Young Playthings – 1972 – en gunghäst med två fallosar

Ingenstans gör man anspråk på att det skulle vara frågan om en speciellt kvalitativ utgåva rent bildmässigt. Det har förstås sin förklaring när filmen i fråga är ultra-rare och man har fått plocka delar från VHS-kopior för att få en så komplett version som möjligt. För min del skulle jag säga att det är bättre att få se filmen i en kass version, an att inte få se den alls. Därigenom har Klubb Super 8 åter igen gjort en kulturgärning!

Själva filmen i sig ger mig inte så mycket däremot. Den är definitivt en erotisk betraktelse med lite för osammanhängande för min del. Jag fattar heller inte för mitt liv varför man har, om man nu ska göra ett engelsk ljudspår, använt svenskklingande namn som Gunilla, Janne, Anita och Britt. Borde man inte ha tagit sig den tiden att byta ut dessa mot något lämpligare?

Men Christina Lindberg är vacker som vanligt och det får väl räknas som en tillgång. Det saknas inte heller annan kvinnlig fägring och tämligen uppfinningsrika karaktärer. Delvis är filmen lite som ett teaterstycke. Man är vitsminkade och man har innovativa sexleksaker till sin hjälp. Bland annat en gunghäst med två fallosar så drottningarna i de båda rikena kan sitta på samma tron.

Men jag har som sagt svårt att hålla fokus. Kanske beror det mer på mig än filmen. Kanske inte. Jag tror att det är en rulle som lämpar sig bäst för komplettister. Om det sen är av Joe Sarnos filmer eller Christina Lindbergs, det kan vi väl låta vara osagt. Att sätta ett definitivt betyg känns lite orättvist men eftersom jag ändå sätter ut ett numera ska jag göra ett försök.

Summering: I den här typen av film betyder ändå den kvinnliga fägringen en hel del. Det är liksom grunden i det hela på något sätt. Handlingen är delvis riktigt underhållande även om den i mångt och mycket är obegriplig. Skådespeleriet är oväntat bra men det engelska uttalet är som vanligt under all kritik. Vad får man ut av det här då?

4/10

Swedish Wildcats - 1972 - Av regissören till Fäbodjäntan!

Swedish Wildcats

Aka: Every Afternoon

Regi: Joseph Sarno

1972

Drama/Erotik

Margaretha (Diana Dors) driver en framgångsrik bordell i Köpenhamn. Hon har många flickor under sitt tak, men speciellt framgångsrika är de svenska systrarna Susanna (Cia Löwgren) och Karin (Solveig Andersson) som är omåttligt populära bland gästerna. De är på många sätt varandras motpoler och Karin visar mer öppet sin avsky mot sig själv och vad hon håller på med än sin syster Susanna. Hon drömmer sig å andra sidan bort med fantasier när hon varje dag går till parken för att mata fåglarna och för att fly vardagens tristess. Där träffar hon en man – Peter Borg (Peder Kinberg) som påstår sig vara testpilot och som hon förälskar sig i. Hon själv, å andra sidan, påstår sig vara en balettdansös vis namn Natasha. Ska deras kärlek hålla för ett ömsesidigt avslöjande av sanningen eller är det dömt att misslyckas redan på förhand?

Premisserna låter lite väl billiga i mina öron och det känns verkligen som om det här är en i raden av filmer som bara vill exploatera kvinnokroppen till varje pris. Men trots att det är Joseph Sarno (Lifterskan, Baby Love, Fäbodjäntan) så håller sig filmen helt klart inom ramarna. Det blir aldrig pornografiskt på något sätt och faktiskt ganska smakfullt framställt.

                                           

Innovation saknas inte heller och den kroppsmålning flickorna initialt presenteras med är faktiskt smått fantastisk! Vi ser, förutom de två svenska systrarna som tigrar, en svart panter, en leopard och en zebramålad flicka. Leoparden spelas förresten av Christina Lindberg som jag verkligen älskade i Thriller – En Grym Film. StudioS Entertainment har givit ut fler filmer med henne i större roller än den här, för det är inte särskilt mycket hon medverkar, men jag har inte sett så mycket med henne faktiskt.

Den stora rollen spelas förstås av Cia Löwgren och hon gör ett ganska bra jobb. Det är klart att det inte är frågan om några ekvilibristiska utsvävningar, men jag tycker det funkar ganska bra. Dessutom är hon snygg att titta på och det är ju alltid ett plus när det gäller sexploitationrullar som den här.

Själva konfrontationen mellan Susanne och Peter är förstås ofrånkomlig och den blir inte mindre uppenbar när det visar sig att han arbetar tillsammans med en av bordellens stamkunder. En riktigt sadistisk och självupptagen man som också åtrår Susanne och som dessutom visar sig syssla med olagligheter som Peter nyligen har avslöjat. Att skrämma honom till tystnad genom att hota honom med att skada Susanne – eller Natasha som han känner henne som är såklart ett säkert kort.

Allt som allt klart mycket bättre än vad jag hade förväntat mig. En film som både behandlar kärleken samtidigt som den exploaterar temat. De sadistiska scener som finns i filmen, och som man mer eller mindre skryter med på omslaget, är ganska mesiga om man ska vara helt ärlig. Men samtidigt ska man komma ihåg att filmen gjordes redan 1972 när synen på dessa ting kanske inte var riktigt lika liberal som den är i dag!

Slakthus 5 - 1972 - En mycket märklig film om tidens eventuella icke-existens...

Slaughterhouse-Five

Regi: George Roy Hill

1972

Krig/Drama/Sci-Fi

Historien tar sin börjar i andra världskrigets slut. Vi får bekanta oss med Billy Pilgrim som är en ganska märklig personlighet, hur märklig vet vi inte ännu. För tiden som vi känner till den existerar inte för Billy. Vi får ta del av hans fragmenterade levnadsöde, i krigets fasor och i andra perioder av livet och till och med döden faktiskt. Han besöker planeten Trafalmadore, följer sitt yrke som optiker och sin plats i andra världskrigets historia – allt på samma gång…

Jag ska villigt erkänna att jag i början av denna film inte var särskilt imponerad. Felet är absolut inte George Roy Hills och man känner lätt igen hans stil i denna film. Eller är det kanske hans sätt att välja den typ av manus som lätt kan förvirra och verka röriga, manus som rör sig på flera nivåer, lite som många tyckte att Inception gjorde. Personligen tycker jag att det här är en mycket ”svårare” film är Inception. Inte för att den är speciellt svår när man väl har fått alla pusselbitarna på plats men man ges inte så mycket information och det är inte förrän alldeles i slutet som man kan börja skönja berättelsens storhet.

                                         

I grund och botten handlar det om en gammal teori om tidens existens, eller icke existens kanske. Att allting egentligen existerar samtidigt och att tiden som begrepp är något som vi människor har skapat för att kunna hålla ordning på det kaos som annars skulle uppstå. Inte vet jag vem som för myntade denna teori, men särskilt ovanlig är den väl inte? Jag vet förstås inte om det finns någon annan film som exploaterar teorin så framgångsrikt som denna men det är en annan historia.

Michael Sacks, som spelar huvudrollen, gör ett utomordentligt strålande jobb. Han får porträttera Billy Pilgrim i alla möjliga sinnesstämningar och åldrar – och det känns helt äkta hela tiden! Det är inget lätt jobb han har utfört, det är som att spela multipla roller egentligen och det vet jag inte många som skulle kunna klara av, och samtidigt göra det trovärdigt.

Tempot i filmen är ganska lågt och det är väl lite till filmen nackdel kanske. Det finns några scener som är väldigt svåra att förstå meningen med och det skapar både ett intresse förstås, men även en hopplöshet om att man inte riktigt begriper signifikansen och kanske, som följd av detta, får intrycket av att filmen är allt för svår. Men som sagt, den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. När väl slutet kommer knyts allting ihop och allt (nåja, nästan i alla fall) blir fullständigt begripligt!

Recension: Seven Blood Stained Orchids aka Puzzle of the Silver Half Moons - 1972

Seven Blood Stained Orchids

Aka: Puzzle of the Silver Half Moons

Regi: Umberto Lenzi

1972

Thriller

Julia (Uschi Glass) undkommer med nöd och näppe att bli det tredje offret i en serie brutala mord. Polisen står frågande men Julias make Mario (Antonio Sabato) ger sig inte utan utreder även fallet privat. Det finns inte mycket ledtrådar att gå på men mördaren har lämnat en nyckel ring i form av en halvmåne vid varje offer, något som Julia tycker sig känna igen. Hon drar sig till minnes att hon ett par år tidigare sett en likadan i amerikanen Frank Saunders ägo. Men snart upptäcker man att han dött i en bilolycka…

Umberto Lenzi är kanske mest känd för den beryktade och ökända Cannibal Ferox som orakade stort rabalder runt om i världen. Här visar han att han även klarar av att göra en bra giallo, ett slags italiensk deckare ofta med grafiskt utförda mord och en mördare i svarta handskar. Den här filmen är inget undantag från stereotypen och man får genast stifta bekantskapen med ett par våldsamma och blodiga mord på vackra barbröstade kvinnor.

Våldet är det inget fel på och den som tycker om att se stilistiskt blodiga kroppar bör gilla det här, det är vackert och poetiskt, varmt och snyggt filmat. Som brukligt är i gialli har man ingen som helst aning om vem mördaren är förrän i slutskedet av filmen. Vägen dit är förstås full av både förvillande polisutredningar och personliga utredare som av personliga skäl måste ta reda på vem mördaren är. Det här är filmens akilleshäl och de här partierna tenderar att bli ganska långtråkiga i längden.

Slutomdömet blir: En till en början kompetent film som tyvärr misslyckas med att hålla tittaren intresserad genom hela filmen.

Mario Bavas BARON BLOOD - 1972

Baron Blood

Regi: Mario Bava

1972

Horror

Peter reser till Österrike, till en avlägsen förfaders slott för att finna ut mer om sina rötter. Han får snabbt reda på att hans förfader är ökänd i den lilla by där slottet ligger. Han gick tydligen under namnet Baron Blood och är verkligen inget att skoja med byborna om! Med sig hemifrån har han en besvärjelse som enligt legenden ska bringa den ondskefulle baronen tillbaka från de döda. Föga anar han hur sann legenden är…

För ganska många år sedan nu införskaffade jag båda Mario Bava boxarna men jag har faktiskt inte öppnat någon av dem förrän nu. Mitt minne angående Baron Blood behövde fräschas upp. Jag såg nämligen filmen för många år sedan på bio, då i samband med att även A Bay of Blood, Black Sunday och eventuellt Black Sabbath visades, jag minns inte riktigt. Det var i alla fall mina första bekantskaper med den store regissören och jag var helt tagen. Skulle jag utgått från det minnet hade det inte varit någon som helst tvekan om vilket betyg som skulle vara aktuellt. Men jag tyckte som sagt inte att det vore helt rättvist!

Några saker hade jag helt förträngt, eller åtminstone ändrat åsikt om. Till exempel så tycker jag att filmen under stundom är tämligen långsam. Det är inte den mästerliga spökhistoria som jag mindes den som! Faktum är att själva historien är ganska fånig och verkligen inte originell någonstans. Fast med tanke på att filmen är från 1972 kanske man inte ska räkna med det heller? Dessutom var kanske inte starka historier Mario Bavas starka sida heller. Jag har inte sett alla hans filmer med tillräckligt många för att konstatera att det främst är stil – inte innehåll, som befäster Mario Bavas stjärnstatus!

Det här är en extremt gotisk film, rejält kuslig på sina ställen och med en känsla för bildspråket som får en att nästan tappa andan. Om det är något Mario Bava ska gå till historien för så är det definitivt bildkompositionerna! Det finns kameraåkningar som är helt magnifika och som bidrar till storheten av filmen, men framförallt är det frågan om kusligheten för min del. Det briljanta användandet av skuggor och det fantastiska slottet är helt i särklass. Faktum är att det är en så stor del av filmens själ att jag skulle vilja rubricera det som en del i rollbesättningen. Slottet spelar helt enkelt en avgörande roll!

Jag brukar nästan aldrig bry mig om kommentatorspår, det verkar oftast vara mest trams och flams ändå. Men här är det ingen annan än Tim Lucas som kommenterar och jag vet ingen större kännare av Mario Bavas rullar än honom. Det är faktiskt otroligt intressant information han sitter inne med! Jag måste erkänna att jag såg om hela filmen ytterligare en gång denna information. Men något mästerverk, som jag i mitt minne hade tänkt mig den, är det inte! Det är en fantastiskt effektiv film och den har gott om scener som nästan får en att tappa andan, i synnerhet med Tim Lucas information i åtanke. Det är i och för sig inte dåligt det heller!

8/10

Recension: Pink Flamingos - 1972

Pink Flamingos

Regi: John Waters

1972

Komedi

Divine spelar huvudrollen som Babs Johnson som tillsammans med sin mamma (Edith Massey) som är sjukligt besatt av ägg, sin son Crackers (Danny Mills) och Cotton (Mary Vivian Pierce). Babs ständiga följeslagerska och sonens erotiska lekkamrat. De gömmer sig från FBI i en husvagn strax utanför Baltimore. Babs vill helst bli lämnad i fred och stoltserar med titeln ”the filthiest person alive”. Connie och Raymond Marble (Mink Stole & David Lochary) kidnappar kvinnor och tvingar sedan sin homosexuella betjänt göra dem gravida. Barnen säljer de till lesbiska kvinnor och köper sedan pornografi och knark för pengarna och gör en ännu högre vinst. När Connie och Raymond utmanar Babs titel måste hon en gång för alla bevisa vem som förtjänar titeln bäst.

Att gå från den här filmen oberörd känns tämligen omöjligt. Den är väl egentligen inte speciellt bra om man utgår från vanliga sätt att bedöma men det tycker jag inte man ska göra här. Nej, att utgå från någon form av underhållnings bedömning funkar inte här. Här förmedlas en känsla som finns kvar långt efter att filmen har slutat. En känsla av äckel och personlig förödmjukelse verkar vara filmens epitet och jag ska villigt erkänna att jag bara orkade igenom halva filmen vid mitt första försök.

Det här är en film som kräver engagemang och aktivt tittande men jag varnar starkt för den. Det är i särklass den äckligaste film jag har sett, flera klasser värre än tex 120 days of Sodom. Jag saknar helt enkelt ord för att beskriva den här filmen, den helt unik i sitt slag. Vad sägs till exempel om kycklingsex och bajsätning?

Rekommenderad endast för de allra sjukaste och mest perversa!

Recension: Man From Deep River - 1972

Man From Deep River

Regi: Umberto Lenzi

1972

Äventyr/Drama/Horror

John Bradley (Ivan Rassimov) som färdas på den stora floden på jakt efter några fina undervattensbilder fångas av en liten stam infödingar, som på grund av hans våtdräkt och simfötter verkar tro att han är en fiskmänniska. De håller honom fången och han får utföra allehanda slavarbeten. Efter flera månader i fångenskap har tanken på flykt inte lämnat honom och när han får oväntad hjälp från en av infödingarna tar han chansen. Han hinner såklart inte så långt innan han blir upphunnen och i stridens hetta dödar han en av infödingarna. Detta gör otroligt nog att han möts med respekt av infödingarna och upptas i stammen. Men invigningsriterna är hårda, ska han överleva?

Både Ivan Rassimov och Me Me Lai var prominenta skådespelare i genren vid den här tiden, eller kanske snarare blev för det här brukar räknas som den första kannibalfilmen. Det är egentligen lite märkligt för bortsett från ett par små scener förekommer det i princip ingen kannibalism alls. I stället fokuseras på kulturkrocken mellan den ”civiliserade” vite mannen och den barbariske infödingen, vad de har att lära av varandra osv. Jag kan inte se någon nackdel i det och det tillför filmen det djup som mycket av genren saknar.

Dock framställs inte det vite som ond och infödingen som missförstådd eller hämndlysten i samma utsträckning som i t.ex. de mer kända Cannibal Holocaust och Cannibal Ferox. Det är heller inte tvärtom utan helt enkelt olika kulturella utgångslägen, inget mer. Kannibalerna är istället en rivaliserande stam, fiender till dem båda.

Den nästan obligatoriska djurslakten finns med, men väldigt sparsamt och är inte alls särskilt påträngande. Det påstås dessutom i filmens början att den är inspelad på plats och att alla riter är på riktigt, bara handlingen är påhittad. Vi snuddar nu vid begreppet mondofilm och vad som ser ut att vara på riktigt och inte kan väl vara upp till var och en att avgöra.

Nu kanske det är dags att berätta lite vad jag tycker om filmen? Jo, till en början är den faktiskt lite småseg, kanske beroende på att man förväntar sig en massa äckeleffekter, men när man väl upptäckt att filmen klarar sig bra utan dem och dessutom till och med blir bättre utan dem, blir det bara bättre och bättre. Det här är något helt annat än den vanliga kannibalrullen och den påminner mer om westernklassikern A Man Called Horse än något annat. Ivan Rassimov är stark i sin roll och Me Me Lai ser både förförisk och söt ut, ett härligt gåtfullt och hemlighetsfullt leende. Allt insvept i riktigt tidstypisk musik.

Det här är ett gripande drama och när filmen slutar är i alla fall inte den här recensentens öga torrt – rekommenderas varmt!

Recension: The Last House on the Left - 1972

The Last House on the Left

Regi: Wes Craven

1972

Horror

Mari (Sandra Cassel) och hennes kompis Phyllis (Lucy Grantham) ska gå på rockkonsert. Inne i staden får Maris föräldrar, som ogillar Phyllis, vatten på sin kvarn när de båda ungdomarna oförsiktigt söker efter hasch före konserten. De blir lurade upp i en lägenhet där de förrymda fångarna Krug (David Hess) och Fred (Fred Lincoln) gömmer sig, med i sällskapet finns också Krugs flickvän Sadie (Jeramie Rain) och sonen Junior (Marc Sheffler). I förövarnas våld blir flickorna snart förda ut på landet och i skogen nära Maris hem fortsätter deras förnedring. Det är en förnedring som tar sig grymmare och grymmare former och till slut. Som en konsekvens av den yttersta förödmjukelsen, återstår bara liken av de båda tjejerna. Gärningsmännen tar nu sin tillflykt till ett närbeläget hus som, av en tillfällighet, råkar vara den unga Maris hem och när föräldrarna inser vilka som gästar deras hem och vad de gjort med deras dotter är det dags för hämnd…

Till att börja med går det helt enkelt inte att komma ifrån att kommentera den smått genialiska strof som säkerligen hjälpte till att göra filmen till den kultklassiker den är idag. To avoid fainting, keep repeating "It's only a movie...It's only a movie..." Faktum är att den pseudodokumentariska stil filmen är gjord i faktiskt är väldigt realistisk. Åtminstone när den gäller den centrala handlingen, det vill säga filmens våldsammaste och grymmaste scener. Både David Hess, som nått kultstatus mycket på grund av rollen som Krug Stillo, och de övriga skådespelarna levererar sina roller med bravur och bidrar till den otäcka och obehagliga stämning som genomsyrar filmen och det gör att denna tagline kanske inte var helt missvisande när allt kommer omkring trots allt.

                                                                  

Men filmen är mer än bara en serie förnedrande och våldsamma scener. I första delen av filmen skiftar till exempel berättelsen skickligt mellan dotterns äventyr på stan (som slutar i katastrof) och de älskvärda föräldrarnas idylliska hem där de förbereder sin dotters födelsedag. Det ger en kontrast som, dels framhäver filmens senare grymheter och som dels ger en extra dimension åt de lugna och älskvärda föräldrarnas hämnd framåt slutet.

Filmen har också ett synnerligen genomtänkt soundtrack, skrivet av David Hess. Det är ofta paradoxalt med bilderna som visualiseras. En okonventionell blues med ovanliga ackordsföljder ackompanjerar till exempel en av de grymma våldtäktsscenerna och det gör att filmen höjer sig ytterliggare en eller två kvalitetsklasser. Faktum är att David redan före filmen var en erfaren musiker och låtskrivare som levererat låtar till både Elvis, Conway Twitty och Pat Boone. Den senares enorma hit Speedy Gonzales kommer till exempel från David Hess penna.

Som avslutning måste jag åter igen betona skillnaderna mellan bra film och underhållande sådan. Det här är inte underhållande och våldet är ultrarealistiskt, så realistiskt att Sandra Cassel, som spelar Mari, faktiskt var genuint livrädd under inspelningen. Dock är den mycket bra och om filmens intention var att vara frånstötande och kanske rent av lite varnande mot vissa typer av aktiviteter från ensamma unga tjejer är den smått genialsikt.

Det här är en film man bara måste ha!

Recension: Gestapos Last Orgy - 1977

Gestapos Last Orgy

Aka: L’ultima Orgie del III Reich

Regi: Cesare Canevari

1977

Drama

Kommendant Conrad von Starker (Adriano Micantoni) är nyligen friad från alla misstankar om krigsförbrytelser under sin tid som befälhavare på ett mycket speciellt koncentrationsläger. Lise (Daniela Poggi) vet bättre eftersom hon var en av alla kvinnor som hölls fången i nyss nämnda läger och är fast besluten att hämnas alla de grymheter hon personligen har upplevt. Hon stämmer möte med honom och genom att ta med honom runt på de platser där vidrigheterna ägt rum tvingar hon honom att minnas den sadistiska tortyr fångarna tvingades genomlida, allt för att stärka den tyska rasens stridsmoral vid fronten. Den sexuella förnedring de alla tvingades genomlida för att vara den ariska rasen till behag.

Filmen berättas alltså på sätt och vis genom tillbakablickar, men det egentligen inte särskilt intressant i sammanhanget. Skillnaden skulle inte vara särskilt stor om filmens händelser berättades i nutid eller på det här viset, kanske blir det en lite extra poäng när hämndgrejen kommer in i bilden, men det har så lite med saken att göra att det nästan är försumbart.

                     

Viktigare är de förhållanden, under vilka de kvinnliga fångarna tvingas leva. Jämför man den här med andra nazisploitaionrullar upptäcker man rätt snart att den här faktiskt har en mycket grymmare och allvarligare framtoning. Visst finns det ställen i filmen där man passar på att förlöjliga nazisternas sexuella läggningar med undergivenhet och så vidare, men inte till den mildra grad som det enligt min erfarenhet är brukligt. Istället ges en allvarlig bild av historien och faktum är att många av de bestraffningsmetoder som används i filmen är rent motbjudande att titta på.

Detta anser jag vara en tillgång för filmen, att visa motbjudande bilder i avskräckande syfte i motsats till löjeväckande som annars är vanligt. Det en bild av att man faktiskt velat berätta en historia av upplysningsskäl istället för att bara gotta sig åt allt det makabra som hände i lägren. Om det sedan verkligen fanns rena bordelläger av den typen som framställs i filmen, när judiska flickor endast existerar för att behaga de tyska soldaterna och har ett levnadsvärde långt under alla andra levande ting, under andra världskriget är väl tveksamt. Det är dock inte det viktiga, att belysa denna möjliga verklighet är vad som filmen går ut på.

Detta gör också att tortyren och bestraffningarna framstår som hemskare än vad de skulle ha varit om de ingått i någon mer nöjesexploaterande film. Att se hur en ung flicka ges som föda till några hundar bara för att hon råkar ha menstruation, och således lockande för hundarna att äta, är faktiskt ganska motbjudande. Likaså en bankett där det under filosofiska, eller kanske snarare ideologiska former framkommer vilken nytta det stortyska riket kan ha av judarna. Man kan använda dem till att sköta mycket störa jordbruk och man räknar med att det endast behövs tio beväpnande vakter för att kontrollera tusen arbetande judar. När de sedan är uttjänta som arbetare ska de skickas till stora fabriker där man kan förbereda dem för köttindustrin. Med detta i åtanke sätter sedan måltiden i gång och oavsett om det inte vore uttalat så vore denna insinuation tillräcklig för att få vem som helst att förstå vad som egentligen konsumeras vid denna tillställning. Att det senare berättas att det är ofödd jude gör heller inte saken mera revolterande.

Kanske den bästa och råaste nazisploitaionskildringen av alla!

Recension: Eaten Alive - 1977

Eaten Alive

Regi: Tobe Hooper

1977

Horror

Starlight Hotel ligger långt ute I träskmarkerna och ägaren, Judd (Neville Brand) är en minst sagt excentrisk man som dessutom är husse till en hungrig krokodil. Det är mycket praktiskt när man vill göra sig av med gästernas lik och Judd sparar inte på tillfällena att göra sig av med kunderna heller. Till hotellet irrar sig en, från bordellen utslängd hora. Hennes far och syster som letar efter henne och en familj med en del problem. Judd känner att han måste skipa rättvisa och stävja omoralen och går till verket med både lie och högaffel.

Det är kul att se både Robert Englund, som senare skulle bli närmast en ikon i horrorgenren med framförallt A nightmare on Elm street filmerna i bagaget, och den undersköna Carolyn Jones några år äldre (och skrynkligare) än vad man är van vid från The Addams Family. Ingen av dem gör i och för sig idiotstora roller men tillräckligt för att man ska ha ett nostalgiskt utbyte av deras medverkan i alla fall.

Det här är en rätt kul film på andra sätt och vis också. Man kan säga har en lite hybrid genre då den innehåller en hungrig krokodil men absolut inte kan räknas till djurskräckfilmerna. Det är heller ingen regelrätt slasher trots att Judd, hotellägaren dödar folk med både högaffel och lie. Rätt kul vapen förresten – lie!

Nej, det här är snarare en betraktelse av galenskap blandat med moraliska betänkligheter. Judd bär tydliga spår av schizofreni och eventuellt antydds också att han är krigsveteran. Det känns på nåt sätt logiskt och när han ballar ur får man uppfattningen av att han återupplever en gammal händelse eller ett trauma. Det kan väl i och för sig vara ett barndomstrauma, eller så betyder det ingenting och jag överanalyserar som jag har en tendens att göra ibland. I vilket fall som helst så har Judd en fallenhet för att ta livet av sina hyresgäster och sedan mata sin krokodil med dem.

Han påtalar också ständigt att det inte är en vanlig alligator utan en krokodil från Afrika. Lyckligtvis får man inte se den speciellt ofta och när man medges en skymt av den är det oftast just en skymt som inte förstör så mycket av illusionen. Man kommer dock inte ifrån en del dåligt fejkade bilder där krokodilen anfaller med öppet gap etc. I de scenerna märker man verkligen att filmen trots allt har nästan trettio år på nacken.

Men förutom krokodilen innehåller filmen en del rätt sköna killz (som ungdomarna säger nu för tiden). Blodet sprutar ganska tidigt i filmen och det är egentligen ointressant hur bra de olika parallellhandlingarna går ihop i varandra. Det är vi vill se är intressanta mord. Man skulle förresten kunna jämföra den här filmen med en annan betydligt mer känd och ansedd film – Psycho! Ett ensligt hotell/motell men en galen ägare som tar livet av sina gäster. Eaten alive är naturligtvis chanslös i jämförelsen men innehåller betydligt explicitare, om än mindre rysliga mordscener.

Recension: Earthquake - 1974

Earthquake

Regi: Mark Robson

1974

Action/Drama

Vad skulle hända om en av världens största städer plötsligt drabbades av en våldsam jordbävning? Det är precis vad som händer LA i denna film. Hus rasar samman, vägar spärras av och gasledningar exploderar. Dessutom står stadens stora damm i centrum, hur allvarliga skador har den egentligen fått? Hur länge till kommer den att hålla? Livet för invånarna i LA blir aldrig mer sig likt. Byggnadsingenjören Stuart Graff (Charlon Heston) som vänstrar med Denise Marshall (Geneviève Bujold), som är hans före detta kollegas änka. Hans fru Remy (Ava Gardner) som samtidigt försöker att övertala sin far, Sam Royce (Lorne Green), som är Stuarts arbetsgivare att använda sitt inflytande för att stoppa Stuart från att träffa Denise. Lew Slade (George Kennedy) som är polisman och just har blivit suspenderad och är bitter över rättvisans långsamma kvarnar och överväger att sluta i poliskåren. Jody (Majore Gortner) som är en perverterad butiksföreståndare som trånar efter Rosa Amici (Victoria Principal) som är syster till Sal (Gabriel Dell) som i sin tur är assistent till Miles Quade (Richard Roundtree), en motorcyklist som drömmer om att lyckas stort med sina våghalsiga stunts. Alla påverkas de av den stora katastrofen som en jordbävning innebär.

Det som skiljer den här och modernare katastroffilmer som t.ex. Volcano, Dantes Peak, Daylight och Deep Impact, är delvis den stjärnspäckade rollbesättningen. Många av namnen som räknas upp ovan i resumén var riktigt stora stjärnor när filmen gjordes, dessutom ser vi Walter Matthau riktigt kanonpackad i en bar. På grund av olika omstruktureringar är i princip den typen av stjärnsamlingar omöjliga att uppnå idag, inte minst av ekonomiska skäl.

Delvis är det också den genomarbetade historien och vilket fokus som ägnas åt själva katastrofen. Man skulle kunna säga att filmen skulle fungera utmärkt enbart på sitt dramaturgiska innehåll och att jordbävningen bara är ytterliggare en krydda i historien. Man lägger alltså inte speciellt stor tyngdpunkt på själva katastrofen utan berättar en historia om människorna som råkar befinna sig i den.

Skådespelarmässigt finns det inget att klaga på här, och det vore väl skam om man skulle behöva det med såna namn i rollistan. Mest imponerar nästan George Kennedy som faktiskt känns helt perfekt i rollen som suspenderad och melankolisk polis. Självklart är filmens stora stjärna (Charlton Heston) också superb i sin roll men man hade liksom bara väntat sig att han skulle vara det. Dessutom tillåter jag mig att anse att han faktiskt ofta spelat i princip samma roll.

Något som också är kul är att man, trots att filmen har ett antal år på nacken vågat experimentera lite men vem som ska överleva katastrofen. Den mäktige företagsledaren som faktiskt inte är så självisk som man brukar framställa honom i den här typen av filmer? Den sköna älskarinnan? Frun? Eller rent av huvudrollsinnehavaren själv?

Se filmen och ta reda på hur det ligger till.

Blazing Saddles – 1974 - Mer galenskap får man leta efter!

Visst är det lite tröttsamt att nästan alla Mel Brooks filmer fick prefixet ”det våras för” i Sverige? Så även denna, Det Våras för Sheriffen kan man läsa på omslaget. Nåja, det är väl ett mindre problem egentligen. Filmen är precis så galen som man kan förvänta sig av en film där Mel Brooks står för manus och regi. Eller vänta… den är faktiskt rejält mycket galnare! Faktum är att jag knappt kan tänka mig en film som tar ut svängarna mer, åtminstone inte i slutsekvensen som är det mest utflippade jag någonsin sett tror jag. Jag använde den som referens i recensionen av MontyPython and the Holy Grail och de är faktiskt ganska lika. Det är bara det att Mel Brooks tar ut svängarna ännu mer än vad de galna britterna gjorde året efter.

Skådespelarprestationerna, utom möjligen av Mel själv är alla fantastiska och det är ett oerhört starka birollsinnehavare: Gene Wilder, Madeleine Kahn och Harvey Korman är alla magnifika! Precis lagom överspelande när det behövs. Mel Brooks själv har väl mer en roll för att han ska synas än för något annat. Det är min egen åsikt förstås! Huvudrollen som den svarte sheriffen (bara det är ju helt och hållet absurt i den amerikanska västern) Bart, gör med bravur av Cleavon Little.

Nu har jag inte sett varenda film som kommit från Mel Brooks penna eller så men den här har en speciell plats i mitt hjärta. Kanske inte den bästa filmen av Mel Brooks, men i alla fall bra nära och faktum är att trots att den är nästan 40 år gammal känns den inte ett dugg daterad! Det är få förunnat att kunna leverera en så pass tidslös film! Bara det skulle egentligen ge extra pluspoäng!

9/10

Recension: Frogs - 1972

Frogs

Regi: George McCowan

1972

Horror

Historien utspelar sig på den stenrike, rullstolsbundne Jason Crocketts (Ray Milland) ö. Dit kommer den frilansande fotografen Pickett Smith (Sam Elliott) efter att ha varit med om en båtolycka med en av Crocketts anställda. När han tagits in under Crocketts tak går fotografen och tillika djurexperten på upptäcktsfärd runt ön. Vad han hittar är ingen vacker syn, i träsket hittar han nämligen ett lik och en väldig massa grodor. Crockett försöker dölja vad som hänt och tänker inte låta nånting förstöra de festligheter han har planerat till 4:e juli och till sin födelsedag. Men när fler och fler i omgivningen först försvinner och senare hittas döda försöker Pickett att förmå miljardären att lämna ön, något som verkar vara lättare sagt än gjort.

Åter igen måste jag påtala den glädje man känner när man hittar en stor eller åtminstone känd skådespelare i en roll man inte alls hade förväntat sig. I den här filmen är det Sam Elliott som gömmer sig, dock utan mustasch. Han spelar den fotograf som kommer till ön där hela historien utspelar sig och som får gestalta rollen som expert på grodor och skadedjur.

Filmen belyser annars varför vi människor inte står på toppen av evolutionen eller kanske snarare hur känsliga vi skulle vara om något så simpelt som grodor skulle överproduceras. Självklart finns det andra bättre filmer i genren, Hitchcocks the Birds inte minst, men mest konfronteras man faktiskt med sämre varianter av temat och man kan tacka sin lyckliga stjärna för att filmens djur inte har några larvigt stora proportioner, utan faktiskt håller sig inom rimlighetens gränser. Numera verkar det ju nästan vara mer regel än undantag att man överdriver storlekar för att skrämmas, tyvärr har det oftast motsatt effekt.

Den här filmen är helt klart ett kompetent hantverk utan att för den sakens skull bli någon riktig höjdare. Delarna var för sig, som de flesta skådespelarna, musiken och fotot är bra och sammansättningen är väl bra på sitt sätt men det räcker ändå inte hela vägen fram. Bilderna på djuren, som består av grodor, ödlor, spindlar och annat smått och gott är tagna i Eden Park - Florida, där förresten hela filmen är inspelad. Man kan väl säga vad man vill om filmen och man kan väl ha olika åsikter om den och dess budskap är skrämmande eller inte, men att filmen innehåller många vackra bilder på djuren råder det ingen som helst tvekan om.

För övrigt så har grodorna en förvånansvärd liten del i dödsfallen som inträffar, det är i stort sett alltid något annat djur som varit framme när någon dör. Detta trots filmens namn och trots enorma mängder av bilder på grodor, både i närbild och i stora kvantiteter. Troligtvis ville man att sinnet skulle påverkas av de här, av många ansedda, äckliga djurens närvaro och framkalla någon form avsky mot de andra, sötare djuren.

Vacker natur men inte särskilt skrämmande.

Recension: The Canterbury tales - 1972

The Canterbury Tales

Pier Paolo Pasolini

1972

Drama/Komedi

En filmatisering av Geoffrey Chaucer’s Canterbury Tales som skrev någon gång på 1300-talet. Pasolini gör sin tolkning av historierna på sitt sätt med mycket naket och med en stor portion ironi.

Filmen börjar med stilrena sköna förtexter mot vit bakgrund, lovande förutsättningar. Tyvärr märker man ganska snart att filmen är ganska uselt dubbad till italienska för att sedan vara textad på engelska, åtminstone var den versionen jag såg det. Något som jag störde mig på var att där väl karaktärerna stämmer upp i sång, och det gör de ganska ofta, blir det på engelska. Jag menar varför tala italienska och sjunga på engelska, jag får inte riktigt ihop det. Hoppas verkligen det finns andra versioner. Musiken är oftast bra och passande, likaså kostymer och miljöer.

Vidare tycker jag att filmen var en smula ostrukturerad och osammanhängande och ganska svår att få ett sammanhang i. Kanske beroende på att det faktiskt handlar om flera olika berättelser som ska vävas samman i samma film. En bättre kringhistoria kanske hade varit på sin plats. Men en bra kringhistoria kunde jag alltså inte hitta. Vad som däremot finns är mycket sexuell humor och naturligtvis mycket naket. Filmen var förmodligen mycket starkare när den kom i början på 70-talet eftersom det ofta handlar om religion och sex blandat, något som kanske inte är lika tabubelagt idag.

Man känner igen Pasolini stil ganska snabbt, även om jag faktiskt inte har sett så många av hand filmer. Hans sätt att använda naturligt ljus ger en speciell framtoning och hans stela iakttagande kamera blir nästan voyeurismisk på sina ställen.

Det finns några scener som lämnar avtryck förstås. Nästan slapstick komedi som för tankarna till Mäster Chaplin. Även om jag faktiskt tycker att det var opassande här så vore scenerna bra om man hade tagit ur dem ur sitt sammanhang. Den senare halvan av filmen blir mer och mer ointressant och nästan fjantig i sin framställning. Den sista scenen, när helvetet besöks, räddar mycket av det man trots allt tvingas lida igenom. En grotesk och stilistisk scen som jag skrattade mycket och länge åt.

Avslutningsvis då: Jag tror man tjänar ganska mycket på att vara familjär med de riktiga sägnerna. Det hade säkerligen gett filmen ett annat djup. Med det i åtanke måste jag tillstå att filmen är åtminstone ett halvt misslyckande.

Recension: The Mini-Skirt Gang

The Mini-Skirt Gang

Regi: Chi Lu

1974

Komedi/Action

Njutafilms

Ett knallhårt gäng av brudar huserar på gatorna. De är allt annat än så oskuldsfulla som deras utseende skvallrar om. Istället är de fullfjädrade kung-fu experter som tjänar sitt levebröd på att stjäla från intet ont anande män.

Så kan man väl sammanfatta den här filmen. Det är inte frågan om någon regelrätt actionfilm i den bemärkelsen att den kan tas på allvar. Det är faktiskt ganska tafatta försök till slagsmål som oftast kommer till. Med detta inte sagt att det inte finns stunder av realism då och då, på sätt och vis i alla fall. Men filmens främsta egenskap är heller inte hisnade och innovativa slagsmålsscener a la Jackie Chan, utan snarare att sexualisera de kvinnliga skådespelarna. Det är ett gott försök och lyckas väl till vis del men på det hela taget är det allför grund handling för min smak. Det blir lite för mycket trams av det för att jag ska trivas.

Det är inte det att det egentligen är en gladporr rulle fast utan så mycket porr. Lite softcore erotik är väl vad man kan få till livs men inget mer och det är knappast tillräkligt för att upprätthålla intresset. Det är heller inte att det är inslag av karatesparkar och dyligt, sådant brukar vara underhållande att titta på och det är definitivt inte humorn. Men det blir liksom lite för mycket av det hela, det blir varken hackat eller malt. Och med risk för att upprepa mig själv, det blir tramsigt. Annars har jag inget emot vare sig gladporr, kung-fu eller komiska situationer.

Filmens stora stjärna, åtminstone så här snart fyrtio år efter premiären är danskan Birte Tove. Hon passar väl in i filmen bland asiatiskorna och blir en frisk fläkt med sitt blonda hår. Att hon är dubbad till kinesiska(?) är väl ofrånkomligt men det vore på något sätt roligare om hon fick använda sin egen röst i filmen. Fast jag ska väl inte gnälla om dubbningar egentligen, sådana använde ju italienarna hela tiden och där fungerar det utmärkt.

Jag tycker inte om att säga det egentligen men i det här fallet var faktiskt omslaget mer underhållande än filmen. Men det är inte den det är fel på egentligen, det är mig! Hade bara filmen varit mer seriös hade jag nog fått ut mer av den…

The Last House on the Left

The Last House on the Left – Som vanligt när det gäller filmer som redan gjorts en eller flera gånger tidigare är det lätt att man fastnar i jämförelsernas fälla. I det här fallet handlar det om en ny version av Wes Cravens kultfilm från 1972 med samma titel, som i sin tur inspirerats från Ingmar Bergmans Jungrukällan. Här har man ändrat på en del från Wes Cravens film och i vissa fall faktiskt tänkt om helt och hållet. I det stora hela bjuder dock inte filmen på några större överraskningar och den når aldrig upp till den brutala känslan som råa rape/revenge filmer från tidigt sjuttiotal kunde göra. Det är visserligen skitigt och brutalt vid några tillfällen och terrorn är hur stark som helst men det saknas något och känns inte riktigt äkta. Det är svårt att sätta fingret på vad det är men filmen kommer liksom aldrig riktigt till skott och det blir snabbt väldigt segt. Gärningsmännens brutaleter går över väldigt fort och hämnden känns uddlös. I stort sett en film som är kul att ha sett men som inte lämnar några bestående intryck. – 5/10

Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm