Recension: Shutter Island - 2010

Shutter Island

Regi: Martin Scorsese

2010

Thriller

Teddy Daniels (Leonardo DiCaprio) och hans partner Chuck (Mark Ruffalo) anländer till en ö där inget annat än en mentalinstitution finns. De är federala sheriffer och där för att utreda ett mystisk försvinnande av en patient. Patienten har på ett mystiskt sätt tagit sig ut från sin låsta cell utan att ha lämnat ett enda spår efter sig. Efter att ha undersökt rummet hittar dock Daniels en lapp med ett mystiskt meddelande på som han genast sätter i samband med aktiviteterna på ön. Han blir mer och mer övertygad om att allt inte står rätt till och är fast besluten att avslöja anläggningens mörka baksida. I hans väg står Dr. Cawley (Ben Kingsley) och Dr. Naehring (Max Von Sydow) som uppenbarligen döljer vital information för hans utredning! Men vad är det egentligen som försiggår? Är sanningen så obehaglig att det är bättre att blunda för den?

Jag har hört mycket gott om den här filmen men jag hade helt missat vem som hade gjort den eller vilka som medverkade. Leonardo DiCaprio tillhör väl inte mina stora favoriter men han brukar lyckas vara riktigt bra och det här är inget undantag. Man känner genast igen Scorsese i filmen även om man inte vet om hans inblandning före och det är väl lite kul kanske. Jag beundrar filmskapare som har en så pass egen stil att man kan säga vem som gjort filmen bara genom att titta på den! Men det stora lyftet är det Ben Kingsley som står för, han är alltid fantastiskt och jag har aldrig sett honom göra en roll sämre än riktigt bra! Måhända har jag förträngt det i så fall.

Hur som helst så greppar filmen tag i åskådaren redan från början och det dröjer inte länge innan man inser att något inte står riktigt rätt till på mentalanstalten. Riktigt vad är däremot inte lika lätt att sätta fingret på! Allt eftersom filmen går formuleras dock olika teorier i huvudet och om man har ett någorlunda stort referensförråd av sedda filmer blir man kanske inte jätteförvånad över de vändningar filmen tar. Det är dock intressant att man inte riktigt vet vilken väg filmen kommer att ta och ända fram till själva upplösningen är det inte fastslagit vilken av teorierna som man har formulerat som kommer att visa sig vara den rätta. Man blir alltså inte jätteöverraskas av slutet men vägen dit är mycket spännande och välgjord!

Manuset är filmens starkaste tillgång. Alla vändningar och vridningar som både kan tolkas som psykologiska diagnoser eller som en del av konspirationen är mycket intressanta och som åskådare vänder och vrider man på varenda del och ser båda sidor av historien. Men även skådespelarensemblen är som sagt bra och även om inte alla har som karisma som Ben Kingsley är det ingen som utmärker sig som sämre än någon annan. Det skulle väl förresten en regissör av Martin Scorseses kaliber aldrig tillåta. Man märker också att skådespeleriet förändrar sig en liten smula beroende på hur man gestaltar historien. Om man ser det genom galenskapens ögon eller inte. Det är svårt att förklara utan att avslöja vitala delar av filmens upplösning.

Hur som helst är jag glad att jag såg filmen och även om upplösningen som sagt inte blev någon jätteöverraskning är det ett gediget hantverk som hållet hela vägen fram. Har man inte sett så mycket inom samma typ av film kanske man rent av kan bli överraskad! För mig drog dock slutet ned upplevelsen en liten liten smula…

Recension: Silent Night, Deadly Night 2 – 1987 - kanske tidernas mest onödiga uppföljare?!

Det här är absolut en oerhört onödig uppföljare till Silent Night, Deadly Night från 1984. Det var egentligen meningen att den första filmen skulle klippas om men några nya scener med Eric Freeman som mentalpatient. Efter att manusförfattarna skrivit lite mer bakgrund till hur saker och ting blev som det blev, kom det istället att bli en mer regelrätt uppföljare. Det ska dock sägas att mycket av filmen består av flashbacks till den första filmen. Faktiskt så mycket att den första halvan eller så består av detta. Skillnaden är att det berättas av Ricky, bror till mördare från första filmen – Billy, och att det vävs ihop till en ny twist.

Efter 39-40 minuter kan man säga att den nya filmen börjar, lite barndomshistoria med Ricky och sedan mord. Han sitter hela tiden och berättar om detta för en psykiatriker så det är fortfarande flashbacks vi pratar om men det är i alla fall nya scener och inget återanvänt. Jag har i och för sig inget emot de återanvända scenerna men det känns lite fantasilöst. Hur som helst följer handlingen en logisk utvecklig, Ricky ska hämnas på den som han tycker bör ställas till svars och som egentligen ligger bakom det som har hänt, i alla fall enligt Rickys sätt att se det.

Överlag en ganska trälig historia men riktigt dåliga skådisar. Jag kan stå ut med det men dialogen är fanimej ännu värre och drar emellanåt ned det till löjeväckande nivåer. Tydligen finns det ytterligare tre uppföljare till denna. Hur det hänger ihop vet jag inte, men även om den här var ganska kass känner jag en omåttlig lust att ta reda på det!

Det roligaste i filmen var att upptäcka att Abbedissan som uppfostrat Ricky och hans bror Billy på barnhemmet numera bor på gatunumret 666.

3/10

The Incident aka Asylum Blackout - 2011 - komplext och oförutsägbart,

The Incident

Aka: Asylum Blackout

Regi: Alexandre Courès

2011

Horror

Året är 1989, på fritiden spelar George, Max och Ricky i ett rock band. För att finansiera sitt intresse jobbar de i köket på ett mentalsjukhus. De lagar maten och utfodrar farliga internerna. En gång råkar ett åskoväder orsaka strömavbrott, vilket i sin tur innebär att allt slutar att fungera inne på anstalten. Inga dörrar går längre att öppna och mörkret infinner sig snart inne i byggnaden. Eftersom större delen av vaktstyrkan befinner sig i andra delen av byggnaden tvingas kockarna att hjälpa till för att återföra internerna till sina celler. Ett tämligen enkelt uppdrag kan tyckas men något går fel. En av patienterna – Harry Green, ser till att de andra spottar ut alla piller som de borde ha tagit. Kaos råder och våldet eskalerar till oanade proportioner.

Jag läser på baksidan att filmen orsakat svimningsanfall när det biovisades i Kanada. Detta ska tydligen bero på en specifik sekvens i filmen. Jag börjar titta och undrar när det ska komma att bli så otäckt att vi kan börja tala om svimningsanfall. Jag är ju själv tämligen luttrad och räknar inte med att bli påverkad men med sådana uttalanden blir man trots allt lite nyfiken på om man kan identifiera den specifika sekvensen i alla fall. Först tror jag att det handlar om starka överdrifter eftersom filmen går ut ganska snällt. Det dröjer ett tag innan vi får se några som helst våldsamma tendenser från de intagna. Ännu längre dröjer det förstås innan strömavbrottet tar sin början. Jag har inte klockat några exakta tider men jag gissar att första halvan av filmen går åt till karaktärsutveckling. Det är väl i sig inget ovanligt, men jag är ute efter en skräckthriller och då brukar det kunna gå lite fortare.

När så strömavbrottet är ett faktum blir det mörkt, alldeles för mörkt för min smak. Jag är inte dummare än att jag begriper att det är ett sätt för filmskaparna att skrämmas. Vi är väl naturligt rädda av vad som kan finnas i mörkret, inte nödvändigtvis det vi ser finns där. Det är alltså lite svårt för mig att se vad det är som händer. Jag har svårt för att identifiera karaktärerna, både de intagna och kockarna, vilket tyvärr innebär att jag inte kan lägga ihop två och två med de symptom och personligheter man tidigare presenterat för oss. En miss tycker jag. Men jag måste erkänna att filmen efterhand blir allt mer spännande och i takt med att upproret eskalerar gör också spänningen det.

Efter att ha sett filmen tror jag att jag har lyckats identifiera svimningsscenen. Jag är inte säker men det finns ett par tre scener som jag tycker är lite värre än det andra som visas. Det är inte nödvändigtvis värre än vad man har sett i andra filmer men kanske är själva grundstämningen råare här. Det är väl också en handling som ligger närmare sanningen kanske. Man har väl en tendens att bli mer skrämd av sådant som ligger närmare verkligheten och visst ligger ett fängelseuppror, även om det skulle råka vara ett mentalsjukhus i det här fallet, närmare verkligheten än vad monstren i monsterfilmer gör!

Jag gillar avslutningshalvan bättre än öppningshalvan av filmen. Det är inte så konstigt eftersom saker och ting inte börjar röra på sig förrän efter ett tag. Men det som jag gillar allra mest är själva slutet på filmen. Nu tror ni förstås att det handlar om twist på twist eftersom jag har en fallenhet att gilla sådana slut på psykologiska thrillers, men riktigt så enkelt är det inte här. Det här slutet är mer komplext och oförutsägbart, dessutom är det obegripligt – på bästa sätt!

7/10

Recension: Madhouse – 2004

Jag undrar hur många filmer det egentligen är som bär det här namnet? Det måste vara en hel del men så är det också ett synnerligen intressant ämne det här med det mänskliga psyket. I just den här filmen handlar det om en nykomling som kommer till mentalsjukhuset för att praktisera. Undan för undan märker han att allt inte står rätt till och när han föreslår förändringar blir det kalla handen. När flera mord på personalen sker dras han in i en härva där man inte kan vara sker å någonting, inte ens sig själv. Ingen går att lita på och hans syner av en liten pojke som irrar omkring på sjukhuset blir allt starkare. Han upptäcker också en anförvant i cell 44 på avdelningen för de allra sjukaste och farligaste patienterna. Det är här alla svaren finns men hur ska man få fram dem ur den slipade patienten?

Faktiskt är det här en ganska spännande film! Det faktum att min gamla favorit Lance Henriksen medverkar i en mindre roll som sjukhusets chefspsykolog eller vad det heter, gör det hela heller inte sämre. Det finns hela tiden en spänning och en misstro mot vilka det egentligen är som är de sjuka, de intagna eller personalen. Kanske finns det inga helt friska människor alls i filmen?

Men tyvärr har jag numera sett lite för många filmer med twists av just det slaget – att man inte kan vara säker på vem som är frisk eller inte, att jag inte blir direkt överraskad av resultatet i slutändan. Faktum är att jag såg det ganska tydligt långt innan filmen var slut även om man förstås aldrig är helt säker på sin sak. Tråkigt men sant! Det är dock en film som duger att ses och det är underhållade 90 minuter. Lite tappar den framåt slutet när allt blir allt för uppenbart och till slut avslöjas. Varför kan man inte göra lite mer komplicerade slut än de allra enklaste?

6/10

Recension: Gothika - 2003

Gothika

Regi: Mathieu Kassovitz

2003

Horror/Thriller

En Psykiatriker (Halle Berry) vaknar upp som patient på det mentalsjukhus där hon tidigare arbetade. Hon har inga minnen av vad som har hänt henne och när man berättar omständigheterna för henne kan hon inte tro att det är sant. Fast besluten om att hon inte är galen och att synerna hon ser faktiskt är på riktigt bestämmer hon sig att få klarhet i vad som faktiskt hänt. Det blir en färd genom galenskap och lögner men inget kan hindra henne från att nå den ohyggliga sanningen.

En överraskande bra amerikansk film med Halle Berry i huvudrollen. Framförallt är det början och mittenpartiet som imponerar. Känslan av att inte riktigt veta om det är på riktigt eller bara i huvudet på huvudpersonen gör det hela ypperligt intressant och Halle Berry bevisar att hon är en skådespelerska att räkna med, även om jag personligen inte är något fan av hennes tidigare produktioner.

Att friska människor låses in på mentalsjukhus har vi sett förr men det som gör Gothika extra intressant, är att det just är en psykiatriker, som förstår sina egna symptom som blir inlåst. Att analysera sig själv och vara medveten om de psykiska symptom man tycks lida av och samtidigt vara fullt medveten om att allt som händer verkligen är på riktigt, är vad Halle Berry tvingas göra och det ger filmen den där lilla extra touchen som andra filmer ofta saknar.

Vad som också är bra med filmen är den krypande spänning som många av scenerna lyckas frambringa och när man väl trodde att allt var lugnt får man plötsligt se någon oväntad skrämseleffekt som tycks komma ur intet. Man är inte bortskämd med den typen av skrämselteknik för den brukar vara alldeles för tråkig och förutsägbar. Men här lyckas man alltså hålla filmen tät och skrämmande och det är ett klart plus.

Det håller kanske inte riktigt ända in i mål och filmen tappar något av sitt ursprungliga tempo och mystiska framtoning framåt slutet men det sker ganska sent och det gör inte så mycket och förresten räddas filmen av att man i slutändan ändå inte är riktigt säker på vad som försiggick hela tiden.

Sucker Punch – 2011 - Inte alls så dum...

Jag har mest hört negativt om denna men jag tycker den var riktigt underhållande! Det är egentligen två historier som berättas, eller rättare sagt en historia och en eller flera fantasier. Det är fantasierna, som består av fantasifulla actionscener som är underhållande enligt min mening. Själva grundhandlingen, att en flicka blir tvångsinlagd på ett mentalsjukhus av sin pappa för att lobotomeras, men i sin egen fantasi befinner sig på en bordell för att dansa för betalande kunder är inte riktigt lika intressant!

Denna fantasi är dock väsentlig för att resterande fantasier skall kunna förekomma, det är själva grunden kan man säga. Babydoll, som kallas i bordellfantasierna, slår sig samman med tre andra intagna för att kunna fly från anläggningen innan lobotomeringen sker. I actionscenerna, som består av att kämpa mot gigantiska robotar eller att skära halsen av en drakunge utan att väcka mamman, söker de efter föremålen de behöver för att lyckas med sin plan till friheten: En karta, en tändare, en kniv och en nyckel. Det är också ett femte föremål men guiden genom fantasierna vill inte avslöja vilket detta föremål är. Det är hemligt och Babydoll måste räkna ut det själv.

Hela filmen har en atmosfär av overklighet, vilket är helt ok eftersom det mesta av den trots allt utspelar sig i en fantasivärld. Den består av flera olika lager eftersom fantasierna enbart existerar inom en annan fantasi etc. men det är inte särskilt svårt att hänga med. När filmen är slut har man inte mycket att fundera över vilket är lite synd men en och en halv timmes underhållning lyckas filmer åtminstone leverera! Frågan är bara… vilkens fantasi är det vi får ta del av?

6/10

Recension: The Ward - 2010

The Ward

Regi: John Carpenter

2010

Horror

En ung kvinna hittas av polisen strax efter att hon har tuttat eld på ett hus på landet. Hon tas till ett mentalsjukhus för behandling men hon undrar varför hon är där, hon är ju trots allt inte galen! Undan för undan märker hon att de andra patienterna försvinner och att namn som fanns på avdelningen före henne dyker upp i olika mystiska sammanhang. Vad är det egentligen som håller på att hända? Är hon galen trots allt?

John Carpenter var faktiskt min allra första favoritregissör och även om det har tagit tid (jag såg inte TV-filmen Elvis förrän för några månader sedan) har jag sett hans samtliga filmer. Det är förstås skiftande kvalitet men jag friar heller än fäller när det gäller gamla hjältar. Innerst inne tycker jag kanske att John Carpenter har sina bästa dagar som filmskapare bakom sig men å andra sidan älskade jag ju hans del i Masters of Horror serien – Cigarette Burns. Hur som helst var det med viss oro i kroppen jag såg den här. Skulle det vara ett bevis på att min gamle hjälte faktiskt inte riktigt viste att han borde ha lagt av eller skulle det rent av bli en nytändning med nytt hopp inför framtiden?

Inledningsvis finner jag att gamle John fortfarande vet hur man ska göra och att det här kanske är en av de bättre filmerna på länge. Det är inte fantastiskt men det är kompetent och man blir åtminstone intresserad av att få veta hur det kommer att hänga ihop, vad det är för film och vad sluttwisten kommer att bli. Detta förblir intressant ända tills det är tämligen uppenbart att det handlar om en spökfilm och att man får se detta spöke lite för mycket. Det är lite förutsägbart kan man säga även om sminkeffekterna är hur bra som helst.

Personinstruktionerna verkar John ha full koll på för skådespelarmässigt har jag verkligen inget att klaga på. Det är extra viktigt att skådespelarna funkar när det handlar om att gestalta sinnessjuka patienter och det är precis vad det är frågan om här. Det mesta av filmen utspelar sig på ett mentalsjukhus som enligt alla konstens klichéregler har en barsk sjuksköterska som bestämmer hur saker och ting ska fungera. Sjukhusets läkare känns lite undergiven henne och hon lyssnar inte alltid på hans instruktioner.

Vi är nu någonstans mitt i filmen och intresset för den har svalnat något. Den är lite för standardiserad och det förtar spänningen för en som sett fler skräckfilmer än vad de flesta har kalsonger i byrån. Men efter ett tag så börjar man ana att twisten är på väg. Det är så gott som alltid en twist på sådana här filmer och den kommer också som ett brev på posten. Jag är mycket nöjd med upplösningen även om man naturligtvis hade kunnat göra ännu mera av det. Självklart finns det ingen möjlighet att gå in på några detaljer utan att avslöja för mycket men jag lovar att det är en lösning som ni alla har sett förut i någon form eller en annan. Men det spelar ingen roll att den redan tidigare är idogt använd, det är fortfarande ett bra sätt att visualisera den sinnessjukes innersta essens.

Recension: Wrong Turn 4: Bloody Beginings – 2011

Egentligen behövde vi väl inte ytterligare en del i den här inavelsfesten men det är ändå intressant att någon vill göra en prequel till hur historien tog sin början. Fast egentligen börjar inte historien där den här filmen börjar heller, man skulle kunna göra ytterligare en film med händelserna som föregick denna om man hade haft lust. Faktum är att det inte vore en så dum idé men nu ska vi inte förlora oss i vad som kunde ha varit utan koncentrera oss på vad det här faktiskt är för en film. På det hela taget känns det inte som en del i Wrong Turn serien, miljöerna är fel då det utspelar sig i ett gammalt nedlagt mentalsjukhus snarare än ute i vildmarken. Inavel finns det dock och det är ju nästan ett måste i de här filmerna. Personligen minns jag inte tillräckligt från de existerande filmerna för att kunna göra kopplingarna mellan filmerna. Jag förstår att vissa saker ska anspela på annat utan att egentligen minnas om Ni förstår vad jag menar. Men det är inte så mycket samband egentligen, mer än det uppenbara förstås. Att det är en prequel har mycket liten betydelse och det mest intressanta är dödssätten. Det finns faktiskt ett par riktigt uppfinningsrika sådana!

Till filmens nackdel hör att karaktärerna är bland de mest korkade jag har skådat i en sådan här neo-slasher/hillbilly-horror på länge! Jag menar inte att skådespelarna drar ned intrycket, för jag tycker de sköter sig ganska bra, utan att själva karaktärerna, eller kanske i slutändan manuset, är så dumt att man knappt kan skratta åt det ens en gång. Det finns poänger, det är helt klart och det finns definitivt underhållningsvärde. Däremot finns det inget som överraskar längre, det finns inget nytt och inget som utmärker filmen jämfört med alla andra av samma slag.

5/10

Marilyn: Alive and Behind Bars

Marilyn: Alive and Behind Bars – Det här är en ganska rörig film och det är inte helt självklart vad som händer hela tiden. Det är heller inte helt självklart om det sker i kronologisk ordning eller inte med det är å andra sidan inte tillräckligt bra för att man egentligen ska bry sig heller. Handlingen i korthet går ut på att en privat psykiatrisk klinik drygar ut kassan genom att sälja unga kidnappade och/eller hjärntvättade kvinnor till oljeshejker i mellanöstern. På kliniken finns också ett låst rum som ingen egentligen har tillträde till. Där inne finns en kvinna som hävdar att hon är Marilyn Monroe, och jag tycker faktiskt att det är ganska likt under omständigheterna. De två delarna i handlingen har egentligen inte så mycket med varandra att göra utan förvirrar mest. Jag tycker att själva konspirationsteorin är intressant och den skulle inte förvåna mig om man om några år skulle hävda att Michael Jackson satt inspärrad någonstans – Alive and Behind Bars så att säga. Men totalt sett blir det alltså allt för rörigt för min smak, det är allt för många lösa trådar och även om grundidén är intressant så räcker absolut inte det. Det är också riktigt dåliga skådisar och det enda jag egentligen får med mig från filmen, frånsett den där konspirationsteorin, är alltså hur lik Francine York lyckas vara Marilyn Monroe. - 3/10

Köp filmen på Axelmusic!

Crazy Eights

Crazy Eights – Den här filmen bjuder egentligen inte på något nytt, men skådespelarinsatserna är hyggligt stabila och det är ju alltid ett plus i kanten. Handlingen påminner en hel del om många av de asiatiska spökfilmerna som sköljt över västvärlden de senaste åren, men man har missat att ge filmen den spänning som brukar åtfölja de asiatiska filmerna. När man ser filmen kommer man också att tänka på ett flertal andra filmer som verkar ha varit inspirationskälla men det går att ignorera. Det som däremot är svårare att bortse ifrån är hur ologisk filmen är och hur mycket den underskattar sin publik. Det är ingen konst att räkna ut alla ”mysterier” i filmen långt före att karaktärerna själva gör det. Miljöerna är dock riktigt bra och man kan lätt förställa sig att ett gammalt nedlagt sjukhus (med tvivelaktig forskning i källaren) skulle se ut på det viset. Vad som är svårare att förstå är hu ljuset kan skina in genom de gallerförsedda fönstren när man befinner sig två våningar under marken? Men det är som sagt stabilt skådespeleri och flera kända namn medverkar. Bäst intryck gör tveklöst Dina Meyer, men även Gabrielle Anwar och den gamla porraktrisen Traci Lords. – 5/10

Köp filmen på CDON
Hyr den på Lovefilm

Dark Floors - 2008 - Lordi medverkar!

När det står klart att en film behandlar tidsparadoxer av ett eller annat slag blir jag alltid mera intresserad. Inte för att jag egentligen någon gång lyckas med konststycket att verkligen förstå hur det hänger ihop utan snarare för att jag fascineras av sättet manusförfattarna försöker få ihop det. Här har man gjort ett mycket bra jobb och handlingen, även om den ytligt sett är tämligen uttjatad, hänger ihop på ett bra sätt och det finns många detaljer längs vägen som verkligen får betydelse senare i filmen så det gäller att hänga med. Läser man på lite om filmen uppenbaras det att det finska hårdrocksbandet Lordi medverkar i filmen och så fort man får syn på första monstret är det uppenbart vilka roller de spelar. Personligen tycker jag dessa monster är mycket välgjorda och fungerar således mycket bra i skräckfilmssammanhang. Inte särskilt originellt kanske men mycket välgjort och faktiskt ganska spännande mellan varven. Tyvärr blir det lite för mycket av det goda framåt slutet av filmen som tappar fokus men fortfarande en klart sevärd rulle! – 7/10

A Tale of Two Sisters - 2003 - smått komplicerad

Jag vet inte om titeln är en ordlek med Dickens Tales of Two Cities i åtanke, men det handlar i alla fall om en sydkoreansk film som fick väldigt stor uppmärksamhet för några år sedan. Jag tycker personligen att den är väl värd alla sina lovord, då jag, i många avseenden, finner det vara en fantastisk film. Det är kanske inte något man slötittar på eftersom handlingen är lite smått komplicerad och när själva upplösningen kommer är det nog bra om man hängt med lite. Det är inte helt självklart hur allting hänger ihop och sluttwisten är helt klart öppen för tolkningar. Låt oss bara säga att sinnessjuka och mentalsjukhus är en del av handlingen och att man aldrig kan vara helt säker på vad som är fantasi och verklighet. Jag skulle rent av vilja gå så långt som att jämföra den en smula med Das Kabinett des Dr Caligari, som blivit något av en ständig referenspunkt för mig när det gäller komplicerade sluttwists i fantasins gränsland. – 8/10

Asylum - 2008 - Hur många filmen med den titeln finns det egentligen?

Vad händer om man tar Freddy Kruger och blandar upp honom med ett mentalsjukhus, lägger till en gnutta Hellraiser och kanske toppar med en aning Fredagen den Trettonde? Svaret är naturligtvis Asylum, som inte bjuder på några direkta nyheter och som har ett ganska tjatigt upplägg. Spänningen är i princip helt frånvarande och den förutsägbara, och rent ut sagt, många gånger, korkade, historien blir faktiskt ganska irriterande efter ett tag och det är uppenbart att man underskattat publiken. Skådespelarna som till en början är riktigt usla bättrar sig dock och vill man se precis allt som finns att se i genren kan man väl se även den här – annars kan man lika gärna hoppa över den! – 4/10

Mirrors - 2008 - Speglar är fan skrämmande!

Skräckfilmer med speglar har alltid haft en lite speciell plats i mitt hjärta och i synnerhet sedan jag såg en episod ut Amazing Stories, betitlad Mirror Mirror, som fortfarande skrämmer skiten ur mig bara jag tänker på det. Den här är väl inte riktigt lika effektiv och efter första halvtimmen var jag måttligt imponerad. Lyckligtvis växer dock filmen i och med att mysteriet tätnar, man blir intresserad av vad som egentligen ligger bakom och hur upplösningen kommer att bli. Kiefer Sutherland, som spelar huvudrollen, har enligt min åsikt tappat rejält de senaste åren, men gör ändå ett stabilt intryck här. Han klarar av att spela en avdankad polis som kämpar mot sina alkoholproblem. I övrigt är kanske historien lite tunn och om man har sett Into the Mirror rymmer den kanske heller inte några rejäla överraskningar, men i brist på annat duger den. – 6/10.

The Devils Chair - 2007 - Mentalsjukhusfilm (långt ord)

Den första halvan av filmen visar sig vara något som är att betrakta som innovativt på ett eller annat sätt. Att filmen är brittisk märks ganska tydligt, även om det bara skulle vara för accenternas skull. Den innehåller en berättarröst som talar om för oss att vi kommer att få se en händelse som redan har inträffat, varvid vi får följa med till början av händelseförloppet. Det är en blodig händelse där gränsen mellan fantasi och verklighet, galenskap och psykologi ligger väldigt nära varandra. Man blir sugen på att få reda på mer även om filmen har den egenheten att bilden fryses var och varannan gång filmens huvudperson och berättare ska beskriva vad som händer. Det är faktiskt lite spännande och understundom synnerligen blodigt och obehagligt. Men så börjar andra halvan och alla självklara kvalitéer är som bortblåsta. Manuset blir korkat, man visat något tramsigt monster, skådespelarna spelar över som om de aldrig gjort annat och twist på twist avlöser varandra.
– 5/10

Return to the House on Haunted Hill - 2007 - En ganska fristående fortsättning

En ganska fristående fortsättning på en film som jag tyckte var ganska bra faktiskt. Vissa saker känns igen, men man har också lagt till nya saker i handlingen för att kunna få den att fungera. Det mesta känns rätt förutsägbart även om man lyckats göra några av miljöerna riktigt effektiva. Min gamle favorit Jeffrey Combs medverkar och det är ju alltid ett plus, tyvärr är hans rollkaraktär ganska intetsägande och kunde väl ha gjorts av i princip vem som helst. Effektmässigt är det ganska fladdrigt med en virrig kamera som tycks göra allt för att dölja vad som verkligen händer, ett gammalt knep om man inte lyckats så bra med props och liknande. Men det är ok underhållning för stunden även om det inte är något jag känner att jag behöver se om igen. – 5/10