Smala Sussie - 2003 - Ulf Malmros i sitt esse!

Smala Sussie

Regi: Ulf Malmros

2003

Komedi

Skriven av Linda Snöberg & Tommy Söderberg

När Sussie (Tuva Nuvotny) försvinner kommer hennes bror Erik (Jonas Rimeika) tillbaka till sin barndomsby i Värmland, för att försöka hitta henne. Efter sin återkomst hamnar han snabbt i en virvelvind av girighet, lögner och stulna pengar samt droger, total galenskap och polismannen Billy Davidsson (Kjell Bergqvist) som hellre tittar åt ett annat håll än att hjälpa till. Han kommer också i kontakt med sina gamla polare Pölsa och Tore, men de är inte så hjälpsamma precis. Under ytan, så har allt ändras och han kan inte skaka bort känslan han har av att ingen verkar riktigt bry sig om att Sussie är försvunnen, inte ens den enda polismannen som finns i byn. Till slut måste Erik möta sanningen av att få veta att hans bild av Sussie inte stämmer överens med verkligheten. Sussie hade blivit en gangster som tog droger och det sista man vet om henne är att hon betalade av sina skulder. Men vad hände egentligen med Sussie?

Man får verkligen känslan av att man befinner sig inne i Ulf Malmros egna lilla värld när man ser på den här filmen. Framför allt är det den skönt galna dialogen som gör filmen så mästerligt komisk. Karaktärerna är också skönt skruvade och det ger en helhetsbild av att det verkligen utspelar sig i ett litet brukssamhälle någonstans i Värmland. En plats där alla känner alla och det bara finns rum för en enda polis.

Till en början är filmen ganska rörig och känns tämligen fragmenterad men ger man sig bara tid att komma in i den faller alla pusselbitarna på plats och så småningom har man bilden fullständigt klar för sig. Man förstår de fundamentala handlingselementen och de individuella scenerna är roliga och man förstår kontexten. Filmens struktur månde vara aningen oorganiserad, men varje scen lever ut till fullo. Filmen börjar ju i fel ände kan man säga, då man får se slutet först och sen hoppar det fram och tillbaka och man känner sig lite snurrig och får inte riktigt ihop delarna. Kanske kunde man jämföra den här filmen med Quentin Tarantinos sätt att berätta sin historia i filmer som t ex Pulp Fiction, d v s utan tanke på kronologisk ordning.

Bland skådespelarna finns inget att anmärka på och det är faktiskt riktigt roligt att se Bengt Alsterlind, som man minns från barndomsprogrammet Hajk, i en liten roll. Annars är det mest Tuva Novotny i titelrollen och Kjell Bergqvist som polis som lockar. Björn Starrin som den genomförvirrade nedknarkade filmälskaren Pölsa är förstås också en favorit! Karaktärerna är alla mycket excentriska personer. Sussie t.ex. drömmer om att ha sex med Banarne i Electric Banana Band, Pölsa gör pornografisk film i sitt vardagsrum och äter tabletter som det vore godis. Tore intrigerar på sitt eget sätt. Det bästa agerandet kommer ju helt klart från Tuva Nuvotny och Kjell Bergqvist. Polisen, är ju en komisk tillgång varje gång man ser honom och jag tycker Tuva skulle ha fått en guldbagge för bästa birollsinnehavare för sin roll som Sussie.

Vad som är bra med filmen är ju; Att istället för att utsätta någon för totalt pinsamma stunder och tro att sånt alltid måste vara roligt, bjuder denna film på många överraskande tvister med en massa roliga och underbart genomtänkta dialoger. Hysteriskt rolig handling som är väldigt originell och dessutom en extra krydda omkring det mystiska som hände Sussie. Kan inte bli bättre än så här. Ju längre in i filmen vi kommer ju mer tvist och mer personer bli involverade på ett mycket roligt sätt.

Kanske känsliga personer ska hålla sig borta, för det förekommer en del snusk scener och våld, samt en massa svordomar och droganvändning.

"Pölsa has no fear, cause he's got a lot of beer"

Ulf Malmros - MAMMAS POJKAR - 2012

Mammas Pojkar

Regi: Ulf Malmros

2012

Komedi

Gunilla är präst och mamma till tvillingarna Thor och Oden. Hon har nog skämt bort dem en aning för mycket ty klara sig själv går alls inte för sig. Mamma måste lösa alla problem pojkarna råkar ut för, vare sig de blir av med jobbet eller har tjejproblem. För att inte tala om när deras senaste projekt, att skapa ett konvent för att samla ihop fans till favoritbandet Ludor skall presenteras för kommunen. Pojkarna lever för sin hårdrock och tål inga som helst kompromisser, det är nitar och långt hår som gäller. Idealen framför allt! Det är bara det att tvillingarna nu fyller 35 och att mamma har curlat dem i hela deras liv.

Det jag gillar så mycket med Ulf Malmros filmer är att han alltid lyckas skildra samhällen med en massa skruvade karaktärer i. Det handlar aldrig om en eller två individer, det är en hel by med konstiga karaktärer som flätas samman. Här är det alltså de två bröderna Oden och Thor som står i centrum. Till en början är det faktiskt en aning plågsamt att se deras naiva inställning till världen men samtidigt ser jag också viss nostalgi i att gå klädd i nitar och tygmärken.

Musiken, som är specialskriven till filmen, består av ganska hård metal. Jag gillar den skarpt och tydligen finns den numera också på skiva med bandet Ludor! Det blir nästa steg att införskaffa tror jag! Eftersom filmen också har några linedancescener återfinns förslås också lite country men det känns bara som det är i förbigående. Det viktiga är hårdrocken! Enligt Thor och Odin är Ludor det enda bandet som är värt att dyrka. Enligt mamma sjunger de bara som sprit och eld…

Det blir en kul kontrast mellan pojkarnas image och mammans yrke eftersom hon är präst och faktiskt verkar vara en troende sådan också. Det går liksom inte riktigt ihop med pojkar som i princip dyrkar Satan ”kristen heavy metal är som flamsäker bensin”. Men man ska inte tro att det bara är pojkarnas omognad man ska skratta åt eller så. Det är mertill filmen än så. Både föräldrar och barn måste släppa efter. Det är inte bara barnen som ska slita sig loss, det är också föräldrarna som måste släppa taget. Men det som verkligen gör filmen rolig är dialogen och det finns några fantastiska repliker ”Homosexuella Bögar” känns väl lite som en tautologi? Jag skrattade också högt åt kommentaren att Ludor ”nästan hade en hit 1984”…

Bröderna spelas av Björn Starrin och Johan Östling som båda gör ett fantastiskt jobb. Som mamman ser vi Lotta Tejle även hon passar utmärkt in i rollen och som till slut får nog av de båda sönerna som inte vill eller kan släppa taget och klara sig själva. I birollerna hittar vi Mia Skäringer som väl spelar i princip samma roll som hon gör i Solsidan. Det är för mig inte något negativt eftersom jag tycker hon är vansinnigt rolig där som här. Sist men inte minst är naturligtvis Kjell Bergqvist och Tuva Novotny med. Varje regissör verkar ha sina favoritskådespelare, Tim Burton har Johnny Depp och Ulf Malmros har Kjell och Tuva… jag får säga att Tuva är fullständigt fantastisk som norsk emo-hårdrockare – och på gränsen till oigenkännlig. Kjell är lika bra som han alltid är!

Men trots att alla är fantastiska egentligen är det något som saknas. Jag vet inte riktigt vad det är men trots att jag kände ett behov av att se om filmen igen nästan direkt efter att jag hade sett den känns det fattigt på något sätt. Ulf Malmros brukar göra ännu mer komplexa filmer än den här som trots allt är ganska enkel i sina inbördes relationer karaktärer emellan. Den är oerhört lättillgänglig som film betraktat, jag tror att den har ett mycket bra andrahandsvärde, det vill säga att det går finfint att se om filmen flera gånger med stor behållning. Det behövs inte mycket förrän man gillar den helt enkelt. Det finns så klart ett och annat att beakta men det är kanske inte de stora existentiella frågornas film.

8/10

Bilder: © 2013 BOB FILM Sweden AB 

Recension: Bröllopsfotografen

När Ulf Malmros ligger bakom en film vet man att man kommer att bjudas på ett rikt persongalleri och att samhällstrukturen som filmen uppvisar kommer att bjuda på någon form av dysfunktionell egenskap. Det handlar ofta om relationer mellan människor och om mindre samhällen. Här har han förevigat värmländska Molkom på ett sätt som gör att man inte kan låta bli att skratta åt det. Nu vet inte jag om jag skulle vilja framställa mina hemtrakter på ett komiskt sätt men han lyckas göra det med charm och samtidigt belysa problematiken som en liten by kan råka ut för när bruket läggs ned. En enda arbetsgivare som gör att nästan alla mister jobbet! Vår huvudperson, som drömmer om att bli en fullfjädrad fotograf, ger sig dock iväg från den lilla hålan till Stockholm för att söka lyckan. Där träffar han dottern (Tuva Novotny) till en rik knös (Johannes Brost) och försöker sälja in sina idéer som fotograf till denne. Även Kjell Bergkvist har en framträdande roll som misslyckad skådespelare och även han försöker snylta så mycket han kan på överklassen. Och det är väl det filmen går ut på kan man säga, det finns helt klart ett budskap där. Man ska vara sig själv och när man väl står inför döden är vi alla lika ändå. Det uttalas till och med så i filmen vid något tillfälle. Hur som helst tycker jag att filmen oftast blir lite för enkel och även om den är underhållande och man sitter med ett fånigt flinande på läpparna mest hela tiden hade jag önskat mig ett lite mer komplicerat manus. Man ska inte glömma sitt ursprung och vara ödmjuk mot de man passerar på vägen upp men jag skulle nog vilja ha lite mer än så. 

6/10

Tjenare Kungen!

Tjenare Kungen! – Som alltid när det gäller filmer av Ulf Malmros så är miljöerna oklanderliga. De utspelar sig i ett eget universum där tiden inte är direkt definierad men allt håller sig inom ramarna för vad som är realistiskt. Här stiftar vi bekantskap med Abra, som drömmer om sitt eget punkband, hon drar från vardagens tristess och stiftar bekantskap med Milla som delar samma värderingar. Åtminstone till en början, för undan för undan slås en kil emellan dem. De är vänner, sedan ovänner och sedan tillbaka till kompisstadiet igen. Det är ingen särskilt nyskapande film och det finns egentligen ingenting som är direkt oväntat i den, utan är rent av ganska förutsägbar! Men det gör ingenting, den lockar fram känslor och efter att ha sett den skulle jag genast kunna se den igen. Det är ett gott tecken på en bra film och det här är faktiskt bland det bästa jag har sett på länge! Kjell Bergkvist och Morgan Alling medverkar i mindre roller. – 10/10
Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm

Sally

Sally – Att Ulf Malmros är duktig på att skildra udda och märkliga karaktärer i ett universum som verkar skilja sig en hel del från verkligheten är väl ingen hemlighet. Och även om jag ingalunda har sett allt han har varit inblandad i under karriären vågar jag påstå att Sally är en av de mest komplexa personligheterna som gestaltats i följetong i svensk TV. Det är kvinnan, spelad av Maria Lundkvist, som har mer problem med sig själv än vad någon klarar att räkna upp. Hon är mytoman, narcissist, en vuxen människa med ett barns psyke, oförmögen att se sina egna fel och brister och mycket mera. Hon har många funderingar över vardagslivet och lyckas alltid fokusera på helt fel saker även om hon i grunden från gång till gång faktiskt inte är så dum som man skulle kunna tro. Hon vill så gärna, men det blir bara fel. Ser man serien som en underhållnings- och humor serie kan man förvisso ha ett visst utbyte av den, men det är inte förrän man sett hela serien och skapar sig en helhetsbild av hennes utveckling, för hon gör faktiskt en del framsteg i de senare avsnitten, som själva poängen kommer fram. Ulf Malmros tycks hitta någon form av sensmoral och budskap med hela grejen men det är som sagt inget som direkt märks om man inte är uppmärksam och ser serien i sin helhet. I övriga roller ser vi Sven Wollter, med en ängels tålamod, som hennes pappa och Anneli Martini som bibliotekskollegan, som även hon måste sägas ha ett enormt tålamod. Gästspel av Kjell Bergqvist, Micke Dubois, Christer Glenning, Bengt Grive, Jean Pierre Barda, Lasse Anrell och Ma Oftedal blir en rolig touch och de diverse karaktärerna av Sven-Åke Gustavsson, Margareta Pettersson, Lakke Magnusson och Carl Harlén måste ha varit roliga att spela. Helt klart en mycket intressant serie!

Köp den på CDON