tillbaka de förlorade pengarna.

Ben Stiller har väl aldrig varit min favorit men faktum är att Eddie Murphy (jodå, han är med!) är bättre än vad jag har sett honom på mycket länge! Det här är en film som visserligen är en komedi men som inte kommer i närheten av det trams han varit involverad i de senare åren. Medverkar gör också Casey Affleck och Matthew Broderick. Jag har inget att klaga på hos någon av dem.

Men filmen då? Jodå, den är kul och en sådan där film som man troligen kan se om och om igen med ett par veckors mellanrum bara för att den är underhållande. Det är som en korsning mellan en trevlig familjefilm och en mer renodlad matinekomedi (om det nu var någon som såg någon skillnad där?). Det är inte någon kollosant genomtänkt film på något sätt men den förmedlar i alla fall feelgoodkänslor.

Och det här med heist då? Nja, det är väl en god intention men hela vägen går det inte. Det är halvskojiga förberedelser och är man uppmärksam kan man finna melodislingor som för tankarna till Mission Impossible. Men om man är van vid att det ska vara kluriga upplösningar där man inte är säker på vem som har blåst vem ens när eftertexterna börjat rulla är man illa ute. En stund får man kanske fundera på vilka som är med på rånet och vilka som inte är det men det varar inte hela vägen och slutet är faktiskt en besvikelse även om vägen dit är underhållande!

7/10

Gone Baby Gone - 2007 - Skyhöga förväntningar!

Gone Baby Gone

Regi: Ben Affleck

2007

Thriller

4-åriga Amanda försvinner spårlöst från sitt hem och polisen står hjälplös och utan ett spår. I ett desperat försök att bringa ljus över situationen tar svägerskan till Amandas mor kontakt med privatdetektiverna Patrick Kenzie (Casey Affleck) och Angie Gennaro (Michelle Monaghan). Trots missnöjsamhet från poliskommissarie Jack Doyle (Morgan Freeman) släpps de in i utredningarna och får förstklassig kontakt med två erfarna poliser (Ed Harris och John Ashton) som de ska jobba tätt tillsammans med. Ganska snart verkar de vara lösningen på spåren men allt är inte vad de ser ut att vara och vän kan plötsligt bli fiende för att förhindra att ”fel” hemligheter kommer ut.

Att den här filmen behandlar ett allvarsamt ämne är helt klart. Att den snarare belyser karaktärernas utveckling än en mer underhållande och spännande handling är också helt klart, men en del filmer funkar ju på det viset även om jag personligen inte riktigt gillar greppet. Det kräver en särdeles skicklig regissör för att genomförandet ska kunna ske på ett lyckat sätt tycker jag, och kritikerrosad eller ej, så tycker jag inte Affleck har riktigt den pondusen än. Jämför till exempel med Mystic River som bygger på samma författare, och faktiskt är snarlik Gone Baby Gone på många sätt, inte minst när det gäller karaktärsfokuseringen, men med den mer erkänt duktiga Clint Eastwood bakom kameran.

Därmed inte sagt att handlingen är ointressant, för det är den inte men den förmår inte sätta så djupa spår i mig som jag hade hoppats på. Jag menar, det är ju ett enormt känsloupprivande ämne, med ett försvunnet barn, kidnappning och jag vet inte vad, men jag blir ändå inte särskilt emotionellt påverkad. Jag skyller faktiskt på oengagerande regi, vilket är som allra tydligast i Casey Afflecks rolltolkning. Den känns blek och intetsägande, men vad vet jag, det är kanske meningen att han ska vara så där flegmatisk? Även Ed Harris och till viss del Morgan Freeman känns trötta i sina roller även om den senare har så pass mycket rutin att han dominerar i de scener han medverkar i.

Tempot är ganska långsamt och man lägger mycket tid på de olika karaktärerna. Historiens överraskande vändningar vävs på så sätt långsamt in, vilket innebär att det som från början verkade segt och aningen ointressant, faktiskt bara blir mer och mer intressant ju längre filmen går. Det kommer inte som någon aha-upplevelse för varken Patrick Kenzie eller för oss i publiken, hur det egentligen ligger till med försvinnandet och det tycker jag är bra. Långsam utredning där små felsteg till slut gör att sanningen kommer ikapp de inblandade.

Något som är bra med karaktärsutvecklingen, och lite av filmens viktigaste stöttepelare faktiskt, är den påverkan fallet har på privatdeckarparet. Hur de inte kan glömma det som hänt, och hur de hela tiden inte kan sluta tvivla på att de själva kunde agerat annorlunda och på så sätt undvikit en tragedi.

Allt som allt måste jag erkänna att jag blev aningen besviken, men å andra sidan blir man lätt besviken när förväntningarna är skyhöga!