Recension: Récompence - 2010

Récompence

Regi: Ronny Carlsson

2010

Horror

En kvinna vaknar upp i skogen utan några minnen av vad som har hänt och varför hon befinner sig där överhuvudtaget. Hon kravlar sig ur en buske, trasig och sönderslagen och i starkt behov av hjälp. Hon stapplar omkring i skogen tills hon stöter på en mystisk gestalt i vitt vart hon än går. En skepnad som hon känner någon märklig samhörighet med.

Jag ska inte sticka under stol med att jag stal ovanstående handling från filmens officiella hemsida och bara översatte den till svenska mer eller mindre. Inte för att det här är en svår film att begripa i det avseendet, för en svårtolkad film är det onekligen, utan för att det egentligen inte finns så mycket handling att skriva om. Det är inte vad filmen handlar om som är dess huvudsakliga poäng, det är hur den handlar om det!

Redan under filmens inledning, under dess förtexter, så blir man ganska trollbunden. Har man sett några av Ronny Carlssons tidigare alster vet man ungefär vad man kan förvänta sig när det gäller ljud/bild kombinationer och man blir sannerligen inte besviken här heller. Faktum är att det faktiskt är bland det bästa jag har sett i sammanhanget. Det är oerhört spännande väldigt tidigt i filmen och redan efter förtexterna när man får höra lite naturljud till det oerhört vackra bilderna i svartvitt höjs intresset ännu mer. Vad kommer vi att få se? Vad kommer att hända härnäst? Kommer vi att bli överraskade? Chockade? Förfärade eller rent av häpna?

Det är svårt att bedöma skådespelarprestationerna i en sådan här film. Det finns ingen dialog överhuvudtaget och skådespelarna har egentligen inte huvudrollen i filmen heller. Det är istället det mycket vackra fotot och den anmärkningsvärt passande musiken ihop med kameravinklar som gör filmen till vad den är. Vad den vitklädda gestalten symboliserar är en svår nöt att knäcka och gör att man med spänning följer kvinnans väg från sig ursprungliga plats mot gåtans lösning. Det är filmat på ett sådant sätt att det blir mycket spännande att följa utvecklingen av händelserna. Hon har inget minne och vi vet inte mer än hon vad om har hänt och varför hon befinner sig i skogen. Skog som aldrig varit attraktivare på film. Jag kommer på mig själv med att tankarna förs till Begotten och dess extremt svartvita foto vid några tillfällen och framförallt i en sekvens när den här filmens gråskalor utplånas helt i en mycket stilren effekt! Det finns helt klart likheter där, skillnaden är att det här mycket bättre och vackrare än vad Begotten är och mer begripligt än vad Begotten någonsin är också!

Men även om filmen är begriplig enligt ett sätt att se det så finns det också mängder med frågetecken. Berättar filmen något metaforiskt? Vad betyder den vitklädda gestalten? Det är en fråga som utan tvekan är öppen för subjektiva tolkningar. En försvunnen eller förlorad kärlek? Döden? Något helt annat? Det är nog upp till var och en att tolka, men oavsett så är det en extremt visuellt vacker film! Nämnde jag det makalösa fotot?

Fantasia - 1940 - kombination av bild och ljud

Fantasia

1940

Animerad

En antologi där bild och musik existerar i symbios med varandra. Klassiska tongångar ackompanjerade av tecknade bilder med eller utan handling.

Det finns klassiker, Disneys klassiker och så finns det Fantasia. Det var åtminstone det jag trodde innan jag tog del av den här filmen från 1940. Det är ingen film som är lik någon av de andra tecknande klassikerna från Disney, i alla fall ingen av de som jag har sett och det börjar bli ganska många vid det här laget.

Istället för en rolig film där humorn flödar och där handlingen intresserar, roar och underhållning är det istället frågan om en experimentell arthouse film skulle man nästa kunna säga. Man känner förstås igen Disneystuket över den, men det är ändå något annorlunda över den. För det första finns nästan ingen av de klassiska figurerna med, det är bara Musse Pigg som hälsar på i en episod, och det är väl just denna episod som är mest förknippad med Fantasia tror jag. Det handlar om trollkarlens lärling som är så lat att han istället för att hämta vatten själv fortrollad en sopkvast att göra det åt honom. Problemet är bara att han sedan inte riktigt vet hur man ska få den att sluta, vilket resulterar i en översvämning. En klassisk del av filmen som sedan refererades till i Disneys egen Trollkarlens Lärling som jag skrev om för ett tag sedan.

Det finns också andra delar av filmen som har en handling, till exempel där jordens skapelse redogörs för, åtminstone fram tills att dinosaurierna utrotades. Men det finns också mer abstrakta segment där man helt enkelt ska njuta och förbluffas över de bilder som skapats för att ackompanjera musiken. En introduktion till varje episod ges och det är nog tur det för en del av dem är så pass flummiga att man knappast skulle ha en aning annars.

På det hela taget var jag inte så förtjust i den här, det är inte riktigt vad jag är ute efter när det gäller Disney helt enkelt. Man kan förstås inte förneka att det är ett imponerande hantverk och att filmen, när den hade premiär, måste varit långt mer framgångsrik än vad den är idag. Den har inte åldrats särskilt väl och lite av filmens poäng är ju att utforska ljud/bild kombinationer under en tid när ljudfilmen fortfarande var ett relativt nytt begrepp. Det funkar inte riktigt längre men det är onekligen ett verk som har en fantastisk kulturhistorisk betydelse och det är kanske så man ska sen den numera, som en essentiell del av filmhistorien!

Bilder: © Disney 

3/10

News: Ronny Carlssons Dust Box

SYNOPSIS:

A happy couple are trying to get pregnant but are failing each time. Eventually the woman's mind snaps and she enters a world of her own where she becomes pregnant. She starts seeing how her man is ignoring the baby that is growing in her belly and how he slowly distances himself from her.

DUST BOX is the new Swedish feature from Film Bizarro Productions, and a follow-up to their 2010 short RÉCOMPENCE. Although not a direct sequel, a lot of style and themes have been carried over to this upcoming feature. DUST BOX is an arthouse drama with some experimental horror elements, where the biggest inspiration is drawn from filmmakers such as Ingmar Bergman, Andrei Tarkovsky, Lars von Trier and Andrzej Żuławski, but also equally from more bizarre filmmakers like Shinya Tsukamoto and Nacho Cerdà. The film is currently in the middle of production with two thirds filmed already, and with a tiny budget of around $2000.

Written, directed, produced and edited by Ronny Carlsson, and starring the up-and-coming professional actress Mariah Kanninen and non-actor Robert Ericsson. The film is shot in HD by director of photography Mikael Johansson and features SPFX props by gore-meistro Marcus Koch. Featuring music by Justin Curfman and his band Feeding Fingers. Co-produced by Preston Carnell, with two associate producers: Vincent Trocki & Craig Molden.

No date is set for the finished product, but filming ends 1 July (with only 3 weekends of filming in total) and will be followed by a few months of heavy editing.

Recension:My Monster

Jag var grymt imponerad av Ronny Carlssons första film i den här sviten – Video Geisteskrank (kan man räkna två filmer som en svit?) och hade således höga förhoppningar om den här. Tyvärr är den lite för märklig för min smak, den är grymt välgjord på det konstnärliga planet och man har sannerligen inte sparat på krutet när det gäller det visuella. Den som har sett kultfilmen Begotten eller I Never Left the White Room, en film som jag vet är en av Ronnys stora inspirationskällor, vet vad jag talar om, det är kostiga färger, eller total avsaknad av färger eller något annat som bara ser udda ut. Jag tycker formen förstör filmen lite grand, samtidigt är ju filmen formen. För utan ytterligheterna i den visuella framställningen hade det inte fungerat överhuvudtaget. Historien är en lös fortsättning på Video Geisteskrank och även denna gång lite kuslig ibland men greppar inte tag i mig på samma sätt, kanske för att det är en betydligt ”svårare” film. Även denna finns med på samlingsdvdn Experimental Films Through the Lens of a Shitty Camcorder. – 6/10

Recension:Video Geisteskrank

Så fort Ronny Carlsson gjort en ny film så har jag försökt att införskaffa den fortast möjligt. Jag gillar uppfinningsrikedomen och ambitionen hos denna unga svenska filmare så när han släppte Video Geisteskrank på VHS visste jag ju förstås att den ska jag ha! Det visade sig finnas ett svalt intresse för den på detta, enligt vissa, ålderdomliga format, men jag är mycket stolt för mitt numrerade exemplar, ”nr 1” dessutom. Filmen är också tillgänglig på samlings-dvdn Experimental Films Through the Lens of a Shitty Camcorder som finns att köpa här! http://www.filmbizarro.com/store/experimentalfilms.php. Hur som helst så imponeras man av upphovsmannens kompetens när det gäller att skapa trollbindande ljud/bild relationer. Musiken och ljuden som återfinns i filmen ackompanjerar de grafiska bilderna på ett perfekt sätt! Stilmässigt har inspiration hämtas från stumfilmseran och det fungerar mycket bra! Det är mycket skaparglädje som smittar av sig när man ser filmen och jag gillar det här skarpt! Inspiration har förstås också tagits från de legendariska August Underground filmerna och det finns små kopplingar här och där som vittnar om detta. Men ska sanningen fram så finner jag den här kortfilmen klart intressantare än sina mer kända inspirationskällor! Det är riktigt spännande och faktiskt rent av otäckt att se på när filmens huvudperson tar sig an uppgiften att förlusta sig med våldsorgier på det kvinnliga offret. Filmens handling är nämligen lika enkel som genial. Vår huvudperson (spelad av Ronny själv) har en checklista på saker han ska göra och som börjar ”oskyldigt” nog med att döda en liftare, sedan att spy på två oskyldiga tjejer för att så småningom komma fram till den tortyr som offret utsätts för under den tid som filmen varar. Mördarens mask – i form av ett grishuvud är ett annat genidrag! Det är originellt och utmärker sig från mängden samtidigt som det faktiskt känns ganska rysligt. Det känns äkta på något vis och det är man ju sannerligen inte bortskämd med! 

8/10

Recension: Hannah House - 2002

Hannah House

Regi: Chad Smith, Max Smith

2002

Horror/Arthouse

Ett ungt par på den Amerikanska östkusten, den gravida Anna och hennes make Jobe får ett brev från Annas kusiner i Nebraska. De erbjuds att flytta dit och ta över en övergiven gård helt utan kostnad. Anna och Jobe ser en ny möjlighet i livet och beger sig västerut. Väl där inser Anna snart att allt inte står väl till. Hon hemsöks av fruktansvärda syner och hör oförklarliga ljud. Hon får också påhälsning av spöket av en plågad kvinna som uppenbarligen försöker varna henne för något. Hon får heller inte någon större hjälp av maken Jobe som inte kan leva upp till det hårda nybyggarlivet. Han börjar supa och ägnar större delen av tiden till att gräla på sin hustru. Ju längre graviditeten fortskrider, desto värre blir situationen för Anna. Hon hemsöks av syn efter syn som hon inte förstår, men det står klart för henne att något hemskt kommer hända henne och hennes familj. Det står också allt mer klart att hennes kusiner inte berättat hela sanningen om huset de övertagit. Vad hände egentligen med gårdens tidigare ägare? Varför flyttade de bara ifrån sitt hem och lämnade allt? Var tog de vägen? Eller, är det så att de kanske aldrig åkte därifrån?

Det här är onekligen en film där stilen är mycket viktigare än innehållet. Den är gjord som om det vore en mycket gammal film, med tillhörande skador på filmen, flaxande ljus och allt annat som hör till. Det finns stumfilmstextskyltar som visar dialogen och så vidare. Jag tycker detta är ett djärvt grepp och det ser förvånansvärt bra ut! Det är också ett av problemen som jag ser med filmen. Det ser helt enkelt för bra ut! Många av trickfilmningarna, som visserligen ger vibbar av stumfilmseran, blir som pastischer istället för riktigt trovärdiga. Jag vet inte om det överhuvudtaget går att skapa en film som ser riktigt gammal ut idag utan att den ser fejkad ut.

Självklart överdriver jag. Allt, eller åtminstone en hel del beror på vilka resurser man har råd att lägga ned. Ju mer pengar man har råd att pumpa in i projektet desto större blir möjligheterna att lyckas med illusionen. Men det handlar inte heller om en regelrätt illusion, man bryter med konventionerna mer än en gång och lägger in ljud från händelser och till och med talade dialoger emellanåt. Jag kan inte riktigt klura ut vad det är man vill uppnå med detta men att det är en mycket annorlunda film som känns helt unik är i alla fall helt klart!

Den gamla klyschan om att filmen verkligen inte kommer att passa alla har sällan varit mer rättvisande och jag måste erkänna att jag hade lite svårt med filmen också. Jag tyckte om den men det fanns samtidigt något oförklarbart över den.

Den är svårt att bedöma skådespelarinsatser etc. i en film som denna. Så vitt jag kan bedöma sköter de dock sig så bra de kan. Det känns helt och håller trovärdigt och förutom de tekniska detaljerna är illusionen om gammal stumskräckfilm komplett. Ett par av de rysligaste scenerna är riktigt otäcka och påminner mig nästan om de i den ryska filmen Viy. Andra gånger känns det pinsamt uppenbart att det handlar om dataanimationer. Så uppenbart att jag håller det för otroligt osannolikt att det inte skulle vara meningen att förhålla sig på detta sätt. Jag vet bara inte varför. Helt klart är dock att det här är en films om påverkar och som skapar frågeställningar, i alla fall om stilen!

Recension: Begotten - 1991

Begotten

Regi: E. Elias Merhige

1991

Drama/Horror

Gud begår självmord för att det ur hans kropp ska födas en kvinna – Moder Jord. Denna kvinna föder sedan en son som släpas genom landskapet med ett rep runt halsen, medan ansiktslösa varelser plågar honom på alla möjliga sätt.

Jag erkänner att ovanstående handling är i knappaste laget, men faktum är att det är ungefär vad det går ut på och inte ens det är vidare självklart. Hade man inte kunnat läsa sig till denna handling hade det dessutom varit oändligt mycket svårare att sluta sig till denna slutsats. Visserligen finns ledtrådar till detta i filmens eftertexter, där karaktärerna benämns just som beskrivits ovan.

                                         

För att förvirra ytterliggare är filmens foto svart-vitt, och då menar jag verkligen svart-vitt, det finns inga gråskalor och det är ibland enormt svårt att urskilja vad som verkligen händer i de extrema närbilderna. Detta ger intrycket av ett gigantiskt rorschachtest där det verkligen inte finns något rätt och fel bara olika uppfattningar om vad som egentligen visualiseras i de groteska och makabra bilderna. Det finns heller ingen dialog och musiken är ytterst begränsad. Däremot förekommer det ljud på ett effektivt sätt i filmen, naturljud (som syrsor) som hela tiden ligger i bakgrunden och tillför spännande rytmiska ljudkonstellationer.

För det handlar verkligen om groteska och morbida filmsekvenser, så mycket står ställt bortom allt rimligt tvivel, trots svårigheterna att urskilja detaljer. Bildkvalitén kan väl närmast jämföras med något från den absolut tidigare stumfilmseran och som en visuell vandring av oerhört svårbegriplig symbolism och metaforiska jämförelser. Visst, jag skulle kunna skriva en åttatusen ord lång recension på högtravande svenska om symbolernas innebörd eller den metaforiska evolution filmen gestaltar, men att påstå att jag sitter inne med några svar efter att ha sett filmen vore en rejäl överdrift – diplomatiskt sagt!

Jag tror nämligen varje enskild människa har sin egen tolkning av den här filmen och oavsett om man älskar eller hatar den, jag tror inte på så många mellankänslor, så finns det nog ingen som den inte berör på ett eller annat sätt. Personligen fann jag en fascination av filmen utan att nödvändigtvis begripa mig på dess historia och med tanke på detta tänkte jag ta tillfället i akt och avsluta den här recensionen på ett annorlunda sätt också. Nedan följer därför några av de stödord jag antecknade i samband med att jag såg filmen:

En intellektuell utmaning.

Stor konst

Vackert

Makabra och groteska bilder

Inte motbjudande

En visuell vandring

Fascinerande

Seg

Har man tur kan man hitta filmen för runt en tusenlapp på ebay…

Aftermath - 1993 - INTE en film för alla!

Aftermath

Regi: Nacho Cerdà

1993

Övrigt

I en sal arbetar två obducenter som tar sig vissa friheter med liken, allt för att tillfredställa sina egna behov. Den ena går ett steg längre när ett kvinnligt lik kommer upp på båren och han utnyttjar henne till den yttersta gränsen.

Personligen hade jag hört alldeles för mycket positivt om den här för att egentligen uppskatta den. Jag trodde den skulle vara starkare och blev nästan besviken. Det är absolut inget för den känslige men efter att ha sett en hel del annat genom årens lopp har jag blivit ganska härdad - eller kanske snarare avtrubbad.

Det är ingen lång film, endast cirka trettio minuter lång men jag tror att den hade tappat ganska mycket om det varit längre. Det känns liksom färdigt när filmen är slut och den är trots allt ganska extrem. Naturligtvis är det här en mycket grafiskt skildrad berättelse men det hindrar inte att ett konstnärskap framhävs i processen. För den här filmen är konst, gjord för att chocka och är mycket kontroversiell.

Det finns ingen dialog i filmen vilket gör den mer intressant. Man måste anstränga sig lite mera och det lämnar dessutom utrymme för fler tolkningar. Det enda tal som förekommer är en kort prolog innan filmen med lite filosofiska frågeställningar om livet efter detta.

Spänningen är bra till en början när de två obducenterna börjar karva och det känns nästan som om det finns lite osäkerhet och rivalitet mellan dem. Obduktionsscenerna är explicita och verklighetstrogna även om det förstärkande ljudet nästan kan ha en motverkande effekt på realismen.

Det som nästan påverkade mig mest i den här sjuka historien var den nonchalans som den ena obducenten använder för att stoppa tillbaka undersökta inälvor, hjärna etc. i liket. Men trots allt så är det bara toppen på isberget, det blir mycket slaskigare än så. När den andra obducenten bestiger det kvinnliga liket och tar foton på själva akten, då vet man att klimax är uppnått.

Man förväntar sig som sagt ganska mycket av en sådan här film och man förstår hela tiden vad som komma skall. En mycket stark och sjuk film men med ett nästan humoristiskt slut. Gillar man den här, då är man riktigt pervers - och det är jag!

Récompence!

Jag tänkte passa på att slå ett slag för Récompence, en film som jag hjälpte till att finansiera DVD-släppet av. Det finns några få ex kvar men inte är det många inte... passa på nu innan det är för sent! Och kolla in den här killens åsikter om filmen om Ni nu inte tror på min egen recension av den.

Köp den här!