In Search of Dracula – 1975 – Dokumentär/Mondo

Så länge jag kan minnas har jag varit fascinerad av den riktige Dracula. Alltså inte den karaktär som Bram Stoker skrev om och som var vampyr, utan den person som han delvis grundade sin roman på. Det lär nämligen vara en historisk figur, en härskare grym som få.

Jag hade hoppats på en riktigt ingående genomgång här men jag är besviken. Nästan genast börjar Christopher Lee, ett fantastiskt val av berättarröst, tala om de gamla legenderna i Östeuropa. Således börjar själva dokumentären med just det jag inte var intresserad av. Givetvis inser jag att det inte finns något annat sätt att ta sig an uppgiften. Först måste man förklara myten, sedan kan man gå in på riktig historik.

Jag vet inte om det har att göra med att filmen numera är över trettio år gammal men det känns inte som att den levererar något nytt. Kanske är undertecknad redan allt för kunnig i ämnet eller så griper dokumentären helt enkelt inte tag i mig. Bilder från gamla filmer ackompanjerar berättandet och under stundom undrar jag om inte bilderna tillhör något helt annat ämne egentligen. Detta skulle i så fall innebär att filmen förflyttas från dokumentärernas värld till Mondofilmen. Jag vet faktiskt inte. Det känns emellanåt som att man vill visa mer arkivbilder än vad man klara av. Jag är inte säker på att alla bilder verkligen föreställer det som man påstår.

Är man ute efter kunskap skulle jag nog hellre rekommendera ett bibliotek. Är man ute efter underhållande Mondo finns det också annat som är mer lämpat. Men vem kan då vara intresserad? För det första är det förstås en kulturskatt och för det andra är det alltid sevärt att se Christopher Lee som Dracula. För han agerar inte bara berättare, han tar också på sig rollen som Dracula och Vlad Tepes. Att klippa in scener från de Draculafilmer han har medverkat i känns väl inte så svårt förstås. Nä, jag är besviken. Jag hade förväntat mig mer!

4/10

Månbas Alpha Vol 2 - 1975

Matter of Life and Death – S01E13 – Första episoden på Noble Entertainments andra utgivning av Månbas Alpha eller Space 1999 som det heter i original, är en ganska typisk historia och det som egentligen är essensen i hela berättelsen. John Koenig och den andra besättningen på basen tror sig ha hittat den perfekta platsen att kolonisera och gör sig redo att lämna månbasen till förmån för den tillsynes gästvänliga planeten. De upptäcker dock snart att detta inte är möjligt och att allt som placeras på planeten konfronteras med antimateria.

Earthbound – S01E14 – Helt klart en höjdpunkt i sammanhanget. Inte bara för att historien är välgjord och väldigt mycket Science Fiction utan även för att skådespeleriet från en av gästskådespelarna – Christopher Lee, är magnifikt! Historien behandlar politik och pacifism och jag kan inte låta bli utan att reagera för vilket egoistsikt svin en populationsmedlem är. Att man inte kommer någon vart med det beteendet och att man i slutändan inte får ta något med sig dit man går blir förstås uppenbart. Jag gillar den här episoden skarpt! Hatten av för Noble Entertainment som gett ut box nummer 2 med resten av första säsongen!

Full Circle – S01E15 – Lika mycket jag än tyckte om förra episoden Earthbound lika mycket tycker jag den här faller till korta. Jag kan inte låta bli att jämföra den med Star Trek episoden The Gallileo Seven som också behandlar grottmänniskor och liknande fenomen. Spänningen saknas dock här och det känns lite grand som om man skapat den här episoden för att kunna ge Zienia Mertons lite mer tid framför kameran med sin karaktär Sandra Benes. Jag sätt nästan och väntade på att de skulle klä av henne också, men det kom aldrig längre än till djurhudar och det var ju skönt att man inte fastnade i den fällan! Hur som helst var det lite för lätt att räkna ut hur allt hängde ihop när besättningen uppenbarligen hade betydligt större problem att klura ut mysteriet. Jag ser dock fram emot nästa avsnitt på Noble Entertainments Månbas Alpha box Vol 2!

Another Time, Another Place – S01E16 – Vad vore väl Science Fiction utan några tidsparadoxer då och då? Jag får lite vibbar av Star Trek Voyager episoden Blink of an Eye och liksom den är det här är en ganska trevlig historia. Den slarvas dock bort utan att man utforskar den ordentligt. När man väl kommit fram till att besättningen klonats och befinner sig i två olika tidsåldrar hade man kanske kunnat göra lite mer av det? Som det är nu ägnar man mycket mera tid åt uppbyggnaden än åt att skapa teorier om vad som hänt och/eller problematisera händelserna. Man konstaterar sonika att det är ett problem och tar det första bästa alternativet som lösning på problemet och tar sedan det förödande resultatet med en lite för stor klackspark. Kanske har Koenig och de andra gjort sig allt för hemmastadda på basen och skräms lite av tanken att lämna den som deras hem? Jag tycker de borde kämpat mer! Men skulle de lämna basen skulle det å andra sidan inte finnas rum för fler episoden i den här andra boxvolymen från Noble Entertainment och så vill vi ju inte ha det!

The Infernal Machine – S01E17 – Helt klart en av de bättre episoderna från första säsongen. Och jag vet att jag måste sluta jämföra med Star Trek, men jag få lite vibbar av The Corbomite Maneuver när jag ser den här. Det borde jag egentligen inte få för historierna är egentligen inte särskilt lika varandra, det är bara spänningen när det okända rymdskeppet konfronteras som påminner en smula. Det finns förstås en maktkamp mellan Koenig (Martin Landau) och den främmande intelligensen som också påminner men mycket mer än så är det faktiskt inte. I vilket fall som helst är det fina miljöer i den här episoden och man får verkligen känslan av att den främmande farkosten är enorm. Jag ser helt klart fram emot nästa avsnitt på Noble Entertainments Månbas Alpha box Vol 2!

Månbas Alpha: Ring Around the Moon – S01E18 – När det är utomjordiska krafter iblandade, som på ett eller annat sätt attackerar eller inkräktar på våra huvudpersoner, väcks mitt intresse verkligen till liv. Här är det utfört lagom spännande och lagom korkat för att vara riktigt underhållande. För visst är det väl så att man måste ifrågasätta en del handlingar som besättningen gör. Inte står man väl först helt handfallen när någon handgripligen försöker tömma databankarna på information för att sedan ropa på befälhavaren Koenig (Martin Landau) för att sedan bli instruerad att kalla på säkerhetsavdelningen? Det känns som lite för många steg i min värld, men de funkar trots allt. Hur som helst var det här ett av de mer spännande avsnitten hittills på Månbas Alpha Boxen Vol 2 utgiven av Noble Entertainment.

Månbas Alpha: Missing Link – S01E19 – Det här avsnittet var ingen höjdare. Det är visserligen kul att se Peter Cushing som gästskådespelare, men mycket mer än så blir det inte. Avsnittet fokuserar på tok för mycket på en inre kamp som kommendör Koenig (Martin Landau) för med sig själv som för oss – åskådarna, utspelar sig på en annan planet. Det känns som något man set om och om igen redan och även om det är över trettio år sedan just det här skapades hjälper inte det. Det finns andra som visualiserat liknande tillstånd på ett bättre sätt och gjort et mera intressant även om det här skulle var gjort tidigare. Nä, på Månbas Alpha Boxen Vol 2 utgiven av Noble Entertainment är det här nog det sämsta avsnittet hittills. Kanske om man räknar in första volymen av boxen också förresten!

Månbas Alpha: The Last Sunset – S01E20 – Fördelen med att titta på en serie av den här slaget när den finns utgiven i en box såsom Noble Entertainment han gjort är enorm. Man behöver inte följa något slaviskt och man behöver heller inte anpassa sin tid efter TV-sändningarna som man fick göra i min barndom när serien visade på TV1 eller om det var TV2, det fanns ju inte fler kanaler… Det här är i vilket fall som helst en klar uppryckning jämfört med förra avsnittet Missing Link som jag inte gillade alls. Här ställs besättningen återigen inför möjligheten att en planet i deras väg har potential att kunna bibehålla mänskligt liv. Deras förhoppningar grumlas dock när någon form av mackapär anländer och dess mening inte kan fastslås. Är det en fientlig varning från planeten de strävar efter att befolka eller en vänlig hälsning från densamma?

Månbas Alpha: Space Brain – S01E21 – Nu var det ett bra tag sedan jag såg något överhuvudtaget av Månbas Alpha, men eftersom jag är ett stort fan av dylika serier och finner dem tidlösa kommer man snabbt in i det igen efter bara några få minuter. Den här gången attackeras månen av en främmande makt som först och främst tar sig in i basens datorer. En ”Eagle” skickas förstås ut för att undersöka när man finner varifrån de inträngande signalerna kommer ifrån, för att genast stöta på problem och attackeras av den främmande intelligensen. För att göra en lång historia kort så tar den främmande intelligensen slutligen en av besättningsmännen i besittning, eller kontrollerar åtminstone hjärnan på densamme. Månbasen, som inte kan styra sin kurs måste passerar genom det farligaste området, precis där fienden, som tycks vara en gigantisk hjärna, håller till. Därför behandlas Alpha som om den vore en bakterie för den främmande hjärnan. Vita blodkroppar ska ta kål på den… Idén i sig är inte ny utan användes i Star Trek (TOS) The Immunity Syndrome redan 1968 även om det naturligtvis inte rör sig om en exakt kopia här. Hur som helst ett klart underhållande avsnitt i serien!

Vilse i Pannkakan - 1975 - Inte förstörde den min barndom i alla fall!

Vilse i Pannkakan

Regi: Staffan Westerberg

1975

Fantasy/Äventyr

Staffan (Staffan Westerberg) är fem och ett halvt år eller 2907 dagar, så han är ganska gammal. Hans mamma och pappa lämnar honom med en gigantisk pannkaka som han ska äta upp, men han vill inte! Plötsligt hörs en röst från pannkakan och fram tittar Vilse, en liten krabat inte större än ett finger som bor i pannkakan tillsammans med sin maka Vilja och en massa andra figurer. Trashanken som ska segla med sin båt till horisonten eller den elaka Storpotäten som vägrar dela med sig från sitt stora potatisland.

Det finns väl egentligen inte så mycket att säga om den här serien som inte redan har sagts. Den har anklagats för att ha förstört barndomen för en hel generation men jag tog då i alla fall ingen skada av den. Jag var fem år gammal när serien gjordes och gillade den skarpt. Därför var det med stort intresse som jag ånyo bekantade mig med den igen när tillfälle äntligen gavs.

                                   

Jag konstaterade snabbt att om jag inte haft en nostalgisk koppling skulle jag nog ha stängt av ganska så raskt. Ändå lyckades serien att fånga mitt intresse av någon skum och mystisk anledning och de första fem av de totalt tio avsnitten försvann utan att jag knappt hunnit blinka. Ju längre berättelsen pågår desto intressantare blir den, man lär faktiskt känna karaktärerna även om de råkar vara dockor och tydligt manövrerade av mänskliga händer. Staffan Westerberg försöker heller inte dölja detta vilket jag tror hade varit ett ödesdigert misstag.

Det uppenbarades också för mig att trubaduren som spelar låtar mellan avsnitten och även en del symboliserande visor som ingår i berättelse är ingen mindre än – Thomas Wiehe! Jag älskade denna musik som barn och när jag nu återhör den lite drygt 30 år senare älskar jag den fortfarande! Thomas var en av mina absolut första musikaliska idoler och det är inte svårt att se vilken inverkan han haft på mig om jag nämner favoriter som Bengt Sändh och Finn Zetterholm för att inte tala om Thomas äldre bror Mikael Wiehe och den störste av dem alla Cornelis Vreeswijk – idel trubadurer! Skulle du läsa det här Thomas, så ska du veta att du var den förste som banade väg för alla de andra!

Annars är berättelsen ganska allvarsam och surrealistisk och det finns säkert hur mycket metaforer och symbolism som helst under ytan om man är ute efter att analysera. Ser man den här som barn är man lyckligt ovetande om detta och som vuxen betraktare finner jag det heller inte helt självklart. Staffan Westerberg själv hade dock säkert väldigt roligt när han agerade berättare av sitt eget poetiska manus och dolde hemligheterna väl.

Det här är ett stycke kulturskatt, den saken är helt klar!

7/10

Svinet - 1975 - En SINNESSJUK film!

Svinet

Aka: Vase de Noces, Wedding Trough, The Pig Fucking Movie, One Man and His Pig

Regi: Thierry Zéno

1975

Drama

En bonde lever ensam på sin gård med sina djur. Han åtrår dock den stora suggan som han sedermera sätter på och får barn tillsammans med. Han försöker att uppfostra de små liven med kärlek på bästa sätt men de föredrar sin mor framför honom. Detta resulterar i att han tar livet av dem, en i taget, genom att hänga dem och dödar så småningom även suggan.

Vad surrealialistiska filmer handlar om är ofta riktigt svårt att beskriva och det här är inget undantag. Det är förstås inte själva handlingen som är det intressantaste heller utan formen är helt överlägsen innehåll i de flesta sådana här fall. Därför får man nöja sig med en ytterst spartansk beskrivning som knappast gör hela upplevelsen rättvisa.

                               

Det man får ut, åtminstone i mitt fall, av en sån här film är en känsla som också är mycket svår att beskriva. Man fylls av fascination och det är verkligen trollbindande. Filmen är inte särskilt lång, runt åttio minuter, men om man är ovan vid filmer utan särskilt mycket egentlig handling kan det nog kännas nog så långt. Detta inträffar dock inte, utan det väcks snarare någon form av förundran för hur man egentligen har fått ihop historien. Det är mycket och allegorier och symbolism men inget som direkt går att ta på. Filmen ställer en massa frågor till åskådaren men levererar inga svar överhuvudtaget.

Det är en intensiv galenskap och klyschan att filmen inte är för alla och att man säkert antingen älskar eller hatar den känns mer sant än någonsin. Huvudpersonen lever mitt bland djuren – varför? Han samlar olika saker i glasburkar, vars innehåll tycks skifta från hönsfjädrar till bajs – varför? Han springer om kring och lekar som ett barn – varför? Detta är bara några av de absurditeter som filmen visar upp och jag tror inte det finns några absoluta svara heller. Det är nog upp till var och en att ta egna beslut om vad de olika sakerna egentligen betyder. Det är en film vars handling bestäms av åskådaren och inte av manusförfattaren. Vi får bara några grova linjer att gå efter, allt annat får vi skapa själva.

Själva fotot är svartvitt och mycket snyggt och Dominique Garny gör ett imponerande intryck som bonden. Det finns ingen dialog i filmen så den är helt universell på detta plan. Det gör förstås att den blir en smula ansträngande att titta på och själva temat gör det heller inte lättare. Man funderar, som jag nämnde inledningsvis, över varför man väljer att göra en film med en så pass provocerande handling. Är det bara för att chockera tycker jag det är förkastligt, men jag tror inte det alls är själva poängen här. Det handlar om att skapa en apokalypsisk ton och en känsla av hopplöshet kantar också filmen. Den lämnar definitivt inte någon oberörd och en del av själva poängen kanske är att illustrera naturens eget kretslopp eller att leverera någon form av sensmoral om meningen med livet eller sökandet därom. Man kanske ska söka sina egna sanningar och inte tro allting som andra försöker tuta i en?

En sinnessjuk film!

Månbas Alpha - 1975 - Ett rymdäventyr!

Space: 1999

Aka: Månbas Alpha

1975

Sci-Fi

1999 existerar en utpost på månen som går under namnet Alpha. Den är designad att ta hans om avfall, så radioaktivt och farligt att det inte längre kan lagras på jorden. I september detta år inträffar en olycka vars kedjereaktion innebär att explosioner på månens mörka sida blir så kraftiga att den bryter sig loss från sin omloppsbana runt jorden och far i väg i riktning från jorden mot outforskad rymd, som en gigantisk raket motor ungefär. Utan möjlighet att styra sin kurs ställs nu besättningen på Månbas Alpha inför det ena svåra beslutet efter det andra. De stöter på utomjordningar och civilisationer de bara kunnat drömma om i jakten på en duglig plats att slå sig ner på för fortsatt överlevnad.

Jag är så pass gammal att jag har minnen från när Sveriges Television (Ja, det fanns ju inget annat) visade där här serien i min barndom. Dock vill jag inte påstå att det rör sig om några vidare detaljerade erinringar vilket således innebär att jag inte hade en aning, utom möjligen de allra grövsta dragen, om vad den här serien bestod av. Så här i vuxen ålder vore det väl konstigt om man inte refererade till Star Trek i sammanhanget, speciellt när undertecknad dessutom är ett stort fan till den serien, åtminstone den klassiska originalserien från sextiotalet. Så fick jag det sagt också!

Likheterna är många, och om inget annat skulle avslöja det så heter Martin Landaus karaktär John Koenig, vilket är en tydlig koppling till Star Treks Walter Koenig som ju spelade Pavel Chekov. Men inte bara namn känns igen, äventyren är många gånger likartade även om jag nog måste tillstå att miljöerna är mycket bättre här. Det känns mer påkostat än vad gamla Star Trek gjorde och det faktum att det faktiskt skiljer ungefär tio år mellan serierna måste också spela in i detta avseende.

Något som jag tidigt reagerade på var dock att det inte finns en lika tydlig bild över hur beslutsprocessen går till på Alpha. Det är naturligtvis uppenbart att det är Commander John Koenig som har sista ordet, men vem som är nummer två i kedjan, eller vem som tar besluten när han åker runt i de små rymdskeppen och utforskar diverse planeter och andra mysterier känns inte helt självklart. Heller inte vem som ansvarar för de olika avdelningarna och stationerna eller vilka uppgifter var och en är specialister på. Man saknar lite av den där känslan att känna igen karaktärerna, de är lite luddiga och man har liksom inte full koll på dem. De är inte lika speciella och specialiserade som jag skulle vilja ha dem helt enkelt. I slutet av den här första boxen, som Noble Entertainment varit vänliga nog att släppa på den svenska marknaden, kommer jag dock på mig själv med att ha ändrat uppfattning något. Det är klart att man måste lära känna karaktärerna efter tolv avsnitt på sisådär fyrtiofem minuter styck!

Episoderna är också en naturlig utveckling efter varandra. Det är fristående avsnitt men äventyren följer ändå i en naturlig ordning, vilket gör att det inte är något problem att de sträcker sig flera avsnitt efter varandra. Det blir inte tjatigt, även om det naturligtvis är ofrånkomligt att några av avsnitten är något ointressantare än de flesta andra. Men överlag är det en sjujäkla serie och nu ser jag bara fram emot fler avsnitt!

Fler inlägg om Månbas Alpha!

Saló or the 120 days of Sodom - 1975 - Pasolinis mest hatade och älskade film!

Det här var en av de absolut första recensionerna jag skrev och en av de absolut första chockerande filmerna jag såg också. När den fanns som hyrfilm på VHS-marknaden fanns det inga bilder på omslaget eftersom det hävdades att filmens innehåll var för perverterat för det. Ett marknadsföringstrick naturligtvis! Dock är det en stark film som verkligen inte är för alla så det kanske trots allt var rätt att detta omslag framförallt pryddes av en stor iögonfallande text - VARNING! 

Saló or the 120 days of Sodom

Regi: Pier Paolo Pasolini

1975

Drama

Handlingen utspelar sig i norra Italien under andra världskrigets slutskede. Fyra högt uppsatta fascister kidnappar ett par dussin ungdomar och för dem till ett isolerat palats. Redan från början klargör de att de tänker utnyttja ungdomarna till fullo för att själva få utlopp för sina perversa lustar. Med finns också några medelålders damer som ska berätta sina erotiska historier om förnedring, bajs och tortyr för dem. Våldtäkt, mord och avföring kantar fascisternas väg till sexuell njutning.

Pasolini själv blev mördad strax efter den här filmen och vissa menar att hans död har något samband med filmen medan andra menar att hans död hade helt andra orsaker. I vilket fall som helst kan man inte förneka att det här är en mycket stark film och inget man ser på fredagskvällen tillsammans med tjejen. Den är baserad på en bok av den ökände Markis De Sade så den full av perversioner och hat. Här finns en recension av boken - De 120 Dagarna i Sodom.

Man fångas redan från början av de verklighetstrogna miljöerna och den realistiska historien. Även om man ännu inte riktigt vet vart den är på väg så förstår man snart att man konfronteras med något utöver det vanliga. En alldeles utomordentligt sjuk historia framställd på ett nästan dokumentärt sätt. Pasolinis iakttagande kalla kamera gör sig ständigt påmind och det förstärks ytterligare med utmärkt skådespeleri. Framför allt förhållandet mellan de fyra herrarna och slavarna är mycket bra.

De fyra har alla olika perversioner, men alla tycker de om att förödmjuka och förnedra på de allra värsta sätt. Det sker ofta fysiskt men även hela tiden via mental terror. Slavarna måste underkasta sig sina herrars minsta vink annars blir de dödade. Döden är emellertid en befrielse som inte kan tillåtas och ungdomarna inser snart att deras situation är helt hopplös.

120 days of Sodom är bland det mest chockerande och vidrigaste jag någonsin har sett och jag njöt i fulla drag hela tiden. Kort sagt, ett mästerverk!

Recension: Picnic at hanging rock - 1975

Picnic at hanging rock

Regi: Peter Weir

1975

Drama

Fyra flickor går på en egen liten upptäcktsfärd under en utflykt till Hanging rock. Den fjärde flickan blir vittne till försvinnandet av de andra tre. Även Michael (Dominic Guard) ser en kort skymt och blir besatt av Miranda (Anne-Louise Lambert) som en av flickorna heter. Försvinnandet och senare sökandet efter flickorna leder till många frågor men leder inte till några svar. Många föräldrar vill ta sina döttrar ur skolan efter den tragiska händelsen och mrs Appleyard (Rachel Roberts) som äger skolan de går i försöker desperat att hålla den vid liv. Något som inte verkar vara det allra lättaste. Livet blir heller inte lätt för föräldralösa Sara (Margaret Nelson), som är förälskad i Miranda, när det står klart att ingen kommer att betala hennes fortsatta skolgång.

Filmen börjar med en till synes väldigt teatralisk och nästan överspelad euforisk stämning som faktiskt tycks funka i sammanhanget. Jag vet inte om det är det lite styltade dialogen eller kanske den ovana australiensiska accenten. Fotot är vackert genom hela filmen och den nästan drömska miljön förstärks av sparsamt orkestrerad musik.

Något som kan tyckas märkligt i den viktorianska tid, där dygden verkar vara det viktigaste, är en nästan accepterad lesbisk kärlek. Om den är besvarad eller inte framgår inte av filmen och det är bara en av många frågor som tidigt ställs i filmen. Frågorna blir bara fler och fler, inte minst när flickorna försvinner utan ett spår. Inga svar finns som sagt att få och det gör filmen mycket spännande och oviss. Man har inte riktigt koll på vilket håll filmen går åt och det tycker jag är bra. Tittaren tvingas att hitta sina egna lösningar för inget blir serverat på silverfat.

Själva sökandet är artistiskt framställt och klipporna kan nästan ses som Rorschachplumpar, mycket vackert och särdeles subjektivt alltså. Michael som fått se en skymt av Miranda och de andra flickorna startar ett eget nästan desperat sökande efter flickorna. Han har förälskat sig i Miranda, flickan som alla verkar vara mer eller mindre kära i. Han är mer metodisk och framgångsrikare än polisen men mysteriet bara tätnar när man hittar en av flickorna. Fler teorier framläggs och utformas men fortfarande finns inga svar att få.

Recension: Gestapos Last Orgy - 1977

Gestapos Last Orgy

Aka: L’ultima Orgie del III Reich

Regi: Cesare Canevari

1977

Drama

Kommendant Conrad von Starker (Adriano Micantoni) är nyligen friad från alla misstankar om krigsförbrytelser under sin tid som befälhavare på ett mycket speciellt koncentrationsläger. Lise (Daniela Poggi) vet bättre eftersom hon var en av alla kvinnor som hölls fången i nyss nämnda läger och är fast besluten att hämnas alla de grymheter hon personligen har upplevt. Hon stämmer möte med honom och genom att ta med honom runt på de platser där vidrigheterna ägt rum tvingar hon honom att minnas den sadistiska tortyr fångarna tvingades genomlida, allt för att stärka den tyska rasens stridsmoral vid fronten. Den sexuella förnedring de alla tvingades genomlida för att vara den ariska rasen till behag.

Filmen berättas alltså på sätt och vis genom tillbakablickar, men det egentligen inte särskilt intressant i sammanhanget. Skillnaden skulle inte vara särskilt stor om filmens händelser berättades i nutid eller på det här viset, kanske blir det en lite extra poäng när hämndgrejen kommer in i bilden, men det har så lite med saken att göra att det nästan är försumbart.

                     

Viktigare är de förhållanden, under vilka de kvinnliga fångarna tvingas leva. Jämför man den här med andra nazisploitaionrullar upptäcker man rätt snart att den här faktiskt har en mycket grymmare och allvarligare framtoning. Visst finns det ställen i filmen där man passar på att förlöjliga nazisternas sexuella läggningar med undergivenhet och så vidare, men inte till den mildra grad som det enligt min erfarenhet är brukligt. Istället ges en allvarlig bild av historien och faktum är att många av de bestraffningsmetoder som används i filmen är rent motbjudande att titta på.

Detta anser jag vara en tillgång för filmen, att visa motbjudande bilder i avskräckande syfte i motsats till löjeväckande som annars är vanligt. Det en bild av att man faktiskt velat berätta en historia av upplysningsskäl istället för att bara gotta sig åt allt det makabra som hände i lägren. Om det sedan verkligen fanns rena bordelläger av den typen som framställs i filmen, när judiska flickor endast existerar för att behaga de tyska soldaterna och har ett levnadsvärde långt under alla andra levande ting, under andra världskriget är väl tveksamt. Det är dock inte det viktiga, att belysa denna möjliga verklighet är vad som filmen går ut på.

Detta gör också att tortyren och bestraffningarna framstår som hemskare än vad de skulle ha varit om de ingått i någon mer nöjesexploaterande film. Att se hur en ung flicka ges som föda till några hundar bara för att hon råkar ha menstruation, och således lockande för hundarna att äta, är faktiskt ganska motbjudande. Likaså en bankett där det under filosofiska, eller kanske snarare ideologiska former framkommer vilken nytta det stortyska riket kan ha av judarna. Man kan använda dem till att sköta mycket störa jordbruk och man räknar med att det endast behövs tio beväpnande vakter för att kontrollera tusen arbetande judar. När de sedan är uttjänta som arbetare ska de skickas till stora fabriker där man kan förbereda dem för köttindustrin. Med detta i åtanke sätter sedan måltiden i gång och oavsett om det inte vore uttalat så vore denna insinuation tillräcklig för att få vem som helst att förstå vad som egentligen konsumeras vid denna tillställning. Att det senare berättas att det är ofödd jude gör heller inte saken mera revolterande.

Kanske den bästa och råaste nazisploitaionskildringen av alla!

Recension: Lips of Blood - 1975

Lips of Blood

Regi: Jean Rollin

1975

Horror

När Frederick får se en fotografi av en gammal ruin vänder hans minnen från hans barndom åter. Han blir besatt av tanken på att söka upp de gamla ruinerna men vad det heter eller var de finns verkar vara en väl bevarad hemlighet. Han ger sig dock inte och kommer snart underfund med sanningen, en sanning som är långt märkligare än vad han hade kunnat föreställa sig.

Som vanligt när det gäller Jean Rollin så har filmen en rejäl ton av sensualism. Här levereras en historia som dessutom är verkligt intressant! Det finns alltså mer än bara stil bakom den här filmen och man funderar också på hur det hela egentligen hänger ihop på ett annat sätt än vanligt. Jag inser förstås att jag stereotypiserar rejält här men min erfarenhet av Jean Rollin handlar mer om stil och form än om innehåll.

Kvinnlig fägring finns det förstås också men det går aldrig till överdrift och man nöjer sig mer eller mindre med lite genomskinliga kläder här och där. Dock måste jag säga att vampyrernas löständer, för det handlar förstås om en vampyrrulle, ser riktigt tramsiga ut. Men det spelar ingen roll, det är en petitess i sammanhanget som man lätt står ut med.

Det är kanske inte helt logiskt hela vägen heller men det gör heller inte så mycket, det viktigaste är att man bibehåller intresset för hur allting hänger ihop. Små ledtrådar får man längs vägen, i synnerhet i filmens öppningssekvens, men det är inte förrän framåt slutet som alla pusselbitarna faller på plats.

Det är en vacker film som jag verkligen tycker om. Men jag har en fråga, avlutas alla Jean Rollins filmer på samma strand?

7/10

Recension: Eaten Alive - 1977

Eaten Alive

Regi: Tobe Hooper

1977

Horror

Starlight Hotel ligger långt ute I träskmarkerna och ägaren, Judd (Neville Brand) är en minst sagt excentrisk man som dessutom är husse till en hungrig krokodil. Det är mycket praktiskt när man vill göra sig av med gästernas lik och Judd sparar inte på tillfällena att göra sig av med kunderna heller. Till hotellet irrar sig en, från bordellen utslängd hora. Hennes far och syster som letar efter henne och en familj med en del problem. Judd känner att han måste skipa rättvisa och stävja omoralen och går till verket med både lie och högaffel.

Det är kul att se både Robert Englund, som senare skulle bli närmast en ikon i horrorgenren med framförallt A nightmare on Elm street filmerna i bagaget, och den undersköna Carolyn Jones några år äldre (och skrynkligare) än vad man är van vid från The Addams Family. Ingen av dem gör i och för sig idiotstora roller men tillräckligt för att man ska ha ett nostalgiskt utbyte av deras medverkan i alla fall.

Det här är en rätt kul film på andra sätt och vis också. Man kan säga har en lite hybrid genre då den innehåller en hungrig krokodil men absolut inte kan räknas till djurskräckfilmerna. Det är heller ingen regelrätt slasher trots att Judd, hotellägaren dödar folk med både högaffel och lie. Rätt kul vapen förresten – lie!

Nej, det här är snarare en betraktelse av galenskap blandat med moraliska betänkligheter. Judd bär tydliga spår av schizofreni och eventuellt antydds också att han är krigsveteran. Det känns på nåt sätt logiskt och när han ballar ur får man uppfattningen av att han återupplever en gammal händelse eller ett trauma. Det kan väl i och för sig vara ett barndomstrauma, eller så betyder det ingenting och jag överanalyserar som jag har en tendens att göra ibland. I vilket fall som helst så har Judd en fallenhet för att ta livet av sina hyresgäster och sedan mata sin krokodil med dem.

Han påtalar också ständigt att det inte är en vanlig alligator utan en krokodil från Afrika. Lyckligtvis får man inte se den speciellt ofta och när man medges en skymt av den är det oftast just en skymt som inte förstör så mycket av illusionen. Man kommer dock inte ifrån en del dåligt fejkade bilder där krokodilen anfaller med öppet gap etc. I de scenerna märker man verkligen att filmen trots allt har nästan trettio år på nacken.

Men förutom krokodilen innehåller filmen en del rätt sköna killz (som ungdomarna säger nu för tiden). Blodet sprutar ganska tidigt i filmen och det är egentligen ointressant hur bra de olika parallellhandlingarna går ihop i varandra. Det är vi vill se är intressanta mord. Man skulle förresten kunna jämföra den här filmen med en annan betydligt mer känd och ansedd film – Psycho! Ett ensligt hotell/motell men en galen ägare som tar livet av sina gäster. Eaten alive är naturligtvis chanslös i jämförelsen men innehåller betydligt explicitare, om än mindre rysliga mordscener.

Recension: Deep Red - 1975

Deep Red

Aka: Profondo Rosso

Regi: Dario Argento

1975

Thriller

På ett seminarium sitter det en kvinna som påstår sig kunna läsa tankar hos andra människor. Hon bevisar detta genom att berätta vad en man på tredje raden har för nyklar i fickan samt vilket efternamn han har. Detta är naturligtvis häpnadsväckande, men hennes tid i strålkastarskenet blir kortvarig, plötsligt känner hon nämligen kalla destruktiva tankar som kretsar kring död och hon förstår att det finns en mördare i salongen. Någon som redan mördat flera gånger och som kommer att mörda igen, en seriemördare helt enkelt. Eftersom hon behöver tid för att formulera ihop de tankar hon sett till vettiga ord bestämmer hon sig för att dra sig tillbaka och redogöra mer detaljerat för vad hon vet dagen efter. Hon blir sedan nästa offer i denna komplicerade mordgåta.

Det här en av Dario Argentos allra mest kända rullar, tillika en av de mest ansedda filmerna någonsin inom giallon som genre och som inte det vore nog vill jag påstå att det faktiskt är den här som får agera referensverk till alla de andra! Det är kort sagt en stilstudie i hur en film av den här typen ska se ut, den har spänning, grafiska mordsekvenser, komplicerad intrig, en mördare med svarta handskar och en traumatisk barndomsupplevelse. Dessutom utgörs inte utredningen av morden av en polis utan av ett ögonvittne till ett av morden som inte kan släppa en detalj ur minnet. Lägg också till att den är fantastiskt vackert filmad och med färger som nästan får det att rysa långt in i märgen.

                     

Skådespeleriet är bra, men det är inte det som är det mest intressanta här. När det gäller den här typen av film vill jag påstå att yta är betydligt intressantare än innehåll och så länge produktionen är vacker, med alla sina udda vinklar och fantastiska kameraåkningar, räcker det. Allt annat är bara extra bonus kan man säga och det är något som den här filmen har mycket av.

Musiken är också fantastisk, den är verkligen perfekt som stämningshöjare och då pratar jag inte enbart om den barnvisa som kantar filmens mord och är en central del av historien. Extra kul är också att flera av filmens karaktärer har en direkt koppling till musik. Filmens huvudkaraktär – Marcus Daly (David Hemmings) är till exempel jazzpianist och hans kompis, den nästan ständigt berusade Carlo (Gabriele Lavia) arbetar som pianist på en bar. Levande karaktärer handlar det alltså om, inga fantasifoster som inte skulle kunna existera i ett normalt universum.

Så, hur sammanfattar man en film av det här slaget då? Det är onekligen bland det bästa jag sett i gialloväg, vilket är en genre jag älskar. Den har en intressant handling och även om man knäcker vem mördaren är (jag gjorde det inte trots att jag verkligen trodde det) så har det ingen betydelse. Det intressanta är inte alltid vem mördaren är utan snarare varför. Vad är det som driver denna människa till att begå dessa brott. Jag har redan avslöjat att barndomstrauma ingår som en del i filmen, men på vilket sätt? Handlar det om hämnd eller enbart att skydda sin identitet? Inga svar är givna.

Kanske den bästa filmen i sitt slag!

Four of the Apocalypse - 1975 - Western av Lucio Fulci!

Four of the Apocalypse

Regi: Lucio Fulci

1975

Western

När staden anfalls av skurkar lyckas de fyra i arresten klara sig och när allt är över kan de också ta sig därifrån. De får visserligen kryssa mellan alla hängda människor men de kommer i alla fall helskinnande därifrån. De fyra är helt olika människor. Vi har den professionelle kortspelaren, suputen, den svarta galningen som verkar vara besatt av döda människor och den gravida prostituerade kvinnan. De irrar omkring i öknen, till synes utan mål, tills de ofrivilligt få sällskap av en mexikansk bandit. Till en början funkar det bra, han är en utmärkt skytt och de kan äta kött varje dag, kanin eller fågel. Men en dag tar allt slut och banditen överfaller dem. Efter att ha våldtagit kvinnan och lämnat de andra att dö i ökenvärmen svär kortspelaren att hämnas. En efter en blir de dock offer för omständigheterna.

Det här är en film som jag har velat se länge men det har inte blivit av. Som alla Fulcifans vet, och jag räknar mig till dem, så gjorde Lucio Fulci mycket mer än bara skräck under sin karriär. Han är förvisso mest känd för en handfull filmer men det finns mera än så att hämta. Jag vågar påstå att det här en av de mest kända filmerna utanför skräckfilmsgenren och därmed aningen bortglömd av skräckfilmsnoviserna som kanske har fem filmer i sitt medvetande. Just detta gör den här filmen oerhört intressant. Jag är kanske inte ute efter att se 100 % av filmerna men i alla fall fler än de allra mest kända!

Var det då en trivsam bekantskap? Nja, det var faktiskt inte riktigt min kopp kaffe. Jag har inget emot westernfilmer och i stora drag är det inte så mycket fel på den här heller. Det jag framförallt har emot filmen är att den är väldigt ointressant och att musiken i den snarare har en frånstötande effekt än något annat. Musik kan ju användas för att skapa intresse och spänning i en annars ointressant handling. Här verkar det i stället som att man tar en ointressant handling och förstärker den med musik som inte tillför något annat än ännu mer ointresse.

Men det är en ojämn film och under perioder är det bra mycket bättre än helheten. Det verkar inte finnas någon genomgripande tanke, annat än den på hämnd då kanske. Allting verkar sönderhackat och så fort man hittat något intressant att exploatera bryter man och hittat något annat. Vad betyder detta? Jo, så vitt jag förstår är det själva historien det är fel på snarare än skådepelarinsatser och regi. Visserligen kan man väl säga att det spelas över lite här och där längs vägen, framförallt när det gäller alkoholisten som spelas av Michael J. Pollard.

Tyvärr blir de bestående intrycken i huvudsak negativa. Som en del av filmhistorien är det kanske en intressant film men ska jag förknippa Lucio Fulci med en enda film så inte vill jag att det ska vara denna i alla fall!

5/10

The Adventure of Sherlock Holmes’ Smarter Brother – 1975 - Ett nostalgiskt återbesök

Ibland ska man uppenbarligen inte återse gamla höjdarrullar och förstöra minnet av dem. Minnet är nämligen ibland bättre än vad själva filmen visar sig vara med nuvarande referensramar. Jag menar inte att den här föll pladask och det finns helt klart fortfarande behållningar i den men den feel-good film som jag mindes från förr ville inte riktigt infinna sig.

Det finns klurig humor i filmen men oftast är den ganska infantil och förutsägbar. Det är inte så mycket kiss och bajs kanske men det finns helt klart en sexuell underton som egentligen inte tillför något förutom att Gene Wilder, som förutom att spela huvudrollen också har skrivit och regisserat filmen, uppenbarligen tycker att det är roligt. Och det är klart, det var väl roligare att driva med sexuella situationer förr när det fortfarande var lite tabu än vad det är numera.

Rollerna är dock perfekt besatta med Gene Wilder som Sherlock Holmes bror Sigerson. Ett namn som jag för övrigt tycker mig minnas att Sherlock använt som alias i något litterärt äventyr av Conan Doyle, men jag kan ha fel. Madeleine Kahn medverkar som så många gånger förr och Marty Feldman dessutom. Professor Moriarity gestaltas perfekt av Leo McKern och Det här var filmen där jag för första gången upptäckte Dom DeLuise skådespelartalanger.

Men jag tycker som sagt inte att det här är lika roligt som jag tyckte när jag i min ungdom spelade in den från TV och sedan spelade videobandet gång efter gång. På den tiden var jag väl i och för sig också mera besatt av Sherlock Holmes och vad där tillhör. Men missförstå mig inte, det är fortfarande en underhållande film, bara inte en som jag klarar av att se varje kväll längre. Kanske beror det också på att jag numera, trots att det var flera år sedan jag såg den, kan hela filmen i princip utantill. Det är inget som kommer som någon överraskning längre utan jag sitter istället och väntar på poängerna som jag vet ska komma.

Det är helt klart en värdig film att ha i hyllan och det är väl kul att den finns som BD. Bilden är väl inte den skarpaste men det är trots allt bättre än vad man kan räkna med att en DVD ska leverera och definitivt bättre än min gamla VHS-kopia!

7/10

Lifterskan - 1975 - av regissören till Fäbodjäntan!

Butterflies

Aka: Lifterskan

Regi: Joseph W. Sarno

1975

Erotik

Denise (Marie Forså) är trött på det vardagliga livet på landet och vill ha mer äventyr. Hon är också trött på sin pojkvän som kanske är den roligaste personen i världen. Sagt och gjort, hon ger sig i väg och liftar in till stan där hon snabbt kommer i kontakt med nattklubbsägaren Frank (Harry Reems) som fattar tycke för henne. Han kastar ut sin före detta flickvän till förmån för Denise som samtidigt blir varnad om att samma sak kommer att hända henne så fort Frank tröttnat och hittat en annan fjälla att sätta på. Men Denise vill inte lyssna, hon får ofantligt bra sex med Frank och det är det ensa som betyder något just nu. Hon skulle dock ha lyssnat på varningarna…

Det här är en film med en väldigt mager handling egentligen. Mestadels känns det som en ursäkt för att kunna visa så mycket scener med älskog som möjligt och det blir lite tjatigt och enformigt i längden. Visserligen är Marie Forså hur söt som helst och väldigt attraktiv i sin oskuldsfullhet, inte för att hon beter sig oskuldsfullt men hon har i alla fall utseendet, och de andra flickorna är inte få ska heller men det utgör alltför mycket av filmens totala längd som i softcoreversionen uppgår till imponerande 112 minuter!

                                          

Studio S Entertainments utgåva av filmen innehåller dessutom XXX-versionen av filmen som är något kortare. Skillnaden är egentligen att man, förutom att man kortat ned vissa mer onödiga scener, att man klippt in när bilder på penetration och liknande. Längden på den här versionen är mer tilltalande (ca 93 minuter) men handlingen blir liksom inte bättre för det.

Men oavsett om man ser soft- eller hardcoreversionen så ser sexet väldigt äkta ut. Det är svårt att säga om det verkligen är Marie Forså och de andra flickorna som agerar i närbilderna eftersom de är gjorda på ett sånt sätt att man inte ser några ansikten alls under dessa klipp, Läser man och litar på filmens omslag får man dock intrycket av att det är äkta vara rakt igenom.

Handlingsmässigt går det precis som man tror och filmen rymmer heller inga andra överraskningar. Det är tämligen usla skådisar som knappast behärskar det engelska språk det talar i filmen. Ja kanske inte porrskådisen Harry Reems och liknande som faktiskt har engelska som modersmål. Jag tänker mer på Marie Forså och de andra flickorna. Ibland är det så bedrövlig svengelska att man faktiskt inte kan låta bli att småle åt eländet men för det mesta blir det bara en plåga.

Marie Forså är söt, men mycket mer än så blir det inte.

Tommy Söderberg

Recension: Strip Nude for your Killer – 1975

En klassisk giallo om man frågar kännare av genren! Som titeln antyder är det också en hel del naket, sleaze och liknande i stora delar av filmen. Som ett fan av stilen har jag väl inget emot det egentligen men det känns lite som om man har lagt in nakenscener lite för sakens egen skull snarare än för att det tillför filmen något. Vackra kvinnokroppar i alla ära men om man försöker bygga en hel film kring det utan några mer djuplodade kvaliteter är man ute på hal is. Detta gör att jag inte tycker det här är en speciellt lyckad film trots att den är visuellt tilltalande, och då tänker jag inte enbart på kvinnlig färgring. För det är ju onekligen ofta så att skådespelare och handling är av underordnad betydelse i den här typen av film. Det finns estetiska kvaliteter som smäller högre helt enkelt, blodiga mordsekvenser inte minst! Här blir det dock lite väl tunt och jag är faktiskt ganska besviken om jag ska vara ärlig! 

4/10

Monty Python and the Holy Grail – 1975

På svenska hette den här filmen Monty Pythons Galna Värld (och det gör den väl fortfarande förresten) och det är på pricken vad essensen är. I mina ögon (och öron) är Monty Python – i sina bästa stunder, helt oslagbart! Det finns helt enkelt inget roligare och den här filmen tar verkligen ut svängarna. Det finns inte en enda ”vettig” scen i hela filmen och ju längre den håller på desto ”värre” blir det. Det är helt enkelt helt och hållet galet och under stundom helt oförutsägbart. Nu har jag förvisso sett filmen ett antal gånger genom åren men det var ett tag sen sist och jag tänkte att jag behövde fräscha upp mitt minne en smula.

Att bedöma skådespelarinsatser är egentligen helt ointressant i en film som denna. De sex medlemmarna spelar de flesta rollerna enligt samma manér som vi är vana att se dem från TV-serien – Monty Pythons Flying Circus. De få andra som finns med (och som inte är rena statister) finns det heller inget att klaga på.

Historien i korthet behandlar Kung Arthur och sökandet efter den heliga graalen. Det är helt galet och slutet får det i Blazing Saddles att verka helt normalt. Det här gänget kunde inte göra någonting ”lagom” så mycket är ställt bortom varje tvivel!

8/10

Rollerball - 1975 - En framtidsdystopisk kultfilm!

Det här är en film om ett dystopiskt samhälle, inte olikt det som gestaltas i The Running Man eller Fulcis The New Gladiators. I fokus står en våldsam sport mot vilken allas ögon är riktade. Problemet är bara att det är själva sporten som ska stå i centrum, för att kontrollera samhällsmedborgarna på ett enkelt sätt, och inte de enskilda utövarna. Jonathan E. (James Caan) tillhör toppen av eliten och har en trogen skara av fans börjar bli alldeles för populär, vilket måste stävjas. När han vägrar pensionera sig skapas nya hårdare regler och de fem världsledande företagen, som besitter all makt, gör allt för att bli av med honom – på ett eller annat sätt! – 8/10