Sweeney Todd: The Demon Barbar of Fleet Street - 2007

Sweeney Todd: The Demon Barbar of Fleet Street

Regi: Tim Burton

2007

Musikal

Sweeney Todd (Johnny Depp) är besatt av tanken av hämnd på Domare Turpin (Alan Rickman) som förstört hans liv genom att stjäla och fördärva det vackraste i Todds liv, nämligen hans äktenskap med hustrun. Genom denna åtrå har domaren också gjort Todds dotter Johanna (Jayne Wisener) till sin skyddsling, vilket Todd får veta när han kommer tillbaka till London efter femton år i exil. Hon hålls inlåst i domarens stora hus mot hennes vilja. Hennes skönhet är förstås bändande och ingen får se henne förrän Todds följeslagare – Sjömannen Anthony (Jamie Campbell Bower) får se en skymt av henne genom ett fönster. Han blir genast besatt av henne och planerar att rymma med henne. Samtidigt planerar Todd sin hämnd tillsammans med pajbakerskan Mrs. Lovett (Helena Bonham Carter) som han äktar och förser med färskt kött, nämligen de av hans kunder som haft oturen nog att sätta sin fot i hans salong.

När det gäller Tim Burton, som har en så utpräglad personlig stil, är det kanske ofta ris eller ros som gäller. Det vill säga att man antingen älskar eller hatar hans verk då de är så pass originella. Personligen ser jag dem med stor förtjusning och anser att han möjligen misslyckats någon enstaka gång, men det var länge sedan nu. Jag älskar alltså generellt hans filmer. Dock ser jag en fara med det sätt han visualiserar sina skapelser på. Det kan gå lite överstyr ibland och passar man sig inte kan det se ut som man driver med sig själv fast det inte är meningen. Nu tror jag inte Tim Burton gör det här, men det behöver inte gå särskilt många sekunder innan man tydligt ser vem som gjort filmen och förtexten ”A Tim Burton Film” är tämligen överflödig.

Något som gör den här unik, till och med för Tim Burton är ju förstås att det är en musikal. Inte alla dialog sjungs men otroligt mycket av den. Detta är kanske i sig inget problem rent stilmässigt utan det ser och låter ganska naturligt, men det påverkar i högsta grad tempot i filmen. Det blir tjatigt eftersom musikinslagen, med olika teman etc. är designade att upprepa sig lite här och var. Att historien bygger på en mycket populär vandringssägen, som mången gång omdebatterats angående sin äkthet, är förstås kul och skräckfantasterna får också sitt lystmäte tillfredsställt när Johnny Depp skär halsen av sina kunder – en efter en. Det är synnerligen blodigt faktiskt!

                                                                                       

Men även om Depp imponerar (när gör han inte det?) så är han långt ifrån den enda som håller upp filmen. HelenaBonham Carter stjäl showen flera gånger med sin närvaro. Hon har fått ett lite bredare register av känslor att jobba med till skillnad från Depp som bara är förblindad av sitt hat hela tiden. Samma sak kan väl till mån även gälla Alan Rickman, som visserligen är stabil, men som inte har så mycket att jobba med utanför sin, för situationen, ganska typiska karaktär. Timothy Spall och Sasha Baron Cohen är däremot mycket karismatiska i sina mindre roller och en fröjd att titta på.

Så… älskar jag den här filmen? Nä, det vore väl mycket sagt. Det är förstås inget jag ångrar att jag sett och Burtons stil är underhållande att se som vanligt, man befinner sig liksom inuti en fantasi men det blir lite för mycket med alla upprepningar som musikalen renderar. Jag finner också att den, även om det naturligtvis är ett tekniskt välgjort hantverk att det faktiskt är lite för mycket yta och för lite innehåll denna gång för Tim Burton.

Recension: Så Jävla Metal - 2011

Så Jävla Metal

Regi: Yasin Hillborg

2011

Dokumentär

Vad är det som gör att man sitter totalt trollbunden av en dokumentär som egentligen inte bjuder åskådaren på något nytt? Jag menar, den svenska hårdrockshistorien är inget okänd för mig, jag var med när den började och var klart intresserad av dess utveckling under 80-talet i alla fall. Efter det kanske det blir lite gråa zoner som jag inte riktigt har koll på och kanske även de tidigaste åren om jag ska vara riktigt ärlig.

Men det spelar hur som helst ingen roll, det är så roligt och intressant att titta och lyssna på berättelser och skrönor att jag helt enkelt inte kan ta ögonen ifrån det jag ser. Mestadels är det frågan om intervjustoff men även intressanta arkivbilder som jag inbillar mig inte kommer fram i dagens ljus särskilt ofta. Till stor del är det förstås frågan om Europe, det är inte konstigt med tanke på vilken enorm popularitet det bandet fick. Har man inte, som jag, läst boken om Europe – Only Young Twice – blir man säkert överraskad både en och två gånger av det som sägs.

En stor del går också till Yngwie Malmsteen som emellanåt verkar ha glömt bort det svenska språket. Det är svårt att höra vad det är han säger ibland och när han inte hittar orden drar han snabbt till med lite svengelska. Mycket av luckorna man möjligen kan ha fylls i av Anders Tegnér. Förresten så inleds hela dokumentären men ett legendariskt avsnitt av svar direkt där Anders förväntas svara på frågor av en upprörd studio fylld av moralpanik. Det var på något sätt så det började, hårdrocken var farlig och tidningen OKEJ som Anders Tegnér var redaktör för var oansvariga som sålde tidningar med en massa bilder på olika hårdrocksband som t.ex. ”satanisterna” W.A.S.P.

Men även de banden som man i första hand inte tänker på som en del av den svenska hårdrockshistorien representeras. Det är ingalunda några okända band men inte tänker man i första hand på Entombed, trots deras banbrytande Death Metal, eller Heavy Load, eller Candlemass? Det var riktigt kul att höra lite även från dessa ’band och kanske i synnerhet Ragne och Styrbjörn från Heavy Load och Leif Edling från Candlemass eftersom dessa band låg mig själv varmt om hjärtat. Jag är övertygad om att Quorthon hade medverkar om han hade levt idag. Och med tanke på vilken föregångsfigur det var inom Black Metal vore det väl skam annars. Här får han dock postumt ta emot äran för det han trots allt skapade!

Bland extramaterialet finns några av intervjuerna som använts återgivna i sin helhet. Det är egentligen samma sak som i filmen men bara utan inklipp av en massa annat. Det kan vara kul det också. Eller förresten, riktigt samma är det inte. Det är lite mer här. Och det finns ett par saker att lära sig. Joey Tempest har inte hört talas om Bathory, Yngwie Malmsteen har nästan inte hört talas om någonting och Lars Ulrich brukade skriva brev till hårdrocksfanklubbar när han var i 17-18 års åldern. Hur som helst är det en grym underhållande dokumentär!

10/10

Recension: The Runaways - 2010

The Runaways

Regi: Floria Sigismondi

2010

Drama/Musik

Joan Larkin har en dröm, hon vill spela i ett tjejrockband, bryta mot alla konventioner och erövra världen med rockmusik. Hon presenterar sig för den välkända producenten Kim Fowley som Joan Jett och lägger fram sin idé. Kim sammanför genast henne med Sandy West, som spelar trummor, och så får de visa vad de kan. Att en sångerska med attityd skulle gagna bandet blir genast uppenbart och Kim fixar det också. In kommer Cherrie Currie och historien om The Runaways tar sin början!

Jag är ett stort fan av The Runaways och har alla deras skivor på vinyl och det var naturligtvis med stort intresse som jag införskaffade den här. Att få se början på historien, som var över innan jag ens hade upptäckt bandet någon gång på åttiotalet, skulle bli mycket intressant. Samtidigt var jag orolig för att man inte skulle berätta en någorlunda korrekt historia och hitta på för mycket dramatiseringar för filmens skull. Jag kan väl inte skryta med att jag känner till varenda liten vändning i historien, men nog tycker jag att den berättas ganska korrekt alltid.

Skådespelarprestationerna, åtminstone från Kristen Stewart, som spelar Joan Jett och Dakota Fanning som Cherrie Currie är helt fantastiska. Man har verkligen lyckats efterlikna sina verkliga förebilder på ett ypperligt sätt. Detsamma måste man säga om Scout Taylor-Compton som Lita Ford och kanske till viss del Stella Maeves gestaltning av Sandy West. Om Michael Shannon gör en lik Kim Fowley har jag faktiskt ingen aning om, men han lyckas i alla fall framställa honom som ett riktigt svin och det tycker jag stämmer rätt bra överrens med den verklighet jag känner till!

Men man ska vara på det klara med att filmen egentligen inte handlar om The Runaways utan snarare om Cherrie och Joan, deras inbördes relation och deras öde före, i, och efter bandet. Det läggs mycket lite tid på Lita Ford och Sandy West och Jackie Fox, som var bassist under de gyllene åren är inte med alls. Istället har man en bassist vid namn Robin, som i alla fall inte jag känner till från det riktiga bandet. Förklaringen är tydligen att Jackie Fox tog aktivt avstånd ifrån filmen och inte ville medverka med sitt namn. Men förutom detta får man väl förmoda att det ligger en viss sanningshalt i filmen eftersom manuset bygger på Cherrie Curries egen bok Neon Angel.

Men även om skådespelarna är mycket bra och deras rollgestaltningar superba känns det inte som om jag blir riktigt nöjd ändå. Det var en film om The Runaways jag hade förväntat mig, inte en om bara Joan och Cherrie. Det utelämnas allt för mycket om bandet och fokuseras mer på tidiga ambitioner än om vad som faktiskt kom att bli en stor succé! Filmen slutar när Cherrie Currie sätter ned foten och vägrar vara en bricka i spelet längre. Jag hade gärna önskat en mer komplett historia om vad som hände sen också. Jag hade gärna önskat mer utförliga fakta om man vad som hände med medlemmarna efter bandets upplösning och mer musik.

Ska sanningen fram så tror jag att min uppskattning av filmen främst beror på min medvetenhet om vad som faktiskt hände, till viss del beroende på dokumentären Edgeplay som kom för något år sen. Hade jag inte haft några som helst förkunskaper hade nog filmen varit ganska tråkig och seg och utan den där speciella nerven som behövs för att hålla historien intressant!

Den här recensionen är dedicerad till Sandy West, liksom filmen borde vara…

Recension: Rock and Rule - 1983

Rock and Rule

Regi: Clive A. Smith

1983

Animerad/Musikal/Sci-Fi

Filmen utspelar sig i en apokalyptisk framtid där den legendariske superrockaren Mok är besatt av ett mörkt experiment. Hans planer att frambringa en demon från en annan dimension är i princip klara, han saknar bara den sista lilla ingrediensen för att nyckeln ska bli komplett – en speciell röst som han söker med ljus och lykta efter. Angel, en medlem i ett wanna-be punkrock band har precis rätt stämma för hans behov och han spiller ingen tid. Han kidnappar henne för att tvinga henne att sjunga den ödesdigra tonföljd han behöver för att nå sitt mål.

När jag fick den här filmen i min hand hade jag inte en aning om vad det var, mer än att det var en animerad musikfilm alltså. Tydligen så är det en ganska ansedd sådan och musiken kommer från stjärnor som var riktigt stora när filmen gjordes, Blondie, Cheap Trick, Iggy Pop, Lou Reed och Earth, Wind and Fire. Det är kanske inte artister som jag personligen har samlat på mig en massa skivor med men musiken passar onekligen bra in i filmen. Det är kanske inte så konstigt förresten, musiken gjordes först och därefter skapade man passande karaktärer.

Själva animeringen gjordes med dåtidens banbrytande teknik och var alltså ”state of the art” när det begav sig. Man gjorde helt enkelt flera lager teckningar som man visade över varandra, för att skapa vissa tredimensionella miljöer, till exempel med rök och moln. Man har också lyckats fånga många specialeffekter i animerad version och det hela flyter på bra.

Bland karaktärerna är det framförallt Mok som imponerar. Han är så där härligt megalomanisk som man får lov att vara i en animerad film. Trots det så är samtliga karaktärer faktiskt riktigt trovärdiga, till och med ur ett realistiskt perspektiv. Nyss nämnda Mok, som den stora stjärnan som inte än har fattat att hans stjärna dalat. Omar, rockrebellen som så gärna vill lyckas stort och som innerst inne har ett stort hjärta även om de djupa känslorna inte kommer fram så ofta. Angel, hjältinnan som har integritet nog att vägra ställa upp på Moks planer.

Gillar man en blandning av 80-tals rock, science fiction och dessutom är ett fan av animerad film bör man nog kolla in den här kultrullen.

Recension: Rock of Ages – 2012

Jag har inget emot musikaler när de innehåller musik som jag tycker om. Annars kan de lätt bli träliga i längden. Lyckligtvis så känner jag mig ganska bred i min musiksmak och i synnerhet när det gäller rockmusik av det hårdare slaget. Det är precis vad den här musikfilmen innehåller – Rockmusik! Handlingen är rätt simpel, en rockklubb håller på att gå under och behöver verkligen få in kosing. En gigantisk rockstjärna som verkar vilja skapa mytbildning kring sig själv ställer upp för att rädda klubben då han en gång påbörjat sin karriär där. Slutligen är det en kärlekshistoria…

Det är som sagt mycket musik och det är skådisarna som sjunger själva. Ja, ljudet ligger såklart vid sidan om och det läppsynkas men det är i alla fall skådespelarnas riktiga röster. De flesta av de medverkande har jag i princip inte hört talas om. Några av dem känner jag igen men inte till namn. Några små roller har dock betydligt namnkunnigare skådespelare besatt. Vad sägs om Catherine Zeta-Jones, Alec Baldwin, Malin Åkerström och Tom Cruise? Den senare är väl den som är mest udda jämfört med vad man brukar se honom i. Här är han rockstjärnan som ingen förstår och som säker efter det rätta soundet. Inte visste jag att han kunde sjunga!

Historien är förutsägbar men det gör inget, det blir feelgood av det i alla fall. Musiken har den egentliga huvudrollen och man har fått till det mycket bra med att texterna passar in i sammanhanget av det som händer. Jag gillar den! Förresten så är den ingen mindre än Mia Michaels som ligger bakom den fantastiska koreografin i dansnumren!

7/10

Recension: Mary Poppins - 1964

Mary Poppins

Regi: Robert Stevenson

1964

Musikal

Familjen Banks har avverkat flera barnflickor då ingen av dem tycks kvalificera sig i den strikte faderns inrutade levnadsschema. Hans idéer om uppfostran och barnpassning går i mångt och mycket ut på att lära barnen leva efter de regler som senare kan komma dem till gagn i livet. Sång och dans, stoj och stim är således överflödigt i den värld han lever i. Hur som helst tar han slutligen en gång för alla ansvaret för att anställa en ny barnflicka, så det blir riktigt gjort, det är ju trots allt inget som kan lämnas till frun i huset. Han ringer helt sonika The Times och sätter in en mycket välformulerad annons om vad han söker. Men barnen som vill hjälpa till skriver också en egen annons med sina önskemål. Fadern, som dock tycker den är tramsig och barnslig river den i småbitar och kastar den i brasan. Döm om hans förvåning när han nästa dag får se att lappen trots allt har nått ut och att Mary Poppins som står framför honom stämmer in på barnens alla önskemål.

Först av allt måste man konstatera att det finns musikaler och musikaler! Bara för att en film innehåller mycket musik blir det inte per nödvändighet en musikal och framför allt inte en underhållande sådan. Den här faller dock inom ramarna för en riktigt Feelgood-film där det dansas i parti och minut och det tas tillvara på varje tillfälle att brista ut i sång. Låt vara att alla låtarna inte är fantastiskt medryckande, för det tycker jag inte att de är och i detta avseende kanske filmen kommer lite till korta jämfört med andra alster.

                                                 

Julie Andrews får dock tillfälle att briljera med sin röst och jag måste här ta tillfället i akt att uttrycka min sympati för hennes förlorade sångröst. Efter en operation 1998 förlorade hon nämligen sin sångröst och kan aldrig sjunga mer. Tragiskt, men lyckligtvis finns den här filmen och andra alster bevarade för eftervärlden att njuta av. Nåja, mycket av de musikaliska numren, frånsett Julie Andrews röstekvilibrism, innehåller kvicka texter, nästan kupletter, som för tankarna till revyscenen och Dick Van Dyke som spelar Bert (bland annat) ska absolut räknas som en stor aktör. Det är minst lika mycket hans förtjänst att filmen fungerar som Julie Andrews!

Förutom musiken då? Jodå, filmen innehåller några fantastiska illusioner, några häpnadsväckande specialeffekter, som faktiskt känns smått fantastiska även med dagens mått mätt och överspel från skådespelarna som heter duga. Fast det är på ett charmigt sätt som passar väl in i produktionen. Och det kanske rent av är så att produktionen kräver detta för att fungera på rätt sätt. Vi får inte glömma bort att det är en ganska barnslig film, där inget är allvarligt utan tjo och tjim. Detta är förstås lite märkligt, för Mary Poppins är egentligen inte en sån där flamsig och klämkäck barnflicka som man skulle kunna tro, hon är faktiskt ganska strikt och lyckas få fadern med på noterna hela tiden. Hon dominerar honom totalt om man ska vara rent ärlig! Hon manipulerar sin omgivning till att göra som hon vill på både det ena och andra sättet men förblir omtyckt av alla i alla fall.

Finns det en sensmoral i filmen, vilket jag inte är säker på att det gör, går den kanske ut på att man ska leva lite mer i nuet än vad man från vuxet håll klarar av. Bekymra sig mindre för morgondagen och låta barn få vara barn. Det främsta läxan kanske finns för oss vuxna att lära sig av, att tillbringa den tid man kan med sina barn och inte låta tiden springa iväg. Jag tror att detta är vad Mary Poppins försöker lära den stränge fadern och jag tror att det är honom som hon egentligen kommit för att uppfostra och inte barnen.

Slutligen vill jag säga, att trots mina tidigare påståenden om musiken i filmen är Chim Chim Cher-ee ett mycket bra ledmotiv och filmen kanske en smula för lång för sitt eget bästa.

Grease 2 - 1982 - En osannolik uppföljare!

Grease 2

Regi: Patricia Birch

1982

Musikal

Skriven av: Linda Snöberg

Året är 1961 och Stephanie Zinone (Michelle Pfeiffer) är den tuffa ledaren för Pink Ladies, medan Michael Carrington (Maxwell Caulfield) är en väluppfostrad brittisk utbytesstudent. Michael gillar Stephanie, men medlemmarna i Pink Ladies tillhör ett annat gäng som heter T-Birds och de får bara träffa dem. Fast när en maskerad kille en kväll räddar Stephanie från ett ohyfsat gäng, är hon angelägen om att lära känna den coola killen med den häftiga bågen. I skolan gör Michael allt för att få spendera tid med Stephanie. Han är slipad på det engelska språket och det går hem hos lärarna och han hjälper Stephanie att skriva en uppsats. Men hon har bara den coola killen i huvudet och kan inte koncentrera sig på något annat.

Det är väl inte mycket som är toppen med denna film, handlingen, musiken och koreografin är ju inte speciellt unikt, men det funkar i mina ögon ändå. Det är synd för filmen skulle kunna bli mer uppskattad för sin genre och rollsättningen. Huvudrollsinnehavarna gjorde vad de kunde, men det räckte inte för att kunna rädda filmen. Jag tror att personerna som spelar i filmen verkligen har kul och njuter i fulla drag och det är ju ett plus.

Det som är fel med filmen är också att ingen av musiken hade den där känslan av 60 talet. Michelle Pfeiffer kanske är lite generad av att hon gjorde filmen, men jag tycker att hon gör ett strålande jobb som Stephanie.

Det som är bra med filmen tycker jag är kläderna, de är trevliga och har i alla fall en liten tendens till att kunna vara från 60 talet.

Det hade varit en mycket bättre historia om Michelle Pfeiffer hade varit Sandys och Dannys dotter då hade man kunnat få något sammanhang i filmen, men istället väljer man att göra om samma film fast på ett betydligt sämre sätt.

Jag som är förtjust i motorcyklar, hoppade högt när jag såg filmen och jag har sett den flera gånger. Tycker att den är bra och det finns en del bra låtar som har borrat sig fast i huvudet på mig.

Recension: Grease - 1978

Grease

Regi: Randal Kleiser

1978

Musikal

Skriven av: Linda Snöberg

Sandy (Olivia Newton-John) och Danny (John Travolta) spenderar sommaren med varandra, den tar slut alldeles för snabbt och det är dags att ta farväl. De åker på varsitt håll i tron på att de aldrig kommer att ses mera. Danny går i en skola som heter Rydell High, han är medlem i det coola gänget på skolan och de har egna skinnjackor med texten T-Birds på. Danny måste spela tuff inför sina polare, Kenickie (Jeff Conaway), Sonny (Michael Tucci) och Doody (Barry Pearl). Men när Sandy börjar på Rydell High och träffar Danny igen, blir inte mötet så bra. Ledaren för Pink Ladies, Rizzo (Stockard Channing) låter dem mötas igen när han är tillsammans med killarna i gänget, då måste ju Danny vara så cool. Sandy är alldeles för ädel för att vara med i Pink Ladies. Både Sandy och Danny har känslor för varandra så de blir tillsammans igen, bryter med varandra efter en del missförstånd. Sandy inser att hon behöver få hjälp av Frenchy (Didi Conn) och de andra tjejerna att bli cool hon också. Danny i sin tur försöker göra allt för att ändra sig så Sandy ska tycka om honom igen.

En klassisk tonårskärleksfilm där John Travolta och Olivia Newton-John ser ut att vara ett par utanför filmen också, de har sådan otroligt bra kemi. Speciellt under den fantastiska slutscenen och det är svårt att hitta i dagens läge. Grease är en trevlig film/musikal att se på och handlar om hur det var i skolan på 1950 talet.

Detta är en av, om inte den bästa musikal som någonsin har gjorts, den fångade oss tittare på ett bra sett och den verkligen intresserade en. Agerandet i denna film är fantastisk och rollbesättningen var oslagbar. Jag kan inte föreställa mig att någon annan än Stockard Channing kunde framställa den elaka Rizzo som var den negativa pink ladyn som höll de knasiga tjejerna tillsammans på bättre sätt. Frenchie är den typiska tonåringen, full av tvivel och osäkerhet av vad framtiden har att ge och spelas utmärkt av Didi Conn.

Nyckeln till Greases framgång är inte realism utan den enorma mängden av smittande energiutstrålning av rollprestationer. Ett par som är väldigt roliga är ju rektorn McGee och Blanche som jobbar på expeditionen och spelas av Eve Arden och Dody Goodman.

Alla i den här filmen från huvudrollerna till de 100 tals dansare som medverkade i Grease ser verkligen ut att trivas med det de gör och då blir det extra bra.

Min egen favorit är Kenickie som spelas av Jeff Conaway, han var den coolaste enligt mitt tycke och han verkligen borde ha fått sjunga Greased Lightning med tanke på att det var hans bil. Han fick ju åtminstone lite coola danssteg som plåster på såren. T-birds trion var verkligen rolig att se på och de gav oss ständigt en massa leende på läpparna.  

Dansarnas rutiner var laddade och är väl värt att se igen. Handlingen är lite tunn men vad gör det? Det är ju musiken och skådespelarna som gör denna film så rysligt bra.

Recension: Hair - 1979

Hair

Regi: Milos Forman

1979

Musikal

Mot bakgrund av Vietnamkriget beger sig Claude (John Savage) från familjens ranch i Oklahoma för att ta värvning i armén. I New York träffar han på några hippies ledda av Berger (Treat Williams) som redan bränt sina inkallelseordrar. Under ett par dagar av drogmissbruk och allmänt samkväm med dessa hippies hinner han träffa och bli förälskad i överklassbruden Sheila (Beverly D’Angelo). Han har dock inte tid att utveckla kärleken eftersom plikten kallar och han måste rycka in i armén. Claude’s känslor för Sheila är besvarade och då hon söker upp Berger beslutar de sig för att hälsa på Claude – i Nevada!

Den här tillsynes glättiga och skojiga filmen är faktiskt betydligt allvarsammare än vad man först trodde och den har helt klart ett riktigt seriöst budskap. En tidstypisk känsla genomsyrar filmen och det känns nästan som om man verkligen befann sig på slutet av 60-talet mitt bland sex droger och flower power. Personligen tycker jag musiken är bra mycket bättre i Hair än många andra musikalfilmer och har ett betydligt bredare spektra, men det är ju bara min åsikt. Helt klart står i alla fall att musiken är kompentent gjord och att texterna passar ypperligt bra in i tiden filmen utspelar sig i. Att sen min gamle favorit Treat Williams spelar huvudrollen gör ju inte det hela sämre. Fast det är klart, det är ju på grund av Hair som han har blivit den favorit han är idag!

Ofta lockar den här filmen till skratt och man rycks med i de musikaliska utsvävningarna som ofta handlar om droger eller hallucinationer. Lyssnar man lite mellan raderna når man ytterligare en nivå med filmen, en eftertanke känns tydlig och en blandning av förtryck, orättvisor, förutfattade meningar och pacifism känns uppenbar. Här finns också utrymme för andra känslor än glädje och när filmens slutscen når näthinnan gråter även stora starka karlen, d v s undertecknad, floder av tårar.

Speciellt karaktären Berger är intressant och ibland är man inte riktigt säker på om han verkligen tar allt med en klackspark eller om han är hur seriös som helst. Att han verkligen vill alla väl och att han lever i kärlekens tid råder det dock ingen tvekan om.

Sätt in filmen, luta dig tillbaka och klipp dig aldrig mera…

Dirty Dancing - 1987 - Den ultimata tjejfilmen?

Dirty Dancing

Regi: Emile Ardolino

1987

Drama/Musikal

Skriven av: Linda Snöberg

Året är 1963 och Baby Houseman som bara är 17 år (Jennifer Grey) är på väg till ett sommarställe med sin familj. Som det är med så många andra familjer så kommer hon inte speciellt bra överens med sin storasyster Lisa (Jane Brucker), och hon är urtrött på de äldre människorna som finns på sommarstället. En kväll får hon syn på Johnny Castle (Patrick Swayze), en dansare på hotellet som hon faller pladask för. När Johnnys danspartner Penny (Cynthia Rhodes) inte kan dansa p.g.a. att hon måste på ett läkarbesök för hon är gravid, så fyller Baby mer än gärna in för henne. Nu börjar den hårda kampen om att bli en bra dansare på kort tid.  Det blir Johnnys uppgift att se till att hon blir färdig i tid. Baby är från en rik och fin familj medan Johnny är en helt vanlig kille som jobbar som danslärare på ett sommarställe. Det är ju bara bäddat för trubbel.

En film som handlar om verkliga människor som handskas med alldagliga saker som man kan relatera till. Jag hoppas att filmen görs till en uppsättning på Broadway. Dirty Dancing är filmen du kan se om och om igen utan att tycka att den är tråkig och tjatig, iallafall om du är tjej. Skådespeleriet är ju inte det bästa jag har sett men det funkar bra ändå. Historien och musiken är så pass bra att du glömmer bort att insatserna inte är de bästa. Dirty Dancing är underbar och rolig och jag kan verkligen rekommendera den.

Dansscenerna ser fantastiskt bra ut och det är något med Dirty Dancing som gör att den är så bra, underbar kemi mellan Patrick och Jennifer, de underbara dansscenerna mellan alla karaktärerna och den varma atmosfären. I många filmer slänger man bara in en sexscen där man tycker det passar in eller för att förlänga filmen lite, men här har vi en genom tidernas bästa kärleksscener enligt mig.

Vad mer kan du begära? Semester, underbara människor, romantik och en massa sexiga danssteg. Jag är verkligen imponerad av vad de kunde göra med inte alltför hög budget precis.

Dirty Dancing handlar om ändringar och relationer inom familjen, som sätts på prov i denna romantiska film. Historien tar sin plats i Augusti , den sista veckan av oskyldighet i Babys liv, innan det för alltid kommer att ändras.

Recension: Eleganten från vidderna – Filmen om Eddie Meduza - 2010

Eleganten från vidderna – Filmen om Eddie Meduza

Regi: -

2010

Dokumentär

I mer än trettio år roade och oroade Eddie Meduza svenska folket med sin egensinniga musik och sina frispråkiga texter. Trots att han var bannlyst i radio och teve visste alla vem han var. Från sitt hus i de djupa småländska skogarna spred han själv sina musikkassetter över hela Sverige. På skolgårdar och i pojkrum, på fester och i raggarbilar spelades hans låtar, ofta till vuxenvärldens förtret. Detta är filmen om Eddie Meduza, eller om man hellre vill Errol Leonard Norstedt. Berättelsen om en man som gick sin egen väg genom den svenska musikhistorien och vars fotspår ännu syns tydligt.

Ovanstående text är hämtat från baksidan av omslaget och visst kan man väl hålla med om att alla, åtminstone i valde kretsar, visste vem Eddie Meduza var. Hans låtar kunde vara plumpt humoristiska och älskade eller hatade. De kunde också vara ironiska och träffsäkra och Eddie var helt fantastisk när det gällde att imitera olika dialekter. Min personliga uppfattning är också att mannen måste haft ett grymt ordförråd och jag är enormt imponerad av vissa av hans formuleringar.

                     

Men även om alla visste vem den ökända Eddie Meduza var så var det väldigt få, om ens någon, som kände Errol Norstedt, mannen bakom pseudonymen, och det är egentligen den mannen som den här dokumentären handlar om. Det är en informativ resa genom hans liv, kantat av en trasig barndom med mobbing och ständigt kringflackande varvat med intervjuer av familj, vänner och grannar. Bland extramaterialet syns intervjuerna i längre form än vad som inkluderats i själva dokumentären och personligen ser jag det som extra roligt att John Norum, som ju sedan lyckats stort, både tillsammans med Europe och som soloartist, får komma till tals. Han har väl egentligen inte så mycket att säga men han var ju å andra sidan väldigt ung vid tiden när det begav sig.

Skönt är att man givit sig tid att utforska människan Errol/Eddie och inte bara fenomenet som kunde ha varit en lockande approach. Jag vill inte påstå att det är en direkt objektiv dokumentär utan snarare en som belyser hur missförstådd Errol var av sin samtid. Det hör väl kanske till saken att man inte ska prata skit om de döda, men några negativa åsikter kanske kunde ha fått rum också?! Således är det en film som kanske passar äldre fans som minns sin idol, bättre än som ren information för den som är fullständigt obekant med Eddie Meduza.

Det mest intressanta i filmen är kanske den intervju med mannen själv som är inklippt emellanåt. Det är här man får rakast och ärligast information känns det som. Filmen levererar också en och annan fakta, som åtminstone jag var obekant med, att han skulle ha varit djupt religiös och alltid haft nya testamentet med sig i bröstfickan till exempel. Hans alkoholproblem var väl inte en lika stor överraskning och heller inte hans förakt för överheten och myndigheter. Detta är också något som framkommer i många av hans låtar. Han hävdar själv att de är så uppenbart ironiska att en femårig mongoloid skulle förstå dem, men inte myndigheterna eller pressen och det säger kanske en del om mannens förakt för de han inte gillade. Och tycka vad man vill om honom, men ett  bestående avtryck i musikhistorien gjorde han!

Vila i frid Errol!

Recension: Elvis - 1979

Elvis

Regi: John Carpenter

1979

Drama/Musikal

Elvis är en blyg yngling som knappt vågar framträda för publik. Han i hand med farmgångarna ökar dock hans självförtroende och han är snabbt på väg att bli den allra största. Hjälp på vägen får han av Tom Parker som ser till att hans stjärnstatus aldrig kommer att släckas ut. Han är sin mammas ögonsten och hon är honoms och han köper allt och skämmer bort henne så mycket han kan. Men vart är framgångarna på väg att ta honom? Han kan inte längre gå ut utan att få skrikande fans efter sig. Han isolerar sig mer och mer på Graceland som han köpt till sina föräldrar. Men efter att ha dragit sig tillbaka och inte framträtt offentligt på nästan ett decennium planerar han sin comeback – i Las Vegas!

Elvis Presley behöver väl ingen närmare presentation egentligen. Det är och förbliver en av de absolut mest kända personerna i världen och onekligen en av de största artisterna musikbranschen har skådat! Som de säger i filmen, han är inte en artist eller musiker, han är ett fenomen. Och jag tror att det är precis så, Elvis lyckades med bedriften att komma med sin speciella stil precis i rätt tid och blev på grund av rockens födelse etc. gigantisk! Ett fenomen, en legend!

Kurt Russell spelar inte Elvis, han ÄR Elvis! Det är ord som jag helt enkelt ställer mig bakom och önskar att jag själv hade formulerat. Det är nämligen något som står präntat på omslaget. Historien är gripande och känns naken och utelämnande. Jag kan inte Elvis liv och karriär i detalj men vissa saker har man fått med i alla fall, som att Elvis, när han kom till Sun Records, påstod att han inte sjöng som någon annan. Och han hade rätt! Likaså finns det många andra detaljer längs vägen som får anses vara milstolpar eller essentiella händelser. De torde alltså ha en stor historisk riktighet.

Liksom många andra filmer om människor som blir allt för stora stjärnor för sitt eget bästa: Walk the Line, Cornelis med flera, tycks Elvis brottas med sina inre demoner. Fast inte riktigt likadant som det brukar vara. Här framställs det mera som att demonerna kommer med framgången än vad det brukar vara. Det tär på hans styrka att han inte längre kan gå ut, han måste hyra hela ställen hela nätter för att han ska få vara i fred men sina kompisar. Framgången blir honom för stor helt enkelt. I likhet med många andra musikfilmer finns det tyvärr problem med synkningen mellan det som hörs och det som ska föreställa sång. I just den här filmen är det ganska bedrövligt faktiskt. Andra, som sjunger kör etc. funkar ganska bra, men Kurt Russell framstår som totalt omusikalisk när han inte ens kan låtsas trovärdigt.

Han framställs dock också som extremt jordnära och som mest av allt bryr sig om sin familj och då framförallt sin mamma som han verkar älska över allting annat. Det är nästan så man skymtar lite Oidipussyndrom men riktigt så långt behöver man kanske inte dra det. Han ger bort presenter, fram till sina föräldrar (mamman i synnerhet) men även bilar etc. till sina vänner. Han verkar vara en mycket generös natur som faktiskt blev slav under sina framgångar.

Filmen följer honom inte ända till graven och tur är väl det kanske. Den följer däremot början och toppen av karriären och låter Elvis sluta som en framgång. Det är en majestätisk film som låter oss följa Kungen från tvivel till framgång, genom kärleken och sorgen och till slut till den legendariska status han än i dag åtnjuter.

Recension: Bugsy Malone – 1976

Första kontakten med den här filmen för min del kom troligen via Jodie Foster som medverkar. På DVDn, åtminstone på utgåvan som jag har är det hennes namn man försöker sälja filmen med. Lite orättvist kan jag tycka eftersom hon inte medverkar speciellt mycket! Istället är det regissören Alan Parkers känsla för musik som står i centrum, soundtracket är helt makalöst och även om Alan Parker inte bara gjort musikfilmer är det vad han är mest känd för i mitt hus i alla fall.

Alla roller spelas av barn, som visserligen är dubbade i de otaliga sångnumren, och det är en fabulös idé. Själva känslan av Noir infinner sig tidigt och även om det naturligtvis inte strikt kan sägas hamna inom ramarna för detta är det onekligen en stil som utforskas i och med denna musikalkomedi. Två gäng ligger i strid med varandra och de krigar genom att kasta grädde på varandra, eller åtminstone något som ser ut som vispad grädde. När det ena gänget finner ett sätt att med effektivt beskjuta de andra med gräddladdade vapen måste nya metoder till. Bugsy Malone är inte medlem i något av gängen – varken i Fat Sams eller I Dandy Dans, men blir hur som helst inblandad då han tar emot pengar för sina tjänster.

Men det är inte denna handling som gör filmen så trollbindande, det är och förblir musiken och hur den framförs i kombination med handlingen. Det här tillhör en av de få filmer då jag helt enkelt var tvungen att även införskaffa soundtracket. Det är helt magiskt, synd bara att rösterna inte alltid känns helt naturliga till barnens egna röster.

Så ska du bara se en film-noir pastisch med fantastisk musik och barnskådespelare i rollerna är det definitivt den här du ska se!

8/10

Soundtracket

Recension: Roadie – 1980

För ett antal år sedan, under den tid när jag var som mest fanatisk och var tvungen att ta del av allt som Alice Cooper hade medverkat i såsom Diary of a Mad Housewife och Monster Wolf såg jag även den här. Att Alice Cooper hade en oerhört liten roll egentligen och att han bara spelade sig själv spelade ingen roll, det var kult nog i alla fall.

Huvudrollen spelas istället av Meat Loaf som snabbt får ett rykte om sig att vara den bästa roadien någonsin och som alla i branschen vill ha. Vi får också följa Lola (Kaki Hunter) som vill bli groupie och är på väg till New York för att träffa den störste av dem alla – Alice Cooper. Medverkar gör också ett stort antal andra rockstjärnor som Hank Williams Jr. Roy Orbison och Deborah Harry (Blondie). Efter att ha läst den nyligen utkomna rockbiografin om Alice Cooper lärde jag mig att det tydligen var Alice Cooper som finansierade filmen. Kul trivia kanske men inte blir den bättre för det!

För även om jag verkligen gillade den i min ungdom, när kultvärdet var det viktigaste, är det ingen film som innehåller några direkt kvalitativa egenskaper. Är man fanatiskt intresserad av Alice Cooper eller någon av de andra rockstjärnorna ska man definitivt kolla in den, om inte annat så för liveframträdandenas skull, men förväntningarna bör inte vara särskilt högt ställda. Det är onekligen en synnerligen speciell film, där man kanske driver med reckneck-stereotypen mest av allt, men som del av filmhistorien, om än på en rockhistoriskt plan, är det inget mer än en bagatell.

Mitt eget omdöme är förstås färgat av min fanatism och jag finner således filmen säkerligen mer intressant än genomsnittspubliken. Men det går några år mellan varje gång jag ger mig på den.

6/10

Blåjackor - 1964 - Arne Mattson!

Blåjackor

Regi: Arne Mattsson

1964

Komedi

Tiden hinner till slut i kapp Sam och myndigheterna konfronterar honom med frågan om varför han inte gjort värnplikten. Han hävdar bestämt att han faktiskt är dansk och således inte ska göra svensk värnplikt. Värnpliktsverket har dock en annan uppfattning och så är det med den saken. Sam får klä på sig seglaruniformen och så bär det till sjöss, vilket passar ypperligt eftersom Sam redan är sjöman. Det bär av till sydeuropeiska hamnar och äventyret kan börja. Det är förstås flickor och allt annat som hör sjömanslivet till som ställer till det och som krånglar till allt. Snart är allting katastrofal kaos och ingen vet längre någonting.

För mig är Arne Mattson mest känd för de fem ”färgfilmerna” – Mannekäng irött, Damen i Svart, Den Gula Bilen, Ryttare i Blått och Vita Frun. Självklart skall man heller inte förringa Hon Dansade en Sommar och Vaxdockan, båda utgivna av Klubb Super 8 har jag för mig. Men det här är alltså något helt annat, en komedi som skulle kunna utspela sig på 40-talet och gör det också. Det är samtidigt en musikal och den blickar faktiskt lite åt de gamla svenska komedierna också. Detta är i alla fall sant när det gäller Åke Söderbloms karaktär som använder språket lika styltat som under hans storhetstid. Det teatersvenska som då dominerade svensk film helt enkelt.

Jag vet inte om musiken i sig tilltalar mig särskilt mycket och jag har generellt svårt för musikaler. Jag vill gärna att det ska vara någon djupare mening med sångnummer som avbryter handlingen stup i kvarten. Men å andra sidan älskar jag Hair och Grease så visst kan det funka!

Komedi och musikal alltså, men inte vilken komedi som helst. Man hittar en hel del komik som är så dum att den bli rolig bara för det. Att manskapet på båten inte skulle märka att en kvinna smugit sig in i en sjömans ställe eftersom han hamnar i klammeri med rättvisan är bara så dumt att det faktiskt funkar! Det är helt enkelt en underhållande film i all sin enkelhet. Försöker man finna djupgående sensmoraler och liknande är man fel ute. Man kanske kommer att finna dem, den som söker skall finna heter det ju men jag tror att man missar poängen med den uppsluppna atmosfären då. Fast man kan väl inte undvika att lägga märke till blinkningen mot den svenska byråkratin, Medvetet eller ej så är det ganska slående att man debatterar så friskt om Sams nationalitet. Tydligen föddes han på Helsingborg-Helsingörs färjan, men vilken sida av gränsen?

Förutom nämnda Åke Söderblom i en ganska liten roll medverkar också Dirch Passer i huvudrollen, Anita Lindblom, Grynet Molvig och Nils Hallberg. Det framgår väl ändå men det tål att upprepas att det här faktiskt är en underhållande liten bagatell.   

6/10

                          

Eat the Rich - 1987 - Lemmy i en riktigt svart komedi!

Eat the Rich

Regi: Peter Richardson

1987

Komedi

Alex (Alan Peelay) är en sur och missnöjd servitör på den svindyra och exklusiva restaurangen Bastard. Han har inte mycket till övers för samhällstoppen och efter att ha fått sparken och blivit utslängd på gatan tvingas han ta itu med problemen på allvar. Han är övergiven av sina forna vänner och bryter med hela etablissemanget. Revolten är ett faktum och med hjälp av några likasinnade tar han upp kampen mot överklassen och tar också över restaurang Bastard med våld. Det nya namnet blir Eat the Rich som också beskriver restaurangens nya meny på pricken…

Det här är en riktigt svart komedi som inte sällan är tämligen smaklös i sin humor. Inte för att det är någon nackdel, snarare tvärtom. Stilmässigt påminner den allt som oftast om filmer från John Waters skalle, till exempel filmer som Pink Flamingos, Serial Mom, Pecker och Cecil B. Demented – fast brittisk. Jag finner alltså att historien har en poäng bortom filmteknisk dramaturgi och utan vidare kan appliceras på en verklig kontext. Det finns en mening med de samhällsparodiska och satirpolitiska inslagen som återspeglas direkt på samhällsstrukturen i den fiktiva värld filmen utspelar sig i.

Handlingen kretsar dels, som nämns ovan, kring den avskedade servitören Alex och dennes anarkistiska kamp mot överheten, dels runt Home Secretary Nosh (Nocher Powell) som dessutom kandiderar för premiärministerposten. Det är en grovhuggen och burlesk typ som inte drar sig för att dricka öl direkt ur burken och lägga av ljudliga rapar på de finaste middagar. Dessutom finner vi i bakgrunden den hemliga brittiska agenten Commander Fortune (Ronald Allen) som dessutom är rysk dubbel agent. Med hjälp av sin underhuggare Spider (Lemmy) manipulerar han Alex och hans anhang dit han önskar med målet att undergräva Nosh’s kandidatur.

Visst verkar det rörigt? Det är det som är lite av humorn! Filmens parallellhandlingar sluter sig sakta samman och korsar också varandras väg emellanåt. Men inte bara historien är klurig, skådespelarna är också bra och det vimlar av kändisar från musikbranschen i rollerna. Allt från cameos där man bland annat kan se Bill Wyman och Paul McCartney till ganska stora roller där framförallt Lemmy från det brittiska hårdrocksbandet Motörhead kan nämnas. Motörhead är förresten också ansvariga för filmens soundtrack och det var faktiskt så jag fick nys om den här filmen för rätt många år sedan nu.

Detta soundtrack består naturligtvis av hård rockmusik och vid ett tillfälle i filmen får vi till och med se när Motörhead framför Dr Rock på en klubb. Bara detta är säkerligen värt pengarna som filmen kostar för de riktiga Motörheadfansen! Själv har jag länge väntat på en ordentlig utgivning av den här filmen men den som väntar på något gott väntar ju som bekant aldrig för länge!

Anvil! The story of Anvil - 2008 - Bandet som aldrig slog igenom.

Anvil! The story of Anvil

Regi: Sacha Gervasi

2008

Dokumentär

Vid fjorton års ålder ger Robb Reiner och Steve ”Lips” Kudlow varandra ett löfte, de ska rocka tills de blir gamla och grå och de ska ha förbannat roligt under tiden. Åren går och även om deras band – Anvil, är ansedda av kollegor som lyckas stort – såsom Anthrax, Slayer, Metallica och Motörhead uteblev det stora genombrottet. Man kan fråga sig varför, vad var det som gick fel och vem är egentligen den skyldige till varför det blev som det blev. Det är i alla fall några av de frågor som filmen försöker besvara.

Redan innan jag börjar måste jag nog erkänna att jag aldrig lyssnat på Anvil med någon reda. Självklart är det ett bekant namn och ett namn som jag ofta bläddrade förbi i skivbackarna under tonåren. Men jag vet inte riktigt varför, kanske var det för att de var lite okända för mig och att man faktiskt inte kan köpa på sig allt, i synnerhet inte i tonåren när pengarna tycks rinna tvärs igenom fingrarna. Det har ju i och för sig pengar en tendens att göra fortfarande men inkomster (och räkningarna) har blivit större.

                                

Filmen börjar med att några kända ansikten uttalar sig om Anvils storhet. Det är Lemmy, Lars Ulrich, Scott Ian och Slash för att nämna några. De verkar alla hysa den yttersta respekt för bandet och förundras över varför de aldrig ”lyckades”. Efter detta förändras filmen en smula, nu får vi istället följa de två drivande figurerna i bandet. Sångaren och gitarristen ”Lips” och trummisen Robb Reiner, som Lars Ulrich tydligen vara i en alldeles egen klass av teknisk kompetens.

De har aldrig lagt av utan har hållit ihop och spelat sin musik de senaste trettio åren. Det är anmärkningsvärt att se vilken entusiasm de visar vid fyllda femtio och utan att ett stort genombrott fått dem att bli miljonärer. De har vanliga jobb för att kunna betala räkningarna och musiken får ske på fritiden. En turné ordnas i Europa men den går inte allt för bra på grund av många omständigheter. Entusiasmen att spela finns dock kvar och det är faktiskt mycket rörande att se hur känslosamma de är inför uppgiften. De älskar verkligen att spela sin musik och väntar fortfarande på att ”bli upptäckta” efter så många år. Faktum är att ”Lips” ibland påminner om en tonåring som vägrar bli vuxen. Hans ögon tindrar och allt han lever för verkar vara musiken.

Det är en mycket utlämnande dokumentär där vi får se mycket känslor. Vänner och familjer får komma till tals och säga sitt och även om alla inte är lika entusiastiska som dem själva råder det inget tvivel om att de har en trogen fanskara och nära vänner som tror och hoppas att det ska lossna för dem. Vänner som inser hur viktigt det de håller på med är för dem. Det finns också en del extramaterial på DVD, (sådant som jag i allmänhet brukar vara tämligen ointresserad av) som är mycket intressant. Till exempel en trettio minuter lång intervju med Lars Ulrich – den killen kan verkligen lägga ut texten! Men oavsett extramaterial är det här en mycket intressant dokumentär som jag tycker att alla metalfans borde ta och se!

…och förresten så ska jag införskaffa några skivor med Anvil efter det här!

Air Guitar Nation - 2006 - luftgitarr!

Air Guitar Nation

Regi: Alexandra Lipsitz

2006

Dokumentär

Det är dags för den årliga världsmästerskapen i luftgitarr, som vanligt går den av stapeln i Uleåborg – Finland. Därefter backar vi tillbaka bandet och får följa uttagningarna i det första amerikanska mästerskapet. De två kombattanterna: David ”C-Diddy” Jung, som tycks krossa allt motstånd som står i hans väg och den outtröttlige Dan ”Björn Türoque” Crane står i centrum. Det blir en kamp, inte bara på scenen utan även i media, där den ”nya” sporten får stort utrymme. Vinnaren får en resa till VM där en chans att utnämnas till världsmästare i denna udda sport väntar.

Visst är det svårt att med några få ord beskriva en dokumentär? Jag tycker i alla fall att jag har fångat essensen här ovan och även om filmen visar både humorn och allvaret i själva företeelsen tycker jag helt klart att man ska ta det på största allvar. För det som känns fånigt för en person kan onekligen vara livsnödvändigt allvar för en annan. Vem kan förresten skriva en recension om luftgitarrer utan att nämna vår egna svenska hjälte på området: Micke ”The Dude” Dubois som visserligen spelade luftbas och som senare blev mest känd som Svullo.

                                                                   

Men det där var i luftgitarrens barndom, runt 1984, och filmen utspelar sig 2003. Trots detta är det ett nytt fenomen vid den här tiden, åtminstone i USA och vi får följa två kämpar och göra bekantskap med både deras alter ego på scen – C-Diddy och Björn Türoque, samt deras riktiga identiteter David Jung och Dan Crane. Intervjuer blandas med livefoto från uppträdanden. Vidare filosoferas det kring huruvida det faktiskt rör sig om en konstform eller bara ett roligt jippo. Det finns de som menar på att det utan tvekan rör sig om performancekonst medan andra bara tycker det är en kul grej. Arrangörerna av världsmästerskapen, som naturligtvis också kommer till tals i den här dokumentären, verkar ha ändrat inställning allt eftersom tävlingen blivit större och större. Ju större uppslutning kring festligheterna desto mer allvar helt enkelt.

Inte för att det egentligen gör något, i och med att det här faktiskt är en dokumentär, men vidare svårt att räkna ut hur det ska sluta är det inte. Visserligen spekuleras det en hel del kring olika tekniker från de olika deltagarna, men utgången känns ändå på något sätt helt uppenbar. Självklart är det också med viss nostalgi man ser filmen, vilken hårdrockande yngling har inte stått med handen i vädret och lirat någon gång i pojkrummet? Inte hade man någon riktig gitarr på den tiden, men kul var det och man levde sig verkligen in i musiken. Kanske var det också där man lade grunderna för kommade musikaliska projekt och jag vill definitivt påstå att det är ett utmärkt sätt att lära sig musik på, man har liksom inget annat val än att sätta alla rytmerna på rätt ställe om man ska få flyt i den hela. Man kanske rent av skulle återuppta detta så här på äldre dar…

Intressant och lärorikt!