Bunraku – 2010 – Det bästa på länge!

Jösses! Det var länge sedan jag var så har underhållen av en film! Underhållen av rätt anledningar dessutom. Men att beskriva den här filmen så att det blir rättvisande är inte det lättaste. Nåväl, jag gör väl ett försök då…

För det första förklaras väl filmens titel bäst genom att hänvisa till klassisk japansk dockteater. Det innebär förstås inte att film i sig är dockteater eller något däråt. Introduktionen är det och det räcker egentligen för att man ska bli helt hooked på konceptet. Resten av filmen är med riktiga skådespelare och är en fartfylld berättelse om hämnd, kampen mot det onda och samhällets sätt att korrumpera sig självt.

Men det är inte handlingen isig som här så häpnadsväckande. Det är hur den berättas och det är också det som är så svårt att förklara. Det är surrealistiskt, vackert, sagolikt, under stundom blodigt och med serietidningskänsla. Allt i orden absolut bästa bemärkelse och som en västern utan revolvrar. Jag antar att man måste vara på rätt humör för att uppskatta den, eller åtminstone vara på det klara med att det inte kommer att vara en realistisk film man tittar på. Man måste acceptera den här filmens universum för att uppskatta den till fullo.

Den stoltserar med namn som Woody Harrelson, Ron Perlman och Demi Moore, men ingen av dem har någon särskilt stor roll. Viktiga kanske, men inte stora. De största rollerna innehas istället av Josh Hartnett och Gackt som de goda förkämpar kan man säga. Premisserna är egentligen ganska enkla. I filmens universum regerar banditgäng världen. Starkast av alla gängen är det som leds av Nicola (Perlman) och det står de andra fritt att när som helst utmana honom om makten. Detta leder till mycket död förstås. Hartnett och Gackt har båda personliga skäl att söka upp Nicola, vilket är lättare sagt än gjort. Det är ungefär det men när man beskriver det så här känns det så oerhört och onödigt torrt och det gör verkligen inte filmen rättvisa!

Det är som en blandning mellan Jodorowskys El Topo och en obegriplig asiatisk film med samurajer och makthierarkier . Det är oerhört vackert trots att man valt att förlägga scenerna i ytterst sparsmakade miljöer ibland. Miljöer som gör det väldigt tydligt att det är kulisser det är frågan om och inte äkta vara. Det är en del av charmen så klart och bidrar också till serietidningskänslan. Det är dessutom ett högt tempo i filmen och skådespelarna är alla av yppersta klass.

Enda problemet är att det höga tempot inte förmår hålla i sig riktigt hela de två timmarna som filmen varar. Det känns som att det slaknar lite på slutet när, så att säga, säcken ska knytas ihop och filmens sensmoral summeras. Det finns alltid någon starkare än en själv lyder andemeningen och även om det egentligen faller på sin egna paradoxala orimlighet så är det ändå sant på nåt sätt.

9/10

Recension: Prince Valiant – 1997

Jag konsumerar gärna Fantasy- och Äventyrsfilmer. Handlar de om något mytomspunnet är det bara bättre och vad vore väl bättre än Kung Arthur sagan? Där börjar vårt äventyr. Jag vet inte hur mycket som stämmer överens med den ursprungliga historien om Prins Valiant men så vitt jag förstår ska han, även i sin egen historia, korsa vägar med Arthur och till och med bli en riddare av runda bordet.

Hur som helst är det här frågan om att Excalibur blir stulet och utan det tycker inte Arthur att han kan styra riket. Det måste återfinnas! Att det skulle vara hans onda syster Morgana LeFay som ligger bakom stölden slår honom inte. Nej, stölden är planerad så att skulden hamnar på skottarna som genast bryter kriget ut. Det är bara Prins Valiant som förstår hur det egentligen gått till och när han kommer till Thule (Norge) blir allt än mer uppenbart för honom. Det visar sig att han är landets rättmäktige härskare och… ja, så ungefär ligger historien till.

Som fantasyäventyr är det ganska klent. Historien i sig är det är inget fel på men det är ganska tafflig dialog och det är ännu taffligare miljöer! Även om målgruppen är ungdomar eller till och med barn (filmen har 11-års gräns) är det lite för tramsligt. Jag blir nästan lite irriterad över att man har lyckats slarva bort tillfället så mycket. Det borde kunna vara hur underhållande som helst men det blir faktiskt mest pinsamt.

Var man ska lägga skulden vet jag inte. Jag brukar gilla Anthony Hickox filmer, men här vet jag inte riktigt vad jag ska tro. Det måste vara ett fullt medvetet drag att instruera sina skådespelare på det sätt som har skett. Något annat ser jag för högst otroligt. Det är väl inga dundernamn kanske men väl etablerade skådespelare som Stephen Moyer, Katherine Heigl och Ron Perlman medverkar. På ett lite hörn finns även kultskådisen Udo Kier men det hjälper inte. Filmer är och förblir en tramshistoria som endast är av intresse för den som verkligen måste se allt i sammanhanget.

3/10

Recension: I Sell the Dead - 2008

I Sell the Dead

Regi: Glenn McQuaid

2008

Komedi/Horror

Arthur och Willie är två gravplundrare som slutligen fångas och ställs inför rätta, eller rättare sagt, Willie hamnar i giljotinen och Arthur fastnar i ett förhör med en mystisk munk som verkar oerhört intresserad av att höra hans historia. Sagt och gjort, Arthur utelämnar inga detaljer när det gäller sin bana, från barndomen till likstöld och ökänd gravplundrare. Han berättar om vanliga och naturliga händelser men också om övernaturliga sådana som involverar både vampyrer och zombies – odöda och vandöda. Han berättar också om fejden med ett rivaliserande gäng – Familjen Murphy som också är ett stort och vida fruktat namn i branschen. Om hur deras vägar korsats flera gånger och hur historien slutligen slutade och hur stora delar av klanen bragdes om livet. Han erkänner sig skyldig till gravplundring men oskyldig till mord. Men frågan är vad det är för en munk, vilket intresse har han i det hela och varför är han så intresserad av historierna?

Utan att ha några egentliga minnen kommer jag genast att tänka på Comedy of Terrors från 1963 när jag ser den här filmen. Jag vet inte om de har så mycket gemensamt egentligen men det finns onekligen lite grand av samma komiska stämning där. Det finns också likheter i själva berättelsen, som i I Sell the Dead handlar om två gravplundrare som råkar ut för övernaturligheter, vilket kanske i och för sig inte riktigt var fallet i Comedy of Terrors. Hur som helst så ser jag likheter som är svåra att ignorera!

Det mesta av filmens centrala handling berättas i tillbakablick eftersom filmens presens utspelar sig under ett förhör, eller samtal mellan Arthur (Dominic Monaghan) och munken Fader Duffy (Ron Perlman). Jag gillar detta grepp och jag tycker att själva dialogen mellan dessa två funkar hur bra som helst. Ron Perlman är måhända inte med så mycket men det han gör är av yppersta klass, så mycket är helt klart! Arthur, som har en betydligt större roll, återfinns också i de flesta av berättelserna. Eller rättare sagt så återfinns han väl mest hela tiden men hans barndomstid gestaltas förstås inte av Dominic Mohaghan.

Som vapendragare och komisk sidekick återfinns Larry Fessenden, som jag egentligen inte har särskilt stor koll på sedan tidigare men gör ett bra jobb! Egentligen kan man väl säga att de båda är komisk sidekick till varandra, för även om filmen handlar om gravplundring och innehåller en och annan våldsamhet, är det först och främst en komisk film, lite i stil med Shaun of the Dead eller tidigare nämnda Comedy of Terrors.

Matinékänslan är stor och det blir nästa lite äventyrsstruktur av den emellanåt. Inget som jag har något emot eftersom jag har en förkärlek för den typen av film. Kort sagt skulle jag vilja rekommendera den här filmen till dem som gillar skräckkomedier överlag och i synnerhet till dem som gillar kostymfilmer med komiska inslag och våld. Man har också vävt in några scenavslut som övergår till någon form av serietidningsteckningar som förstärker filmen ytterligare. Ska man ha något negativt att säga så3är det väl kanske att man inte förmår hålla intresse på topp hela tiden och att filmen är något bättre den första halvan än den avslutande halvtimmen. Det är inget jag kan sätta fingret på egentligen, men jag tror att det nog handlar mer om upplägget på tillbakablickarna och berättartekniken än något annat. Hur som heslt en riktigt under hållande film! Förresten så medverkar Angus Scrimm i en mindre roll som kanske kan intressera kultfilmsälskarna.

Recension: Conan The Barbarian - 2011

Conan The Barbarian

Regi: Marcus Nispel

2011

Action/Äventyr/Fantasy

På barbarernas tid väser Conan upp. Han ser sin pappa dödas av en ond man i jakt på makt och hans mor dör i barnsäng ute på slagfältet. Det blir en snabb och våldsam uppväxt och Conan kan inte sluta att tänka på hämnd. Han är beredd att pulverisera bergen för att hitta de som gjort honom, hans familj och hans by orätt. Det är hans skyldighet som den enda överlevande! Flera år senare när han har växt sig vuxen söker han upp de skyldiga en efter en och straffar dem med sin vrede. Han inser också att det är upptill honom att stoppa Khalar Zyms planer att bli värdens härskare. Till varje pris måste han hindra honom från att fullborda ritualen som kan väcka hans döda hustru – häxan till liv. Annars är allt förlorat!

Conan föddes 1932 och var inte, som jag trodde, ursprungligen en seriehjälte. Istället var det hjälten i några historier av Robert E. Howard. Men i den här filmen föds Conan i alla fal på slagfältet och det första han får smaka är sin mammas blod. Hans uppväxt blir verkligen barbarisk och han vill inget hellre än att kvalificera sig till krigare. Men för det krävs mod och list och det är egenskaper som måste bevisas! Det blir i och för sig inte särskilt svårt för Conan och det dröjer inte länge förrän han vinner sin fars (Ron Perlman) respekt.

För att göra en lång historia kort så tvingas Conan, innan han uppnått vuxen ålder, att se sin far dö. Det passar väl in i handlingen även om det är ett lite krystat grepp. Det är verkligen en visuell film i det avseendet att man lagt ner en hel del krut på våldsscenerna. Kanske inte direkt när svärden klingar mot varandra även om blodet skvätter ganska rikligt, men de extraordinära tortyrscenerna är verkligen innovativa och känns samtidigt väldigt trovärdiga i den värld som filmen utspelar sig i.

Jag har tidigare varit skeptisk mot Marcus Nispel, och sågat både honom och hans filmer. Men om jag har lagt upp de recensionerna än eller ej har jag inte direkt minne av. Hur som helst känner jag att det är dags att göra avbön! Jag gillar hur de filmer som kommer från honom ser ut. I alla fall gör det med den här och det är väl ett betyg så gott som något. Det är en trevlig actionfilm med rötterna i äventyrs- och fantasygenren. Det är onda kungar, magiska ritualer och vidunderliga bestar. Allt som ska finnas i en sådan här film och det ser bra ut alltsammans!

Men som vanligt är det inte bara rosor även om det är övervägande av den varan i det här fallet. Man har i vanligt ordning inte riktigt lyckats med slutet som känns lite krystat och enkelt. Jag hade hoppats att man hade kunnat behålla fokus ett litet tag till men man får vara nöjd i alla fall!

Slutligen ett ord om det här med nyinspelningar. Är det här en sådan? Finns det något mer än karaktären Conan som kan kopplas till filmerna med Arnold Schwarzenegger? Jag säger att det här inte är en nyinspelning utan snarare ett fristående äventyr liksom vilken annan barbarfilm som helst egentligen. Och jag saknar heller inte Arnold, Jag tycker att Jason Momoa gör ett alldeles utmärkt jobb i rollen!

7/10

Boys on the Run – 2003 - Den känns onekligen lockande.

Handlingen att en ung pojke blir intagen på ungdomsvårdsskola, för att sedan rymma och hamna mitt i en människojakt känns onekligen lockande. Tyvärr lyckas inte filmen vara spännande en enda gång och det blir alldeles för mycket ungdomsäventyr av det hela. Jag kan väl inte påstå att skådespelarinsatserna suger men så rysligt övertygande är det verkligen inte. I alla fall inte från de tre ungdomarna och inte från filmens stjärna – birollsinnehavaren Ron Perlman heller. Det är helt enkelt lite för ”light” av allting! Det finns inget allvar i fängelsevistelsen, som man visserligen enbart har med för att förklara varför de två ungdomarna rymmer tillsammans ut i vildmarken. Det finns heller inget allvar i människojakten och faktum är att jag struntar fullständigt i hur det går…

3/10

5ive Girls - 2006 - Ockultism med Ron Perlman

Redan i ingressen eller teasern eller vad man ska kalla den för väcks intresset för filmens innehåll till liv. Filmen som behandlar djupt troende människor och deras kontakt med den mörka okulta sidan är i princip alltid intressanta. Lägger man också till Ron Perlman i en roll som präst blir det än mer intressant. Så börjar förtexterna och filmen förflyttas fem år framåt i tiden. Som vänligt när det gäller den typen av förflyttning i tiden börjar historien om en smula och blir tyvärr inte alls lika intressant som de inledande minuterna men fortfarande klart sevärd. Allt eftersom blir dock historien dummare och dummare och man tappar intresse. De religiösa förtecken som kunde gjort den här filmen riktigt intressant slarvas bort i försök att göra det hela mer skrämmande än vad det egentligen är. – 5/10