The Man Who Sued God – 2001 – En underbart befängd idé!

Jag måste saga att jag tilltalas av tanken som titeln på filmen insinuerar. Att stämma Gud i domstol är ju så underbart befängt att surrealismen blir fantastisk! Nu är tyvärr inte filmen så full surrealistisk som man hade kunnat hoppas. Den är fortfarande väldigt bra och underhållande men har en lite mer komisk prägel i sin allvarsamhet än vad jag hade förväntat mig. För det finns definitivt en allvarlig sida av filmen trots att det i mångt och mycket är en komedi, en romantisk komedi till och med.

Jag kan ignorera romantiken och fokusera på de andra delarna utan problem. Det är nog därför den funkar så bra för mig. Det kanske är tillfälle att kortbeskriva vad filmen handlar om nu? Jo… I korthet är det historien om en man, en fiskare, som får sin båt förstörd vid en storm. Jag tror det är blixten som gör slut på den om man ska vara noga. Dock vägrar försäkringsbolaget att betala ut något eftersom man hävdar oförutsedd händelse – force majeure. Vi har väl ingen direkt motsvarighet i svenskan men eftersom detta på engelska kallas för Act of God får filmen sina grundförusättningar.

Fiskaren Steve Myers, som spelas av Billy Connolly, har bakgrund inom juridiken och tar det hela till domstol. Hans mål består i att om det verkligen är Gud som är ansvarig så borde i så fall kyrkan bli betalningsansvarig. Finns det teologer på försäkringsbolagen som avgör vad som är Guds handlingar? Ja, det är bara början på resonemangen.

Jag vill absolut inte kalla mig för ateist även om jag inte heller är religiös i ordets vanligaste betydelse. För mig finns det onekligen en hel del intressanta filosofiska aspekter på filmen. Det är den stora behållningen för mig. Det blir lite av en debatt om vem som är skyldig och om Guds verkliga existens också. Eller Icke-existens kanske man ska säga. Det blir några varv av självmotsägelser och kappvänderi från dem som sitter på kosingen.

Jag gillar filmer som utspelar sig i rättegångssalen. Den här har till viss del sin handling förlagd dit. Delar som inte hör dit är mer eller mindre romatiserad komedi. Det funkar och jag skulle gärna vilja rekommendera filmen till den som inte sett den. Filosofin upväger faktikst romantiken, precis som i verkliga livet. ;-)

8/10

Into the Storm – 2014 – Den andra sortens katastroffilm.

Jag brukar dela upp katastroffilmer i två kategorier. Den första är den där mänsklig snikenhet gör att helvetet bryter löst. Det är fuskbyggen som rämnar och hela den biten. Den andra är den som den här filmen tillhör, nämligen naturkatastrofer. Visserligen brukar det oftast vara frågan om byråkratiskt trams även i de här filmerna eftersom ingen tror på det experterna bedyrar. Inte kan väl stormen vara så pass förödande som man hävdar. Det är omöjligt att det är den starkaste stormen i mänsklighetens historia. Det är i alla fall vad man tycks tro. Detta är väl i och för sig än mer närvarande i den tredje sortens katastroffilmer, den som är undergenre till version två här ovan. De globala katastroferna som närmast utlyser jordens undergång.

Riktigt så illa är det inte här och det är inte riktigt lika illa som jag beskriver den generella normen av misstro heller. Det som däremot finns gott om i filmen är action och viss girighet i jakten efter att fånga de bästa bilderna inifrån en tornado, från stormens öga. Detta ska ske med ett specialbyggt pansarfordon som kan borra ner stödben i marken och därigenom stå emot de enorma krafterna som stormen skapar. Det är faktiskt något av en hisnande upplevelse.

Lite kul är att det inte bara är forskarteamet det handlar om heller. Det finns även amatörer som vill ha bilder på den gigantiska stormen. Bland annat har vi en eller ett par riktiga våghalsar som gör filmen klart underhållande. Man vill ha det perfekta klippet för streamingtjänsten youtube. Det handlar helt enkelt om att tjäna mycket pengar. För min egen del skulle jag hellre kalla det dumdristighet, med stort D dessutom. Effekterna i filmen är dessutom mycket bra och klär bluray utgåvan väl.

Och för att det ska bli en spännande film måste naturligtvis vindstyrkorna uppnå rekordhastighet. Vi måste ha lite människor i nöd som vi bryr oss om och jag tycker att man lyckas ganska bra med det. Det är inte karaktärsutveckling deluxe men å andra sidan är och förblir det en actionfilm och inte ett Shakespearedrama.

8/10

Bilder: © 2014 Warner Bros. Entertainment Inc.

Själanöd – 2014 – Se den inte med svärmor!

Ibland ska man ge filmer lite mer chans än att avfärda dem direkt. Så mycket har Själanöd lärt mig! Hade jag följt min första instinkt hade det inte blivit en långvarig bekantskap men det dröjer faktiskt inte så länge innan jag inser att mina förutfattade meningar är helt felaktiga. Jag baserar förstås dessa på det initiala skådespeleriet, något som i och för sig håller i sig filmen igenom, men manuset… Jag älskar det skruvade manuset!

Jag har aldrig sett nåt liknande! Och då vill jag ändå påstå att jag har sett min beskärda del av udda och obskyr film. Man skulle kunna säga att upplevelsen är som en korsning av Slaughtered Vomit Dolls och Jörg Buttgereits Schramm. En film jag inte riktigt är så förtjust i och en jag fullkomligt älskar! Själanöd väjer för den brutala sanningen och när slutet nalkas är det faktiskt nästan så man ryggar tillbaka av det nakna våldet! Jag tror inte någon som väljer att se denna kommer att se slutet komma med sådan kraft som det faktiskt gör.

Det handlar om ångest och knark men det är gjort på ett smart sätt. Man kan verkligen inte säga att brukandet av substanser, legala eller illegala, glorifieras. Detta är den skitigaste verklighet du kan tänka dig. Knarket drar ner dig och får dig att hamna helt under isen. Faktum är att jag också får lite vibbar av AugustUnderground när jag ser den. Inte för att kameraföringen skulle vara i närheten av lika förvirrad som den är i August Underground.

Det mest slitna uttrycket jag har, nämligen att det inte är en film för alla, känns allestädes närvarande men aldrig mer än i slutet. Det här är en film du inte ska se med din svärmor! Stå ut med det undermåliga skådespeleriet och du kommer att få din belöning!

8/10

Agents of S.H.I.E.L.D. – 2013 – Den första säsongen!

På senaste tiden har jag tittat rätt mycket på serier, även om jag egentligen är mycket mer intresserad av film. Det finns en annan typ av berättande som går förlorad när man tittar på serier, en annan dramaturgi helt enkelt. Men eftersom Agents of S.H.I.E.L.D. är en Marvel produktion, och jag älskar superhjältar, var det ändå med spänt intresse jag satte igång. En annan sak med serier är ju förresten att det tar så lång tid att nå sitt mål. Även om jag vara skriver om första säsongen här ska man ändå komma ihåg att den ligger på 6 DVDer med 4 avsnitt på varje. Det tar en stund att ta sig igenom.

Från början får vi mest bekanta oss med karaktärerna och några fall som hjälper oss att förstå vad agenterna egentligen sysslar med, vad som är deras agenda och vilken typ av fantastisk teknologi som står till deras förfogande. Det är inte vidare sammanhållande berättat i de första avsnitten, det tar nog ett tiotal innan det blir en någorlunda kontinuerligt handlingen som följer avsnitt till avsnitt. Före dess har det funnits vissa bitar men nu tar det sig en vändning mot en storskurk som allt kan knytas till. Det är också nu det börjar bli riktigt bra!

Det finns inga direkta superkändisar i rollerna även om Samuel L. Jackson dyker upp ett par gånger. Däremot refereras det livligt till tidigare Marvelfilmer och karaktärer. Känner man inte till historierna får man nog mindre utbyte av serien skulle jag tro. Men jag gillar de karaktärer man har byggt upp. Jag gillar de som fått i uppdrag att spela dem och jag tycker samtliga gör ett riktigt bra jobb. Clark Gregg som Agent Coulson, Ming-Na Wen gör en tystlyten men synnerligen effektiv agent May. Den mest intressanta är kanske Chloe Bennet eller i alla fall hennes rollkaraktär Skye, varför får ni ta reda på själva. Iain De Caestecker och Elizabeth Henstridge gör teamets forskarduo och Brett Dalton den livsfarlige Grant Ward! Efter första säsongen har jag definitivt fått mersmak och ser verkligen fram emot mer! Det blev en riktigt underhållande första säsong när man väl hade identifierat och korrigerat barnsjukdomarna. Jag gillar det här!

8/10

 Bilder: © 2014 Marvel & ABC Studios

Maleficent – 2014 – fantastiskt vackert genomfört!

Egentligen hade jag ingen aning om att det här är en berättelse som grundar sig i en helt annan film, nämligen Törnrosa. Törnrosa i sin tur bygger väl på en äldre saga men här är det alltså lätt att dra paralleller till Disneys tecknade film från 1959. Vad vi inte får se i den tecknade filmen är vad som egentligen föranledde den onda häxan att vara ond. Det är väl egentligen den historien vi får se här.

På sant Disneymanér är det fantastiskt vackert genomfört. Filmen börjar hur lyckligt som helst men det råder ingen tvekan om vilken väg den kommer att ta. Maleficent spelas först av en yngre flicka och sedan en lite äldre för att slutligen gestaltas av Angelina Jolie. Jag tycker hon gör det alldeles utmärkt! Det är inte min favoritskådis på något sätt men ändå brukar hon lyckas bra med det hon tar sig för. Gillar man sagor, fantasy och älvor borde man gilla den här filmen.

Men allt är inte guld och gröna skogar. Det som från början är en vacker film, bildligt talat blir snart en riktigt ond betraktelse. Anledningarna blir uppenbara och ett klart tillskott till den historia vi redan känner till. Törnrosa får en förbannelse över sig, att sova i ett dödsliknande tillstånd för all evighet. Det enda som kan häva förbannelsen är äkta kärleks kyss, något som är lättare sagt än gjort att finna. Elle Fanning gör rollen som Törnrosa/Aurora på ett ypperligt sätt och jag gillar också Sam Riley som får uppdraget att agera som olika djur. Det är lite svårt att förklara men allt eftersom Maleficent förvandlar honom måste han anpassa sitt skådespeleri.

Det händer inte ofta men Maleficent är en sådan där film som trollbinder från första stund till den sista. I alla fall nästan ända fram till slutet. Kanske finns det några vändningar man kunde ha klarat sig utan men nu är jag nog onödigt hård. Antagligen är det bagateller och petitesser i sammanhanget och mer en produkt av att jag nästan aldrig är helt nöjd, än filmiska kvaliteter. Blurayutgåvan, som den här texten baserar sig på, ser helt fantastisk ut och jag ångrar verkligen inte att jag tog mig tid att se den här!

8/10

 Bilder: © Disney

Prison Break – 2005-2009 – Inte en fängelseserie egentligen.

Det ligger i sakens natur att inte hela serien utspelar sig på ett fängelse. Det är alltså inte en fängelseserie såsom till exempel OZ var. Dock har den sitt ursprung i fängelset där Michael ska försöka frita sin bror Lincoln. I början är det väl inte mycket mer än så. Det är en finurlig plan, det kan inte förnekas, men essensen är en fritagning. Undan för undan växer historien till något helt annat än vad den var från början och det kan inte ses som något negativt. Efter ett par säsonger är bröderna och deras bundsförvanter indragna i något av en storleksgrad de inte hade kunnat förutse från början.

Det som är kul med serien från början är Michaels dedikation och intelligens. Han har planerat in i minsta detalj och även om han stöter på patrull här och där verkar det alltid finnas en backup plan. Wentworth Miller som gör rollen har en perfekt genomträngande blick som gör att man tror att det verkligen är som att han lägger märke till alla små detaljer.

Brodern Lincoln gestaltas av Dominic Purcell. Rollen är helt olik Michael, här är det inte frågan om ett överlägset intellekt. Dock finns det en nästan onaturligt stark broderskärlek mellan dem. Allt eftersom uppdagas det allt som de har gjort för varandra under årens lopp. Lincoln är inte bara en buse och småskurk, han har gjort det han har gjort för Michaels skull. Nu sitter han i dödscell för ett mord han inte begått.

Under resans gång får vi förstås även följa andra karaktärer. Det är fångvaktare och medbrottslingar, lejda torpeder och jag vet inte vad. Gemensamt för nästan alla av dem är att de vi ett tillfälle varit en fiende för att vid ett annat tillfälle jobba mot samma mål som Michael och Lincoln. Jag gillar de här vändningarna. Man vet aldrig var man har människorna på det sättet. Alla är förstås inte med hela tiden. Några dör och några är borta i långa perioder. Det är en serie där man inte väjer för att ta livet av de stora rollerna om man säger så. Det är väl inte lika omtumlande som det var i LOST men se serien så får ni se.

En av de slemmigaste typerna är Theodore ”T-Bag” Bagwell. Han har en förmåga att alltid se till att han klarar sig. Egentligen är han hur intelligent som helst men klarar liksom ändå inte av att leva efter samhällets normer. Snart kommer det fram att det beror på hans uppväxt, inget konstigt i sig kanske. T-bag får ses som den komiska sidekicken många gånger. Det han gör kommer liksom alltid snett bakifrån snarare än rätt på som många av de andra karaktärerna. Han spelar med bravur av Robert Knepper och är den som förändras mest under seriens gång. Ändå förblir han likadan, det är svårt att förklara.

Andra stora roller är till exempel Amaury Nolasco, Michaels medfånge Fernando Sucre i den ursprunglige cellen. Det är också en kille som går från klarhet till klarhet. Sarah Wayne Callies gör rollen som läkaren Sara Tancredi, en person med en helt annan bakgrund än vad vi först tror oss veta. Slutligen vill jag nämna William Fichtner i rollen som Alex Mahone. Det är kanske den karaktär som ligger närmast Michael när det gäller intelligens. Han är en FBI agent som inte räds att ta till hårdhandskarna för att nå sina mål. Och så medverkar vår svenske Peter Stormare förstås…

Serien är slut och jag har nu sett hela. Jag gillade den. Den tappade lite under säsong två men det är klart värt mödan att fortsätta då det blir betydligt bättre igen. Kanske till och med bättre än första säsongen. Det finns en film också som jag inte har sett än men det dröjer nog inte så länge skulle jag tro. Serien var i alla fall mycket bra!

8/10

Johnny Got his Gun – 1971 – Vidrigaste livsödet någonsin!

Hade det inte varit för att Metallica baserade sin låt One på den här historien och inkluderat delar av filmen i videon till låten hade nog inte filmen varit lika känd idag. För min egen del hade jag sett filmen tidigare även om det var länge sen. Och visst var det så även för min del, att jag blev sugen att se om den i och med den där låten och videon.

Filmen centrerar sig kring Joe, vem Johnny är har jag ingen aning om, som efter att ha förolyckats i första världskrigets fasor ligger lemlästad på en sjukhusbrits. Han har inte längre några armar, inga ben, kan inte tala, hör inte och ser inte. Det han kan göra är att göra på huvudet och känna vibrationen i marken. Åtminstone till dess att en sjuksköterska kommunicerar med honom genom att rita bokstäver på hans bröst med fingret, en efter en.

Det finns två sidor av berättelsen. Dels den där Joe ligger på britsen och har diverse sjukhuspersonal omkring sig och dels den där han minns vad som hänt honom före kriget. Hur han i sin barndom frågar sin pappa vad demokrati egentigen är och om hans pappa är beredd att offra honom för den. Repliken For democracy, any man would give his only begotten son. Är för mig klassisk och sätter lite tonen på vad filmen egentligen handlar om. För det är inte bara en djupt tragisk berättelse om den arm- och benlöse Joe som inte kan kommunicera med omvärlden. Det är också en film om värderingar. Med det sagt vill jag hävda att en hel del av replikerna i första halvan är snudd på pinsamma. De är så överdramaturgiskt återgivna att det nästan blir tramsigt. Snacka om att köra ner filmens sensmoral i halsen på åskådaren.

Då fungerar den andra halvan av filmen mycket bättre. Joe får efter ett tag en ny sjuksköterska som ska ta hand om honom. Hon gör det med bravur och är en av de få som faktiskt visar någon form av empati i filmen. Det är hon som får Joe att känna sig hel igen. Eller ja, hel är väl fel ord i sammanhanget. Han får i alla fall någon form av närhet i och med att just den där sjuksköterskan tar hand om honom.

Allt eftersom filmen går och vi får veta mer och mer om hans bakgrund ökar också hans frustration. Att han överhuvudtaget existerar är en pinsamhet för militären som inte ens vill veta av hans existens. Att man har hållit honom vid liv under så många år och trott att han var utan medvetande är något chockande för de inblandande. Joe bönfaller dem om att de ska låta honom dö, något som skulle vara det mest humana i sammanhanget. Det är i alla fall min åsikt. Det vidrigaste livsödet någonsin måste vara att vara fånge i sin egen kropp och inte kunna nå ut.

Som Joe, före amputationerna förstås, ser vi Timothy Bottoms och som hans far Jason Robards, även Donald Sutherland medverkar som en Jesusliknande figur och Diane Varsi som ”den där” sjuksöterskan. När filmen är slut är inte ett öga torrt, åtminstone inte hos den här recensenten!

8/10

Black Swan – 2010 – oklanderligt!

Jag har haft denna liggande ett bra tag men liksom inte riktigt haft lust och ork att se den. Så är det ibland, man ser fram emot att se saker och ting men kan inte riktigt ta tag i att börja. Nu var det dock dags och jag ångrar inte att jag äntligen såg den! Det är förvisso inte den film jag var övertygad om att det skulle vara. Den befinner sig längre från skräckgenren och närmare drama än vad jag trodde. Det behöver i sig inte vara någon nackdel, snarare tvärtom många gånger. Det är nämligen så att flera av de så kallade skräckfilmerna är så repeterande inom sin genre att det blir tröttsamt. Man behöver något mer om man ska gå igång och det få man här.

Redan under inledningsscenerna var jag såld. Jag vet inte vad det var som gjorde det men filmen blir bara oerhört intressant med en gång. Jag gillar i och för sig ballett som konstart och eftersom stora delar av filmen och även inledningen består av detta är det kanske inte så konstigt att jag blir lockad.

Men det är inte bara dans. För även om det är en betydande ingrediens är det egentigen det minsta filmen handlar om. Att dansösen Nina Sayers, som spelas av Natalie Portman, är villig att göra nästan vad som helst för att få dansa dubbelrollen som den vita och den svarta svanen i svansjön är betydligt viktigare. Hur hon förändras genom hela filmen och från början är hur timid och skör som helst för att sedan besegra sig själv inför besättningen av rollen som den svarta svanen. Man kan faktiskt säga att hon är beredd att gå över lik för att nå sitt mål.

Det är egentligen essensen av filmen om man frågar mig. Själva kampen mot målet, hur mycket man egentligen är beredd att offra för att nå sina mål. Är man beredd att offra sin egen hälsa för att göra en enda fantastisk och oklanderligt föreställning? Är man beredd att offra alla som står i ens väg? Jag förenklar givetvis här. Det finns mycket fler vinklar ön vad som gör sig möjligt att lägga ut i text utan att det blir långrandigt. Men vi kan väl sammanfatta det som så att Nina Sayers är en oerhört intressant karaktär och att Natalie Portman gör en fantastisk rollprestation! Hon fick dessutom en Oscar för rollen.

Därmed inte sagt att övriga skådespelare, som till exempel Mila Kunis ligger långt efter. Hon har visserligen inte samma ok av progression över sig men jag vågar påstå att även hon är helt fantastisk! Dessutom medverkar Winona Ryder i en mindre roll och Vincent Cassel som ballettregissören. Det är helt oklanderligt över hela linjen.

Däremot tycker jag att det är lite svårt att hänga med i vad som verkligen händer ibland. Det är inte helt självklart om det rör sig om hallucinationer, metaforer eller sanning. Sannolikt är det en kombination av alltihop men i vilken utsträckning är svårt att säga. Det är väl egentligen det enda jag har emot filmen, att symboliken inte alltid är självklar. Och betänk att detta kommer från någon som allt som oftast förespråkar klurigheter. Det är naturligtvis en svår balansgång och det är omöjligt att blidka alla.

8/10

The Pink Panther Strikes Again – 1976 – Kommisarie Clouseau är tillbaka!

Jag är inte säker på att jag har sett alla ”Rosa Pantern filmerna” och jag är heller inte helt säker på att jag kan arrangera dem alla längs tidslinjen. Helt klart är emellertid att den här både är gjord, och utspelar sig efter den första filmen – The Pink Panther. Det är också tämligen uppenbart att The Return of the Pink Panther är en film som förekommer den här. Det finns nämligen en utveckling av karaktärerna som måste följas.

I den här har Clouseau blivit befordrad och Dreyfus sitter inlåst på dårhuset. Hans förhållande till den superklantige detektiven har helt enkelt blivit för mycket för honom. Hur som helst så rymmer han och förklarar krig mot sin forne kollega. För att göra en lång historia kort lyckas han komma över ett högteknologiskt vapen som han hotar världen med. Om världens alla underrättelsetjänster inte likviderar Clouseau kommer han att använda sig av vapnet. Naturligtvis lyckas inte världens samlade underrättelsetjänster med uppgiften…

Peter Sellers är förstås kungen i filmen. Det är hans slapstickskådespel och Blake Edwards manus som gör filmen till vad den är. Man behöver verkligen inte ha någon av de tidigare filmerna i bagaget men det skadar inte. Som uppföljare har den väl inte jättemycket med de andra att göra mer än den karaktärsutveckling jag nämnde. Jämfört med originalet är det en klart mycket roligare film även om den kanske inte har åldrats med sådan finess man skulle kunna önska.

Det är fortfarande en stenkul film emellanåt men om man har sett den lite för många gånger är det kanske inte lika roligt att se någon ramla i vattnet längre?! Jodå, det är fortfarande lika kul egentligen. Grejen är att om man har sett filmen 10-15 gånger är det ingen överraskning kvar längre. Peter Sellers får tillfälle att spela ut lite av det rika persongalleri hans skådespel kan leverera. Jag gillar också Herbert Lom som Dreyfus, fortfarande har jag problem att ta honom på allvar i andra roller. Det är den här rollen han är för mig.

Har du inte sett den här måste du göra något åt det. Har du redan sett den kan du gott se den igen, den är så pass rolig!

8/10